Dr Maffetone, I presume

Så har då våra vägar korsats igen. Efter ett längre uppehåll på grund av min otrohet har jag och den galne doktorn med den absoluta pulszonen börjat umgås lite mer frekvent igen. Jag talar givetvis om Dr Phil Maffetone som (något förenklat) påstår sig kunna bevisa att man, genom att förlägga varje löppass i lågpulsträsket, sakta men säkert kommer att förbättra uthålligheten och även farten i kommande marathonlopp.

Veckorna både före och efter min marathondebut har löpmässigt mest handlat om funderingar runt rehabprogram och hur jag skall kunna undvika framtida skador. En sak som jag kommit fram till och faktiskt så smått också börjat praktisera är att varva löpningen med styrketräning, framförallt av bålen. Men när det kommer till själva löpprogrammet så har jag varit mer kluven. Hur skall jag kunna "komma tillbaka" till ett tillstånd där jag känner mig fysiskt redo för ett program innehållande både tuffa tempo-, intervall- och backpass samt riktigt långa, malande långpass? Utan att egentligen haft någon bestämd plan verkar det alltså som att jag nu återigen lutar mig mot Dr Maffetones trygga lågpulsaxel.

De senaste rundorna har nämligen mestadels sprungits tillsammans med frun i ett för henne passande tempo. Ett tempo som sammanfaller med mitt Maffe-dito. Även om det ibland kan kännas som att jag inte får någon ordentlig träning av dessa rundor har de för mig varit oerhört viktiga, både mentalt och fysiskt. De har haft en stor betydelse för min väg tillbaka till kontinuerlig löpning. På land. Och enligt Maffetone själv är det precis så här man bygger en stabil grund.

Dock tror jag inte att jag denna gång kommer att vara lika über-nitisk varken vad gäller pulsen vid löppassen eller vad gäller avhållsamheten från allt vad som skulle kunna klassas som an-aerob aktivitet, typ styrketräning. Men, lugna, Maffeliknande, mitokondriebildande, kapillärgenomblödande och benhinnevänliga pass till allra största del är alltså melodin framöver. För att bygga styrka till vintern då nästa marathonuppladdningsperiod tar vid. Jag längtar redan.

Dr M, shall we?

Som ett visset hundkex

Vaknar i ett sommarvarmt rum utan hjälp av väckarklockans bröl. 8.00. Lördag. Semester. Ahhh! Tittar ut. Klarblå himmel. Ahhh! Underbart! Familjefrukost på uteplatsen. Nybakade bullar. Nybryggt Zoegas. Ahhh!

Tar en titt i kalendern. Två veckor efter midsommar. Vilket betyder att jag nu hållit mig borta från allt vad löprelaterade aktiviteter heter i 14 dagar. Känns som en riktigt lång period. Känner mig knappt som en löpare längre. Har tappat den där sköna känslan som jag har då jag befinner mig mitt i ett träningsprogram och mycket av tankeverksamheten kretsar kring kilometertider, pulszoner och återhämtningsstrategier.

Har sedan tidigare bestämt mig att idag är dagen då det är dags att försiktigt försöka komma tillbaka till mitt löparliv. En stilla upptrappning med löpning, cykling, bålträning och stretching i en balanserad kompott för att förhoppningsvis hålla ytterligare skador och skavanker stången.

Knäpper pulsbandet runt bröstet, knyter på mig skorna som bar mig runt i Stockholm för en dryg månad sedan och ger mig promenerandes iväg mot kända trakter på Näsby fält. En snabb titt på pulsklockan under min promenad talar om för mig att någonting är galet. Är den den 30-gradiga värmen som stressar min kropp? Eller har jag på bara två veckor tappat all den kondition jag byggt upp under de senaste två åren? Eller håller jag kanske på att bli sjuk? Siffrorna skrämmer mig en del, men trots det låter jag efter två kilometer promenaden att övergå i en försiktig jogg.

Kommer in i skogspartiet och det känns skönt att vara hemma igen. Håller ett lågt tempo och tittar runt i skogen för att se vad som hänt sedan jag var här sist. Ramslöken är borta. Och de hundkex som varje år tar över scenen efter löken är också snart borta. De har redan börjat vissna och ser allmänt eländiga ut. Ungefär som min kropp känner sig. Värdena pulsklockan visar mig (~170) är typ 20 slag högre än normalt i det tempo jag håller. Visset. Riktigt visset.