Sommartid

Äntligen sommartid! Det skulle idag firas med ett riktigt skönt LSD-pass. I drömmens land medelst löpning men eftersom det fortfarande pga "sur"-vaden inte är ett gångbart alternativ, så gav jag mig istället iväg på hojen med målet att (återigen) cykla Råbelövssjön runt. Intensiteten skulle idag läggas på långpass- eller till och med Maffepuls, dvs runt 140. Måltid, ca 70 minuter.

Under min färd gick mina tankar till många av bloggosfärens medlemmar som idag springer säsongens första lopp; Nix, Masse, Karin, Berglund och Jumper m fl springer Premiärmilen på Djurgården i Stockholm, Dunceor springer Helsingborgs terränglopp. Håller tummarna för er alla!

Samtidigt någonstans på en grusväg längs en sjö i nordöstra Skåne syns Benet på sin stålhäst. Tramporna går, solen skiner och iPoden spelar. Pulsmätaren visar runt 140 varje gång Benet spanar på sin pulsklocka. I backarna på västra sidan stiger pulsen något. Folket i de vackra husen runt sjön är ute och fixar och påtar i sina trädgårdar. Idyllen är i det närmaste total. På den senare delen av passet dyker så motvindsspöket upp och ställer till det en del. Tempot dras ner ordentligt eftersom det är tänkt att Benets puls inte skall överstiga de Maffetonska 142. Svårt att hålla detta då motvinden är brutal. Men motvind skall övervinnas med det klassiska motvindsvapnet: Ömsom skratt, ömsom svordomar...

-Haha! Är det där allt du har att komma med?
-Kom igen då!
-J*vla mööög!

När motvindsoffret efter många kilometer äntligen finner lä, så väller det fram en doft och smak av saftig segersötma. Motvinden är äntligen besegrad! Segern var värd varenda spenderad adrenalindroppe. Endorfinerna susar runt och mungiporna drar sig uppåt. Passet är till ända, Benet är både urblåst och genomsvett. Precis som det skall vara!

Total tid: 1 tim 15 min
Puls: 141

Ett Tjoho för mycket

Idag har jag genomfört en Powerwalk. En Kraftgång.

Eller borde det i mitt fall kallas kräftgång? Det är i alla fall ungefär så jag känner att rehabiliteringen går för tillfället. R e h a b i l i t e r i n g. . . Vilket trist ord. Blä! Jag är trött på det nu. Trött på det tråkiga ordet. Trött på att inte veta vad som är bäst för mig själv, för min vad, för min fortsatta löpning.

I lördags var jag riktigt lycklig över att kunna jogga utan att känna av vaden. Så pass lycklig och fylld av nytt självförtroende att jag provade att trycka på lite extra under en ny runda i måndags. "Tjoho", tänkte jag. Nu j-vlar är jag tillbaks! Snart dags att kliva in i halvmarans 1.45-program och börja ladda ordentligt inför Göteborgsvarvet.

"Tjoho" visade sig vara helt malplacerad. "Tjoho" borde inte alls ha fått någon speltid i måndags. "Tjoho" skulle istället snällt legat kvar i sitt ide och slumrat. "Tassjoggen" skulle fått vara herre på täppan ett tag till. Tass, tass, tass så att den skadade muskeln sakta men säkert kunde få byggas upp igen för att återfå normal styrka.

Nåja, tillbaks till "Powerwalking". Det är nog en ganska bra form av träning i vissa sammanhang. Till exempel i rehabsyfte (blä, ännu ett astråkigt ord). Jag provade denna träningsform ikväll. Jag kände att jag behövde komma ut och röra på mig och få igång cirkulationen, och eftersom löpning är uteslutet så fick det bli någon slags alternativ träning. Valet föll då på Powerwalking. Svingande armar, högt och fint (!!??) gångsteg. Flytta på er, här kommer gatans pajas.

45 minuters filosoferande samtidigt som solen smög ner och lämnade plats åt månen.

Jojo, alltid något.

(Var)annandagslöpning

Idag var det dags för ytterligare en runda för att testa om jag är redo för att återuppta min uppladdning inför halvamaran i Göteborg om knappt två månader. Min plan är att prova att springa varannan dag den närmaste veckan och se om jag är redo för det.

Dagens löpning förlades som vanligt till Näsby fält (Lerduvedungsrundan) och genomfördes som en högst improviserad fartlek. Efter en inledande promenad började jag småjogga lite för att efter ett par hundra meter öka hastigheten och trycka på i 4-minuterstempo i en dryg halvkilometer. Härligt att få trycka på lite. Därefter lugn jogg, sedan 5-minuterstempo nån kilometer och sedan lite lugnare igen.

Det mesta av snön och isen hade smält bort från vägarna. Kvar var en omsöm fast, ömsom väldigt kladdig lera. Klofs, klofs.

Eftersom jag lovat framför allt mig själv, men även andra, att ta det lugnt i återinträdet till löpsvängen så nöjde jag mig efter en knapp halvmils löpning. De sista 400 metrarna gjordes i 4.40-tempo. Det känns faktiskt som om vaden skulle kunna hålla för lite snabbare löpning framöver.

Tjoho! och Glad Påsk!

Hej och hå, broddar på

Igår morse kunde man se resultatet av långfredagskvällens och nattens sanslösa snöyra. Vitt, vitt, vitt och fullständig blankis på gatan här utanför. Skidor och pulkor och t o m den gamla sparken åkte fram ur garagets kaotiska gömmor. Barnen var överlyckliga. Jag var något mindre road.

Men visst var det kul för barnen att få uppleva lite snö och is innan våren tar över på allvar här nere i sydsverige.
- Ska vi prova sparken!?
- Javisst!
- Pappa, kan du skjutsa mig på den?
- Visst! Inga problem. Hoppa upp så skall det bli åka av!

Broddar (slipstoppers) på, och iväg längs gatans näst intill perfekta is. Tjoho! Det gick fint. Ända tills sparken skar igenom den i solen mjuknande isen och gjorde omedelbar halt. Tyvärr lyckades inte jag stanna lika tvärt, utan slungades i en vacker parabel över sparkens styre, över dottern och ner i gatan. På rygg. Som tur var gick landningen bra. Barnen skrattade gott. Förmodligen de fönsterkikande grannarna också. Jaja, alltid kul att kunna roa någon.

Spark är inget för oss skåningar. Jag gick istället raka vägen in och bytte om och gav mig ut på ett snötäckt och blåsigt fält. Broddarna fick följa med, ty det var riktigt obehagligt halt på sina ställen på grusvägarna.

Testlöpet gick bra. Jag joggade en runda på knappt en halvtimme och min (snart före detta) skada som jag dragits med i nästan precis två månader märktes inte av så värst mycket. Det var bara några försiktiga viskningar från vaden under de sista minutrarna. Härligt! Det verkar som om min vilovecka har gett resultat!

Pulsen brydde jag mig inte om igår, utan koncentrationen låg helt och hållet på att hitta bästa möjliga före på de snö- och isbelagda vägarna. Antalet spm gick i taket så fort jag tog i lite, men det gjorde som sagt inget. Jag var som en kalv på ett vitt grönbete och log med hela ansiktet.

Härligt, härligt! Nu hoppas jag att jag på allvar kan komma igång med förberedelserna inför Göteborgsvarvet. Det är nu exakt 8 veckor tills de 21 kilometrarna skall springas där uppe på västkusten. Förkylningen, som frun just nu bär på, har jag bestämt att hon skall få behålla helt för sig själv, för nu skall jag börja löpträna igen! Yes! :-)

Nio

När man inte har några egna träningspass att skriva om, så får man hålla till godo att läsa om andras bravader i löparspåren. Det är riktigt inspirerande och ofta väldigt underhållande. Alla bloggar jag läser har nu gjort mig så mentalt laddad att jag förmodligen skulle kunna göra milen på sub 40 på ren inspiration. Nja, det var kanske att ta i, men gosh vad sugen jag är att få komma ut och ge järnet på ett kvalitetspass eller kanske lufsa runt Råbelövssjön i ett härligt långpass.

Inläggets rubrik, "Nio", är en liten travesti på Masses senaste inlägg (där siffran kanske är något intressantare, min upp-och-nervända variant kommer inte att på långa vägar dra till sig lika mycket uppmärksamhet :-) men är också det antal veckor som jag sysslat med alternativ träning, stretching, Voltarenkäkande och saktfärdiga Maffetoniska rehabslöpningar. Jag har verkligen försökt att göra mitt yttersta för att kroppen skall få all den tid den behöver för att läka ihop på en bra sätt. Dock har jag kanske misskött mig vid olika tillfällen. Till exempel då jag under ett par helger körde omkring på svintunga skottkärror med både stenkross och marksten. Vidare har jag kanske stretchat för lite eller för dåligt, men när det gäller just stretching har jag fått lite motsägelsefulla råd. Vissa tycker att jag ska stretcha mycket, andra råder mig att ta det försiktigt med stretchingen.

Jag känner mig som en rookie i skaderehabiliteringssammanhang och det är nog meningen att jag ska göra lite misstag för att på så sätt lära känna min kropp från ytterligare ett perspektiv. Men nu är jag förbannat trött på det här perspektivet och hoppas innerligt att denna "absloluta" vilovecka skall hjälpa min kropp att läka det där lilla sista som verkade fattas då jag provsprang i förra veckan. I påskhelgen är det tänkt att jag skall ge mig ut på ett testpass, såvida det inte blir världens snöstorm här nere i Skåne, något meteorologerna faktiskt har hotat med... Mög.

27 km på stålhästen

Jag har hittat rundan för långpassen inför en Marathonuppladdning, Råbelövssjön runt. Sträckan har cyklats ett antal gånger förut, men idag var första gången jag cyklade den motsols, vilket var riktigt kul. Det är inte klokt hur olika man upplever en sträcka/slinga beroende på vilket håll man går/springer/cyklar den. Idag cyklade jag rundan tillsammans med frun och vi rullade fram i ett riktigt behagligt söndagstempo. Pulsmätaren var ändå med, och visade på en puls strax över 100 under större delen av passet. Ett riktigt återhämtningspass med andra ord.

Vackra Helmershus vid Råbelövssjön

Frågan är bara vad jag återhämtade mig ifrån. Gårdagens stenpass? Eller melodifestivalen där tävlingens snyggaste pjuck tog hem hela skiten? Eller från beskedet jag fick av en sjukgymnast i fredags som nu sakteliga börjar sjunka in?

Han tyckte nämligen att jag bör avstå helt från löpningen i minst en vecka och under denna viloperiod stretcha soleus flera gånger dagligen. Dessutom rekommenderade han mig att gå på en ny Voltaren-T-kur för att hjälpa kroppen läka ihop soleus som återigen började knorra ordentligt i slutet av förra veckan. Kan det vara mina stenpass på kvällarna i förra veckan som spökar? Eller tålde jag inte förra veckans två Maffetonepass i übermakligt tempo?

Utan att spekulera i vilket, så tänkte jag följa sjukgymnastens råd den kommande veckan. Jag undrar om jag hinner komma i halvmaraform till den 17:e Maj?

Total tid: 1 tim 35 min
Puls: 110

Sten och cykel

Spenderade mesta delen av dagen med att lägga sten i trädgården tillsammans med the stone man. Enligt doktor granne är det inget speciellt bra sätt att rehabilitera min skadade Soleusmuskel. Att lyfta och köra skottkärra efter skottkärra med marksten är nog ett bra sätt att förlänga rehabtiden. Oj fasen... tänkte inte på det. Tur att vi snart är klara.

Efter genomfört dagsverke gav jag mig ut på en cykelrunda på fältet. Det satt fint. Höll dock igen en del och hade koll på att pulsen inte överskred aerobt max. Maffecykelturen bevittnades av en sjunkande guldröd marssol. En underbar kväll.

Total tid: 52 min
Puls: 140

Mörkrädd

- Jag såg att du var ute klädd i löparkläder med lampan i pannan i kväll. Är du bra i vänstervaden?
- Nej.
- Så det är fortfarande fråga om rehablöpning då?
- Ja.
- I Maffetonetempo?
- Ja.
- Vilket idag innebar?
- Drygt 7.
- 7 vadå?
- 7 min/km.
- Va? Det är ju oerhört långsamt.
- Ja, jag vet.
- Så det har inte blivit nån förändring vad gäller Maffetonetempot då?
- Jo, lite.
- Förbättring/försämring?
- Liten förbättring.
- Så det gick ännu långsammare innan?
- Ja.
- Gosh!
- Mmmm.
- Hur långt sprang du idag?
- 6.7 km
- Var det den "vanliga" 6.7-rundan på fältet?
- Ja.
- Är det inte läskigt att springa i skogen nere vid sjön så här på kvällen?
- Jo.
- Det måste ju vara riktigt mörkt där inne?
- Ja.
- Är du lite mörkrädd, kanske?
- Ja.
- Hehe. Nä, förlåt, jag kan förstå att det är lite "scary". Lyckades du hålla pulsen på 142 även inne i skogen?
- Nej.
- Så den kröp upp lite?
- Ja.
- På grund av mörkerrädslan?
- Tror det.
- Intressant. Hur känns det i vaden nu då så här efter passet? Stel?
- Ja, lite.
- Öm?
- Ja, lite.
- Har du smort med Ice Power?
- Ja.
- Jaha... Ja, det var ju trevligt att få prata med dig, din pratkvarn ;-)
- Ja.
- Ehh, ja tack då.
- Tack.

Total tid: 47 min 17 sek
Puls: 143

Långlunch med Dr Phil

Idag fick löparstassen följa med till jobbet. Avsikten var att köra ett Maffetonepass i samband med lunchen. Så blev också fallet. Vid kvart över elva krängde jag på mig stället och gav mig ut i det underbara vädret med siktet inställt på att lufsa omkring i ungefär en timme med en puls runt 140 spm.

Vaden var lite stel den första kilometern och knorrade en del, men tystnade lagom till jag kom fram till början av löparspåren. Där stannade jag och stretchade, samt tog av mig en av de två tunna vindjackorna som jag klätt mig i. Att lufsa sakta kräver ju lite mer kläder har jag märkt, men idag var det mycket varmare än jag räknat med. Det är vår i luften! Gött!

Joggen framfördes i hyfsat kuperad terräng. Jag hade stenhård koll på pulsklockan och anpassade farten helt efter pulsen. En maximalt tillåten puls på 142 innebär att jag i vissa fall fick gå uppför de lite längre uppförsbackarna. Ett faktum som känns lite nesligt, men som förhoppningsvis lönar sig i längden. Dr Phil lovar ju faktiskt det. Bl a i den här artikeln.

Efter 30 minuters joggande vände jag hemåt. Väl tillbaka på kontoret väntade en skön dusch och sedan en mikrovärmd version av en egenhändigt ihopslängd mustig högrevsgryta ackompanjerad av kokt potatis och haricot verts. Det satt fint. Jag blev nämligen riktigt hungrig på min runda idag.

Behöver jag skriva att jag är lycklig över att kunna börja springa lite igen?

Total tid: 1 tim 01 min
Puls: 139

Väderrevansch

Jag fick revansch mot vädret idag på min cykeltur runt Råbelövssjön. Uppehåll hela rundan. Härligt! Cykelturen gick samma rutt som förra söndagen. Men, idag höll sig dock regnet borta, som sagt. Idag fick jag också sällskap på passet. R tyckte att ett cykelpass kunde passa bra efter gårdagskvällens myckna mat och dryck i glada vänners lag.

Pulsen höll jag i Maffetonezonen under hela turen. Det var inte många sekunder som pulsen steg över de maffetoneska 142 slagen per minut. Det var vid något enstaka tillfälle i någon brantare uppförsbacke. Farten blev ju givetvis "lidande", men jag tyckte inte att jag led av "för låg" hastighet. Vi kunde cykla på "hyfsat" bra trots allt.

Vi bestämde tempo efter min puls eftersom R (som tidsmässigt är jämngammal med mig) hade en puls som låg knappt 10 slag lägre än min, vilket i sin tur kan bero på att han kroppsligt är nästan 10 år äldre än jag :-)

Vi gjorde nämligen en test på en "specialvåg" förra helgen. En våg som talar om för dig hur mycket vatten du har i kroppen, hur stor muskelmassa du har, hur mycket bukfett du har, plus en hel massa andra intressanta fakta. Dessutom berättar vågen vad din "kroppsliga ålder" är. Fråga mig inte vilken algoritm den använder för att lyckas med det.

R ställde sig först på vågen och jublade högljutt när den visade att han kroppsligt var 27 bast (-12 från verklig ålder). Sen var det min tur... Med extremt nyfikna ögon stirrar vi bägge två på vågens digitala display och kan knappt bärga oss i vår iver att få reda på hur "gammal" jag är... 18! Haha. Nästan 10 år yngre. Det förklarar säkert Rs lägre puls idag på cykeln, eller?...

Total tid: 1 tim 15 min 45 sek
Puls: 136/159

0 18

Uppsala? Nej. En dryg kvart efter midnatt? Nope. Bärlager? Just precis, som Sten Broman skulle ha uttryckt det.

Lördagen spenderades i trädgården. Jobbet bestod i att skyffla "0-18" från högen på uppfarten i skottkärran för att sedan forsla runt dessa massor till de ställen där den nya markstenen skall ligga.

Att skyffla stenkross är hyfsat jobbigt. Efter att jag hållt på i ungefär en kvart så gick jag in och satte på mig pulsmätaren för att kolla hur jobbigt det var. Arbetet pågick i stort sett hela dagen inklusive pauserna för energiintag av olika slag. Under halvannan timme på förmiddagen jobbade jag dock på utan något avbrott och mätte under den tiden min puls. Snittpulsen landade på 129 vilket passar fint ihop med min nuvarande Maffetone-strategi.

Bärlagersskyffling... snacka om alternativ träningsform...

En dryg timme med Dr M

Planenligt så gav jag mig ut på mitt andra Dr Maffetone-pass ikväll. Starten blev något försenad av olika anledningar vilket fick energinivåerna att sjunka alltför långt ner i den långe kroppen. Jag var ganska hungrig redan innan jag stack ut. Inte speciellt bra, men så blir det ibland när vardagslivet rullar på och det är mycket som skall klaffa.

Det kändes stelt i början på rundan, i bägge benen. Riktigt stelt. Benhinnorna gnällde lite och jag tror mig veta varför. Det var gårdagens jobbavslutning på HK som var boven i dramat. En 20 minuter lång och väldigt rask promenad till tåget (som sedan givetvis visade sig vara en kvart försenat) i icke speciellt fotriktiga pjuck frestade ganska ordenligt på benhinnorna. Stelheten och obehaget släppte dock efter någon kilometer, vilket jag tackar för.

Tempot styrdes precis som vid förra rundan av pulsen. Närmare bestämt den aeroba maxpulsen. Maffetone-pulsen. 180-formelpulsen.

Det känns väldigt konstigt att springa så pass sakta som jag måste för att pulsen skall hålla sig i Maffezonen. Dock är tempot perfekt för mig och min för tillfället rehabiliterande vad. Lugnt och fint joggande skönt ackompanjerad av Bob Marley and the Wailers. Tempot var till och med ännu lägre än i tisdags. Varför vet jag inte. Eller jo. Dagsformen. Den låga energinivån.

Total tid: 1 tim 10 min
Puls: 140

Maffetone och jag

Idag bestämde jag mig för att ta Dr Phil Maffetone i hand och dra med honom ut på ett löppass på fältet. Jag kom på idén på min väg hem från jobbet då jag satt och halvsov på tåget och kände mig lite allmänt deppig för att jag fortfarande har ont i vaden och ännu inte har kunnat komma igång med löpningen. Jag är rent ut sagt skittrött på de alternativa träningsformer som jag ägnat mig åt de senaste veckorna, bla bla bla. Det börjar kännas riktigt tjatigt, cykling, simning, cykling, simning, testlöp, smärta... Bah!

Men, inte gräva ner sig för en sån skitsak som en överansträngd vad. Det är ju faktiskt rentav en världslig sak för en motionslöpare som jag. Det hade varit värre om jag levt på löpningen. Som Mustafa Mohamed, som också dragit på sig en överansträngning i vaden och varit borta från löpträningen i ett antal veckor nu. Honom tycker jag riktigt synd om. Löpningen är ju som sagt hans levebröd. Håller alla tummar för dig, Musse.

Ok, tillbaka till Dr Phil. Maffetone, alltså. Enligt honom så bygger man en stark uthållighetsbas genom att utföra sina träningspass på en pulsnivå där kroppen mestadels använder fett som energikälla. Denna pulsnivå är vad man kallar den aeroba maxpulsen och räknas enligt honom ut som (180 - ålder), i mitt fall 142.

Så, om jag lägger mina träningspass på en intensitetsnivå så att pulsen aldrig överstiger 142, så lovar Maffetone alltså att jag redan efter några veckor skall märka att jag kan springa betydligt fortare med bibehållen låg puls och att jag då är på god väg att bygga en riktigt stabil uthållighetsbas för mina framtida löparäventyr. Intressant! Mark Allen, sexfaldig järnmansmästare, förklarar hela idén ganska bra i denna artikel.

Min tanke på tåget idag var alltså: Varför inte passa på att testa detta nu när jag bevisligen ändå inte har kraft nog i vaden att trycka på och springa "normalt", dvs Szalkaiprogramsenligt? Ja, precis. Varför inte?

Sagt och gjort. Pulsband på. Pannlampa på. Och så iväg! Tuff, tuff, tuff... Herregud vad sakta det gick. Knappt styrfart. Men, och detta är viktigt, jag "sprang" (eller, ja, jag vet inte riktigt vad jag skall kalla det) under en knapp timme och vaden höll sig i skinnet under hela tiden. Snittpulsen hamnade på 141 spm och mitt första ultraaeroba Maffetonepass var till ända. Det känns faktiskt riktigt gött. Jag kommer att hålla mig till Maffetone ett tag framöver och se vad som händer. Backträningen, som enligt Sz's program börjar denna vecka, får lugna sig ett tag till. Nu skall jag, Maffetone och min vänstra vad bygga från grunden...

Total tid: 51 min 22 sek
Puls: 141

Råbelövssjön runt med ett snöpligt slut

Var det någon som sa att cykling är skonsamt? Va? Jaså, det var det? Låt mig bara säga att så är inte alltid fallet. Definitivt inte idag.

Efter onsdagens löptest så har det inte blivit mycket träning för min del av olika anledningar. Dels så hade jag hyggligt ont i vänster underben efter onsdagens orkanlöpning om ca fyra kilometer, dels har jag varit på resande fot sedan i fredags.

Eftersom jag i torsdags insåg att jag ännu inte är mogen för några längre löpturer, så bestämde jag mig idag för att låta löpningen vila ytterligare och istället bege mig ut på ett längre cykelpass. Cykling skall ju vara så himla bra och skonsamt...

Jag bestämde mig för att cykla Råbelövssjön runt. En tur på knappt 30 km inklusive transportsträckorna till och från själva sjön.

Regnet hängde i luften då jag gav mig iväg. Vinden låg på relativt hårt från väst. Jag klädde mig i dubbla vindjackor, tights, cykelbyxor, hjälm och den viktiga iPodhållaren (innehållande iPoden :-) på armen. En flaska vatten i flaskhållaren och ett paket Dextrosol i fickan. Let's go.

Det var skönt att cykla trots den starka sidvinden som höll på att trycka ner mig i åkern på min väg till sjön. Jag möttes av en helt sagolik regnbåge som i och för sig talade om för mig att där borta regnar det. Jag hoppades att regnet skulle hålla sig just där hela eftermiddagen.

Västra sidan av sjön är kuperad, vilket gör det hela klart mer intressant. Cyklingen "rullade" på ganska så bra på de charmiga grusvägarna. Sedan började det regna. Ordentligt. Då hade jag ungefär 20 km kvar. Ett kallt, horisontellt regn som blötte och kylde ner mig alldeles för mycket för att det skulle vara behagligt och för att passet skulle klassas som ett skönt regnpass. Tårna kändes som isbitar och jag blev tvungen att börja "spela piano" med dem inne i skorna för att på så sätt få upp lite värme.

Jag kämpade på i motsidvinden längs sjöns östra sida och längtade hem till den varma duschen. Det var på ett sätt ganska härligt. Är det allt du har att komma med, typ? Den avslutande kilometern kördes i rak motvind med regnet piskandes i ansiktet. Det enda jag tänkte på då var: Värme, varmvatten, dusch!

300 meter hemifrån skulle jag svänga vänster in på den sista vägen innan huset. En bil kommer från vägen som jag skall svänga in på, och stannar beskedligt vid vägmarkeringarna för "lämna företräde". Jag cyklar på cykelvägen till vänster om "min väg" och glider således förbi den stillastående bilen enbart ett par decimeter från kofångaren. Jag bromsar ner lite och svänger vänster. Då sticker bilen kvickt ut nosen som rammar mitt bakhjul vilket slutligen förpassar både cykeln och min gängliga kropp ner i asfalten. Pang. Ajajaj. Höger rumphalva får sig en rejäl smäll i fallet och jag reser mig fort upp och hoppar omkring som en skadskjuten kråka. Föraren hoppar ut och går ut i det strilande regnet samtidigt som han ställer den klassiska frågan: Hur gick det? Ja, inte fan vet jag. Ont i arslet har jag, men jag har inte tid med det här just nu. Jag vill hem till min dusch! -Jag såg dig inte, säger mr Blindo! Nähä? Jag smög bara tre decimeter rakt framför din bil. Hur kunde du inte se mig? Frågorna var många, men jag ville som sagt bara hem. Det enda jag kunde få ur mig var något i stil med: "Äh, det är nog lugnt". Sen satte jag mig på cykeln, rättade till det skeva styret och trampade de sista futtiga metrarna hem.

Nu gör det gött ont att sitta. Detta inlägg skrivs "in agony". Skit också! Ispåse och Ice Power har använts. Jag hoppas att läkningen inte tar alltför lång tid. Är det någon där uppe (eller nere) som missunnar mig att komma tillbaka till löpträningen? Man börjar ju snart undra.

Tid: 1 h 18 min
Puls: 162/177