onsdag 18 januari 2012

Sex - Fjuttig kvalitet?

Inspirerad som själve f-n av Carinas sanslösa långpass-tusingar gav jag mig idag ut för ett köra det första kvalitetspasset på mycket länge.

Strax innan 18 styrde jag kosan mot Björket och den upplysta grusväg som skär genom den lilla skogsdungen och som passande nog är nästan precis en kilometer lång. Märkligt hög puls på vägen dit i 6-tempo, men det fick vara som det var med det. Kanske jobbstressen från tidigare under dagen som jag tagit med mig ut? Kände mig taggad inför uppgiften och längtade efter att få bli riktigt trött. Planen var att springa sex stycken tusingar, vilket med lätthet kan uppfattas som riktigt fjuttigt i jämförelse med Carinas tjugo häromdagen, men sex fick det bli. Sex blir bra. Sex är bra.

Drog iväg på den första och försökte fokusera på löpsteget samt att hålla en bra hållning genom hela kilometern. Men den första var tung. Riktigt tung. Kändes att jag fått hålla mig borta från snabbare löpning ett tag nu. Andra gick bättre. Nästan för bra. Sprang den i 4-tempo rakt igenom. Trean och fyran gick i mitt miltävlingstempo från i somras (4:13). Den femte och näst sista var av någon anledning riktigt obehagligt jobbig och det märktes också på tempot; 4:26. Drog dock ner tempot lite grand för att kunna upprätthålla någon slags stil på löpningen. Ville inte börja "sluggerkuta" utan hålla ett bra steg och ett hyggligt flyt. Sista kändes bättre men efter de 4:17 var jag ändå verkligen glad att ha det hela överstökat.

Trippade hem de två kilometrarna och kände mig fett nöjd med passet, skönt trött och tänkte på hur det skulle kännas om jag istället för 6 bränt av 20. 20!? Det är ju helt galet!

tisdag 10 januari 2012

Ruta ett

Ja, herrej-vlar vilket skitpass. Tung i benen och stel i hela kroppen. Kändes nästan som att jag inte sprungit en meter på ett år eller två.

Drog ut efter att fått i mig lite kvällsmat efter jobbet. Hoppades på att slippa den konstiga känslan i vänsterbenet, och faktiskt var det inte så farligt med just den biten idag. Men med allting annat. Noll flyt, noll känsla, noll energi. Bara tunga ben, stela axlar, ansträngt flås, hög puls. I 5:23-tempo! I sämsta formen på bra jävla länge.

Men visst, det är inte nu jag ska vara på topp. Det är i april. Och i maj och i början av juni. Men det är bara 3 månader till TEC 50 miles och just nu känns det som att jag ligger så långt efter som det bara går vad gäller min löpning och 13 veckor för att försöka ta sig tillbaka till någon slags värdig form känns som en väldigt kort tid. Speciellt som herr Ischias hela tiden ligger och lurar och bara väntar på att få sätta ytterligare en käpp i mitt löphjul.

Dock finns det en riktigt stor löprelaterad ljuspunkt på väldigt nära håll. Frun tog nämligen fram Gbgvarvets 2:15-träningsprogram idag och körde första passet innan jag ens hunnit hem från jobbet! Way to go mrs! Och tack för inspirationen. Den behöver jag verkligen nu för att lyckas ta mig framåt från ruta nummer ett.

lördag 7 januari 2012

Benets backspegelsblickar

Sju dagar har gått sedan det nya året skålades in. Sju dagar under vilka det producerats mängder av träningssummeringar i bloggosfären. Summeringar som är ett sant nöje att som läsare konsumera och som får en att fascineras av allt roligt och spännande som hänt i vårt avlånga löparland.

Ett inlägg som dock saknas i denna skörd av årskrönikor är det från det där Benet. Han brukar ju så här års lyckas slänga ihop ett inlägg med lite minnesbilder från året som passerat, men i år verkar han inte riktigt vara på humör. Han har mest setts vanka omkring i sitt hus klagandes över märkliga smärtor i vänstersidan långa skånk, eller sammanbiten liggandes på en träningsboll modell större i den ena märkliga övningen efter den andra. Kanske är det bäst att låta honom vara ifred.

Eller vänta... nu ser det ju faktiskt ut som att han tar fram sin laptop. Och sjunker in i ett tillstånd som ser något så när bekant ut. Krafsandet i det rödlätta skägget och den smått frånvarande men ändå koncentrerade blicken genom läsglasen säger mig att det faktiskt verkar vara ett blogginlägg på gång... Ja, det var som fasen...




2011 var ett år då det hände en hel del i mitt löparliv. Det var året då jag för första gången sprang längre än 42k på en och samma dag, då jag kombinerade långlöpning med gourmetmat och stiftande en mängd nya synnerligen trevliga bekantskaper, då jag slog personligt på både marathon (3.34.38 i Stockholm) och 10k (42.14 på hemmaplan i Kristianstad), då jag irrade omkring i Beijings motorvägskulvertar och i en av stadens alla parker och då jag debuterade i trailsammanhang.

Det var även året då jag sprang mitt första utanför-Sveriges-gränser-marathon (Berlin), då jag av en ren slump fick bevittna en IM-tävling live (i Nice) och undrade om jag själv skulle klä i badmössa och då jag någon månad senare själv gav mig ut på ett lika lokalt som spontant triathlonäventyr (S, C, L) i och runt Råbeslövssjön. Det var också året då jag och min familj under ett dygn adopterade en långlöpande australiensare. En riktig äventyrare som senare skulle gå och bli chefredaktör för en ny tidskrift där jag i debutnumret fick den nedtecknade gourmetlöpningsupplevelsen publicerad.



Det var även året då jag gjorde slag i saken och bytte både bransch, arbetsgivare och tjänstgöringsort. Rätt eller fel får väl tiden utvisa, men jobbytet gav mig möjligheten att faktiskt börja långcykla (eller långspringa) till, eller kanske främst, från jobbet. En möjlighet som jag dock ännu inte uttnyttjat under de två månader då jag haft möjlighet.

Det jag däremot utnyttjat är möjligheten att via de långe benen i olika självarrangerade soloevenemang utforska de fina omgivningarna i mina hemtrakter. I somras en ultralöpning söderut till Kivik och i höstas ett tvådagarsevent i andra riktningen med slutdestination Sölvesborg. Och så skapades det en årlig tradition genom att följa upp fjolårets uppskattade nyårslöpning med ett nytt avsnitt av det sociala sista-dagen-på-året-passet.

Det var även året då jag tröttnade på att betala 349 kronor per månad för något jag dumt nog inte längre utnyttjade. Jag sade upp mitt gym-medlemskap och upphörde samtidigt med all form av specifik coreträning. Något som skulle visa sig vara ett synnerligen korkat beslut då det under årets sista månad resulterade i att jag fick tillbaka de ischiasproblem jag senast brottades med under våren 2009. Problem som i år blev så pass allvarliga att målet om 2000 sprungna kilometer kom att förbli ouppnått.

Alles in alles med andra ord ett synnerligen händelserikt år som fullkomligt flugit förbi med en hisnande hastighet och som gett mig många härliga minnen som jag sent, eller ännu hellre, aldrig kommer att glömma.

Och nu är det hög tid att blicka framåt. Mot ett år som redan nu inbegriper en hel rad planerade löpaktiviter. Men mer om det i ett kommande inlägg. Ty nu är det hög tid att tillsammans med pilatesbollen ta upp den dagliga kampen mot ischiasproblemen!