Efter dagarna tvenne instängd i ett halvunket konferensrum tillsammans med mitt nuvarande team, längtade jag ut i friheten likt en instängd vildkatt. Ut i den sköna luften, ut i den fortfarande hyggligt ljumma septemberkvällen. Mitt huvud behövde rensas och min kropp stressas.
Jag hade under dagens jobbrelaterade övningar bestämt mig för vilken sorts löpning det skulle bjudas på i kväll och valet föll på tusingar. Närmare bestämt sex stycken tusingar med en minuts joggvila emellan. Hur fort varje tusing skulle springas var jag inte riktigt klar över, men med hjälp av McMillan bestämde jag mig för att försöka ligga strax under 4:30-tempo.
...
En lugn två kilometer lång post-kvällsmats-jogg tar mig ner till de upplysta grusvägarna i den lilla björkskogen öster om stan och jag påbörjar tusing-showen. I ensamt majestät älgar, eller nej, faktiskt pose-trippar jag fram i gatlyktornas gul-orangea sken. Första river jag av på 4:25 och tycker att det känns precis lagom. Andra på 4:28 och jag känner mig fortfarande ganska lätt i den långa kroppen. Det är kul, det känns bra och jag känner en varm känsla växa inom mig. Det här är ju bara så förbaskat gott!
Efter tredje kilometern, som också den går under fyra och en halv minut (4:24) börjar jag få små, små känningar av ischiasen som sakta verkar smyga sig på mig. Jag känner, eller i varje fall tror mig känna, ilningar på baksidan av bägge benen. Nåja, det kan säkert vara så då jag slarvat en hel del med core-träningen de senaste veckorna. Och samtidigt suttit väldigt mycket de senaste dagarna. Känningarna skrämmer mig inte speciellt. Jag vet ju vad det är. Och även hur jag motar bort det. Och mota skall jag göra. För allt vad jag är värd...
Men, först ska tusingpasset slutföras och de tre resterande repetitionerna görs på 4:29, 4:17 och 4:17. Således lite mer tryck de sista två och det är ju alltid inspirerande. Efter två fantastiskt sköna nedvarvningskilometer samt både stretch, sit-ups och en behaglig, förvisso fortfarande ofärgad, dusch sitter man nu här och mår som en prins. Kanske skulle jag dessutom fira denna torsdagskväll med en kall Weizen? Ja, varför inte? Det kan jag nästan tycka att jag är värd! Och Weizen är ju dessutom en av de mer optimala återhämtningsdryckerna. Har jag läst.
Prost!
