Knäppt knä

Jullov! Äntligen!

Tid att vara. Tillgänglig, avslappnad, fokuserad. Tid att träna. I dagsljus. Närsomhelst, varsomhelt. Jo, tjena. Är det inte det ena så är det det andra, som pessimisten säger.

Löpningen har rullat på fint under hösten som gått. Många härliga långlöpningar, en del kvalitetspass, en rolig tävling mitt i alltihopa och trevliga lunchpass på tisdagarna. Det har för det mesta känts bra. Känt mig lätt i kroppen, löpsprallig i benen. Halvmaran i Bromölla gav en indikation om att jag med höstens löpkontinuitet var på rätt spår och inspirationen var efter detta verkligen på topp. Det har helt enkelt nästan gått lite för bra för att man har skolat kunna vara helt tillfreds. För skadan som garanterat legat och lurat runt hörnet och bara inväntat rätt tillfälle skulle väl snart visa sitt fula tryne.

Jag kände det första gången vid Finjasjön runt. Efter 15 löpta kilometer högg det liksom till i vänster knäveck och blev till nån slags låsning som ledde till en smärtkännning som vandrade från senan i knävecket runt till framsidan av knäet. Jag var tvungen att försöka sträcka ut benet ordentligt i farten för att det skulle släppa. Och släppte gjorde det. Ganska omgående också. Vilket ledde till att jag inte tog det på riktigt allvar. Högst tillfälligt och säkerligen helt ofarligt.

Men, så hände det igen, och igen. Och ytterligare ett par gånger. På långpasset för en dryg vecka sedan var jag tvungen att stanna till vid inte mindre än tre tillfällen för att stretcha bort smärtorna i den bakre, yttre senan i vänster knäveck. Efter det passet dröjde sig någon slags ostadighet kvar i knäet och vid långsam böjning av detsamma ståendes på vänsterfoten uppkommer numera en smärta ackompanjerad av en rejäl försvagning vid en speciell vinkel; någonstans mellan 150 och 160 grader.

Vet faktiskt inte alls vad det kan röra sig om. Har hållt mig (någotsånär) borta från löpningen sedan lunchpasset för en vecka sedan (förutom lite transportlöpning till och från gymet i lördags) och känner mig just nu som en icke-löpare, vilket är en högst otrevlig känsla. Får se om jag tar mig ut och provar lyckan på de vita vintervägarna i morgon. Jag hoppas att de skumma känningarna enbart är ett dåligt skämt från löpgudarna. Om inte kan jag ju alltid önska mig ett nytt knä av tomten. Eller i varje fall ett besök hos en sjukgymnast/naprapat.

God Jul på er!

En snabbis mitt på ljusa dan

Det är inte ofta det händer så här års. Att man får chansen att köra ett snabbdistanspass med solen som enda belysning, alltså. Men idag har jag tagit semester, och kunde således även unna mig att efter lunch dra runt på Näsby Fält i de röda favoritskorna.

Tanken var att köra ett medelhårt pass, en mil i 5:00 - 5:15-tempo, men efter första kilometern kände jag att jag ville springa fortare än så. Höll mig runt 4:30 och trampade på ute på grusvägarna och på de något leriga stigarna i skogspartierna. Det var härligt. Frihetskänslan överväldigande. Åtta kilometer senare stannade jag och pustade ut för att sedan jogga hemåt i maklig fart de sista två.

Smidde planer som handlade om att efter nyår gå ner i arbetstid till 80% och spendera fredagarna hemma. Fick nämligen ett brev från Försäkringskassan häromveckan med information och uppmaning om att utnyttja resterande föräldradagar då yngsta dottern fyller åtta år till sommaren vilket innebär att outnyttjade dagar då går förlorade.

Att vara ledig varje fredag skulle innebära att mina träningsveckor skulle kunna se ut som följer:

Lunchpass på tisdagar (8-9k lätt distanspass), styrketräning tisdag kväll. Kvalitetspass på onsdag kväll och dagsljuspass på fredagar (halv- eller heltuffa pass beroende på vecka). Styrketräning på lördagförmiddagarna (löpning till och från gymet) samt långpass på söndagar. Det låter ju faktiskt som en riktigt schysst plan! Eller hur?