söndag 21 december 2008

Otrohet

Nu är det definitivt slut. Över. Finito. Jag och Dr Maffetone har bestämt oss för att gå skilda vägar ett tag. Mestadels på grund av min upprepade otrohet. Det började för några veckor sedan med ett litet, eller egentligen ganska så långt, och mycket trevligt snedsteg. I och för sig ingen direkt skada skedd. En gång är ju ingen gång, som man säger. Men sen hände det igen. Och igen. Sammanlagt har jag nu "skuttat bredvid" inte mindre än fem gånger inom loppet av ett par veckor och nu orkar jag inte leva i denna syndiga lögn längre. Jag tror det finns en ömsesidig förståelse och jag är övertygad att vi någon gång i framtiden kommer att hitta tillbaks till varandra igen. Kanske mer passionerat än någonsin tidigare.


Tack Dr M för denna tiden. Det har varit riktigt trevligt att få ha lärt känna dig och att få ha spenderat så pass mycket tid på tu man hand med dig. Frustrerande och lite osäkert i början. Tryggt, lugnt och skönt mot slutet. Dessutom har jag dig att tacka för att jag faktiskt lyckats skönja en viss förbättring vad gäller lågpulstempo. Inte så fantastiskt stora förbättringar, men varför vara kräsen? En förbättring är en förbättring. Och när vägen till denna, om än så lilla, förbättring kunnat nås utan att åka på någon trist skada kan jag inget annat än vara oerhört tacksam. Och det är din förtänst. Jag är som sagt mer än övertygad om att vi kommer att hitta tillbaka till varandra så småningom. Absolut lika sant som det är skrivet.


Men just nu blir det alltså inga fler dates med doktorn. Mina ögon börjar istället längtansfullt snegla bort mot Mäster Sz's vackra marathonprogram. Jag tittar lite spänt på fröken 3.30. Sannerligen en riktig puma. Vass, vacker och lite lagom kaxig. Kräver nog sin man kan jag tro. Vågar man verkligen ge sig in i ett stormigt förhållande med en sådan amazon? Eller skall man kanske välja en lite lugnare variant? Som inte sliter ut en i förtid? 4.00 är ju inte så dum hon heller. Har definitivt sina fördelar. Hmmm. Tål kanske att funderas över. Eller inte.


Nej, här skall inte fegas. Det var 3.30 jag fastnade för vid första anblicken. Och då är det också henne jag ska satsa på. Det här får bära eller brista. För nu kastar jag mig ut i ett nytt vilt förhållande. Mot backintervaller. Mot fartlekar. Mot tempopass och långa sköna långpass. Mot Stockholm Marathon.

onsdag 10 december 2008

Om främmande länder och värkande leder

Precis när man tror att man vet vad som gäller så förändras förutsättningarna. Höll jag kanske kartan upp och ner? Eller sov jag när världen plötsligt ändrade skepnad? Det är de snabba förändringarnas tid. Sannerligen.


Till helgen bär det av. Till det stora landet i öster. Till friterade tuppfötter och milslånga stenmurar. Till Qi Gong-utövare och pappersdrakar. Jobbportföljen följer med. Så även löparskorna. Det skall alltså jobbas. Och förhoppningsvis även springas, åtminstone på löpband på hotellets gym. Att ge sig ut joggandes i myllret på mastodontstadens gator är kanske inte att rekommendera. Men vad vet jag?


Springa, ja. Det var ett tag sedan. Ända sedan i torsdags faktiskt. Ett så pass långt löpcelibat har jag inte upplevt på hela hösten. Nog inte så dumt just nu. Har nämligen börjat få nya känningar i vänster underben/fotledsinsida. Jag vet inte riktigt vad det är, men har ett tag intalat mig själv att det har med den förbannade stukningen att göra. Den gör sig fortfarande påmind och ställer till det emellanåt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Vad skulle jag på det där kalhygget att göra? Stolleprov!


I torsdags hade jag dock ett kuligt pass. En sjukilometare på grusvägar i 6:17-fart med en snittpuls på 139. Kändes kanon. Och ett gott bevis på att Sverigestafettpasset inte sabbade den aeroba uppbyggnaden något nämnvärt. Projektet fortsätter. Kanske förhoppningsvis redan i kväll.

måndag 1 december 2008

Synd utan skam

Skall du synda, gör det med besked! En regel som jag praktiserar de gånger jag väljer den "orena" vägen. Igår gjorde jag nog fader M rejält besviken. Jag var aldrig i närheten av att hålla mig på MAF-puls. I dryga två timmar. Mmmmmm. Lovely!


Jag satt för någon vecka sedan och sneglade på en logga i nedre vänsterhörnet av jogg.se-sidan då jag efter ett av alla mina maffepass matade in mina löpdata. "Sverigestafetten". Vad är det för nåt? Började läsa om projektet och det killade faktiskt till lite i maggropen. En stafett från söder till norr via två olika leder. Genom hela vårt avlånga land. Från Smygehuk till Treriksröset. Spännande!


Det som fick mig att haja till lite extra var att nästkommande etapp på östra leden var planerad att gå från Höör till Hässleholm, vilket är den lilla stad där jag för tillfället jobbar. Hmmm, kunde ju vara kul att hänga på. Men, nä, att springa i grupp då man är "tvingad" att hålla sig i de lägre pulsregionerna är nog ingen särskilt bra idé.


Firmans stjärnorienterare, som jag äntligen fått att börja logga sin träningsdata på nätet, hade också sett att Sverigestafetten började närma sig kända trakter. Och då han är van vid att ordna tävlingar, och i allmänt har lättare att få tummarna loss än jag, så lyckades han ganska enkelt att dels knipa en etapp med utgångspunkt Hässleholm, dels få både mig och ytterligare en kollega att hänga på. Mitt enda lilla aber då jag tackat ja var hur jag skulle kunna kombinera ett sådant här event med min puritanska Maffesatsning.


Innan jag anlände startplatsen igår morse hade jag faktiskt bestämt mig för att försöka övertala mina båda kollegor att följa med mig i Maffetones vansinnigt frustrerande men samtidigt ganska avspända värld. Dessa planer grusades då Håkan tagit med sig en för mig okänd orienterarbekant som alltså ännu inte hunnit indoktrineras av mig och mina lågpulstankar. Jag fruktade att övertalningsprojektet kanske skulle bli alltför tidskrävande.


Följdaktligen kapitulerade jag och bestämde mig för att hänga med i gruppens utan ord gemensamt bestämda tempo. Jag insåg plötsligt att det hela skulle kunna ses som ett experiment i experimentet. Ytterligare en aspekt på mitt projekt, helt enkelt. Är det verkligen sant att man förstör det lilla man under många veckors lunkande byggt upp i form av aerob bas genom att under ett enda pass ligga på en mer normal distanspuls under ett par timmar? Vi pratar alltså inte "racing speed", utan vanligt, allmänt och trevligt gruppsnacktempo.


Svaret på min fråga kommer jag förmodligen att få under veckan eller veckorna som kommer. Just nu har jag ingen aning. Kanske jag förpassas tillbaka till 7:15-landet, kanske inte. Vi får se. Hur spännande som helst!


Själva löpningen var en ren fröjd. Perfekt väder, trevligt sällskap och fantastiskt vacker natur som omringade oss där vi färdades på ömsom grus, ömsom asfalt på smala vägar längs stambanan i nordöstlig riktning. Lite lagom kuperat på vissa partier, platt och hemtamt på andra. Jag njöt av att äntligen få "springa" igen och de 22 kilometrarna fullkomligt flög fram. Två timmar och åtta minuter senare var vi framme i metropolen Hästveda. Då hade hjärtat mitt slagit 20 736 gånger. Det är 2 688 slag mer än om jag hållit mig till min MAF-puls. Men det var det värt. ABSOLUT!


Sträcka: 22
Tid: 128
Tempo: 5:50
Puls: 162


Löpdata