Avbruten

Att abrupt behöva avbryta en trevlig aktivitet är aldrig speciellt kul. Snarare förbannat irriterande. Nåt jävelskap är det i högervaden. Det blev jag ju varse på fredagens bussiga pass. Det var fem dagar sedan. Fem dagar under vilka jag har masserat, stretchat och för övrigt vilat vaden. Dessutom har jag knaprat en karta Ibumetin om det nu skulle vara inflammation av något slag.

Idag var det dags för ett test. Lugn, lugn löpning i den mörka, snöyrande kvällen. Jag "vågade" inte springa riktigt som vanligt utan landade mer på hälen till en början för att successivt övergå mer och mer till mitt vanliga löpsteg. Kändes fint.

Efter nästan precis två kilometer "brände" det dock till ordentligt i vaden och varje steg steg därefter innebar ett distinkt obehag. Nähä, här var det helt klart inte färdigläkt. Stannade, vände om och traskade hem. Med svansen mellan benen. Verkar helt enkelt som att Benet ska vara skadad på vintern/våren.

Nåja, det kunde varit värre. Bra mycket värre. Tänker på de stackare som ligger begravda under rasmassorna i Christchurch. Och på folket i Tripoli som under demonstrationer på gatorna kallblodigt skjuts ihjäl.... Ja, vad är en trilskande vad i sammanhanget...

5 under 20

En halvmil i 4-tempo? Really?
Jajamen!

På roddmaskinen, alltså. Eller, tja; 4 x 1250 meter i 4 min/km-tempo för att vara helt korrekt. Med ungefär en minuts drickapaus-vila mellan repetitionerna.

Rodden var en av huvudattraktionerna på dagens gympass som även bestod i 20 minuter på cykel, vara de mittersta tio med rejält motstånd, magövningar av olika slag, ryggresningar och excentriska tåhävningar. Skippade tyngre lyft med rädsla för att axeln inte läkt ut helt. Det är inte lätt att vara gammal och bräcklig.

Fem kilometer under tjugo, löpandes, är en fart-milstolpe som jag hoppas kunna passera någon gång. Kanske redan i år? Jo, kanske det. Ibland överraskar man ju till och med sig själv...

18k med sting

Vaknade en knapp timme senare än normalt en vardag. En lyx man kan och kanske bör unna sig på sin fridag. Ingen dusch. Löparstället på. Upp med ungarna. Rejäl frukost. Skjuts till skolan och sedan vidare in till stan. Parkeringshus. Buss 551 till Åhus. Radiopsykologen i lurarna. 27-åriga Anna har sjukt svårt att bestämma sig. Hmmm. Kunde varit jag känns det som ibland.

Avhopp mittemot vattentornet. Klockan sätts igång. Min färd tillbaka mot stan inleds. Springer i riktning sommarstugan för att få springa första biten på grus i den underbara tallskogen ute på fältet. Vinden ligger rakt emot. Är rädd att jag ska ha klätt mig för tunt upptill. Nedtill har jag helgarderat. Windstopper-kallingar och Windstopper-tights.

Efter 3-4 kilometer hugger det till i högervaden. Långt ner. Kanske i själva muskelfästet. Smärtan är inte olidlig, men högst irriterande. Får byta löpsteg och börja landa mer på hälen för att inte anstränga vaden lika mycket som vid mitt normala framfotssteg. Känns lite bättre, men ovant. Tankarna på hur otroligt ogärna jag vill åka på någon skitskada far runt i huvet, samtidigt som Filip och Fredrik dragit igång sin podcast och snackar om att folk borde ha fler "perioder" i sina liv och vad som krävs för att det ska räknas som en äkta period som är en tydlig nog att få bli ett kapitel i ens memoarer. Jag beundrar deras svada och skrattar högt när framförallt Filip låter sin sjuka hjärna formulera ofattbart politiskt inkorrekta uttalanden.

Mitt audiala sällskap får mig att för några ögonblick släppa tankarna på ännu en skadeperiod, men stinget i högran finns där för varje steg jag tar.

Efter en timme och tre kvart är jag tillbaka vid bilen. Det känns lite i höfterna på grund av det ovana löpsteget. Smyger inom Apoteket som ligger precis bredvid den parkering jag valt och köper på mig en låda Ibumetin. Nu ska det knapras. Och stretchas. Och duschas. Och läkas.

Sälsk backträning

Kom så äntligen ut på ett löppass. -7 på termometern. Knarrande snö under Racer-pjucken. Nedsläntrandes skidlärare som det nickades och hälsades på i denna arla morgonstund. Letade mig uppåt en av alla backar. Gatunamn som Isvägen och Hemfjällsvägen fladdrade förbi på min löpning uppför. För en skåning från Sveriges plattaste stad känns höjdskillnaderna enorma och pulsen är hög trots det moderata tempot.

Sprang förbi kända Sälenska landmärken som "Lammet & Grisen", Bügelhof och Sälenstugan. Vände om och trippade skönt nerför. Kom tillbaka in i stugvärmen drygt 40 minuter efter start. Lycklig efter en härlig genomkörare. En dusch, frukost och ett mycket välbehövligt toalettbesök senare var jag uppe i Lindvallens breda, välpreparerade och lagom lutande pister.

Livet är gott.

Det går utför

Löpningen går lite trögt just nu. Bättre går det i pisten. Har en härlig vecka i Lindvallen med hela familjen. Framsida lår får sitt till livs. Ska även försöka få till något löppass innan frukost någon morgon. Frågan är bara om det finns nån vettig löpväg så jag slipper vara ute bland de galna skidturisterna och deras skitiga bilar...

Foto:B Melin

ichi-ni-san

Yngsta dottern har börjat träna Shotokan Karate och jag har förflyttats 25 år bakåt i tiden. Räkneorden sitter kvar i långtidsminnet. Så ock de japanska namnen på och utförandet av olika sparkar, slag och kata.

Något säger mig att jag snart inte kan hålla mig borta från egen träning i Dojon längre. Ett löpningskomplement som heter duga. Hajime! Ichi-Ni-San-Kiai! Yame...

Bar mark och rostiga rör

Den snö som täckt min del av landet sedan i slutet av November är nu snart ett minne blott. Endast ett par nedsmutsade ishögar återstår och vägarna ligger nu i stort sett helt frilagda, om än lite grusiga. Redo att tas i bruk av snötrötta löpare och cyklister.

För min del får framfarten på dessa gator och stigar dock vänta en aning. Ett lite rostigt svalj de senaste dagarna och en nära förestående skidresa utgör anledningen. Men de snöfria vägarna häromkring kommer förhoppningsvis att bestå och jag ser fram emot att få möta dem efter fjällbesöket.

Någon som vet om det finns bra löpmöjligheter i ett vintrigt Sälen förresten?