Sex vita strån

Sex vita strån
I ett nytrimmat skägg

En upptäckt möjliggjord av kombinationen stark belysning och spegel
Och läsglasögon som råkat sitta kvar på näsan vid toalettbesöket

Sneglar mot pincetten
Men väljer att låta bli

För att påminnas om livets gång
Om vår relativt korta tid här på jorden
Och om vikten att ta denna tillvara

Lev livet. Älska livet. Nu. Nu. Nu. Idag. I morgon
Och ta emot det som samtiden och framtiden har att erbjuda
Med den stora famnen och det öppna sinnet

Sex vita strån
Välkomna hit

Draknästet

En inbjudan dök ner i Facebook-brevlådan. Bålträning. I Malmö. Lördag. Med Heleneholms triatleter under ledning av världens bästa Cykelmygga Katarina. Följt av långpass med Heleneholmslöparna. Låter ju både välbehövligt och alldeles förträffligt trevligt. Hittade en bra lucka i kalendern. Gick och lade mig tidigt på fredagen. Alarmet på 04.45.

Kaffe, gröt, mackor, pack av (stor) väska. Tåg riktning Malmö, Triangeln. En stilla promenad genom Pildammsparken till gamla anrika Malmö Stadion. Ombyte, samling. Glada, varma, välkomnande människor med Katarina i ledarluvan. Av med skorna. Uppvärmning. Stel som aldrig förr. Hälsenorna knakade och knorrade under rephoppningen. Men det skulle visa sig vara nada mot vad som komma skulle. Sju finfina övningar som verkligen blottade mig vad gäller styrka i framförallt höfter och sida mage/rygg. Och definitivt vad gäller kroppskontroll.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som att jag tagit mig in i ett draknäste. En quest som krävt ett visst mått mod och en hel del övertygelse. Det här med min core-tränings-aversion är någonting som jag bara måste besegra, precis som en drake som jag bara måste ta mig förbi för att nå dit jag siktar!

Och på tal om drake, så var en av dessa sju övningar just "Draken". Ett prov i styrka, balans, kroppskontroll och koordination. Jag tittade mig omkring och var stum av beundran över hur mycket av det sagda som vissa av deltagarna, däribland Sara och givetvis vår eminenta ledare, hade. Själv kände jag mig både naken, vilsen och fruktansvärt stel.



Efter fyra "varv" kämpandes med dessa övningar så kastade jag in handduken, torkade svetten med en annan, och gick för att byta om till min favoritutstyrsel, löparstassen. Det var som att kliva ur en lite obekväm kostym och i en hemtam superman-dräkt. I dessa kläder visste jag var jag hade både mig själv, mina ben och mitt fokus. Den stora väskan och den tjocka vinterjackan tog Sara och Katarina förtjänstfullt hand om och jag kunde ge mig ut på en totalt 18 kilometers tur runt Malmö tillsammans med ett gäng härliga löpare med en massa sköna stories i bagaget.

Då vi återvänder till Stadion tar jag farväl av Heleneholmslöparna med en vink och ett "Vi synes i Schweiz!" och blir sedan guidad in mot stan och Katarinas place av ytterligare en ny bekanskap; Andreas. Efter ett par kilometers löpning viker vi in på en gata i ett kvarter som för mig är så långt från ett främmande, skrämmande draknäste som det bara kan bli. I dessa kvarter bodde nämligen en synnerligen god barndomsvän under ett antal år och här spenderade jag en hel del kvällar och nätter då jag jobbade i Lund för att slippa pendla så förbaskat långt varje dag.

- "Här är det!" utbrister Andreas plötsligt. - "Här??" svarar jag med en förvånad och lätt upphetsad stämma. - "Ja. Åtminstone tror jag det. Jo, visst är det här. Nummer 78. Fjärde våningen.". - "Jisses! Det är ju exakt den porten!".

Av alla portuppgångar i Malmö bor alltså Katarina i ett av de extremt få hus som jag varit inne i i Malmö, och där jag dessutom som sagt spenderat mången dar. Ja, jädrar. What are the odds?! Ännu ett av ödets löprelaterade nycker.



Lunchen som serveras, och samtalen med Katarina och Sara är fantastiskt välsmakande och trevliga och det känns precis som jag varit här många gånger förut. Och det har jag ju i och för sig. Åtminstone nästan.

Sa jag tack förresten?! Inte? Men då gör jag det nu. Tack för en kanonlördag!

Smile - you're out on a long run

Känslan som infinner sig när du tagit de första stegen ut i en lite kylig, frisk och helt vindstilla kväll efter en småstressig och händelserik dag på jobbet, eller kanske (som igår) efter en fantastiskt rolig, spännande och intensiv dag i en idrottshall fylld med 11-åriga Volleytjejer och deras coacher och föräldrar. Och känslan när dessa första steg känns otroligt lätta, naturliga och ja, i stort sett viktlösa. När det obehag som känts i slemhinnor och luftvägar och hotat med förkylningsutbrott under några dagar nu verkar vara som bortblåsta.

Och när den medhavda musiken strömmar in i huvudet under löpningen och genast blandar sig med hjärnans diverse substanser till en harmonisk cocktail av välbefinnande. När de olika artisternas röster bildar ord som du hört hundratals gånger förut men som plötsligt får en djupare innebörd än någonsin förut, när ett trum-komp suger tag i dig och sätter din kropp i trans, när kilometer efter kilometer avverkas i ett tempo som för dig är så behagligt att du känner att du skulle kunna springa i evigheters evighet, när en ny låt dyker upp i spellistan där ett bluesgungande munspel spelar huvudrollen och fötterna bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Ja, då bara måste jag le. Le, smajla, skratta, lyckovråla. Stort, brett och ärligt. Det går liksom inte att hålla tillbaka. Helt omöjligt. Känslorna blir för stora och mäktiga att hålla inombords. De bara måste ut. Ut för att förklara för mig själv vad som händer, varför jag känner som jag känner. Förklara att jag hittat rätt. Hittat till en plats av total lycka och harmoni. En plats jag vill återvända till om och om och om igen...

Inspirerande möten

Höllviken. Tallar, sand, hav, vackra hus. I ett av dessa en löpande husvakt. Och ett par hundar. Icke löpande. Så vitt jag förstod. Kom dit ombytt och redo. Drog iväg med husvakt Ingmarie. Hundarna fick vila.

Underbara samtal, underbara vyer, underbar löpning och underbart att få springa utan smärta i varken tå, fot eller någon annanstans. Asfalt, grus, gräs, sand. Trippar fram. Konstant surrande om väsentligheterna i livet. Stannar ett par på stranden. Överräcker kameran för dokumentation av oss som genomför denna härliga löpning. Studsar vidare.



Anländer huset efter en timme och en kvart. Magen kurrar. En snabb dusch och sedan en välsmakande veggolunch i härligt sällskap. Katarina Cykelmygg och Sara har gjort entré. Lång lunch. Inspirerande samtal. Tackar och bockar. Far hem diagonalt tvärs över landskapet med frid i sinnet och en skön känsla av vänskap och godhet med mig.

Det här gör vi om!

Pure love i Vattenriket

Elva och en halv kilometer i duggregn under vitgråa skyar på kända och fantastiskt vackra vägar. Ett pass så skönt att det är konstigt att något sådant kan vara både helt lagligt och helt gratis.



Har som jag nämnt tidigare på grund av en fjantskada i tån/foten inte kunnat spendera så mycket tid med löpningen under hösten som jag velat och sörjt detta faktum en hel del. Men nu är hon tillbaka och vi får vara tillsammans igen; löpningen och jag. Och vi verkar vara mer kära än någonsin!

Ingmarinspiration

Gött trött har jag nu landat i en X2000-fåtölj. Veckan som gått har varit en mosaik bestående av nya spännande möten, gamla bekantskaper, intensiva dagar, brinnande energi, inspirerande kursledare, gratis gym, lackande svett, märkliga omorganisationer, amerikansk IPA, strilande regn, blöt snö, kittlande stress, härliga skratt och celebert besök på jobbet.

Det sistnämnda utgjordes av ingen mindre än Ingmarie som vi bjudit in för att låta sprida sin energi, löpglädje, kunskap och inspiration till ett relativt brokigt gäng med alla möjliga sorter samlade; löpglada, löpnyfikna, löptokiga...



Det blev två härliga timmar som formligen sprang iväg och hade det inte varit att andra jobbrelaterade events "tvingande" ut mig ur konferensrummet hade jag kunnat sitta där än.



För att riktigt få gotta ner sig i skönt löparsnack är ju så förbannat härligt och ett litet tröstande substitut för den uteblivna egna löpningen orsakat av den skadade högertån/foten som verkar ta ordentligt lång tid på sig att läka ut.

Tackar och bockar för den inspirerande kvällen och för de nyttiga tipsen angående krånglande tår!

Bröllopsdag #16

04.00. Kliver ur sängen och det för årstiden något för varma täcket. Kaffe, ett par mackor. På med X-talon-pjucken och löparstassen. Och en jacka då det i den arla timmen är lite kyligt i luften. In i bilen tillsammans med hustrun. Ner mot Åhus. För att möta solen på dess väg upp över horisonten. Och för att påbörja firandet av vår 16-åriga bröllopsdag. Initiativet och idén är genial. Och den kommer från min kära fru.




Anländer samtidigt som den rödskimrande solen precis kravlat sig upp ovanför vattenytan. Lägger våra prylar i den vita sanden och ger oss av norrut på en vass- och gräsbeklädd stig precis ovanför strandlinjen. Ljuset är magiskt. Ljudet likaså. Kvittrande fåglar, råmande kor, dykande tärnor. Och så gräset och vassen som slickar skor och underben och svalkar fötterna med hjälp av morgondagget.





Tempot är lågt. Vi stannar emellanåt och tittar, plåtar, njuter. Och hälsar på en och annan nyfiken kviga. Färden går in i tallskog och tempot ökar något. Dyker på ett stort blåbärsris i vår väg och en andra frukost inleds. Tassar vidare och vänder efter att varit ute i tre kvart. Passerar vildhallonbuskar och fyller ytterligare på energidepåerna. Skiljs sedan åt och jag studsar fram i mitt eget tempot på tillbakavägen. Tillbaka till "vår" strand.






Av med svettiga kläder och en stilla promenad ut i ett svalkande hav.



Mycket bättre än så här blir det inte.

Motivationshöjande träningsläger

Årets sommarstugevecka i Åhus är till ända. Den efterlängtade vistelsen spenderades i år iklädd antingen cykelhjälm, löpartights, gummistövlar eller värmefilt.



Kallt och regnigt. Men perfekt för träning! Det blev till slut inte mindre än åtta pass, antalsmässigt fördelat lika mellan MTB och löpning, vissa med skor andra utan. Och dessutom lite coreträning på den mossmjuka gräsmattan som omringar stugan.


Här var det soligt och härligt, men kyligt i luften och isande kallt i buktens vatten


Och första morgonen var solen framme. Då blev det barfotalöpning på de mjuka, sköna och tallbarrsbeströdda stigarna





Jag verkar faktiskt med hjälp av veckans övningar (bland annat på cykeln, tack för tipset alla ni!) kravlat mig upp ur den tillfälliga(?) motivationsdippshålan. Ser fram emot många fler underbara sommarpass som kan förläggas lite närhelst på dygnet. Semester är något man borde ha mer av!

Söndag med semesterkänsla

20k ner till ängarna, sanden, stranden. Av med svettiga kläder, i havet i bara mässingen. Kristallklart vatten. Lagom svalkande. Livet är gott!

Vårvädersjul

Jullov. Som i år stavas "arbetstidsförkortning". Och uttalas "underbart skön vinterledighet i tvåsiffriga plusgrader".



Rawfoods-experiment i ugnen. Blodgivarplåster i höger armveck. Nio sköna kilometer i underbart vårväder med en fungerande rygg i går. Min härliga familj att hänga med hela dagarna. Och den numera traditionsenliga nyårslöpningen med goda vänner på lördag att se fram emot. Och senare samma kväll bubblande kvalitetstid.

Sa jag att det här med jullov äger?

Blodfattigt höstlöp

Mitt-på-dagen-löpning en vardag har under de senaste åren varit begränsat till tisdagslunchlöpningarna i Lund. Men den här veckan har jag kunnat springa närhelst på dagarna jag önskat. Åtnjuter nämligen lite genom åren på-hög-staplade semesterdagar. Dagar som jag antingen tar ut nu eller inte alls. Min anställning i Lund upphör nämligen på måndag. Och nästa börjar måndagen därefter. Således nya tider, nya utmaningar!

Förutom löpning har veckan ägnats åt diverse praktiska övningar såsom tandläkarbesök, kretsloppsparksbesök, bil-fix och, för första gången i mitt liv, blodgivning. Något jag egentligen tänkt göra i en herrans massa år, men aldrig blivit färdig till. I somras knatade jag förbi en blodbuss uppställd utanför en av kontorsbyggnaderna i Lund, bestämde mig där och då att nu var det dags. Fick proven tagna, blev godkänd i besiktningen, och i tisdags var det alltså dags för premiärlämning. Vana sköterskor tog hand om mig, mina vener och mitt blod. Blev till och med bjuden på fika efter att de 450 millilitrarna var överlämnade. Trevligt. Hamnade vid samma fikabord som ett känt ansikte (från "min" brädgård) och började nästan genast snacka löpning, träningsprogram och Göteborgsvarv. Han var nämligen anmäld till sitt livs första lopp den 12/5 nästa år och hade en hel del frågor då han, via överhörning av mitt samtal med en sköterska om marathonlöpning och järn-tillskott, förstått med vad jag spenderade min fritid.




Gårdagseftermiddagen spenderades i Bockatorpet, där för övrigt Salomons Trail Tour gick av stapeln för halvannan månad sedan. Möttes då jag klev ur bilen av ett blåsigt, regnigt och helt underbart höstväder. Mina älskade trailskor, Inov8 X-talon 212, satt på fötterna och jag såg riktigt mycket fram emot en och halv timmes trippande på brandgula höstlöv, över rötter och stenar och i djupa vattenpölar. Drog iväg i "normalt" tempo och tyckte det ländes lite tungt. En koll på min Garmin indikerade att pumpen fick jobba på bra mycket mer än normalt i rådande fart. Att vara fattig på röda blodkroppar känns som att vara riktigt ur form. Jag undrar hur länge jag kommer att uppleva det så? Och undrar om det rentav kan vara "dumt" att träna innan tillräckligt mycket av det lämnade blodet är ersatt... Någon som har erfarenhet?



Trots den något högre belastningen än det från början var tänkt, var eftermiddagen i regnet till absolut största belåtenhet. Frihetskänslan var total och inte ens lösspringande rotweilers som ägaren inte riktigt lyckades få tag på innan de kom fram till mig (ståendes i givakt med händerna uppdragna) för att "hälsa" kunde få mig ur balans. Mitt-på-dagen-löpning en vardag slår på något sätt det mesta!

Skulle jag klä i badmössa?

Klockan visar 04.55 när ”dags-att-stiga-upp”-hymnen ljuder från telefonen. Muntorrheten påminner mig om att det dracks lite vin inne i Monaco igår kväll. Nåja. Det får vara som det är med den saken. Smyger upp ur sängen och stänger till dörren för att inte väcka resten av familjen. Dricker ett stort glas vatten och klär på mig de redan framlagda löparkläderna. Går så snabbt på sommaren. Älskar det! Packar ner badbyxor, handduk, extra tröja och torra kallingar i en ryggsäck och trippar ut i den dunkla, men redan varma och sköna söndagsmorgonen här på den franska rivieran.

Koden till grinden har bytts under natten och jag får inte rätt på de minnesfragment av den nya som ligger omkringslängda uppe på hjärnkontoret. Blir tvungen att springa tillbaka till receptionen och får där som tur är tag på en nattvakt som överräcker en liten lapp med den nya koden. Siffrorna var desamma som jag provat, men de två sista hade jag vänt ordningen på. Mög. Klockan går och starten närmar sig.

Känner mig lite småstressad. Vet att jag har nio kilometer till mitt mål och hade tänkt att hålla ett riktigt lugnt och behagligt tempo, typ 6:00, men på grund av kod-strulet ligger jag på lite hårdare och landar på drygt fem minuter per kilometer istället. Jag vill ju inte missa start-tutan. Och jag vill ha så pass gott om tid att jag kan hitta en schysst plats att stå på för att på relativt nära håll se sardinstimmet ge sig iväg. Har ju ingen aning om hur mycket folk som kommer att stå och titta. Vet ju inte ens hur många som kommer att vara med och tävla. Kan det vara 1000? Eller 2000?

Löpningen går fint. Lugnt och skönt på vägarna. Solen går upp så sakteliga och jag börja se tecken på att något är på gång i stan då jag närmar mig Promenade des Anglais västerifrån. En polisbil med tända saftblandare agerar eskort för en lastbil fullastad med koner som ställs ut på gatans ena tre-filiga körfält. En stund senare drar en kortége av mc-poliser förbi. Hur många var de? 50? 100? Trafikinformationsskyltarna visar vad som är på gång idag och berättar att ”la Promenade” kommer att vara helt avstängd längre fram.

Möter, trots den arla timmen, en ansenlig mängd löpare. Något jag även upplevde både igår och i förrgår då jag sprang längs kusten västerut från Saint Laurent du Var. En enorm kontrast mot exempelvis Wroclaw, Polen där jag fick en känsla av att folk såg mig som en alien som kommit bort från moderskeppet som landat utanför stan och nu irrade planlöst över gator och torg för att desperat försöka hitta tillbaka. Här, längs vattnet på den franska Rivieran, känner jag mig som en del i ett större löparsammanhang. Som om jag är med i ett spontanlopp med hundratals deltagare som pågår från tidig morgon till sen kväll.

Snart framme nu och jag hör dunkande musik och en speaker som på upphetsad franska, varvad med ”fransk” engelska verkar försöka få igång den fest som alldeles strax ska dra igång. Vattnet ligger blankt och stämningen som verkar råda känns till och med så här på avstånd smått magisk.

Efter 45 minuter är jag på plats. Smått svettig glider jag in i start/mål-området och försöker bilda mig en uppfattning om var jag bör stå för att bäst kunna se det som står för dörren. Det är ganska mycket folk i området, men inte så mycket att det är problem att komma fram. Ställer mig först uppe på vägen där jag får en bra överblick av stranden, men känner att jag inte kommer tillräckligt nära för att kunna insupa lite av den spända förväntan (nervositet?) som säkerligen råder hos deltagarna.

Tar därför en av trapporna ner till stenstranden och hamnar alldeles intill staketet som separerar deltagarna från publiken. Fascineras av mängden neoprenklädda människor med likadana badmössor (blåa för killarna, rosa för tjejerna). Försöker ”se” vad de olika deltagarna tänker men lyckas inte. De ser överlag förvånansvärt avspända ut. Klockan närmar sig 06.30, musiken dundrar på, speakern gör allt för att få igång både publik och tävlingsdeltagare, men badmössorna på stranden är relativt sammanbitna. De behöver givetvis spara på varenda kalori de kan. De har mellan 8,5 och 16 timmar av extremt hårt fysiskt arbete framför sig. De ska, alla 2500, ge sig iväg på något som garanterat kommer att bli ett bestående minne för resten av deras liv.

Då start-tutan ljuder rusar ”IronMan France”-deltagarna ut i vattnet och påbörjar den 3,8 kilometer långa vattenfärden. Havet fullkomligt kokar av vevande armar och sparkande ben. Det är svårt att urskilja individer i stimmet av simmare och jag tänker på hur det skulle kännas att själv befinna sig mitt i detta extremitetsfäktande inferno. Förhoppningsvis hade jag varit så pass förberedd att paniken inte blivit så stor som den är just nu i min fantasi.

Letar mig upp från stranden när de sista deltagarna äntrat vattnet och letar upp ett morgonöppet café för intagande av en äkta fransk frukost; kaffe, juice och croissant. Skippade dock ciggen som enligt uppgift annars ingår i den normala frukostdieten. Flanerar runt området och får en skymt av ledaren, en belgare, som kommer springandes upp ur vattnet efter drygt 50 minuters frenetiskt simmande. Han håller sprintfart bort mot cykeln vilken han i nästa ögonblick far iväg på i en sinnessjuk hastighet. Strax efter kommer tre av hans huvudkonkurrenter som också håller ett rent ut sagt ofattbart tempo. 18 mil i de Provencalska bergen väntar. Innan den avslutande marathonlöpningen tar vid. 42195 meter som kommer att springas som fyra stycken tur- och returslingor västerut längs Promenade des Anglais i stekande mitt-på-dagen-solsken. Have fun boys and girls!

Själv drar jag mig en bit bort för ett efterlängtat morgondopp innan jag löpandes ger mig hemåt med en fundering som inte riktigt vill släppa: ”Man kanske skulle skaffa sig en riktig hoj. Och badmössa”.

Lille ko

Nynnar på den gamla kära Riedel/Lindgren-barnvisan när jag närmar mig den vita spetshornade kon. Hon har, till skillnad från kon i Idas visa som verkade stå uppe på en bro, parkerat sig under en dito av en för mig helt okänd anledning. Kanske söker hon skugga, kanske är hon bara allmänt nyfiken om hur det ser ut på andra sidan...

Oavsett vilket blockerar hon nu den tilltänkta fortsatta vägen för mig på ett suveränt skönt söndagslångpass. Ett pass som inleddes med 6,7 km kuperad sällskapslöpning uppe i Bockatorpet och sedan följdes av 17,5 km solitär 6-minuterslunk hemåt i det fantastiska vädret. Efter lite försiktig övertalning glider hon ut i ån och låter mig passera, Livet är fan allt riktigt bra Musigt ibland.

Oaslöpning i mittens rike

En nio timmars lång flygresa med kraftig turbolens vid landning är avklarad. Så även en lång promenad på skinande marmor på världes tredje största sammanhängande taktäckta yta; Beijing Capital International Airport. Passkontroll, immigrationsstämplar, transittåg och bagageutlämning. Allting flyter på fint och då vi sitter i minibussen på väg till hotellet känner jag att detta kommer att bli en bra vecka. Utbildning av kollegor och externa konsultbolag står på programmet. En del sightseeing. Kanske lite shopping. Och så löpning! Snabbskorna är nerpackade och jag sitter och funderar på och planerar hur, var och när jag ska springa. Och vilken sorts pass. Det är ju faktiskt bara 14 dagar till dagen D. Eller kanske det borde kallas dagen M? M1 i så fall. M2 ligger längre fram. I höst. September. Men nu i maj är det M1 som står för dörren. I Stockholm. Gud vad jag längtar.

Får tag i en karta på hotellet och letar efter lämpliga platser. Valet faller i stort sett meddetsamma på parken som ligger en knapp halvmil söder om hotellet, Chao Yang park. Det blir bra. Men det får bli i morgon bitti. För nu ska det ätas Kinamat (eller kort och gott 'mat' som det väl heter här). I mängder. Och så tyckte jag mig höra någon i sällskapet yra något om pärlor. Hong Qiao Pearl Market således.

Stiger upp 07.00 på söndagen och kliver ut i ett redan för en svensk för årstiden grymt varmt och skönt väder. Shorts, T-shirt, keps, lätta skor. Tar höger längs en bred och ganska trafikerad väg. Kommer fram till korsningen (eller myllret av vägar kors och tvärs i flera plan) och undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna ta mig över till andra sidan. Hittar till slut en "kulvert" som verkar användas av cyklister och mopedister, men även av en och annan taxi. Och nu även en vinterblek, lång och lite vilsen svensk löpare.

Hittar upp ur underjorden och följer ett vattendrag österut. Möter en del hundvallande människor som verkar ha kanalbrinken som en etapp på sin standardrunda med jycken. Min uppenbarelse får en del att vakna ur sin vardagliga hundpromenadsslummer. Upp från kanalen med sikte på nästa kanal en bit söderut. Den visar sig vara torrlagt och dessutom är vägen ner till dess parallella promenadstråk avspärrad. In bland hyreshus och vidare ut på en väg som förhoppnings leder mig mot parken. Hittar en gångbro över fjärde ringvägen och därifrån är det inte långt till en av parkens östra ingångar.

Springer igenom det som verkar vara någon slags säkerthetskontrollhus och de första människor jag stöter på är ett gäng andra förmodat lokala löpare som är ute på en gemensam söndagsträning. Ni-hau, vinkevink och "big smiles". Jag skrattar för mig själv och mina kinesiska löparkollegors ärliga leenden gör mig alldeles varm inombords.

Parken visar sig vara rejält stor. Jag utforskar dock enbart en liten del idag och tänker att jag tar resten på veckans kommande pass. Innan jag lämnar den via den norra entrén hittar jag en översiktskarta som jag betraktar en stund. Ja, hit måste jag definitivt återvända.

Veckan rullar på och det tullas ordentligt på sömnkontot. Har en ovana att vakna mitt i natten och vara hur pigg som helst trots att jag gått och lagt mig "sent" (23-snåret) och vid det tillfället varit fullständigt färdig och verkligen redo för sängen. Denna ovana i kombination med mycket jobb och tidiga löppass tär på den gamle kroppen. Men den ångar på ändå. Avbetalningen kommer att göras efter hemkomst. Med ränta. Så brukar det vara.

Ytterligare två pass hinns med under min knappa vecka i världsstaden i mittens rike. Alltid på morgonen. Alltid ner till och runt i Chao Yang park. Den tredje dagen bestämmer jag mig för att ta en rejäl sväng i parken och utforska de delar som ännu inte hunnits med. Studsar för tredje gången på ett antal dagar förbi luckan vid det lilla entréhuset då ett huvud plötsligt sticks ut och ropar mig tillbaka. Det visar sig att det visst kostar 5 RMB (= 5 SEK) att bevista grönområdet. Oj fan, tänker jag och känner mig rakt igenom kriminell. Fiskar upp en femma ur den trånga shortsfickan och får en finfin biljet för besväret.

Besöket är klart värt de fem kronorna och jag springer på det ena intressanta efter det andra. OS-arenan för beachvolleyboll, fotbollsplaner, pingisbord i långa rader, utegym, sjöar, nöjesfält, kanaler, vackra broar och andra fina byggnader. Känner mig lätt och lycklig när jag yrar omkring på de välstädade vägarna och stigarna och vill knappt lämna oasen. Men frukosten lockar och skamgränsen för när man kan glida in på kontoret börjar närma sig.

Tänker under mina löpturer faktiskt inte så mycket på det som komma skall under nästa helg. Springer enbart för att det är skönt. Ibland långsamt och utforskande, ibland med lite snärt i steget och fartvind i kepsen. Rakt igenom behagligt varmt väder och livet känns enkelt. Hit vill jag igen. Helt klart. Lika klart som en blom-te-termos i en Bejingtaxis bagageutrymme.

Ren magi - dag 3

Vaknar med fötterna hängandes ut över kortändan av sängen. Fötter som känns förvånansvärt pigga och inte har tillstymmelse till skavsår eller nagelont. Klockan visar på en halvtimme tidigare än igår. Något som är planerat för att kunna vara nere till frukosten redan 07.30. Är, trots den rejäla middagen kvällen innan, sjukt hungrig. Kör samma rutin som i Skanör; snabb dusch (som på detta etablisemang befinner sig i korridoren, alternativt en trappa ner bredvid bastun), påklädning och fördelning av pinaler mellan ryggsäck att transporteras medelst bil respektive av mig själv.

Ramlar ner i matsalen och hugger in. Buffén håller långt ifrån den klass som den frukost Skanör presenterade, men det är väl bara att gilla läget och äta av det som bjuds. Tycker synd om vår glutenintoleranta Vegan-Ultra-mamma som har ett riktigt magert utbud att välja bland. Märkligt att krögaren inte kunde ha tänkt till lite vad gäller att tillfredsställa alla, oavsett allergier och preferenser vad gäller animaliska produkter.

Liselott kommer ner strax efter mig och Leif och hon låter inte speciellt pigg. Rosslar som en storrökare och klagar över ont i halsen. Jag beger mig genast upp på rummet för att hämta lite specialpulver för att "bota" eller i varje fall lena just ont i halsen. Tog, för säkerhets skull och för att jag själv kände mig lite små-risig i torsdags/fredags, med mig lite kinesisk mirakel-ingefärssoppa i NesCafé-liknande form. ”Blanda ut i varmt vatten och drick!”. Liselott ser länge tveksam ut och grinar illa då häxbrygden passerar halsen. Men erkänner att det lenar. Dock är det givetvis kört för henne att springa idag. Inte en chans.

Ytterligare ett par av deltagarna bestämmer sig för att skippa Skivarp-Brösarp-etappen. Det planeras istället lite kortare (och naturskönare) löpning runt Brösarpstrakten efter det att billedes ha färdats till nästa Gästgifveri.

Själv är jag helt inriktad på att springa. Dock velar jag lite vad gäller sträckning. Vi har nämligen två olika rutter att välja på. Originalrutten som ligger i folks GPS-klockor på drygt 57k och som innehåller en 20 kilometers löpning på den smala och ganska hårt trafikerade väg 19 eller en något längre väg på cirka 64k genom klart mer omväxlande natur. En rutt som min kompis orienterar-HP fixat till oss. In i det sista ”hattar” jag fram och tillbaka vad jag egentligen vill, men bestämmer mig till slut för att köra på originalet tillsammans med Zingo, Cecila, Barbro och Therese. Maria R och Stefan ska också springa denna rutt, men i sitt eget (klart mycket högre) tempo. Leif och Håkan ger sig på alternativrutten då den ser klart mer inbjudande för de både som inte fixar allför monotont ”malande” på spikraka landvägar.

Efter lite fotografering och klargörande om vem som ska göra vad drar de tre grupperna iväg. Precis som igår så dröjer det inte länge förrän Maria R i sina FiveFingers och Stefan i sina snabbpjuck fösvinner likt två antiloper i horisonten. I min grupp lägger vi oss i ett behagligt 6:30-tempo och det känns riktigt gött att vara igång. Lite stel i höfter, knän och nacke(!?) men inte ont någonstans och inte tillstymmelse till skav. Underbart!

Springer och tänker på allt och ingenting och det är faktiskt riktigt tyst i gruppen under långa stunder. Vet inte vad de andra funderar på, men själv är jag bara upprymd och lycklig över att få vara ute i det fantastiskt vackra, om än lite kyliga och blåsiga, förstamajvädret. Så småningom kommer dock snacket igång och jag och Therese diskuterar bland annat prästyrket och om huruvida det är vanligt att präster någon gång börjar tvivla på det som de predikar varje söndag och om det sker att präster lämnar in prästrocken och säger upp sig. Eller om de, för att få lite variation i deras vardag, skjuter in egenskrivna texter vid evangelieläsningen på söndagarna.

Efter 7,5k är det kissepaus och Håkan och Leif kommer trippandes och ansluter till gruppen. Therese har precis innan stoppet börjat klaga över smärtor i hälen som strålar mot hålfoten... Ajdå. Låter i mina (icke medicinutbildade) löparöron som om det skulle kunna röra sig om ”plantar fascit”. Hon bestämmer sig för att efter pausen vika av ner mot Svarte för att där ta sig med pågatåget till Ystad och sedan vidare därfrån. Nog ett klokt val. Dumt att riskera att få långvariga men med tanke på att det ligger både göteborgsvarv och stockholmsmaror i närtid för hennes del.

Efter lite förvirring om vem som skall springa vart blir det ändå till slut som så att Leif och Håkan fortsätter på alternativrutten med avsikt att efter nån timme eller så fixa skjuts resterande väg. Jag, Zingo och mega-ultra-damerna Cecilia och Barbro kör på enligt originalkartan med första planerade stopp i Tomelilla och Therese styr som sagt kosan söderut mot Svarte.

Tempot ställs återigen in på drygt 6:30 och vi kommer efter ett litet tag till Marsvinholms slott. Fascineras över hur pass bra skick alla byggnader på slottsområdet håller. Måste kosta en halv förmögenhet att sköta om det fastighetsbeståndet. En del bilder tas innan vi fortsätter.

Det blir en hel del prat om Ultralöpning i allmänhet och vissa Ultralopp i synnerhet, bland annat de som nyligen genomförts av mina medlöpare. Får reda på att både Zingo och Barbro sprungit TEC 100 miles i Täby för tre veckor sedan, där 62-åriga Barbro till och med tagit hem ett silverbältesspänne och en femteplats med sina finfina 22.33, att Cecilia först vunnit 50-kilometersklassen i TEC och sedan, bara en vecka senare, smällt till med en femteplats på Sveriges första nationella mästerskap i 100 km. Och mitt bland dessa Ultrafenomen springer jag. Och känner mig stark. Det är en lite märklig, men sannerligen härlig känsla.

Längtan efter mat börjar bli allvarlig då trippmätaren visar 25 km. Jag tar av mig ryggsäcken i löpsteget och rotar fram en banan som jag trycker ner på tvären. Den mättar för stunden och kommer förhoppningsvis att ta mig pigg och glad hela vägen till första bästa matställe i Tomelilla. Efter en kort löpning på den väg som vi senare under dagen ska få bekanta oss mycket mer med (19) så kommer vi till "min" (Benets) stad ”Bene(t)stad”.

Ett kort fotostopp och sedan in på den vägbit som leder till mat. Är nu riktigt hungrig, vilket får mig att höja tempot, rynka pannan och böja ner huvudet. Samt utstöta en och annan svordom. ”Det var ju satan vad det ska blåsa, och hur jävla långt kan fyra kilometer vara egentligen?”

Väl inne i byn/staden hugger jag första bästa människa och ”kräver” vägbeskrivning till närmaste Pizzeria. Här ska svullas! Tjejen ser först lite chockad ut men lugnar sig när Barbro, Cecilia och Zingo, vilka alla tre har en mycket gladare uppsyn än jag, ansluter. Givetvis är den första Pizzerian stängd och jag börjar trava mot nästa då Barbro hittar ett café som håller öppet. Serverar de något ätbart!? Ja! OK, KÖR PÅ DET!

Mega-räkmacka, blåbärsmuffins, lättöl, kaffe och Finska pinnar (on the house) trycks ner i den Bengtssonska halsen och mitt humör stiger i takt med blodsockret. Vi har en riktigt trevlig lunch tillsammans på det som visst är Hasse och Tages museums-café. Personalen är hjälpsam och serviceminded även om jag tror att Barbro tyckte att det tog lite väl lång tid att slänga ihop den där Brie-smörgåsen hon beställt. Vem vet, kanske hade Barbro också lite tjall med blodsockret?

Det diskuterades ännu mera löpning vid bordet. Rune Larsson kom på tal. Och från Rune var steget inte långt till Monte Gordo. Ett ställe där de andra varit. Och Zingo, den turgubben, hade till och med lyckats knipa en gratisresa dit via en tävling på jogg. En av instruktörerna på just denna resa hade varit Evy Palm. En människa som sport-ointresserade Zingo aldrig tidigare hört talas om vilket fullständigt chockar senioren i vårt lunchsällskap. Jag ler brett, när annars så väna Barbro nästan spänner ögonen i Zingo och ger honom lite bannor för att inte ha bättre koll på våra svenska löparikoner. Haha, vilket skönt gäng vi är!

När den andra baljan kaffe är sänkt fyller vi på vätskeflaskor och CamelBaks, lämnar caféet och styr färden norrut. Vi är överens om att Tomelilla centrum var charmigt, men att det industriområde vi passerar på vår väg ut inte lika så. Då vi närmar oss väg 19 igen har vi fyra bildat två grupper. I den främre springer jag strax bakom Cecilia som håller ett precis lagom tempo. Längdskillnaden på oss är en knapp halvmeter så att ligga bakom henne är absolut ingen fara för sikten. Vi viker höger ut på riksvägen som går från Ystad till Kristianstad via bland annat Brösarp. Första mentala boj på denna oändligt trista, relativt smala och hyfsat trafikerade väg är Skåne Tranås där det finns en chokladfabrik som jag är lite sugen på att besöka. När vi väl kommer dit vill jag dock inte stanna då jag tycker att vi tuffar på alldeles förträffligt.

Efter ytterligare en bit i motvinden på väg 19 kommer ett lätt obehagligt illamående över mig. Jag rapar lite luft och det kör ordentligt i magen. Hm? Vad är det nu? Försöker tänka bort det, men det är ju inte så lätt. Funderar på om jag kanske bör stanna, men så länge det inte blir värre funkar det nog. Då stannar plötsligt Cecilia, vänder sig om och ser lite blek ut om nosen. ”Jag tror jag behöver stanna till och kanske promenera ett tag...”. Åh fasen? Mår du också lite tjyvtjockt? Jo, så är det. Ah! Räkorna? Eller äggen? Eller kanske den feta, goda majonäsen? Jag har lite Cola kvar i ryggan som jag skakar kolsyran ur och sedan delar med min medlöperska, tillika SM 5:a på 100k. Kan fortfarande inte fatta att jag springer med henne!! Vi promenerar en stund och Barbro kommer ifatt. Zingo käkar glass och är något längre bak.

En kilometer senare vänder sig Cecilia om och frågar om det funkar för mig att börja springa igen. Ja, för min del är det helt ok. Avslagen-cola-tricket fungerade alldeles förträffligt.

Nu är det bara att "mala på" som gäller. Vi pratar inte så mycket längre utan har vårt fokus på den kalla öl som väntar i baren på Brösarps Gästis. Vinden ligger nu på från norr och vi har alltså fortfarande motvind. Tempot ökas och vi springer de sista sex, sju kilometrarna i 6:00-tempo. Trafiken är konstant men det går mestadels fint eftersom vi ser den mötande trafiken och kan anpassa vår position efter denna. Det är inte mycket att spela på. Vägrenen är smal, ett par decimeter kanske, och bredvid finns det en ungefär lika bred grussträng innan diket tar vid. En liten incident får vi dock vara med om. Vid ett kort samtal oss emellan har jag tagit ett steg ut i vägbanan för att lättare höra vad Cecilia säger i den konstant susande motvinden. Ingen mötande trafik, så det är lugnt. Tills en omkörande silverfärgad BMW blåser om i drygt hundra knyck bakifrån så att det fladdrar till i vindjackan. Jädrar vad rädd jag blir och jag är övertygad om att jag kastar ur mig nåt högljutt som skulle kostat mig en 50-lapp om ungarna hört på.

Strax innan väg 19 och väg 9 möts finns det en liten genväg in till Brösarps by. En väg som inte är tillåten för bilar att ta. Men för löpare går det alldeles utmärkt. Det går rejält nerför och både jag och Cecilia känner nu att vi bara är minuter från en immande kall öl på helgens tredje Gästgifveri. Det är med glada miner och på lätta fötter vi studsar fram på Brösarps byaväg och då vi står utanför restaurangen blir det både en high-five och en stor kram. Det här gjorde vi bra. Och nu ska det firas!

Klockan är kvart i fem och vi har 5 härliga kvart att spendera på vår spontana ”after-run” i Brösarps Gästgifvarpub tillsammans med de flesta andra deltagarna. Maria R, som förmodligen redan varit i mål en timme eller två har redan lämnat då hon var tvungen att ta sig hem från eventet på söndagen. Men annars är vi alla samlade. En del har varit och sprungit på östsidan vid Brösarps backar och Haväng och det är inte utan jag tänker att det hade varit otroligt kul att få springa där också. Väg 19 har ju sina begränsningar vad gäller rofylld naturskönhet. Ett underbart kakofoni utbryter och det skrattas, skojas och återhämtas med diverse maltdrycker.

Kvällen fortsätter i samma goda stämning och det är lätt att trivas med sådana här underbara, levnadsglada och positiva människor. Middagen som serveras är i absolut toppklass och serveras i en takt som enligt mig är alldeles perfekt. Inga timmeslånga pauser mellan rätterna som i Skanör utan alldeles precis lagom.

Efter middagen är det dags att omgruppera för mer samkväm. Vi transporterar oss inte så långt, 57.7 kilometer får räcka för en dag, utan glider ner på bänkarna i puben igen. Efter en kort stund blir vi ”utkastade” från bardelen och får således ta ett skutt till andra sidan den gamla, vackra grönmålade skjutdörrsväggen. Snackar först konsultbranchen med snabbfotade Kent och hamnar senare bredvid Maria W/Mary/funrun eller vad hon egentligen kallas hemma på gatan i stan där hon bor. Jag kallar henne rätt och slätt Maria och hoppas att det är ok. Vi landar snart i riktigt intressanta och inspirerande samtal. jogg(.se), blogg, barn, jobb, drömmar och andra funderingar. Håkan fyller i och både leder vissa och kryddar andra samtal. Tiden försvinner och vattenkaraffen fylls på om och om igen...

Zingo slår sig ner och Ultrasnacket tar vid. Det Zingo inte vet om Ultraevenemang är nog inte värt att veta. Det namedroppas friskt och den ena tävlingen efter den andra kommer på tal. Jag får också frågan vid ett flertal tillfällen vilka tävlingar jag kommer att springa då jag nu förlorat Ultraoskulden och öppnat Ultradörren på vid gavel. Jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det, men känner när vi sitter där och drömmer att Swiss Alpine är något jag gärna skulle göra någon gång. Och så Jättelångt. De där hembakade kanelbullarna i arrangörerens mammas trädgård låter bara för goda för att missas.

Vi lämnar baren med ett visst sting av vemod. Är det slut nu? Blir det inte mer av allt detta fantastiska och magiska? Jodå, visst blir det väl det. Om inget annat så nästa år. Och vi har ju faktiskt en hel måltid till att se fram emot; Brösarps frukostbuffé.