fredag 29 juli 2011

Ny nivå?

Trots den överhängande risken att jag i och med detta inlägg skriver under min egen "nästa skada"-dom känner jag att jag behöver reda ut dessa tankar genom att här få pränta ner dem.


Det känns på något sätt som att min löpning tagit ett kliv framåt. Eller uppåt. En känsla som började infinna sig efter mitt livs andra millopp, årets upplaga av Startskottet.


Ett lopp där jag, högst förvånande för mig själv, lyckades hålla en snittfart på 4:13 min/km. I hela 10 km. Ett tempo som jag tidigare knappt orkat hålla då jag försökt mig på tusingar eller andra (längre) intervaller.


Igår gav jag mig ut för att köra ett tröskelpass om tio kilometer. Enligt mitt träningsprogram (som är anpassat för att försöka göra 3:30 på maran) så skulle jag hålla ett tempo på 4:45 - 5:05. Dock bestämde jag mig för att springa på puls. Runt 170 (80% intensitet) borde, åtminstone enligt Karvonen, vara ganska lagom.


Med ganska dåliga förberedelse vad gällde energi- och vätskeintag drog jag ut i duggregnet och landade efter en kilometers uppvärmning på drygt 4:30-tempo vilket jag sedan höll hela vägen. Pulsen klättrade (givetvis) stadigt och närmade sig 180 mot slutet. Snittet hamnade under de tio tröskel-kilometrarna på 169 och sluttiden på 45.40. Och jag kände mig helt ok.




Således milen på (nästan) 45 med halvtaskiga förberedelser och endast 80% intensitet. Hmmm? Kan det vara så att jag, med hjälp av någon slags avslappnad kontinuitet och mängder av glädjelöpningspass, mer eller mindre ovetandes lyckats ta min löpning till en ny nivå? Om så är fallet är det ju rätt coolt. Och förbannat kul.

fredag 15 juli 2011

Ett blött miniultra mot solen i Kivik

Semester. Sommarstuga i Åhus. Närhet till havet. Och vita stränder. Fantastiskt härligt. Om vädret tillåter. Men det gör det inte alltid.


Just nu hällregn och styv kuling. Tallarna vajar majestätiskt utanför köksfönstret. Regnet piskar på rutorna. Hur spendera denna dag? Ett långpass, kanske? Hur långt kan det vara till Kivik? Gmaps pedometer säger 38. Men då med löpning även på de större vägarna, vilket inte är så kul. Nåja, navigeringen ska nog inte utgöra något större problem. Ha havet på vänstersidan och du springer åt rätt håll.


Laddar ordentligt med nybakade fullkornsbullar och kaffe. Fyller sedan löparryggsäcken med dricka, lite godis och en banan. Tar även på vätskebältet för att lättare komma åt drickan under löpning. Hade varit bra med en CamelBak eller liknande. Måste få tummarna loss och kolla upp vad som skulle kunna passa.


Vinkar adjö till barnen som sitter uppkrupna under en filt i soffan tittandes på TV och kliver, tillsammans med frun, ut i tallskogen och det minst sagt intressanta vädret. Vinden ligger dock på från nordost vilket gör att regnet kommer snett bakifrån. Ett faktum som känns som en stor vinst i sammanhanget. Temperaturen på nederbörden är klart acceptabel och min klädsel; t-shirt och korta tights känns helt rätt.


Får en avskedspuss av mitt sällskap efter fem sprungna kilometer och fortsätter själv över bron till Äspet. Parkerar mig i ett behagligt Benet-ultra-tempo på runt 6 min/km. Känner mig uppsluppen, lätt och glad där jag färdas söderut med regnet och iPoden skvalandes "MarathonTalk" som enda sällskap. Det är en otrolig frihetskänsla att transportera sig till fots.




Bestämmer mig att ta en Snickers och bananpaus då jag avverkat halva sträckan, vilket jag just nu tror är 19 kilometer. Då jag passerar Furuboda-anläggningen springer jag ner mot stranden för att få en skymt av havet och för att ta den där "halva sträckan gjord"-pausen. Möter ett dånande hav och en piskande vind. Skogen en bit upp från havet har gett mig lä, men här nere är det inget som stoppar kulingen. Jag börjar frysa i de genomblöta kläderna och jag gömmer mig bakom en sanddyn där jag glupskt sätter i mig banan och choklad. Det har börjat gå rejäla vågor och dånet från havet ger mig lite obehag. Ett mörkt dånande hav är något som fanns i mina mardrömmar som liten och det verkar på något sätt sitta i.




Tar mig tillbaka till den asfalterade Furubodavägen och fortsätter min färd söderut. Springer genom mången skogar och förbi mången fritidshus. Slås av hur underbart lugnt och fridfullt här är och hur fantastiskt det är att få se på allt det vackra som lugnt passerar i 10 kilometer i timmen.


Då jag når Juleboda och Ravlunda skjutfält tar vid möts jag av en återvändsgrändsskylt i sydlig riktning och jag bestämmer mig för att följa vägen västerut, från havet för att förhoppningsvis hitta en väg i nord-sydlig riktning en bit längre upp från stranden. Det visar sig finnas många vägar, men ingen som verkar "pålitlig". Jag följer därför den asfaltsväg som leder mig ända upp till Maglehem. Där hittar jag en cykelled på en nedlagd banvall med riktning Brösarp. Viker in på denna och njuter av naturen runt mig.


Fullkornsbullarna gör sig plötsligt väldigt mycket påminda då jag fridfullt trippar fram på den gräsbevuxna cykelleden. Ett snabbt skutt ett par meter in i skogen och lättnaden som följer är stor.


Efter ett antal kilometer på cykelleden kommer en skylt som ser ut att vara något som jag bör följa, "Ravlunda skjutfält/Dammåkra". Ligger inte det väldigt nära Haväng? Hmmm? Jo, visst gör det det. Sagt och gjort. Styr kosan uppför de breda grusvägarna. Pulsen går upp rejält då lutningen blir större och större och jag tar fasta på det tips som Cecilia gav mig på vår Gourmet-Ultra-löpning. Blir det för jobbigt att springa uppför så växla ner till rask promenad. Sagt och gjort. Med raska steg bestiger jag de första backarna jag sett sedan starten i Åhus. Lyckas hålla en fart på 7:30 min/km med hjälp av de långe benen och det känns riktigt fint.




Då jag passerar militäranläggningen ser jag Havängsskylten och känner mig glad att jag snart är framme. Har redan drygt 36k på klockan och inser att de 38 jag trodde jag skulle springa inte ska räcka på långa vägar. Det blir nog minst ett marathon.




Nere vid Haväng börjar det spricka upp något, men är fortfarande lite blåsigt och vågorna går höga. Omgivningen är bedövande vacker och den glädje som väller upp inombords är svår att beskriva. Följer en vandringsled ner mot Vitemölle by och, trots att mina ben börjar bli riktigt trötta, njuter jag för varje meter jag färdas även om stegen som måste tas i lös sand känns tyngre och tyngre. Solen har nu letat sig fram och gör upplevelsen än ljusare. De vitkalkade husen i Vitemölle och Kivik gnistrar och lockar.






Marathondistansen passeras mitt inne i Vitemölle by och nu är jag nära målet.




Ytterligare halvannan kilometer längs Tittutvägen kommer jag fram till Kivik där jag nästan meddetsamma får syn på familjen som sitter i den nu gassande solen och äter glass. Vilken härlig syn! Frun har också tagit med torra kläder och skor, de kvarvarande frukostbullarna spetsade med i Kivik nyinköpt rökt lax och en kall öl.


Livet blir inte mycket bättre än så här.


onsdag 13 juli 2011

Dunceor: Mitt Startskott

Eftersom jag har valt att inte blogga mer men att jag vid vissa väl valda tillfällen vill berätta om en upplevelse så kommer historien här på min kollega Benets blogg istället.

I början på veckan så frågade jag Benet om han kanske var sugen på Startskottet i Kristianstad. Jag visste att han hade sprungit det året innan och jag har länge velat springa 10km då mitt PB borde ha uppdaterats för flera år sen (det är 49:xx från Trelleborgsloppet 2008) och jag har ej sprungit några 10km lopp efter det.

Jag och Benet möttes upp på Lund station efter jobb då vi båda jobbar i Lund. En tågresa till Kristianstad där vi fick tid och lägga upp strategin för loppet. Benet var rätt defensiv och vill satsa på sub45 medan jag (som vanligt) var kaxig och sa 42.

Vi bytte om och tog oss in till stan. Benet hade varnat för att det var inget individuell tidtagning utan det gällde att stå långt fram så man inte tappade någon tid.

Startskottet gick inte utan istället blåstes det i en visselpipa och sen var vi igång. Planen var att ligga runt 4:13-4:15 även om jag kände att det kanske inte riktigt skulle gå. Oftast så brukar man ju rusa i början och jag var rädd för det så jag tänkte jag tar det lite lugnare men ändå ramlade första kilometern in på 4:14 exakt enligt plan. Första kilometern bestod rätt mycket av att springa förbi folk och hitta sin plats i loppet. Andra kilometer så tänkte jag att då får man bromsa men istället blev det näst-snabbaste på 4:08. Efter detta kom den långsammaste kilometern på 4:29. Efter detta rullade det på tills vid 4km då Benet helt oväntat kommer susande förbi. Min första tanke är att nu har jag börjat springa långsammare men istället går han förbi i bra fart. Jag följer med i drygt 200m innan jag inser att detta är inte en fart jag kommer orka hålla. Jag faller tillbaka och sen resten av loppet ligger jag 100-200m bakom.

Vid första varvet kändes det helt ok men sen vid 5,5km kommer första dippen. Jag förbannar att jag har valt och springa detta loppet och jag vill mest hem och fis-jogga i 5:40-tempo igen istället för ligga och pressa mig. Dock så har jag lyckats hitta en klunga på 4-5 killar som ligger rätt stabilt i 4:20 tempo och jag bestämmer mig för att inte släppa dem. Jag springer om dem och de springer om mig lite då och då eftersom jag inte springer i så jämnt tempo. Jag hade sagt innan loppet att jag inte tänkte dricka något då det inte borde behövs på 10km men vid vattnet vid 7km så tar jag en mugg och häller det mesta över mig.

Nu är det bara att slå på pannbenet och ta de sista kilometrarna innan mål. Planen om en längre spurt kom också men jag insåg att det inte skulle gå och öka tempot sista utan det får bli när det var drygt 500m kvar. Under hela loppet så släpade min klocka efter och jag hade vett och kolla vad klockan stod på när jag sprang förbi 9km skylten. Då stod den på 8,83km och låg ungefär 150-170m fel. Så tanken var att när det var 500m kvar så ösa på allt vad jag hade.

Efter ett par skarpa svänga i slutet innan man kom upp på rak sträckan in till mål så ser jag målet längre fram så nu är det bara och trycka på allt vad jag är värd. Jag drar förbi 5-6 pers på raksträckan och håller på att springa in i en funktionär som helt plötsligt har fått för sig att gå mitt i gatan. Jag har ingen koll på klockan men jag har förstått att det är en bra tid och jag kommer in i mål, ser Benet och sen sätter mig ner då jag knappt kan andas. Jag toppar på 186 i puls (188 är min uppmätta maxpuls) sista kilometern och det känns.

Min egna klocka har stannat på 42:29 (som sedan blir 42:30 officiell tid).

Ren hård fakta hittas här:
http://connect.garmin.com/activity/97804808

Det gav helt klart ett sug efter att få springa fler 10km lopp och minst ett till ska hinnas med i år. Det hade varit skoj att göra sub40 men tvivlar på att det är görbart i år. Antagligen blir det målet för nästa år.

Jag och Benet hann även diskutera lite framtida lopp utöver Berlin Marathon som vi båda ska springa och förhoppningsvis blir det mer lopp innan Berlin i slutet av september.

lördag 9 juli 2011

Semesterstartskottet

Fotsulorna hälsar på det daggvåta gräset under sin färd bort mot trädgårdslandet där några salladsblad ska få ge sitt liv till förmån för hemmansägarens frukostsmörgåsar.


En hemmansägare som ser ut att vara lite lätt stel i sin kropp idag. Han går lite sämre än vanligt och verkar ta sig för och lätt massera vänster knäveck då han återvänder till köket med sin grönsaksfångst i ena handen.


Förklaringen verkar vara löprelaterad. Det sprangs ju nämligen lopp igår. Tio platta och fina kilometer i alldeles utmärkt väder i staden där han bor. Ett lopp som även i år drogs igång med en visselpipa trots att namnet på hela evenemanget, STARTSKOTTET, borde ge arrangörerna någon ”hint” om att de kanske bör tänka om och enligt mig överväga alternativen startpistol, knallskott eller varför inte en fullpumpad artilleribrisad.




Vem vet, kanske har någon av de ansvariga en skotträdd hund i sin närhet och tycker att en visselpipa både är fullt tillräckligt och även innehåller en hel del humor.


Loppet kom i alla fall igång med visselpipans hjälp och i år hade vår trädgårdslandsinnehavare Benet varit klok nog att ta en position långt fram i ledet. Han hamnade därför ganska omgående i ett, för honom, relativt högt och bra tempo, till skillnad från i fjol då han var helt stationär under första halvminuten.


Hans kumpan, Karl S, i löparkretsar även känd som Dunceor, satte av i en ännu högre fart och var utom synhåll redan efter det att första kilometern var avklarad. En kilometer som till stora delar gick längs stadens kanal på en cykelväg bredvid gatan med det passande namnet ”Kanalgatan”.


Andningen uppfattades från början vara behagligt kontrollerad trots att det visade sig att pulsen nästan per omgående parkerat sig i den översta zonen. Det såg ut att vara riktigt roligt att springa och som att kroppen verkade vilja vara med redan från start.


Två varv skulle avklaras för tiokilometersdeltagarna, något som kan tyckas vara mentalt grymt påfrestande. Det muttrades också någonting i den riktningen dagarna innan loppet. Förmodligen tänktes det på fjolårets sjukt varma tillställning då vårt Ben var på vippen att kasta sig in i målfållan i ren utmattning redan efter första varvet.


I år verkade det inte alls vara lika illa ställt. Visst såg han sammanbiten och fokuserat lite butter ut, men de långe benen föreföll pigga. Han fick sig lite spontana hejarop längs stadens välfyllda gator, både av sina föräldrar, men även av andra bekanta som dagen till ära råkade stå bland publiken. Han uppmärksammade deras glada tillrop med ganska diskreta gester som en lätt vinkning eller en enkel nick med det kepslösa huvudet. Några high-fives hanns eller orkades inte med.


Precis innan varvning kom han ikapp Dunceor och gled förbi. Något i stil med ”Nu verkar han ha kommit igång!?” hördes från den omsprungne som sedan kom att ligga alldeles strax bakom under resterande kilometrar.


Kilometrar som med största sannolikhet var klart jobbigare på andra varvet än på det första. Det såg ut som att de flesta löpare, i synnerhet vår Benet, nu hade det hyggligt kämpigt där ute. Men konstigt nog verkade tempot ändå att hållas någorlunda konstant.


Spurten på en av stadens kullerstensbelagda gågator såg dessutom ut att gå i en ännu högre fart än vad som tidigare bjudits på. Med en hastig titt på klockan då vår svartklädde, långstrumpade, 194 centimeter långe löpare passerade mållinjen vid Stora Torg, kunde det konstateras att det här minsann sattes personbästa. Och det med råge. 42.14. Ja, det var som tusan.




De nu sköljda salladsbladen får utgöra basen på morgonens skinksmörgåsar som precis alldeles nu avnjuts tillsammans med ett glas Zoegas av en stolt, glad och nu även semesterfirande Benet som med ett leende konstaterar att ”sämre start kunde man få på sin sommarledighet”.




God morgon!

måndag 4 juli 2011

Stockholm Marathon III

Av olika anledningar har jag inte blivit färdig att redogöra för mina upplevelser under årets upplaga av Stockholm marathon, för övrigt det 33:e i ordningen och mitt tredje. Detta helt fantastiska lopp som springs mitt inne i en huvudstad som är helt avstängd för trafik under stora delar av dagen. Och eftersom dagarna och veckorna gått sedan jag sprang de 42195 magiska metrarna, och endorfin-nivåerna så smått börjat lämna kroppen och nu snart är tillbaka på normala nivåer, så hade jag nästan bestämt mig för att låta historien förbli blott ett icke nedskrivet minne. Men så hände något. Häromdagen på tåget satt jag och fördrev tiden genom att bläddra bakåt i bloggen och läsa om, och verkligen återuppleva, mina två tidigare marathonlopp, från 2009 och 2010. Två berättelser om två lopp som jag aldrig vill glömma och som jag vill kunna återuppleva fler gånger. Och plötsligt kändes det lika självklart som viktigt att även plita ner storyn om nummer tre. Håll till godo.


Lämnar startfållan inte mindre än två gånger för att få rätt på vätskebalansen. Andra gången lämnar jag också Nix och Johan som tidigare kommit fram och påmint mig om mitt egentliga ursprung som skåning då jag glatt viftade ikapp med resten av svenskarna på speakerns traditionella uppmaning. Alltid lika kul att träffa någon man känner, om än ytligt, strax innan start. Ger den där extra kicken och påminnelsen om att det som komma skall är något stort som kommer att upplevas av riktigt många människor. Samtidigt. Och förmodligen på väldigt många olika sätt. Efter andra besöket i buskarna längs Lidingövägen står jag ”själv”. ”Tre minuter kvar till start!” ekar det från PA-anläggningen. Jag känner mig relativt lugn, trots min övertygelse att jag bär på något elakartat virus som kommer att fälla mig inom de närmaste timmarna. Språkas lite lätt vid med en dam som tycker att det blåser kallt.


”En minut kvar till start!”. Jaha. Då är det dags. Undrar om det blir någon Champagnegalopp i år. Det hoppas jag verkligen. Det piggar alltid upp. ”PANG!”. Startpistolen ljuder och röken från pipmynningen stiger upp mot den något molnbeslöjade skyn där långt framme någonstans. Står långt bak i startgrupp C och har ett antal tusen människor mellan mig och startlinjen. Lämmeltåget börjar röra sig så smått framåt och jag känner mig fortfarande helt lugn. Nästan lite ”bedövad” i huvudet. Kan det vara alla sjukdomstankar som får mitt sinne att vara mindre öppet än brukligt? Ingen champagnegalopp. Och för att vara helt ärlig, så kommer jag faktiskt inte håg vad som skickas genom PA-anläggningen då jag någon minut efter startskottet passerar de pipande mattorna rakt under START-banderollen.


Det jag däremot mer än tydligt kommer ihåg är hur hela familjen; fru, barn, svåger, svägerska, barnkusiner och inneboende studentska, står och hejar, viftar och tjoar på slänten vid Kungliga Musikhögskolan. Jag ler, myser och njuter för stunden. Om det bara inte varit för det där viruset så hade livet varit på absoluta toppen just här och nu!


Tittar då och då på klockan och ser att jag håller ett något snabbare tempo än det planerade 5:20. Det är på något sett ”svårt” att springa saktare i den delen av klungan jag befinner mig. Alla verkar vara inställda på en sluttid på mellan 3.30 och 3.40 med tanke på det tempo som hålls. Jag bestämmer mig för att haka på ett tag och se hur det känns.




Utanför Sveriges Televisions högkvarter passerar jag dagens första ”kändis”; Meteorolog Pia Hultgren står med sin pointer och manar på de löpare som passerar. Tycker det ser ut som att hon gärna varit med bland de löpande istället för att stå bredvid och heja på. Minns den korta ”Jag är löpare”-artikel från senaste RW och tycker att det är riktigt roligt att hon nu står och tjoar på oss. När jag passerar henne spricker jag upp i ett (helt ärligt) leende och utbrister ”Hej Pia!” och får ett ”Nej men HEJ!” tillbaka. Lite kul. Svänger in på Strandvägen och känner mig hur pigg som helst. Njuter av att det är så mycket folk som står och hejar och tittar. Känner mig glad och uppsluppen och otroligt lätt i kroppen. Är noga med att inte dra på för mycket utan hålla mig till min plan att gå ut någotsånär försiktigt och verkligen lyssna på kroppen.




Efter att jag precis passerat 5k-mattan på Skeppsbron får jag syn på en gammal kollega, tillika engelsman, som står precis innan Slussentunneln. Får mig ett ”Ey Thomas!!!” till livs och jag ger honom en high five som tack. Fantastiskt kul att han, den mest sport-ointresserade människan på denna jord, letat sig ner till folksamlingen för att få en skymt av sin gamla Kista-polare. Vidare ner i tunneln och livet leker. Nu har jag också börjat fatta att jag faktiskt inte har blivit drabbat av ett (halv)dödligt virus utan faktiskt är fullt frisk. Trots att både äldsta dottern, och döttrarnas lillkusin bär på en elakartad vårförkylning.


Denna insikt ger mig ännu mer energi och jag tar mig på lätta ben hela långa Söder Mälarstrand ner mot den av många så fruktade Västerbron där jag glatt vinkar och spontant hälsar på TV-kändis nr 2 för dagen, Malin Cederbladh som spelar Oves ”Anette” i Solsidan. Hon verkade inte alls så enerverande och ”farlig” i verkligheten... Och detsamma tycker jag gäller för den annalkande bron. Den är faktiskt inte så där hemsk som många säger. Åtminstone inte i den farten jag för tillfället håller (typ 5:10). Visst är det fysiskt klart jobbigare att springa uppför än på platten, men man vet ju om det och anpassar farten lite efter det. Och är man som jag utrustad med långa ben så går nerförslöpningen som tåget. Bara att rulla på och hoppas att knän och framsidan av låren håller.


När jag efter bron passerar Sambatjejerna och sedan glider in på Norr Mälarstrand blir det Funrun-Mary-scanning för hela slanten. Håller mestadels koll på min vänstersida eftersom jag fått för mig att det är där hon ska stå. Meter efter meter passerar, men ingen ”match” från identifieringsutrustningen. Lite snopen efter att ha missat den framemotsedda energiinjektionen konstaterar jag att jag under letandet avverkat nästan två kilometer till och har nu bara 32 kvar till den där åtråvärda finishertröjan. Än så länge inte tillstymmelse till trötthet utan bara ren och skär löpglädje.




Nu rullar det bara på och jag fortsätter att njuta av löpningen och stämningen. Jag trippar uppför Torsgatan och när jag tar högerkurvan tuggandes på en erhållen Dextrosoltablett spricker jag upp i ett leende då jag tänker på vad Bureborn meddelade mig inför maran i fjol när jag undrade var hon skulle stå och heja: ”Kolla efter ’hacket’ i ledet då du glider in på Odengatan”. Haha! Fortfarande lika roligt när jag tänker på det!


Nu närmar sig Humlegården med stormsteg och där är det dags för nästa ”glädjesup”. Hela familjen med fru, barn, inneboende, svåger, svägerska, deras barn samt mina föräldrar har samlats och står nu och väntar på nummer 1328. Där är han! Och där är DE! Upp med händerna i luften. Hallå allihopa! High five till hela gänget. Det här är livet! Här har man sprungit nästan precis 16 kilometer, i relativt hyggligt tempo, och känner sig fortfarande lång, snygg och lätt (som MarathonMia tycker att man ska känna sig när man springer - något jag för övrigt helt håller med om!). Strax efter står Malin Ewerlöf och hänger på sin hoj språkandes med en (förmodad) polare.
-”Tjenare Malin!”
-”Hej!”
Japp. Jag vet. Förbannat bonnigt att hälsa på kändisar så där, men har man inte tillräckligt med bekanta i stan får man ju taga vad som bjuds för att få sig ett par extra energiboostande ”Hej!” till livs... Eller?


Nåväl, slinga nummer två (av tre) har nu inletts och vid 18-skylten överräcker jag och mottager den present jag lovat mig själv redan vid start. Bon Scott, AC/DC, Back In Black. Som följs av Sex Pistols ”Problems”, Yazoos ”Don’t go!” och Deep Purples ”Highway star”. Och en hel del andra låtar som gör mig glad och som får både tiden och kilometrarna att fullkomligt försvinna. Jag springer Djurgårdsslingan som i trans och rätt som det är så är jag utanför Skansen, Gröna Lund och sedan uppe på Djurgårdsbron. Här åker hörlurarna av och jag kutar längs Strandvägen på något tröttare ben än vad jag gjorde för drygt två timmar sedan då jag var här senast.




På ett sätt känns det som att det är nu som loppet verkligen börjar. Tempot ligger väl på typ 5:07 i snitt sedan start vid det här laget och frågan är om jag ska orka hålla det hela vägen in på ben som lär blir tröttare och tröttare för varje kilometer. Vad skulle det i så fall innebära för sluttid? Ärligt talat så tänker jag inte så mycket på det sättet utan mer på hur stor marginal jag har samlat på mig till de 3.45 som kändes som ett rimligt mål för en förmodat virusinfekterad Benet som strax innan loppet insett att han noterat alldeles för få kvalitetspass i träningsdagboken.


Det är tjockt med folk vid Kungsträdgården. Mer nu än vid första varvet och det är ju alltid kul. Jag springer i min egen bubbla och förnimmer bara svagt vad som skriks och hojtas runt mig. Jag har sikte på den smått magiska 30-skylten på Skeppsbron och vill bara passera den mattan på en hygglig tid så att familjen och andra som följer mig via SMS och internet kan få kvitto på att det fortfarande fungerar. Pipet som ljuder från tidtagningsutrustningen närmar sig och det är som ljuv musik i mina öron. Ner i Slussentunneln med händerna klappandes över huvudet på speakerns uppmaning. Jag är fortfarande stark. Och håller fortfarande ett hyggligt tempo.




Tankarna går helt plötsligt till 2009 då jag precis här då jag gled ner i tunneln tänkte extremt negativa tankar. Om att det var "omöjligt" att hålla typ 5-tempo på en hel mara, om att jag helst av allt bara ville lägga mig ner i den svala tunneln och självdö, efter det att jag kastat upp allt sliskigt skit jag hällt i mig på vägen. Ända tills jag fick syn på Z (eller rättare sagt tills hon fick syn på mig ståendes på bron). Då väcktes jag ur mitt negativa mantra och tyckte livet ändå var värt att leva trots den ofattbara tröttheten. 2009 var det sjukt tungt.


Z, ja. Denna underbara människa som nu, precis just nu, själv springer detta lopp på Stockholms fantastiskt vackra gator. Ett faktum som jag nästan är säker på att hon inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig för ett år sedan. Z, som jag via telefon, mail och sociala medier lite sporadiskt försökt coacha och mentalt peppa under vintern. Hoppas verkligen hon har det bra var än hon befinner sig där ute på banan!


Söder Mälarstrand flyter på utan några större problem. Buljongståndet som tornar upp sig efter ungefär hälften av vägen får klara sig utan mitt besök även i år och jag närmar mig nu bron för en andra bestigning. Även den flyter på fint. Både uppför, men speciellt nerför då jag släpper på allt jag har och rullar ner i en jävla fart med hjälp av de långe benen. Jag känner att framsidan av bägge låren har det slitigt, men väljer att ignorera det och bara köra på.


På Norr Mälarstrand hamnar jag bakom en tjej, som jag av någon anledning lägger lite extra märke till. Kanske är det hennes avslappnade och vackra löpstil som fascinerar. Eller är det att hon och jag håller exakt samma ”nu är det bara att tugga på”-tempo som gör att jag håller extra koll på henne där hon springer bara någon meter framför mig. På ett nästan komiskt sätt har vi precis samma rytm hela den vackra vägen norr om Riddarfjärden. Framme vid Stadshuset bjuds det på Cola, men både jag och min ledsagare väljer att avstå och fortsätter istället med ett oförtrutet malande på klistrig asfalt mot Tegelbacken över Stadshusbron. När bron väl är passerad börjar det att gå nerför och nu låter jag återigen benen rulla på utan att dra i handbromsen. Jag rullar lätt förbi ett stort antal löpare, inklusive min tempo-soulmate och det blir faktiskt det sista jag ser av henne.


Nu inleds den långa sega uppförslöpningen. Först förbi Centralen, där mina föräldrar helt plötsligt dyker upp på högerflanken. Vinkandes och klappandes. Vad kul! Det trodde jag inte. Jag förväntade mig inte att se någon jag (verkligen) känner förrän på Stadion. Och någon kilometer senare är det dags för nästa glada överraskning. Tor, som i löparkretsar är mer känd som jumper, står, lämpligt nog, nästan mitt på Torsgatan och hejar på lite i avskildhet. Han är lätt att känna igen där han står i sin "röa o granna" tröja. Jag byter fil, springer fram och ger honom en rejäl high-five för det enormt uppskattade stödet. Dessa två möten var precis vad jag behövde för att motivera mig att hålla tempot uppe trots att jag vid här laget är rätt sliten.


Odengatan innebär sedan bara en sak. Håll tempot uppe, även om det nu verkligen börjar kännas i benen. Det är bara att försöka glömma dem och istället fokusera på andningen och bara mala på. När vi svänger höger in på Sturegatan börjar jag fatta att det här kommer att bli en sluttid långt över förväntan. Precis som jag gjorde i fjol. Hmmm? Är det en trend som vi ser här? Ställer jag kanske för låga ”krav” på mig själv. Eller är jag helt enkelt i bättre form än jag vågat hoppats på? Trots den lite halvtaskiga uppladdningen i stort sett helt fri från både backträning och intervall-dito.


Det där får jag väl försöka analysera lite djupare en vacker dag men just nu är det Stadion som hägrar. Stadion och sub-3.35.




Sista knycken in genom tegelporten på bortre långsidan känns så ofattbart skön att få göra. Jag liksom ”tränger” mig fram i porten för att inte riskera att förlora någon tid alls och sedan sätter jag in den allra sista stöten. Springer de sista 300 inne på löparbanorna i absolut maxtempo och hör, då jag tar kurvan på kortsidan, ett underbart vrålande från de mina. Då jag tittar upp står hela gänget och gastar, vinkar, skrattar och vrålar. Jag vinkar lite snabbt tillbaka och störtar sedan mot mållinjen.




Kör vid målpassagen denna gång inte den klassiska ”händerna rakt upp i luften”-gesten utan knyter högernäven framför mig, böjer mig lätt framåt och vrålar något i stil med ”FAN VA GOTT!!”. För det var det verkligen. Hela vägen. Alla 42,2. Alla tre timmar, 34 minuter och 38 sekunder.


Och jag har sagt det förr och jag vet att jag kommer att säga det igen; Löpning ÄR livet! Inget tvivel om den saken!