Motivationshöjande träningsläger

Årets sommarstugevecka i Åhus är till ända. Den efterlängtade vistelsen spenderades i år iklädd antingen cykelhjälm, löpartights, gummistövlar eller värmefilt.



Kallt och regnigt. Men perfekt för träning! Det blev till slut inte mindre än åtta pass, antalsmässigt fördelat lika mellan MTB och löpning, vissa med skor andra utan. Och dessutom lite coreträning på den mossmjuka gräsmattan som omringar stugan.


Här var det soligt och härligt, men kyligt i luften och isande kallt i buktens vatten


Och första morgonen var solen framme. Då blev det barfotalöpning på de mjuka, sköna och tallbarrsbeströdda stigarna





Jag verkar faktiskt med hjälp av veckans övningar (bland annat på cykeln, tack för tipset alla ni!) kravlat mig upp ur den tillfälliga(?) motivationsdippshålan. Ser fram emot många fler underbara sommarpass som kan förläggas lite närhelst på dygnet. Semester är något man borde ha mer av!

En och en cykel

En välbekant signal ljuder. Slår upp ögonen direkt. Det är mörkt. Det enda ljuset som bryter det annars nästan kompakta dunklet kommer från den iPod som idogt spelar alarmsignalen. En titt på klockan. 04.30. Ok, lika bra att stiga upp direkt. En snooze vid den här tiden på dygnet skulle äventyra hela projektet.

Frukost. Kaffe. Och förberedning av en nätt liten matsäck att ta med i löparryggsäcken.

Originalplanen att ta bilen förändras efter lite eftertanke. Smidigare för alla parter om jag tar tåget. Ut i dimman med cykeln strax efter klockan sex. Mot stationen. En väg jag cyklat 100-tals (om inte 1000-tals) gånger. Idag mörkt och dimmigt. Men varmt. Säkert 14-15 grader redan.

Tåget i tid. Ganska tomt. Vilket var bra med tanke på att cykeln upptar tre, fyra platser i den ”öppna” vagnen på Öresundståget. I Malmö kl 07.35. Regn. Mög. Inte vad jag räknat med. Känner direkt att nuvarande klädsel är för ambitiös. Rullar ner mot Suellsbron och stannar för en bild och klädavskalning.

Lämnar Malmö hamns vatten bakom mig 07.50 och duschar ryggen med hjälp av cykelhjulen på regntunga Malmövägar. Inte speciellt skönt. Men, skönt att vara igång. 10 timmar innan det börjar mörkna. Kommer jag att hinna över på den tiden?

Siktar mot Videdal där etapp 18 på Nord-Syd-leden tar vid. I Rosengård blir jag tvungen att avvika från den tänkta vägen då cykelförbud råder. Känslan av att vara lite vilse infinner sig för första, man absolut inte sista, gången under dagen.

Jag har turen att hamna på en gata vars namn jag känner igen från min tidigare studie av kartan och vilsenheten avtar i takt med att jag närmar mig Skåneledens påfart. När jag väl svänger höger in på Videdals Allé börjar de orangea markeringarna synas på lyktstolparna. Jag är på banan. Nu är det bara att hålla sig här så ska det säkert gå fint.

Hamnar bakom två övriga cyklister som är utrustade ungefär som jag själv. På ryggen på den manliga delen av paret läser jag "Malmö Terrängcyklister". Så trevligt. Ligger och smyger lite bakom tills de får syn på mig och vi inleder genast en avslappnad och trevlig pratstund om cykling, löpning, Kristianstad och Lake Tahoe i en märklig blandning. De är på väg mot en lördagscykling med klubben, men när de får höra talas om mina planer att via Skåneleden ta mig hela vägen till andra sidan Skåne ser jag att något klickar till i dem och jag får för mig att de gärna hängt på om de inte hade haft andra planer.

Det känns tryggt att ha följe med någon som kört denna sträcka förr och vet var leden går. Då vi skiljs åt och jag på egen hand tar mig den sista biten på första etappen kommer den lilla, men högst irriterande, osäkerheten angående orienteringen tillbaka. Trots att det fullständigt kryllar av brandgula markeringar på träd och stolpar. Då en grusstig leder fram till en bilväg i Torup ser jag en cykelskylt och en klar och tydlig pil till höger. Jag svänger ut höger på asfalten och drar på i nedförsbacken. Nere i backen inser jag att jag inte sett en markering på ett bra tag. Faktiskt inte en enda sedan jag lämnade grusstigen. Fan. Skulle jag tagit vänster i alla fall? Men varför påbjöd cykelskylten högersväng. Något är snett. Bäst att stanna.

Kartan upp ur ryggsäcken. Telefon med GPS fram. Var är jag? Vart går leden? Vart ska jag? Bestämmer mig för att strunta i att ge mig uppför Torupsbacken som jag precis så skönt rullat ner för och istället försöka gena och komma på leden lite längre fram. Sagt och gjort. Projekt hitta tillbaka till brandgula streck var inledd. Kommer in på en grusväg som leder fram till en av alla vackra Skånelängor. För att där abrupt ta slut. Rullar förbi huset och ut på en fälad med frodigt gräs. Så pass frodigt att jag nästan drömde om att för en stund få vara en ko och få stanna och tugga, tugga, tugga.

En nätt nedtrampad "stig" ringlar fram över ängarna och jag följer denna med en stigande ångest i kroppen om att snart behöva stanna och vända helt om. Men, efter att korsat ett antal av dessa ängar och samtidigt avlossat ett antal svordomar som ett sätt att ventilera min frustration ramlar jag ner på en ny grusväg som leder mig rakt på den markerade leden igen och etapp två är därmed officiellt inledd.

Sedan fortsätter mitt cykeläventyr i ungefär samma stil. Det går finfint emellanåt. Jag har full koll på vart leden går. Markeringarna är enkla att se, för att helt plötsligt, speciellt i någon nedförsbacke, försvinna. Vilket får mig att vid ett antal tillfällen behöva avbryta en skön nerförskörning, vända cykeln, börja trampa uppför och scanna efter stigen där leden viker in.

Jag cyklar på alla tänkbara underlag; grus, asfalt, sand, lera, grov makadam, singel, gräs, lövbeströdda skogsstigar. Jag njuter av friheten och känslan av att få genomföra detta helt själv. Det som dock förstör känslan en aning är tankarna på att de felkörningar som görs minskar chansen att hinna ta sig över till andra sidan innan mörkret faller. Tankar som förstärks varje gång jag blir tvungen att stanna och ta upp kartan. Den grövsta felkörningen jag gör är när jag kommer in på en "blindtarm" på Skåneleden. Jag kör längs en smal landsväg kantat av orangemålade stolpar och befinner mig helt plötsligt bredvid ett fält av asfaltsbelagda banor och flygplan. Sturup? Vad f-a-n gör jag vid Sturups flygplats? Upp med kartan igen och inser mitt misstag. Bara att vända om. Igen.

Efter detta går navigeringen bättre och jag kommer in i ett skönt flytt. Har en planerad rendezvous med familjen i Snogeholm, och ringer och meddelar frun att jag förmodligen kommer att anlända Snogeholm tidigare än beräknat. Strax därefter kommer jag till Romeleåsens golfklubb. För övrigt den fjärde golfklubben jag passerar, eller som här, kör igenom. De orangea färgklickarna leder mig längs grusvägarna på golfbaneområdet bort till en (brant) stegtrappa över ett taggtrådsförsett staket. Hoppar av min cykel. Hälsar på två förbipasserande, golfande seniorer som tittar på mig och min leriga uppsyn och sedan intresserat följer mig i den uppgift som jag inleder.

Cykeln på ryggen och uppför de såphala trästeges-stegen. Balanssinnet sätts på hårt prov. Lyckas i ett stycke, och med cykeln fortfarande balanserande på en av mina klena axlar, komma ner på andra sidan för att där mötas av ännu en typ av natur. Stenar, stenar och stenar. Blandat med lite gräs och en och annan enedunge. Inte lättcyklat. Alls. På vissa ställen helt omöjligt att cykla. Jag leder, bär, puttar på, och vid vissa staketövergångar, kastar cykeln som nu mest är till besvär.

Tänker på det meddelande jag gav frun och bestämmer mig för att ringa igen. Beskedet hon får är att med nuvarande hastighet lär det dröja innan jag är i Snogeholm. Och jag börjar tvivla på om jag ska hinna dit innan skymning.

Romeleås-sträckan (Etapp 19) på leden är 12 km och betecknas på den officiella kartan som lätt till medelsvår. Jag vet inte hur många av dessa tolv kilometer jag cyklar respektive går, men det känns som att det går väldigt, väldigt långsamt. Jag börjar också bli trött i ryggen, samtidigt som växlarna börjar strula. Förmodligen på grund av ett okontrollerat (men som tur är ofarligt) fall som trycker till framväxeln och skevar till något.

Då jag äntligen kommer till Simontorp som markerar avslutningen på Romeleåsen-sträckan är jag båda hungrig och trött och känner mig lite stressad. Jag drar på genom Blentarp och Sövde och tar nu ordentligt sikte på Snogeholm och den efterlängtade lunchen som familjen dukat upp. Den medhavda lilla matsäcken är sedan länge uppäten och energin börjar ta helt slut.

Att få se yngsta dottern studsandes springa emot mig och välkomna mig då jag kommer rullande längs Snogeholmssjön får mig att le stort och känna mig otroligt levande.

Äldsta dottern och frun står och väntar på parkeringen och vi slår följe bort mot det uppdukade bordet. En fantastisk lunch intas och värken i ryggen börjar ge sig. Kaffet efter maten sitter precis där det skall och jag känner mig redo för att fortsätta min färd. Jag har nu nått knappt 2/3 av den tänkta sträckan och är taggad som fasen att ge mig på den sista tredjedelen.

Jag knäpper skorna i clipsen och ger mig av norrut. Innerst inne vet jag att jag inte kommer att klara att cykla hela vägen till Haväng. Det är helt enkelt får kort om tid för det. Dessutom kommer jag ihåg att näst-sista sträckan, Verkasjön - Vantalängan, betecknas som "svår" i Skåneledskartan. Och med tanke på att Romeleåsenetappen enbart klassades som "halvsvår" förstår jag att det kommer att vara näst intill omöjligt att ta sig fram där med cykel.

När jag efter en dryg timme når Vanstad är ryggen helt färdig. Jag stannar och lägger mig i gräset och stretchar ut musklerna. Uppförsbackarna är nu en ren pina och motivationen börjar tryta. Dock börjar jag få bättre och bättre rutin på att hålla koll på sträckningen, vilket gör att jag tycker det är riktigt synd att jag börjar ta slut fysiskt. Jag slår en signal till familjen och bestämmer träff med dem i Lövestad, fem kilometer bort. Jag cyklar sista biten på landsväg. En obehaglig upplevelse då bilarna som passerar mig håller 90km/h och därutöver på den otroligt smala asfaltsvägen med absolut obefintlig vägren.

Väl framme i Lövestad By svänger jag höger upp mot kyrkan. Ställer cykeln. Lägger mig ner i gräset och stretchar på nytt ut ryggen. Drygt åtta timmar har gått sedan jag lämnade Suellsbron i Malmö.

Jag har fått uppleva en stor del av Skåne och inser att mitt landskap är allt annat än platt, att rådjur och fasaner är extremt lättskrämda djur, att Skåneledens medelsvåra etapper är praktiskt taget omöjliga att genomföra på cykel och att jag älskar fysiska utmaningar. Nästa år kommer jag att försöka korsa igen. Men då ska jag hitta alternativa vägar på de svårforcerade delarna. Jag ska även ta mer vara på den fantastiska naturen eftersom jag nästa gång förhoppningsvis kan slappna av mer vad gäller att hålla koll på sträckningen.

Någon gång vill jag även kunna springa denna sträcka. Det var ju faktiskt det som var meningen från början. Och att få avverka dessa 130 vansinnigt vackra kilometer helt till fots kommer att bli fruktansvärt coolt! Men det blir då ett helt annat äventyr.

Sikta mot Haväng...

..och landa vid kyrkan i Lövestad By. Höll alltså inte hela vägen. Av olika anledningar. Mer inom kort... Stay tuned.

Dags att pumpa däcken

Updated 2010-09-25 05.06: Slight change of plans. I'm going environmental och tar tåget istället. 06.23 mot Malmö C. Nu kör vi!

I morgon drar jag till Malmö. Med bil. Med cykel på. Bilen parkeras någonstans vid vattnet. Torson kanske. Ja, varför inte?! Cykeln plockas av cykelhållaren. Jag kränger på mig hjälmen, brillorna och SPD-skorna. Slänger ryggsäcken på ryggen, klickar i skorna i tramporna och styr kosan österut med slutmål Haväng, Österlen. Längs ett antal Skåneledsetapper. Med förhoppningar om att hinna fram innan mörkret infinner sig. Wish me luck!

Plan B

Det börjar närma sig springa-långt-helgen. En månad kvar. Det börjar tyvärr även att kännas som att sannolikheten att jag ska kunna fullfölja min plan att på tre dagar springa tvärs över Skåne blir mindre och mindre. Mest med tanke på en ömmande hälsena. Känner att det är dumt att chansa. Risken att hälsenan ska flippa ut helt efter 3 dagars näst intill "konstant" belastning är överhängande.

En alternativ plan är att ta MTBn och cykla samma sträcka. På en dag. Har just nu cykeln inne på service för att justera växlar och bromsar, samt fixa till styret som jag inte varit 100% nöjd med tidigare.

Det trevligaste hade givetvis varit att verkligen kunna springa, men MTBn känns som ett bra alternativ. Dessutom skulle jag faktiskt kunna kombinera de två. Med lite assistans av fru och bil.

Vejby Strand - Åhus, 117k

Exakt rutt har jag inte heller bestämt än. Sitter och leker lite med gmaps pedometer och har lite olika alternativ. Ett alternativ är Vejby Strand - Åhus via småvägar (och inte längs huvudvägarna som bilden ovan visar).

Känns det hela lite ostrukturerat? Tja, kanske det. Även om jag själv hellre skulle vilja använda benämningen "flexibelt". Jaja, vi får se vad som händer den fjärde helgen i september.

På banan - men ändå inte

Är tillbaka från förkylningslandet. Tjohoo! Lämnade officellt dess gränser i torsdags förra veckan då jag avverkat det andra av två testpass och överlevt utan större svårigheter.

På banan igen alltså och redo för att ta mig an det sista lilla som återstår av det, i mitt fall, ytterst sargade och försummade marathonprogrammet. I helgen blev det först en riktigt trevlig mil i lite varierande fart där första halvan sprangs med frun som hade bra tryck i steget och satte nytt halvmilspers (30.50).

I söndags tog jag cykeln, hjälmen, SPD-skorna och löparskorna till Balsberget och körde en MTB-Löpning-MTB-variant på den kuperade gula 5,1k-slingan. Det var gott jobbigt även om jag höll igen lite på cyklingen jämfört med i fjol. Har kanske blivit fegare av mig. Eller så har jag lyssnat för mycket på bureborn som brukar bekymra sig över min alltför oförsiktiga framfart på hojen. Pulsen var dock hög, jag var trött, och det var helt enligt plan.

Idag var det dags för lite löpning igen. Väldigt välbehövligt då jag, återigen, blivit mäkta irriterad på jobbet. En frustrationsdödande löptur med lite fart var det alltså tänkt. Någonstans runt en mil i längd.

Efter 4,4k passerade jag Lillö Slottsruin och kände mig då oerhört matt i den långe kroppen. Benen var som två avlånga geléklumpar och jag kände mig faktiskt lite yr. Jag stannade. Gick en bit. Stannade igen. Stretchade. Och försökte samla lite kraft. Efter ett par minuter kändes det bättre och jag kunde börja springa lite nätt igen. Det lossnade något och jag lyckades ta mig hela vägen runt utan fler yrselattacker. Men det var allt annat än ett behagligt pass.

Det hela var faktiskt riktigt obehagligt och givetvis försökte jag hitta en förklaring till det inträffade. Först och främst är jag inte i form. Det är ju givet. Men bortsett från det så skulle en möjlig orsak kunna vara att jag de senaste tre, fyra dygnen levt på väldigt kolhydratsfattig kost. Frun lånade nämligen hem en bok från jobbet fylld med smarriga recept på rätter med lågt GI. Spännande och nykommet. Men kanske inte helt lyckat i kombination med slutklämmen på ett marathonuppladdningsprogram?

MTB mot röd himmel

Ett pass som jag nästan är stolt över att ha genomfört. Stolt eftersom jag var så ofattbart trött och kände mig fullständigt urlakad då jag kom hem från jobbet. Inte ens den nystuvade spenaten, den fantastiska laxen eller de varma nykokta äggen kunde få min energinivå att höjas.

Dock tog jag ut MTBn och styrde kosan mot berget. 20 minuter senare var jag där. Lite, men inte speciellt mycket piggare. Sedan uppför. I fem minuter. Benen var som gelé. Den glömda vattenflaskan gjorde sig duktigt påmind. Nerför gick det undan. En snabb och lite vinglig U-sväng senare var jag på väg uppför igen. Inte lika långt från baksidan, men brantare. Mjölksyran kom och gjorde mig sällskap. Och illamående. Laxen och spenaten var på väg att göra retur. Men höll sig på mattan. Eller i magen. Tack.

Nerför bergspåfarten i ett "hisnande" tempo. Små, små funderingar på att vända och köra en vända till över berget. Men, nej. Inte idag. På hemvägen möttes jag av en fantastisk klarröd himmel och jag såg att det var gott. Väl hemma lyckades jag bocka av ytterligare fyra aktiviteter innan jag slocknade av total utmattning; Vatten, Stretch, Is, Dusch.

Back to the crime scene

Tog cykeln på en premiärtur igår. Som ett komplement till ett litet nätt Maffetonepass tillsammans med frun. Styrde först kosan mot Balsberget får att få känna på lite mysig mjölksyra. Sedan fullt ös nerför på andra sidan och därefter norrut längs Råbelövssjön. Samma runda (fast åt andra hållet) som jag sprang för ett antal veckor sedan då snön fortfarande täckte största delen av landskapet och hela sjön var djupfryst.

Kom efter en stund upp till Ekestad och svängde ner på den gamla banvallen mot Österslöv. Det var här det hände. Det var dessa fyra kilometer med multidecimeterdjup halvhård snö och is som knäckte min högra den sjunde mars. Som var droppen som fick både hälsena, ankel och nedre smalben och benhinnor att säga STOPP OCH BELÄGG! Jag är säker på det. Fyra kilometer som jag kämpade mig igenom i tron att det skulle stärka mig och mina fotleder och underben. Jojo. Det blev nog som sagt för mycket av det goda den gången.

Nåja, tillbaks till Maffetonepasset. Det måste jag ju få berätta om. Frun och jag gav oss ut innan lunch igår Långfredag. Jag i mina nya DS Trainers med en förhoppning om att det skulle kännas ok i foten. Frun stärkt av sin fina 6:20-tempolöpning i onsdags. Knappa sju kilometer på vårt fantastiska Näsby Fält framför oss. Autopiloten inställd på 6:50-tempo. Tripp, tripp. Tass, tass. Mums.

Vacker väder. Gruset kändes skönt under skorna. Bekväma, nya skor. Efter knappt tre kilometer viker vi in i Lingenässkogen. Sköna stigar. Vattnet från Araslövssjön står högt. Så högt att det på vissa ställen blir att ta en de-tour inom skogen för att undvika översvämmade stigpartier. Foten verkar hålla. Gnäller inte alls som den gjort de senaste veckorna. Skönt. Frun kämpar på. Tempot hålls. 46 minuter senare är vi hemma vid huset igen. Blev till slut 6:52-tempo. Perfekt. Ombyte till SPD-skor. Ut med cykeln. Pump av däcken. Smörjning av kedjan. Mot berget.

Rullande backpass

Igår var det dags för backpass. På cykel!
- Vad menas med detta? Du skall väl inte cykla de där två varven i Stockholm den 30/5?
- Nä, men vänsterbenet har börjat j-vlas lite igen och om jag inte lyssnar och vilar lite från löpningen så kanske det inte blir någonting löpt överhuvudtaget i huvudstaden den där lördagen om 7½ vecka.
- Aha! Låter ju faktiskt ganska klokt.

Plockade ner min cykel från väggen i förrådet där den hängt sedan i höstas. Smorde kedjan, pumpade däcken, knäppte fast skorna i tramporna och drog iväg med riktning Balsberget. En färd på ungefär 20 minuter. Det var lite kallt i luften och jag kände att vinden kylde mer än jag räknat med. Hade ändå tre lager uppomkring och långa tights under cykelbyxorna. Det är svårt att klä sig för cykling.

Väl framme vid Balsberget hade jag planen klar för mig. Uppför den första branta biten mot första ”toppen”. Den biten bör ta ungefär en minut att bestiga vilket är i linje med Sz’s rekommendationer för dagens backpass. Väl uppe, vänd och rulla ner igen. Håll på så i mellan 15 och 20 minuter.

Sammanlagt blev det 8 vändor. Tiden för en bestigning låg på mellan 51 och 61 sekunder. De två sista fick jag nästan syrebrist och kände mig lite vimmelkantig då jag nådde toppen. Riktigt nöjd efter den åttonde klättringen rullade jag ner för berget och fortsatte sedan hemåt. ”Kylan” hade tilltagit och min längtan efter en varm dusch nådde nya höjder.

Sträcka till/från berget: 19
Total tid: 59

Lillö express

Tog cykeln till Lillö idag igen. Denna gång i betydligt högre tempo än senast. Möttes av ett fantastiskt väder och en lite lagom utmanande motvind. Rundan fick kortas ner något på grund av tidsbrist (tog vänster vid Finlandshusen efter Långebro istället för höger med riktning Ekenabben - Jumper, är du med på kartan? :-).

Lite reflektioner under turen:

• Man hör inte så mycket av naturen då man cyklar i hyfsat tempo. Det är mest vindbrus. Så iPoden får nog följa med nästa gång.
  
• Att cykla är riktigt roligt, men går ändå inte att jämföras med löpning. Dock är jag riktigt glad att jag fick tummarna loss och verkligen köpte mig en hoj i somras, för jag är övertygad om att det är ett oerhört bra komplement.
  

Samt ett par lärdomar:

• Om du cyklar med en stukad fot och det ligger en stor vattenpöl på vägen; Kör runt pölen. Försök inte hoppa över! Det gör rejält ont i foten när du landar.
  
• Om en skarp kurva på en stig utgörs av en regnvåt träbro; Sakta ner innan kurvan/bron och ta kurvan i låg hastighet.
  

Tid: 32
Puls: 166

Tre kilo i däcken

Med nypumpade däck gav mig ut på en cykeltur för att rasta både kropp och själ. Jag har inte vågat/kunnat cykla på ett par veckor på grund av de ömmande senorna i vänster fotutsida, men igår var det dags att testa. Dock undvek jag kuperade terrängspår och höll mig till hyfsat plana grusstigar/cykelvägar för att inte fresta för mycket på foten. Jag irrade ganska planlöst omkring i stans utkanter och bestämde rutten efter hand. Första kontroll blev Lillö borgruin ute i vårt fantastiska vattenrike. Därifrån längs Linnérundans grusstigar mot stan och vidare ut mot Ekenabben och senare Håslövs ängar.

En dryg timme senare var jag hemma igen. Lite härligt stum i låren och ordentligt svettig klev jag av cykeln utanför dörren för att upptäcka att jag var utelåst. Familjen var på vift och jag hade inga nycklar med mig. Hmmmm. För att behålla värmen passade jag på att köra dagens "Pushup"-pass ute på terrassen. Tog sedan en bonusrunda på cykeln ute på fältet för att hålla ångan uppe och inte börja frysa. Vid min andra hemkomst var dörren öppen, familjen hemma och den efterlängtade duschen ett värmande faktum.

Tid: 1.17
Puls: 154

Cykeltji

Lite fuskande med sporttejp för att stabilsera foten en aning. En fullständig fottejpning är förresten rena hantverket som kräver lite övning. Dessutom knepigt att tejpa sig själv.

Lugn jogg (6:45-tempo) på asfalt tillsammans med frun som idag sprang i sina sprillans nya Adidas Supernova Control. Tre kilometer till barnens skola för att hämta fruns cykel. Helt otroligt härligt att få vara ute och jogga lite lätt igen. Vem hade kunnat tro det för fem dagar sedan?

Då cykeln var upphämtad fick det bli jag som använde den. Jag började nämligen bli trött i den fortfarande svullna foten och lite öm i den sena som går på utsidan av underbenet över ankeln. Frun hade trott att det var hon som skulle cykla tillbaka, men där fick hon tji. Hon fick helt sonika ställa om sig mentalt och jogga hela vägen tillbaka hem. Starkt jobbat!

Sträcka: 3
Tid: 20.30
Tempo 6:50
Puls: 132

Gul och Blå och Gul

Balsberget igen. Gul slinga. 5.1 km. På cykel. På 18.11. Sedan skoombyte och ett knätest på blå slinga. 2.7 km. På 12.06. Kändes hyfsat i knäet. Tillbaks i cykelskorna och sedan ytterligare en gul slinga på cykeln. På 18.02.

En skön kväll som bjöd på en del överaskningar i nerförsbackarna i form av nerblåsta grenar från gårdagens storm. BROMS! eller HOPP! Det var bara att välja.

Sträcka 1: 5.1
Tid: 18.11 (cykel)
Puls: 167/182

Sträcka 2: 2.7
Tid: 12.06 (löpning)
Tempo: 4:29
Puls: 176/187

Sträcka 3: 5.1
Tid: 18.02 (cykel)
Puls: 174/183

"Branten" fortfarande en cykelutmaning som skall klaras inom kort...

Två varv på berget

Ingen löpning idag. Har lite känningar i högerknäet. Jaha, tänker ni kanske. Är det inte ena så är det det andra. Och vet ni vad? Så tänker minsann jag också. Nu när jag äntligen verkar blivit fri från benhinneproblemen i vänstran så börjar det värka lite i höger knä. Nåja, det är säkert ingen fara. Dags att konsultera stora stretchboken antar jag.

För att inte utmana ödet idag så plockade jag istället ut cykeln från garaget. Cyklade först till Mr R för att hämta bilen som blev kvar där igår. Kräftor, öl och snaps brukar betyda taxi hem...

Sedan upp med cykeln på bilen och vidare till Balsberget. Avverkade två rundor på det rejält kuperade gula 5.1-spåret som jag cyklat ett par gånger förr. Redan efter ett varv var jag riktigt trött, men gav mig iväg på ett till. Detta andra varv klockade jag. 17.40. Snittpuls 176, max 186. Första varvet gick nog ungefär lika fort, men med något lägre puls och mer kontrollerad andning.

Den tvärbranta stigningen vid 3.5 lyckades jag inte bestiga cyklandes idag. Gjorde några tappra försök vid första besöket, men det ville sig inte riktigt. Jag fick helt enkelt bita i det sura och gå uppför... Nästa gång, kanske?

Sträcka: ca 15
Tid: 51
Puls: 164/188

Snabbis i tallskog

Tog en snabbis i Täppet i Åhus i förmiddags. Hade sovit över i sommarstugan. Cyklade hit igår. I rak motvind. 20k. På 52.44.

Gille igår kväll. Hos en Absolut Company-anställd. Kunde blivit riktigt hårt då Absolutsorterna var många, men jag tog det lugnt. Vad har hänt med mig?

Jo, jag hade ju bestämt mig för att springa idag. Snabblopp. För att testa min kondis och mitt ben. Slingan där testet utfördes är 5 kilometer lång och ringlar sig fram i underbar tallskog. Jag kände mig lite för den första kilometern och siktade sedan in mig på 5k i 4:30-tempo.

Första lite trevande kilometern avklarades på 4.50. Andra på 4.24. Trean och fyran på 4.38. Sen var jag helt slut. Pulsen var i taket och jag bestämde mig för att stanna och promenera den sista kilometern. Lite nedslagen gick jag och grubblade över min konditionsstatus. Den är inte på topp. Men... benet kändes helt ok och det är det absolut viktigaste i nuläget. Det sattes på rejält prov idag och det höll. Halleluja!

Sträcka: 4 km
Tid: 18.30
Tempo: 4:37
Puls: 182
Hela sträckan på framfoten

Soppatorsk

Vad sägs om en tidig golfrunda i morgon bitti? Jo tack, kunde vara trevligt. Satte väckarklockan på 05.45. Grötfrukost. Glömde saltet. Smakade apa.

Med bagen på ryggen anlände jag golfklubben på cykel en timme senare. Tvåboll med Mr R. Match. Som efter tre timmar delades då jag sänkte putten för par på 18:e.

Hem igen.

Familjen packade bilen för att fara till stranden. Är det ok om jag cyklar? Javisst. En snabb kopp kaffe och en liten bulle. Sedan ombyte till cykelstassen. Mot Yngsjö och den vita sanden. En sträcka på knappt 30 km. Började jag bli rejält hungrig då jag kommit halvvägs. Försökte dämpa det med innehållet i vattenflaskan, men vatten mättar inte speciellt bra. Fortsatte idogt i den tryckande värmen och inte speciellt starka men dock konstanta motvinden. Snart framme. "Lunch på stranden" blev mitt mantra då jag trampade på.

En halvmil innan mål började jag bli yr och kände mig riktigt illa till mods. Obehagligt. Nådde så äntligen slutdestinationen efter en timme och tio minuter. Av med skor, hjälm och cykelbyxor. Vacklade ner på stranden. Mat! Dricka! Kände mig som en Lada med soppatorsk någonstans mitt i Sahara. Tankade upp rejält med allt jag kom över. Tog lite tid att komma igen.

Nu vet jag hur detta känns. Låt det inte hända igen. Idiot!

Sträcka: 29
Tid: 1 tim 13 min
Puls: 140

Ännu en skur

Cykeltur på schemat idag. Det var tungt. Veckans förkylning och lite fest igår kväll är väl de mest logiska förklaringarna. Planen var att busa runt lite på Balsberget, men då jag nådde upp på berget efter en tung uppförskörning där mjölksyran satte in på direkten bestämde jag mig för att vända hemåt igen.

Vändpunkt

Och då kom skuren. En rejäl sådan. Börjar bli trött på dem vid det här laget. Vill ha lite blå-himmel-sommar snart.

Sträcka: 19
Tid: 48.45
Puls: 151/187

Ingen drömsits

Allt var upplagt för en höjdarkväll. Tre kollegor (Jag, M och Mr Orienterare), tre MTBs, mängder med kilometrar av skogsstigar på Hovdala att avverka. Det här kan bara bli hur bra som helst!

Efter den inledande stigningen som värmde upp oss (eller i varje fall mig) ordentligt så började en riktigt seriös MTB-körning. Hej och hopp, grenar i huvet, korsande motocrossspår med slirig sand, lövbeklädda och steniga stigar slingrandes fram i skogen. Fantastiskt kul. Lite problem med att göra de rätta vägvalen emellanåt vilket resulterade i kroppslig markkontakt vid ett par tillfällen, men inget allvarligt.

De två kollegorna är riktiga MTB-virtuoser och såg ut som om de vore ihopväxta med sina respektive cyklar. Själv kämpade jag lite med SPD-bindningarna. Både att komma i och ur de förbannade clipsen. En vanesak. Som det mesta här i livet.

Jag kom vid tillfällen en bit efter de andra två men de väntade snällt in mig. Då vi efter en inväntning låg på en lång rad och flög fram längs stigarna inträffade haveriet. Mr Orienterare som låg precis framför mig parerade snyggt för en stor sten som då alltför plötsligt dök upp mitt framför mig så att jag också fick väja. Åt fel håll. Rakt ner i lös sand. "Poff" ner i grusen med både cykel och mig själv. Inga problem. Upp igen. Men.. då visar det sig att sadeln fått sig en så pass rejäl törn i fallet att själva sittdelen lossnat från stålbygeln som den normalt sitter fästad runt. Dessutom hade det i plast tillverkade fästet gått sönder så att återmontera den gick alltså inte. Och att fortsätta utan fungerande sadel i den rådande terrängen var helt uteslutet. Således slutcyklat för min del. Skit också! M och Mr Orienterare följde mig nerför och fortsatte sedan cykelturen utan den sadellöse MTB-rookien.

Materialsporter. Bah!

Drömsits?

C3H6O3

Idag sprutade mjölksyran uppe på Balsberget. Jajamensan.

Ännu en helskön kväll på cykel i skogen på mitt närmaste berg. En dryg timmes ren njutning uppdelat i tre delar.

Den första består av transport till berget via både asfalterade gamla banvallar och makadamförsedda grusvägar. Den avslutas med fem minuters uppförskörning till Balsbergsvägens högsta punkt. Vid det laget brukar man vara hyggligt uppvärmd.

Den andra delen är en kuperad teknikkörning på skogsstigar (gula löpspåret). På den slingan finns det ett parti som är rejält brant uppför. Det partiet har jag aldrig lyckats bestiga på cykel. Men idag var det nära. Det var bara de initiala 10-20 metrarna jag blev tvungen att bestiga gåendes. Problemet med den första biten är att det dels är riktigt jädra brant, dels svänger det i två tvära svängar vilket får en att lätt tappa balansen. Och fastspänd i cykeln är det ingen skön känsla. Men, som sagt. På en av de lägre växlarna klättrade jag sedan resten av "branten" sittandes på cykeln. Väl uppe frustade jag som en brunstig tjur.

Då hade jag så mycket syra i de smala benen att jag trodde jag skulle drunkna inombords. Kanske något överdrivet, men ändå. Ni fattar...

Sista delen av turen inleds med en rejäl utförskörning. Tjoho. Här gäller det att hålla i hatten. Och styret. Sedan planar det ut och man kämpar sig hemåt samma väg som man kom. Idag i ganska rejäl sid/motvind.

Inga vildsvin, grävlingar eller rådjur idag. Dock en rottweilervalp som dess husse turligt nog höll koll på när jag kom farande. Jag gillar inte löst springade hundar, har jag sagt det?

Tid: 63 minuter
Puls: 160/187

Hög på naturupplevelser

Ett skånskt berg, en bergsguide och tre MTBs. I kvällningen med lågt stående sol. Slingrande skogsvägar, studsande rådjur, galopperande vildsvinsflockar, flaxande tranor. Skönt flyt på cyklingen. Skön runda. Kontrollerad andning. Dock högre puls än brukligt (pga den forna förkylningen?). Känner mig hög på livet. Hög på den vackra skogen och det vackra berget. Vilken kväll!

Tid: 1tim35min
Puls: 153/188