fredag 27 april 2012

Centrepiece



Isberget har anlänt. Pryder nu sin plats centrerat på spiselkransen utstrålandes en aura av 'achievement'. Snyggare glasskulptur har jag då aldrig sett, än mindre ägt...

tisdag 24 april 2012

Solfaktor 50?

Bara tre dagar kvar till årets upplaga av den redan klassiska skånska gourmetlöpningen. Och ska man tro norrmännen på yr.no så blir det nog till att smörja in nyllet och de vintervita benen... :-)

måndag 23 april 2012

I huvudet på en Ultrarookie III

Del 1
Del 2

Lägger mig ungefär i mitten av en av grupperna som bildas och ger mig under total tystnad ut på det knöliga underlaget i form av nyfallen och nyss upptrampad snö på cykelstigen som leder bort från Ensta krog. Jag känner mig lugn och trygg där i snöfallet och hamnar ganska så meddetsamma i ett lunk som känns behagligt. Tänker inte alls på att det är 80 kilometer jag ska springa utan befinner mig bara helt och hållet i nuet. Börjar dock efter någon kilometer att inse att det kommer att bli bra mycket tyngre med tanke på det ojämna och sugande underlaget. Och när höger hälsena, som bråkar lite av och till om jag inte sköter den ordentligt, börjar knorra, blir jag en aning orolig.

Försöker mellan stegen att sträcka på foten och göra lite övningar för att mjuka upp den nedkylda och stela senan. Känns något bättre och jag tuffar på i ledet som jag hamnat i. Ingen stress vad gäller farten. Tror vi håller 6:20 eller nåt på de oplogade vägarna och det känns lätt. Närmar oss Rönningesjön och ska vika tvärt höger och passera över en liten, liten bro som går över en bäck som leder ner i sjön Det är ordentligt halt innan bron varför jag tar tag i broräcket då jag viker in på den. Min handske blir i samma ögonblick alldeles plaskblöt och iskall vilket väcker ordentliga obehagskänslor i mig. Blöta vantar är osköna vantar.

Det är helt tyst i leden. Tankarna virvlar omkring och är i mitt fall väldigt suddiga. Det hela känns smått overkligt. Kommer fram till att det är en kombination av för lite sömn de senaste dygnen, själva eventet i sig (80k-tävlingar springer man ju inte varje dag…), och det helskumma vädret så här i mitten av April. Vi passerar över Roslagsbanan och kommer till en asfaltsväg på andra sidan järnvägen. Eller åtminstone så tror jag att det är asfalt; Snötäcket är kompakt. Och buligt. Och blött.

Strax efter den obevakade övergången kommer banans första uppförsbacke och som på gemensamt kommando börjar hela ledet att gå. Eller raskpromenera. Så fort vi når toppen övergår vi unisont till lugn löpning igen. Då det går nerför har jag lite problem att hålla min position i ledet. Jag vill rulla på mycket fortare än de andra som verkar hålla emot på något sätt. Håller min plats och tänker att jag får "rulla" när jag springer utan sällskap, vilket nog kommer att ske framöver. Det är ju en bit kvar.

Höjdkurva TEC-banan

Efter att järnvägen på nytt korsas passeras den tredje kilometerskylten. Det blir signalen för att starta det kontinuerliga energiintaget medelst de medhavda, och dessutom egenhändigt bakade, Runekakorna. Tar en liten kaka, suger och tuggar. Njuter även en slurk vatten till denna eminenta Ultraföda. Det ska visa sig att det ska käkas Runekakor varje gång denna skylt passeras vilket gör den lite till en favoritskylt.

En skylt som dock inte tillhör favoriterna är den med siffran 7. För här börjar "eländet", eller som orienterarna skulle sagt, den "intressanta delen". Snöigt, blött, lerigt, rotigt, stenigt och jävligt. Svårsprunget, men, och där måste jag ge trailmänniskorna och orienterarna rätt; det är faktiskt både lite spännande och intressant. Och tiden bara flyger förbi även om farten inte är den allra högsta. Alltid någon rot, eller sten eller gyttjepöl eller isfläck att fokusera på och på så sätt komma ifrån det monotona malandet. Det sistnämnda är det inte så mycket av här på TEC-banan. Utan mer en ständig variation av både underlag, lutning och terräng.

Foto: Micke Sjöblom

Första milen är snart avverkad och det är dags för första varvning/depåstopp. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig eller hur jag ska lägga upp det men det löser sig säkert. Efter en avslutande skön nerförslöpning rundar jag en lekplats och ser en skara folk stå och heja och ta emot mig som vore jag värsta stjärnan. Mitt nummer skriks från en för-spanare tillbaks till en funktionär som sitter vid en dator (tror jag, ser faktiskt inte vem som tar emot "NUMMER 35!"-ropen).

Springer över mattan, får ett pip som kvitto på att jag registrerats och kliver fram till Mia, Ken och de andra Linneanerna vid gottebordet. Någon frågar om jag behöver påfyllning av flaskorna och jag tackar för erbjudandet och langar över flaskorna. Service! Själv växlar jag några ord både med Mia och Ken, får höra att jag ser pigg ut, trycker i mig några bananbitar, lite choklad och en kopp kaffe. Eller om jag tog kaffet först på andra varvet. Äh, det vill jag ha osagt och det är ju egentligen inte speciellt intressant. Det intressanta är istället att jag blir så otroligt glatt överraskad och glad av det pepp och den service jag erbjuds i start/målområdet. Och hur innerligt glad jag blir när Mary helt plötsligt står där och säger "Hej!". Fantastiskt kul med så mycket kändisar. Med nypåfyllda flaskor i bältet, magen full av banan och choklad och Dopaminförrådet påfyllt drar jag ut på varv nummer två.

Första kilometern går helt ok, men när det ska springas på gräsmattor som blivit ännu lerigare och blötare och då det klampas ner i iskalla pölar redan under andra kilometern börjar jag faktiskt att misströsta en aning. Ska jag verkligen springa i det här "möget" i 68 kilometer till? Och bli lika j-vla blöt och kall om fötterna vid dessa ispölspassager under ytterligare sex varv? Det här är ju helt sjukt!

De negativa tankarna biter sig liksom fast under i stort sett hela det andra varvet som springs i något slags irriterat "töcken". Det rullar på, men motvilligt. Tempot har jag ingen aning om, då jag vägrar titta på min klocka. Vill inte veta hur sakta det går. Vill inte bygga upp ytterligare stress. Möter fotograf Micke i skogen i slutet av slingan och försöker glatt bemöta hans peppande "Ser bra ut!" men det känns bara förbannat tungt.

Foto: Micke Sjöblom

Vid varvningen förändras dock allt. Till det bättre. Mottagarkommitén är på plats och hejar, tjoar och tjimmar än värre än vid första passeringen. En snabb titt på det stora digitala uret talar om för mig att tempot inte sänkts något nämnvärt mot det första varvet och Mias kommentar, "Men Thomas, är du redan här igen? Springer du bara halva varv?" får mig att helt plötsligt skina upp. Vattenpåfyllningsservicen håller lika hög klass som vid förra besöket och de negativa tankarna jag haft under andra milen rinner liksom av mig. Trycker i mig lite bananer och lite choklad och lämnnar startområdet på mycket lättare ben än jag hade då jag lufsade in i samma område för bara ett par minuter sedan.

Och det skulle bara bli bättre. Under tiden jag gnetade runt andra milen hade Täby kommun letat upp snöplogarna och skrapat både cykelstigar och de större vägarna. Vilket innebär att åtminstone halva slingan nu faktiskt skulle kunna klassas som riktigt löpvänlig. Sweet! Men de delar som inte går på asfalt eller hårt packad grus blir däremot bara värre och värre. Men det hade de i och för sig blivit ändå, med eller utan plog av de riktiga vägarna. Så plog-faktumet är bara positivt!

Glider fram med energi på tredje varvet och börja tycka att det hela är fantastiskt kul. Njuter av tystnaden, friheten och hela situationen. Har snart sprungit 30k och känner mig oförskämt pigg. Även om jag är blöt om fötterna, lerig upp till knäna, knappt får fäste i de brantare uppförsbackarna inne i skogspartierna och att lervällingen blir värre och värre och emellanåt på vippen suger loss mina skor från fötterna. Har egentligen aldrig fattat att jag är masochist, men nu börjar det mer och mer gå upp för mig att så måste fan vara fallet.

Vid tredje passeringen av start/målområdet får jag första gången syn på den store påhejaren i rött, allas vår Jumper. Han står i skocken precis efter mattorna och jag ger honom en obligatorisk "Haj Faj". Mer att käka och dricka och sedan iväg. Tredje milen klart lättast hittills även om skogspartiet och vissa andra sträckor är riktigt svårsprungna, leriga och allmänt kläggiga.

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Ut på fjärde varvet och nu har jag gjort drygt en tredjedel. De plogade cykelbanorna är lättsprungna och livet leker när plötsligt ett lätt illamående kommer över mig. Aldrig en trevlig känsla. Måste bero på att jag slängde i mig maten lite väl fort vid passeringen. Får ta det lugnt vid nästa matpaus. En paus som också innebär att jag "får" sätta på iPoden. En present jag lovat mig själv då hälften är gjord. Stretar på och börjar tänka riktigt mycket på min familj då jag kommer ut på den slingrande lilla grusvägen strax efter Rönninge gård. Stannar vid 34k och tar en bild på mig själv som jag postar på facebook för att tala om att jag mår bra.

Kilometer efter kilometer betas av och 50%-varvningen närmar sig. I depån hittar jag förutom Jumper även Therese som nu äntligen dykt upp och Cecilia som jag trodde skulle vara på banan, men som tyvärr fått bryta på grund av en trilskande sätesmuskel. Svett-kramkalas utbryter och snacket går. De tycker jag ser pigg ut och tycker också att jag nu nog bör tänka på loppet som jag är mitt inne i, momentant sluta med att vara social och ge mig iväg ut på den femte milen. Bra idé. Smäller igång iPoden, rattar in senaste podcasten med F&F och ger mig iväg. Dags för att bli lite mer blöt och kall om fötterna. Härligt!

Men i hjärtat blir jag varm. Både av smågrabbarnas vatten-och-godis-stations-initiativ längs banan, av mötet med Jumper i skogen och av samtalen med Bosse under några kilometer. Det börjar kännas i kroppen att man sprungit i snart fem mil nu, men knoppen är pigg och jag tycker fortfarande att det är kul, även om måste erkänna att jag längtar till jag kan säga att jag är på sista varvet. Har ingen som helst koll på klockan utan springer så att det känns bra. Tuggar Runekakor och dricker vatten. Perpeteum har jag helt slutat att dricka. Tror att det kan vara en av orsakerna till mitt illamående som kommer och går lite.

När jag ger mig ut på sjätte varvet strömmar det musik in i öronen. Musik, som tillsammans med känslan att vara på väg mot både längdrekord och snart ett fullföljt 50-miles-lopp, för mig in i ett Runner's High-tillstånd som jag inte upplevt på mycket länge. En känsla av eufori fullständigt sköljer över mig och jag studsar över den leriga gräsmattan trots det sunkiga underlaget samtidigt som tårarna kommer. Borde kunna skrivas ut på recept det här. Känner du dig någon gång deppig eller nere, spring 51 kilometer i snöslask med AC/DC i hörlurarna, så ska du se att alla dina bekymmer försvinner.

Ett par kilometer senare, vid en av mina favoritskyltar (4) springer jag återigen på Jumper som kommer gående längs vägen. Jag stannar och tar fram telefonen för att föreviga detta underbara ögonblick av den ensamma påhejaren i ett Aprilvintrigt och ganska öde landskap som gör under för den löpare som hejandet riktar sig till. Trots att det börjar bli både sent och lite segt så vet jag att nu kan det bara gå fint.



Innan jag ger mig ut på varv nummer sju stoppar jag i mig en varm och go pannkaka med mycket sylt och stoppar sedan på mig den på Statoil tidigare under dagen införskaffade lilla ficklampan. Hittar även ett dubbel-Snickers i väskan som får lov att hänga med. Det har börjat skymma, men än så länge klarar det sig utan hjälp-lyse. Men det här är nog sista varvet som det är så. Nästa (och sista) loopen lär vara mörk. Åtminstone inne i skogen. På tal om skogen så kommer jag på mitt sjunde varv ifatt Carina precis innan det tuffaste partiet avslutas. Carina promenerar och jag saktar ner och börjar gå med henne. Hon berättar att hon tycker att det är fruktansvärt jobbigt och att hon mått riktigt dåligt. Jag vill få henne att förstå att kroppen hennes har kämpat hårt mot förkylningen den senaste tiden och att hon, om hon väljer att stanna efter åtta varv, ändå är en superhjältinna! Vet inte hur hon uppfattar det jag i all välmening säger, men i nästa stund skickar hon iväg mig så att jag inte ska behöva hålla hennes lägre tempo.

Jag går in för varvning för allra sista gången och efter ännu en pannkaka och lite socialt chit-chat är det bara en sak som gäller. Ta mig runt helskinnad i mörkret den allra sista milen. Jag bestämmer mig för att se positivt på alla ispölar, lerträsk och uppförsbackar för så fort jag passerar dem vet jag att det är sista gången vi ses, åtminstone under denna tävling.

Då jag smyger in i skogen efter sex och en halv kilometer tar jag fram den lilla lampan och försöker hitta ett bra sätt att lysa upp lerstigen samtidigt som jag kan fortsätta pendla med armarna. Jag inser ganska så meddetsamma att lampan jag köpt inte direkt är anpassad för det jag nu försöker ha den till. Skenet är för svagt och att hålla den 1,5 meter över marken och lysa någon meter framför mig fungerar inte speciellt bra. Jag blir tvingad att böja mig ner så att ljuset i käglan på marken framför mig blir så pass starkt att det faktiskt ger mig information om var jag sätter mina fötter.

Det hela känns mycket märkligt, men det tar ju faktiskt slut någon gång. Bara att streta på det allra sista lilla skogspartiet. Elljusspåren möter mig efter ett tag och på den sista, sköna biten in mot mål kostar jag på mig en spurt och när jag sträcker händerna i luften då jag för åttonde gången springer över mattorna är det en känsla av total lättnad som inträder. Lättnad, som alldeles strax övergår i glädje och en viss mängd stolthet.

50 miles. I snö, slask och lera. På 9.24. Vilken grej!



onsdag 18 april 2012

I huvudet på en Ultrarookie II

Del 1

Vaknar strax innan alarmet skulle satt igång. Känner att jag sovit ganska så risigt. Har under natten format de alltför porösa kuddarna till en örngottsöverdragen liten boll för att försöka få något som helst stöd under nacken. Känner mig lite stel. Och trött. Tassar upp och drar från gardinerna för att få in lite ljus som kanske kan få mig att vakna. Och vaknar gör jag. Även om jag först tror att jag drömmer då jag kollar ut genom fönstret. Snö! SNÖ!? Och inte det lilla heller. Det ser ju ut att ligga nästan en decimeter. Och det snöar fortfarande. Blöta snöflingor yr runt i vinden och lägger allt som kommer i dess väg under ett kallt, blött och vitt täcke. Ja, det här var ju en najs soprajs. Helvete!



Tar på mig rejält med kläder och ger mig ut i ovädret för ett besök på Statoilmacken i jakten på en lampa och det genomskinliga guldet för en långlöpare; Vaselin! Drar upp jackhuvan och kisar för att undvika att få de stickande flingorna i ögonen. Äntrar macken som en arla Yeti-varelse och scannar av hyllorna. Lampa hittad. LED. Liten och smidig. Kan funka. Luktar mig fram till Apotekshyllan och hittar det mesta. Utom vaselin. Idomin. Men inte vaselin. Skit! Jaja, det får gå ändå.

Kommer tillbaka till hotellet några minuter senare och ser återigen ut som en snögubbe. Den yrande snön är skoningslös. Slänger av jackan och de införskaffade prylarna på rummet och går ner i frukostmatsalen för att bunkra energi. En rejäl tallrik med bröd, smör och pålägg, kokta ägg, "skramlade" ägg och lite bacon. Kaffe, juice och vatten. Får syn på Roine som jag snackat lite med igår kväll och slår mig ner vid honom och hans triathlonpolare. Goa människor. Lättpratade som få. Mycket snack om allt möjligt. Givetvis om det sanslöst sjuka vintervädret men även om Roines deltagande i Gladiatorerna under förra säsongen och hur ofantligt många smällar han fick under tävlingarna. Inget för veklingar. Precis som en 50-mile:are i skitväder... Hehe.

Traskar efter den långa frukosten ner till startområdet för att hämta ut nummerlappen. Springer på solstrålen Mia som är i full färd med att lasta ur RallyMazdan på all möjlig proviant som ska serveras under dagen. Ger henne en spontan kram, kläcker ur mig nånting om att det är kul att få ha kommit till Norrland, och fortsätter in i värmestugan för lapp och chip. Tävlingsledare David och Jonas tar, precis när jag får lapp och chip av en funktionär, beslutet att skjuta på starten två timmar till klockan 12. Det har nämligen under natten fallit en del träd i skogen som måste röjas undan. Och startområdet måste fortsätta skottas. Och tusen andra saker som måste på plats innan årets upplaga av Tåby Extreme Challange kan dra igång.



Tar med mig beslutet tillbaka till hotellet. Monterar på nummerlappen, chippen (japp, vi fick ett till var doja), klär på mig dagens outfit, ringer Carina för att meddela att hon inte behöver stressa och trippar ner i receptionen för att informera andra om att vi plötsligt fått två timmar att slå ihjäl. Slår mig ner i en av hotellets lobbysoffor mellan Tommy från Kramfors och Bosse från Västerås och chit-chattar ett tag. Bosse ser den nära förestående tävlingen som ett liten uppvärmning inför det stora målet för honom i år; UTMB. Ett av de tuffaste trail-loppen du hittar. Wow! Fångar efter en stund även upp Barbro som är på väg ut i snöovädret och tar tillsammans en kopp kaffe.

Får från soffan syn på två välbekanta nyllen borta vid receptionen. Håkan och Leif har anlänt Täby. Tjeeeeena! Alltid kul med så kära återseenden. Leffe är som alltid på topphumör, men Håkan verkar lite småhängig. En hänginghet som helt och hållet är väderrelaterad. Tittar ut och visst snöar det fortfarande. Om än med en något förminskad intensitet än då jag besökte macken strax efter 07.

Vi bestämmer oss för att köra ett nytt frukostrace för att fylla på förråden. Men innan dess har jag nöjet att lägga till en hjälte på min lista av sådana. Kramfors-Tommy som, efter att ha hört att jag åkt ifrån vaselinet, plockar upp en nästan tom (men fortfarande med fullt tillräckligt innnehåll) tub Sportslick och säger på sitt härliga norrlandsmål. -"Ta den här du! Jag har en till, helt ny, i väskan". Tommy, jag är dig från och med denna stund för evigt tacksam!

Äter en schysst andra frukost i glada vänners lag och då magen står i fyra hörn är det dags att dra ner mot starten. Men innan dess "fixar jag till mig" på rummet med min nyss erhållna och så ovärderliga present från Kramfors. Perfekt! Passar också på att slänga ner några av de hembakade Runekakorna i två små påsar som jag stoppar i jackfickorna där jag också trycker ner lite toapapper och ett halvt paket dextrosol som jag fått med mig hemifrån. Med nya kompressionsstrumpor, Sportslick, självlysande Lonesome Runners-jacka, Runekakor och toppluva så kan det som väntar fan inte gå fel!

Hittar en plats till min väska i ett av tälten. Väskan, som innehåller lite ombyte i form av nya strumpor och extra T-shirts samt ett par Snickers, resten av Runekakorna, min ryggsäck, min nya fina LED-lampa och en flaska sportdryck, känns lite rookie-aktig där den står inklämd bland andra väskor och kläder. Många av de andra gamla utlra-rävarna har stora plastlådor med genomskinligt lock vari de strategiskt placerat diverse (säkert mycket spännande och genomtänkta) grejer. Wow, tänker jag. Fiffigt. Men hur skulle det sett ut om jag kommit med en stor plastlåda under armen på hela min väg från Kristianstad till Stockholm och Täby via tåg, tunnelbana och buss. Hade varit riktigt opraktiskt. Då. Men inte nu. Nu hade det säkert varit riktigt bra att ha en sån där. Kanske.



Fler kändisar dyker upp. Främst i form av Carina, som jag så noga följt i hennes enormt tuffa, vassa och genomtänkta uppladdning inför det som nu alldeles strax ska starta. Ger henne en stor lycka-till-kram och får en tillbaka. Snön fortsätter att falla. Jag, Carina, Leffe och Håkan står och snackar.

Foto: Micke Sjöblom

Plötsligt samlar David och Jonas alla löpare och går igenom vad som gäller för dagen. De har fått dra om banan en aning och snitslat runt ett par nedfallna träd. De informerar om att banan är i (något slags) löpbart skick om än snöig och än så länge oplogad.



Efter avslutad information ber en man med asiatiskt utseende tävlingsledningen att dra det lite kort på engelska. Mannen visar sig komma från Singapore och är för första gången på besök i Sverige och Europa. Är även för första gången i kontakt med det som nu singlar ner över våra mössor. Han ska, i detta för honom fullständigt främmande väder, springa den långa sträckan, 100 miles. Snacka om timing för en tuff utmaning.

Starten närmar sig. Vi blir likt en skock får vallade bakåt från där vi står. Jag har börjat frysa en aning och är i detta nu så ofattbart glad att jag verkligen fick med mig den långärmade Merino-ull-tröjan, toppluvan och Gore-vantarna. Utan det hade jag varit körd. Eller i alla fall förbannat kall. "3, 2, 1, KÖR!". Jonas (eller om det är David) räknar ner och släpper iväg det knappt 120 man och kvinns starka fältet. Jag hamnar någonstans i främre halvan av fältet och tänker, när jag till jublet från både deltagare, funktionärer och några åskådare, joggar ut ur startområdet: "JA! Då kör det så äntligen igång!"...

måndag 16 april 2012

I huvudet på en Ultrarookie I

Sitter på ett hotellrum med halvt gapande mun och läser en mängd intressanta bloggar med helt fantastiska berättelser från en helt sjukt extrem ultralöpningstävling i Täby som i år som lök på laxen sprangs i ömsom blötsnö, ömsom gegga och däremellan lite dy, lite asfalt och en och annan härlig isvattenpöl. Sitter och fascineras av historierna och över de distanser som tillryggalades i dessa förhållanden. Åtta eller sexton mil. Ja, ni läste rätt; MIL. Det känns ju helt overkligt. Och galet. Overkligt galet.

Rycks ur min dvala och inser helt plötsligt att det är bland annat mig själv jag sitter och läser om. Inser också att det måste vara en kombination av sömnbrist de tre senaste dygnen och den både fysiska och mentala tröttheten som sätter in efter långvarig fysisk ansträngning som spelar min hjärna spratt. Spratt som bland annat resulterar i en känsla att stå lite snett bakom och bredvid sig själv.

För fem dygn sedan stod jag och glodde in i min garderob fylld med träningskläder och löprelaterad utrustning. Funderade på vad jag skulle behöva på mitt första "timade" ultralopp som skulle gå av stapeln några dygn senare. Hur skulle vädret bli? 6 grader och sol, va? Var det inte det jag läste på både dmi, yr och smhi. Jo, visst var det så. Kanske ändå bäst att ta med en långärmad. Och vindjackan. Mössa eller keps? Keps bör ju räcka. Eller? Äh, jag tar bägge för säkerhets skull. Smart! Pannlampa? Nä, det asar jag inte med. Jag bör ju vara klar vid 20 om vi startar klockan 10. Eller? Jo, för fan. Det bör jag vara. Eller? Jo. Pannlampan får ligga kvar.

Idiot!. Eller om det kanske stavas 'Ultra-Rookie som egentligen aldrig gillat att packa och som just i detta nu skulle packa inte bara för sin första Ultratävling utan också för fem dagars jobb med tillhörande minikonferens i anslutning till tävlingshelgen i så få väskor som möjligt då han ska färdas med tåg och väl i Stockholm så kallat "kommunalt"'.

I vilket fall så var det korkat att inte packa ner allt som man kunde tänkas behöva. För löpning i alla väderlekar. För löpning på olika delar av dygnet. Fast det visste jag som sagt inte just då.



Rookien anländer Täby strax före 18 på fredagen. Dagen innan Ultra-premiären. Regnet strilar konstant och gör sitt allra bästa för att blöta ner mig på promenaden från busshållplats Stockholmsvägen till Täby Park. Något som regn är fantastiskt bra på. Checkar in, slänger in mina blöta väskor på rummet och ger mig ner i bistron bredvid receptionen för att få mig något att äta. Primo-lasagnen från 11.30 har gjort sitt och det känns som jag går på nästan tom tank. Inte helt optimalt med tanke på den fysiska ansträngning som väntar. Möts i baren av ett helt gäng (förmodade) löpare och hälsar på en handfull på min väg fram till bardisken där jag beställer både mat och dricka. Tänker att det nog kommer att ta lite tid då jag får för mig att alla de andra också precis beställt mat i baren. Hmmm?

Får syn på Solvikingarnas stolthet Barbro Nilsson och blir riktigt glad av att se ett bekant ansikte. Pratar med Barbro om ditten, datten och förra årets Gästgifverilöpning och inser plötsligt då jag lägger märke till "biljetten" i Barbros hand att jag nog missat något väsentligt. Eller åtminstone något som alla andra i rummet verkar ha förstått. Det visar sig att det vankas gemensam middag i "matsalen" för alla de TEC-deltagare som läst sina mail och som föranmält sig till detta trevliga initiativ. Och här kommer servitrisen med min hamburgertallrik. Tack för det. Jaja. Inget att göra åt nu. Och, ultrafina som ultramänniskor är så blir jag medbjuden in i matsalen i alla fall. Hamburgertallriken får också följa med och jag trivs i min nya "familj".



Arrangörerna Jonas och David intar efter ett tag scenen och drar igenom lite regler och praktiska detaljer inför morgondagens lopp. Stämningen är hög och jag trivs som fisken bland ultramänniskorna i rummet. David och Jonas kommer in på något om obligatorisk utrustning och bland dessa tycker jag mig plötsligt uppfatta ordet "lampa". Lampa? Pannlampa? Obligatoriskt? Japp! Ouch! Äh, kan det verkligen vara det även för oss som "bara" ska springa 50 miles? Nej, det kan inte gälla oss...

Idiot!. Eller om det kanske stavas 'Småstressad familjefar på nytt jobb som av något obegriplig anledning inte läst igenom det långa mailet med allsköns nyttig information om tävlingen som han fick för längesedan!'

Nåja, inte mycket att göra åt nu. Pannlampan ligger kvar i garderoben där hemma och det lär ju inte krylla av lördagsmorgonöppna affärer som säljer pannlampor i utkanten av Täby där jag nu befinner mig. Nej, hög tid att krypa till kojs. I morgon är en stor dag. Dagen då min ultratävlingsdebut ska genomföras. Ska bli riktigt spännande och kul. Ahhhh. Natti-natti! Sov gott!

-"VASELIN! VASELIN! JAG GLÖMDE PACKA NER VASELIN!"

Sätter mig upp i sängen. Pulsen är skyhög. Klockan visar 02.15. Och LAMPA!? Varför tog jag inte med någon lampa? Tänk om jag inte får starta utan lampa? Har macken öppet? Nu? Har de vaselin? Och någon form av lampa, tro? Ja, det måste de väl ha? Lägger mig ner. Stirrar ut i mörkret. Pulsen normal igen. Tänker att jag kanske är lite nervös inför den här debuten ändå. Bestämmer mig för att kolla utbudet på macken innan frukost. Släcker lampan. Och somnar om till ljudet av regnsmatter på hotellrumsfönstret. Måste sova nu. I morgon är det dags...

söndag 8 april 2012

Baka baka kaka

Förberedelserna har börjat. Knappt en vecka kvar. Nedtrappningen har startat och inga fler längre pass i kalendern för min del. Däremot en del planering. Och kakbakning. Runekaksbakning. Spännande. Speciellt för en som aldrig någonsing i sitt snart fyrtiotreåriga liv ens kommit för sig att koka knäck. Men idag var det dags.



Och resultatet blev faktiskt riktigt trevligt, även om de blev något "torrare" än jag förväntat mig. Kommer att bli kanon. Kan man springa Spartathlon och ro över Atlanten på dessa kakor så vore det väl fan om man inte ska kunna springa åtta fjuttiga mil...