Blodfattigt höstlöp

Mitt-på-dagen-löpning en vardag har under de senaste åren varit begränsat till tisdagslunchlöpningarna i Lund. Men den här veckan har jag kunnat springa närhelst på dagarna jag önskat. Åtnjuter nämligen lite genom åren på-hög-staplade semesterdagar. Dagar som jag antingen tar ut nu eller inte alls. Min anställning i Lund upphör nämligen på måndag. Och nästa börjar måndagen därefter. Således nya tider, nya utmaningar!

Förutom löpning har veckan ägnats åt diverse praktiska övningar såsom tandläkarbesök, kretsloppsparksbesök, bil-fix och, för första gången i mitt liv, blodgivning. Något jag egentligen tänkt göra i en herrans massa år, men aldrig blivit färdig till. I somras knatade jag förbi en blodbuss uppställd utanför en av kontorsbyggnaderna i Lund, bestämde mig där och då att nu var det dags. Fick proven tagna, blev godkänd i besiktningen, och i tisdags var det alltså dags för premiärlämning. Vana sköterskor tog hand om mig, mina vener och mitt blod. Blev till och med bjuden på fika efter att de 450 millilitrarna var överlämnade. Trevligt. Hamnade vid samma fikabord som ett känt ansikte (från "min" brädgård) och började nästan genast snacka löpning, träningsprogram och Göteborgsvarv. Han var nämligen anmäld till sitt livs första lopp den 12/5 nästa år och hade en hel del frågor då han, via överhörning av mitt samtal med en sköterska om marathonlöpning och järn-tillskott, förstått med vad jag spenderade min fritid.




Gårdagseftermiddagen spenderades i Bockatorpet, där för övrigt Salomons Trail Tour gick av stapeln för halvannan månad sedan. Möttes då jag klev ur bilen av ett blåsigt, regnigt och helt underbart höstväder. Mina älskade trailskor, Inov8 X-talon 212, satt på fötterna och jag såg riktigt mycket fram emot en och halv timmes trippande på brandgula höstlöv, över rötter och stenar och i djupa vattenpölar. Drog iväg i "normalt" tempo och tyckte det ländes lite tungt. En koll på min Garmin indikerade att pumpen fick jobba på bra mycket mer än normalt i rådande fart. Att vara fattig på röda blodkroppar känns som att vara riktigt ur form. Jag undrar hur länge jag kommer att uppleva det så? Och undrar om det rentav kan vara "dumt" att träna innan tillräckligt mycket av det lämnade blodet är ersatt... Någon som har erfarenhet?



Trots den något högre belastningen än det från början var tänkt, var eftermiddagen i regnet till absolut största belåtenhet. Frihetskänslan var total och inte ens lösspringande rotweilers som ägaren inte riktigt lyckades få tag på innan de kom fram till mig (ståendes i givakt med händerna uppdragna) för att "hälsa" kunde få mig ur balans. Mitt-på-dagen-löpning en vardag slår på något sätt det mesta!

Asfaltsbarn på glid

Salomon kommer till byn! Hurra! Hurra! Alla barn skuttar omkring och jublar. Heja, heja. Trail! Wow! Vad kul det ska bli!

Ett av barnen funderar på vad det där med "Trail" egentligen innebär. Backar? Förmodligen. Stockar, stenar, rötter, gärdsgårdar? Mycket troligt. Hmmm. Kan man springa där med "vanliga" skor? Barnet minns smått ångestfyllt en korp-orientering för några år sedan. Ett litet äventyr som slutade med DNF, svullen fot och lång konvalescens.

Nya skor beställs och efter en lång väntan dyker de så äntligen upp precis dagen innan D. De sitter som gjutna på fötterna och nu kan inget gå fel. Eller?

Efterlängtade Inov8 X-talon 212

Det har blivit lördag och klockan närmar sig 16.15. Ungefär 100 personer har samlats bakom startlinjen till den 11.6 kilometer långa banan. En bana som varken kartstuderats eller provsprungits varför det känns svårt att veta hur pass fort det bör gå. 10, 9, 8..., 2, 1 VISSLING i en pipa. Verkar vara en Kristianstadspryl det där.

Som den asfalts- och grusvägslöpare jag är så känns det allt lite speciellt att springa på stig där stenar och rötter likt minor på ett krigsfält utgör potentiella dödsfällor. Tycker inte om att ligga för tätt i rygg på någon eftersom jag då har dålig koll på underlaget. Skapar ett lucka på ungefär 10 meter och börjar känna mig relativt trygg i mina nya fina Inov8 X-talon 212. Men pulsen är hög och benen känns märkligt tunga. Hur fort går det här egentligen? En titt på klockan. 5:18. Måste vara fel. Ytterligare en blick en stund senare. 5:40. Nämen, vafan? Någonting är vajsing med klockan för det här är minst 4:30-fart.

Hittar min position och har Dunceor och urstarka Maria inom synhåll, kanske 15-20 meter bort. Det är tungt. Småstigar, småbackar, lera och rötter. Sedan plötsligt en namngiven stigning, "Fläskabacken". Å fy fan. Håller min position men får betala med skyhög puls. Försöker återhämta mig på vägen nerför, men tar det försiktigt så att inget händer. Rätt som det är styr de rödvita snitslarna ut oss rakt i spenaten. Garanterat orienterare som lagt banan. Benen känns ännu tyngre och andingen börjar nu bli bekymmersamt tung med tanke på att jag inte avverkat mer än en tredjedel av loppet.

Då vi närmar oss namngiven backe nummer två ser jag hur en tjej trampar fel och kryper ihop. Jag slinker förbi och tänker (högt?): "Stackars j-vel" och pressar vidare upp mot stigningen. Skanskabacken är hyfsat lång och suger ytterligare lite must ur de långe benen. Jag ligger inte mer än sju, åtta meter bakom Dunceor och Maria på vägen upp men känner att avståndet är bra mycket längre än så då de verkar starka och jag mer eller mindre är redo att kapitulera trots att vi inte sprungit mer än halva sträckan.

Fortsättningen utvecklas till en kamp. En kamp för att hålla min placering och inte tappa för mycket fart. Löpningen görs nu i ett stönande töcken och jag kan inte njuta ett dugg trots fantastisk natur och en varierande och egentligen förbannat rolig bana. Ansträngningen är helt enkelt för hög. Pumpen går på övervarv och min ovana att springa i terräng, och framförallt kuperad sådan, straffar mig och mina ben ganska ordentligt.

Precis innan loppet fick vi höra att stigningarna skulle komma efter typ fem och åtta kilometer. Stigningen vid fem, Skanskabacken, är avklarad och jag ser föga fram emot det som komma skall vid åtta. Och det som möter mig gör mig i stunden än mer uppgiven. Ett "inferno" av uppförs- och nerförsbackar, lämpligen döpt till "Berg- och dalbanan" av de fyndiga arrangörerna, vecklar ut sig i min väg. De är varken särskilt långa eller särskilt branta, men de är många till antalet och trots att jag verkligen försöker klä på mig Superman-kostymen får jag redan vid andra eller tredje backen (kommer inte riktigt ihåg då syret vid det här laget inte verkade prioritera varken det logiska eller minnescentrat i hjärnan) växla ner från "löpning" till rask gång under själva bestigningarna.

Jag stånkar mig uppför med långa kliv och får några uppmuntrande ord av den IS Göta-löpare som jag nu hamnat bredvid. Han trippar upp för backarna medans jag kliver. Jag förlorar inte speciellt mycket tid, men är mentalt smått knäckt. Jag har helt enkelt inte de förberedelser som krävs för en sådan här bana. Dunceor och Maria är nu långt utom synhåll och jag har helt släppt tanken på dem.

Efter en god stund i berg- och dalbanan och en ordenlig snubbling, som turligt nog inte blev värre än skitiga handflator, hör jag så till slut speaker-rösten vid målområdet. Jag kommer ut på gräsplanen som utgör "spurtområdet". Hör mitt namn och mitt klubbnamn (för oss klubblösa - Lonesome Runners) och är så fantastiskt glad att det är över. Får en medalj av en söt liten funktionärstjej då jag passerar mållinjen. Tackar, bockar och stönar. IS-Göta-löparen som kommit in en 10-15 sekunder före mig vänder sig mot mig och säger något i stil med; "Du var mig en jädra kämpe". Och jag är faktiskt benägen att hålla med. För kämpa var det jag fick göra. Njutningen under löpningen uteblev nästan helt, vilket var förbannat synd på ett så pass trevligt arrangemang och spännande trailbana.

Inför nästa år ska jag ha förberett mig mycket bättre för att även jag, precis som både Dunceor och Maria och säkerligen många andra, ska kunna ha det riktigt roligt bland rötter, stenar och slingrande berg- och dalbanor!

Till slut blev det en 26:e plats med 53.26 på de 11.6 kilometrarna. Absolut inget att skämmas över, men då njutningen uteblir är Benet aldrig riktigt tillfreds.