Skånsk Ultrakärlek

Valborgshelg. Skåne. Österlen. 131 kilometer. Av kärlek.

Kärlek till löpningen. Till ultran. Till livet självt och till de underbara människorna omkring dig. Till Österlen, naturen, havet, ljuset. Till den fantastiska maten, ölet och vinet. Till det äkta, det genuina. Det vackra, det sköna. Till tidiga morgnar, rodnande solar, värmande bubblor och mjuk frotté. Till slingrande vägar, pittoreska byar, ålabodar, fiskenät, vitsippebäddar och ramslök. Till storslagna vyer. Till skratt och konstanta leenden. Till tallbarrsbeströdda stigar, vit sand och torkad ljung. Till vågornas brus, vindens brutalitet, gräsets doft och stenars magi. Till känslan då varje steg, varje andetag är synkroniserad med andras steg och andetag och du förvandlas till en del av en löpande maskin som känns helt ostoppbar.

Magisk kärlek.

Som stavas T.S.G.U.E.



Fler TSGUE 2013-bilder

Smakar fågel

Årets Ultra-magiska Ultra-event med sveriges skönaste Ultra-människor komponerat av allas vår Ultra-Fredrika är till ända. 4 dagar magi i ett landskap och en natur så vacker att mitt torftiga ordförråd inte räcker till att försöka göra det hela någon rättvisa.

För att ändå på något sätt försöka förmedla all den skönhet, all den glädje och all den goda mat vi fått uppleva så publicerar jag, istället för en alltför lång berättelse som få ändå skulle orkat sig igenom, ett album med bilder tagna under helgen som gått. En helg som jag aldrig ska glömma. En helg som sannerligen smakade fågel!

TSGUE 2012

Solfaktor 50?

Bara tre dagar kvar till årets upplaga av den redan klassiska skånska gourmetlöpningen. Och ska man tro norrmännen på yr.no så blir det nog till att smörja in nyllet och de vintervita benen... :-)

Födelsedagsfesten spikad

Och i år förläggs den till Brösarps Gästgifveri i glada ultralöparvänners lag! Gullfot har nämligen gjort det igen; Bokat ett Ultraevenemang verkligen värt namnet.



The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience 2012 är sedan igår inskrivet i kalendern och den 27:e april samlas vi i Sjöbo för att ladda med en fyrarätters, lite löparsnack och en god natts sömn för att den 28:e fira födelsedag löpandes 45k mot Brösarp och ett av Skånes bästa gästgifverier. Festen pågår ända fram till den 1:e Maj och kommer förutom Sjöbo och Brösarp även innefatta Brantevik och Ystad och därtill mycken skön Österlenlöpning tillsammans med några av Sveriges ultragoaste löpare! Längtar redan!

Ren magi - dag 3

Vaknar med fötterna hängandes ut över kortändan av sängen. Fötter som känns förvånansvärt pigga och inte har tillstymmelse till skavsår eller nagelont. Klockan visar på en halvtimme tidigare än igår. Något som är planerat för att kunna vara nere till frukosten redan 07.30. Är, trots den rejäla middagen kvällen innan, sjukt hungrig. Kör samma rutin som i Skanör; snabb dusch (som på detta etablisemang befinner sig i korridoren, alternativt en trappa ner bredvid bastun), påklädning och fördelning av pinaler mellan ryggsäck att transporteras medelst bil respektive av mig själv.

Ramlar ner i matsalen och hugger in. Buffén håller långt ifrån den klass som den frukost Skanör presenterade, men det är väl bara att gilla läget och äta av det som bjuds. Tycker synd om vår glutenintoleranta Vegan-Ultra-mamma som har ett riktigt magert utbud att välja bland. Märkligt att krögaren inte kunde ha tänkt till lite vad gäller att tillfredsställa alla, oavsett allergier och preferenser vad gäller animaliska produkter.

Liselott kommer ner strax efter mig och Leif och hon låter inte speciellt pigg. Rosslar som en storrökare och klagar över ont i halsen. Jag beger mig genast upp på rummet för att hämta lite specialpulver för att "bota" eller i varje fall lena just ont i halsen. Tog, för säkerhets skull och för att jag själv kände mig lite små-risig i torsdags/fredags, med mig lite kinesisk mirakel-ingefärssoppa i NesCafé-liknande form. ”Blanda ut i varmt vatten och drick!”. Liselott ser länge tveksam ut och grinar illa då häxbrygden passerar halsen. Men erkänner att det lenar. Dock är det givetvis kört för henne att springa idag. Inte en chans.

Ytterligare ett par av deltagarna bestämmer sig för att skippa Skivarp-Brösarp-etappen. Det planeras istället lite kortare (och naturskönare) löpning runt Brösarpstrakten efter det att billedes ha färdats till nästa Gästgifveri.

Själv är jag helt inriktad på att springa. Dock velar jag lite vad gäller sträckning. Vi har nämligen två olika rutter att välja på. Originalrutten som ligger i folks GPS-klockor på drygt 57k och som innehåller en 20 kilometers löpning på den smala och ganska hårt trafikerade väg 19 eller en något längre väg på cirka 64k genom klart mer omväxlande natur. En rutt som min kompis orienterar-HP fixat till oss. In i det sista ”hattar” jag fram och tillbaka vad jag egentligen vill, men bestämmer mig till slut för att köra på originalet tillsammans med Zingo, Cecila, Barbro och Therese. Maria R och Stefan ska också springa denna rutt, men i sitt eget (klart mycket högre) tempo. Leif och Håkan ger sig på alternativrutten då den ser klart mer inbjudande för de både som inte fixar allför monotont ”malande” på spikraka landvägar.

Efter lite fotografering och klargörande om vem som ska göra vad drar de tre grupperna iväg. Precis som igår så dröjer det inte länge förrän Maria R i sina FiveFingers och Stefan i sina snabbpjuck fösvinner likt två antiloper i horisonten. I min grupp lägger vi oss i ett behagligt 6:30-tempo och det känns riktigt gött att vara igång. Lite stel i höfter, knän och nacke(!?) men inte ont någonstans och inte tillstymmelse till skav. Underbart!

Springer och tänker på allt och ingenting och det är faktiskt riktigt tyst i gruppen under långa stunder. Vet inte vad de andra funderar på, men själv är jag bara upprymd och lycklig över att få vara ute i det fantastiskt vackra, om än lite kyliga och blåsiga, förstamajvädret. Så småningom kommer dock snacket igång och jag och Therese diskuterar bland annat prästyrket och om huruvida det är vanligt att präster någon gång börjar tvivla på det som de predikar varje söndag och om det sker att präster lämnar in prästrocken och säger upp sig. Eller om de, för att få lite variation i deras vardag, skjuter in egenskrivna texter vid evangelieläsningen på söndagarna.

Efter 7,5k är det kissepaus och Håkan och Leif kommer trippandes och ansluter till gruppen. Therese har precis innan stoppet börjat klaga över smärtor i hälen som strålar mot hålfoten... Ajdå. Låter i mina (icke medicinutbildade) löparöron som om det skulle kunna röra sig om ”plantar fascit”. Hon bestämmer sig för att efter pausen vika av ner mot Svarte för att där ta sig med pågatåget till Ystad och sedan vidare därfrån. Nog ett klokt val. Dumt att riskera att få långvariga men med tanke på att det ligger både göteborgsvarv och stockholmsmaror i närtid för hennes del.

Efter lite förvirring om vem som skall springa vart blir det ändå till slut som så att Leif och Håkan fortsätter på alternativrutten med avsikt att efter nån timme eller så fixa skjuts resterande väg. Jag, Zingo och mega-ultra-damerna Cecilia och Barbro kör på enligt originalkartan med första planerade stopp i Tomelilla och Therese styr som sagt kosan söderut mot Svarte.

Tempot ställs återigen in på drygt 6:30 och vi kommer efter ett litet tag till Marsvinholms slott. Fascineras över hur pass bra skick alla byggnader på slottsområdet håller. Måste kosta en halv förmögenhet att sköta om det fastighetsbeståndet. En del bilder tas innan vi fortsätter.

Det blir en hel del prat om Ultralöpning i allmänhet och vissa Ultralopp i synnerhet, bland annat de som nyligen genomförts av mina medlöpare. Får reda på att både Zingo och Barbro sprungit TEC 100 miles i Täby för tre veckor sedan, där 62-åriga Barbro till och med tagit hem ett silverbältesspänne och en femteplats med sina finfina 22.33, att Cecilia först vunnit 50-kilometersklassen i TEC och sedan, bara en vecka senare, smällt till med en femteplats på Sveriges första nationella mästerskap i 100 km. Och mitt bland dessa Ultrafenomen springer jag. Och känner mig stark. Det är en lite märklig, men sannerligen härlig känsla.

Längtan efter mat börjar bli allvarlig då trippmätaren visar 25 km. Jag tar av mig ryggsäcken i löpsteget och rotar fram en banan som jag trycker ner på tvären. Den mättar för stunden och kommer förhoppningsvis att ta mig pigg och glad hela vägen till första bästa matställe i Tomelilla. Efter en kort löpning på den väg som vi senare under dagen ska få bekanta oss mycket mer med (19) så kommer vi till "min" (Benets) stad ”Bene(t)stad”.

Ett kort fotostopp och sedan in på den vägbit som leder till mat. Är nu riktigt hungrig, vilket får mig att höja tempot, rynka pannan och böja ner huvudet. Samt utstöta en och annan svordom. ”Det var ju satan vad det ska blåsa, och hur jävla långt kan fyra kilometer vara egentligen?”

Väl inne i byn/staden hugger jag första bästa människa och ”kräver” vägbeskrivning till närmaste Pizzeria. Här ska svullas! Tjejen ser först lite chockad ut men lugnar sig när Barbro, Cecilia och Zingo, vilka alla tre har en mycket gladare uppsyn än jag, ansluter. Givetvis är den första Pizzerian stängd och jag börjar trava mot nästa då Barbro hittar ett café som håller öppet. Serverar de något ätbart!? Ja! OK, KÖR PÅ DET!

Mega-räkmacka, blåbärsmuffins, lättöl, kaffe och Finska pinnar (on the house) trycks ner i den Bengtssonska halsen och mitt humör stiger i takt med blodsockret. Vi har en riktigt trevlig lunch tillsammans på det som visst är Hasse och Tages museums-café. Personalen är hjälpsam och serviceminded även om jag tror att Barbro tyckte att det tog lite väl lång tid att slänga ihop den där Brie-smörgåsen hon beställt. Vem vet, kanske hade Barbro också lite tjall med blodsockret?

Det diskuterades ännu mera löpning vid bordet. Rune Larsson kom på tal. Och från Rune var steget inte långt till Monte Gordo. Ett ställe där de andra varit. Och Zingo, den turgubben, hade till och med lyckats knipa en gratisresa dit via en tävling på jogg. En av instruktörerna på just denna resa hade varit Evy Palm. En människa som sport-ointresserade Zingo aldrig tidigare hört talas om vilket fullständigt chockar senioren i vårt lunchsällskap. Jag ler brett, när annars så väna Barbro nästan spänner ögonen i Zingo och ger honom lite bannor för att inte ha bättre koll på våra svenska löparikoner. Haha, vilket skönt gäng vi är!

När den andra baljan kaffe är sänkt fyller vi på vätskeflaskor och CamelBaks, lämnar caféet och styr färden norrut. Vi är överens om att Tomelilla centrum var charmigt, men att det industriområde vi passerar på vår väg ut inte lika så. Då vi närmar oss väg 19 igen har vi fyra bildat två grupper. I den främre springer jag strax bakom Cecilia som håller ett precis lagom tempo. Längdskillnaden på oss är en knapp halvmeter så att ligga bakom henne är absolut ingen fara för sikten. Vi viker höger ut på riksvägen som går från Ystad till Kristianstad via bland annat Brösarp. Första mentala boj på denna oändligt trista, relativt smala och hyfsat trafikerade väg är Skåne Tranås där det finns en chokladfabrik som jag är lite sugen på att besöka. När vi väl kommer dit vill jag dock inte stanna då jag tycker att vi tuffar på alldeles förträffligt.

Efter ytterligare en bit i motvinden på väg 19 kommer ett lätt obehagligt illamående över mig. Jag rapar lite luft och det kör ordentligt i magen. Hm? Vad är det nu? Försöker tänka bort det, men det är ju inte så lätt. Funderar på om jag kanske bör stanna, men så länge det inte blir värre funkar det nog. Då stannar plötsligt Cecilia, vänder sig om och ser lite blek ut om nosen. ”Jag tror jag behöver stanna till och kanske promenera ett tag...”. Åh fasen? Mår du också lite tjyvtjockt? Jo, så är det. Ah! Räkorna? Eller äggen? Eller kanske den feta, goda majonäsen? Jag har lite Cola kvar i ryggan som jag skakar kolsyran ur och sedan delar med min medlöperska, tillika SM 5:a på 100k. Kan fortfarande inte fatta att jag springer med henne!! Vi promenerar en stund och Barbro kommer ifatt. Zingo käkar glass och är något längre bak.

En kilometer senare vänder sig Cecilia om och frågar om det funkar för mig att börja springa igen. Ja, för min del är det helt ok. Avslagen-cola-tricket fungerade alldeles förträffligt.

Nu är det bara att "mala på" som gäller. Vi pratar inte så mycket längre utan har vårt fokus på den kalla öl som väntar i baren på Brösarps Gästis. Vinden ligger nu på från norr och vi har alltså fortfarande motvind. Tempot ökas och vi springer de sista sex, sju kilometrarna i 6:00-tempo. Trafiken är konstant men det går mestadels fint eftersom vi ser den mötande trafiken och kan anpassa vår position efter denna. Det är inte mycket att spela på. Vägrenen är smal, ett par decimeter kanske, och bredvid finns det en ungefär lika bred grussträng innan diket tar vid. En liten incident får vi dock vara med om. Vid ett kort samtal oss emellan har jag tagit ett steg ut i vägbanan för att lättare höra vad Cecilia säger i den konstant susande motvinden. Ingen mötande trafik, så det är lugnt. Tills en omkörande silverfärgad BMW blåser om i drygt hundra knyck bakifrån så att det fladdrar till i vindjackan. Jädrar vad rädd jag blir och jag är övertygad om att jag kastar ur mig nåt högljutt som skulle kostat mig en 50-lapp om ungarna hört på.

Strax innan väg 19 och väg 9 möts finns det en liten genväg in till Brösarps by. En väg som inte är tillåten för bilar att ta. Men för löpare går det alldeles utmärkt. Det går rejält nerför och både jag och Cecilia känner nu att vi bara är minuter från en immande kall öl på helgens tredje Gästgifveri. Det är med glada miner och på lätta fötter vi studsar fram på Brösarps byaväg och då vi står utanför restaurangen blir det både en high-five och en stor kram. Det här gjorde vi bra. Och nu ska det firas!

Klockan är kvart i fem och vi har 5 härliga kvart att spendera på vår spontana ”after-run” i Brösarps Gästgifvarpub tillsammans med de flesta andra deltagarna. Maria R, som förmodligen redan varit i mål en timme eller två har redan lämnat då hon var tvungen att ta sig hem från eventet på söndagen. Men annars är vi alla samlade. En del har varit och sprungit på östsidan vid Brösarps backar och Haväng och det är inte utan jag tänker att det hade varit otroligt kul att få springa där också. Väg 19 har ju sina begränsningar vad gäller rofylld naturskönhet. Ett underbart kakofoni utbryter och det skrattas, skojas och återhämtas med diverse maltdrycker.

Kvällen fortsätter i samma goda stämning och det är lätt att trivas med sådana här underbara, levnadsglada och positiva människor. Middagen som serveras är i absolut toppklass och serveras i en takt som enligt mig är alldeles perfekt. Inga timmeslånga pauser mellan rätterna som i Skanör utan alldeles precis lagom.

Efter middagen är det dags att omgruppera för mer samkväm. Vi transporterar oss inte så långt, 57.7 kilometer får räcka för en dag, utan glider ner på bänkarna i puben igen. Efter en kort stund blir vi ”utkastade” från bardelen och får således ta ett skutt till andra sidan den gamla, vackra grönmålade skjutdörrsväggen. Snackar först konsultbranchen med snabbfotade Kent och hamnar senare bredvid Maria W/Mary/funrun eller vad hon egentligen kallas hemma på gatan i stan där hon bor. Jag kallar henne rätt och slätt Maria och hoppas att det är ok. Vi landar snart i riktigt intressanta och inspirerande samtal. jogg(.se), blogg, barn, jobb, drömmar och andra funderingar. Håkan fyller i och både leder vissa och kryddar andra samtal. Tiden försvinner och vattenkaraffen fylls på om och om igen...

Zingo slår sig ner och Ultrasnacket tar vid. Det Zingo inte vet om Ultraevenemang är nog inte värt att veta. Det namedroppas friskt och den ena tävlingen efter den andra kommer på tal. Jag får också frågan vid ett flertal tillfällen vilka tävlingar jag kommer att springa då jag nu förlorat Ultraoskulden och öppnat Ultradörren på vid gavel. Jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det, men känner när vi sitter där och drömmer att Swiss Alpine är något jag gärna skulle göra någon gång. Och så Jättelångt. De där hembakade kanelbullarna i arrangörerens mammas trädgård låter bara för goda för att missas.

Vi lämnar baren med ett visst sting av vemod. Är det slut nu? Blir det inte mer av allt detta fantastiska och magiska? Jodå, visst blir det väl det. Om inget annat så nästa år. Och vi har ju faktiskt en hel måltid till att se fram emot; Brösarps frukostbuffé.

Ren magi - dag 2

Telefonens alarmsignal låter inte alls lika elak som den brukar göra en vanlig vardag då den nu väcker mig och Leif i vår schyssta Skanörsvit. Märkligt det där. Att samma signal kan låta så annorlunda beroende på var och när den ljuder. Eller kanske inte? Nåväl. Snabb dusch för att snabbare kunna gnugga gruset ur ögonen. Ett par hjärtliga garv åt Leifs fyndigheter hinns med innan det är dags att skrida ner i paviljongen. Hänger utsvultna på låset tillsammans med Barbro, Cecilia, Maria R, Liselotte, Carina och Maria W och då klockan slår exakt åtta skickar vi in Leif i köket för att uppmärksamma personalen om läget. Och framför allt om tiden. Skön snubbe!

Dörren flyger upp och frukosten som möter oss kan beskrivas med ett enda ord; Fantastisk! Maria R, Håkan och Liselott vid bordet. Förväntansfulla, glada och pratsamma. Och Håkans putsade Ystadskånska och perfekta timing påminner mig väldigt mycket om Johan Glans, vilket jag delger den glade utflyttade skåningen vid mitt bord. Reaktionen vittnar om att jag inte är den förste som påpekar detta faktum.

Efter frukost blir det en halvstirrig kvart i rummet för att bestämma vad som ska med i väskan som ska transporteras med bil respektive löpar-ryggan, vilka kroppsdelar som ska smörjas in och hur mycket godis/vätska som beräknas behövas samt vilka löparkläder som ska bäras på kroppen och vilka som ner i ryggan. Planering och logistik är, som jag tidigare klargjort, inte riktigt min pryl. Men till slut känns det som att vi har hyfsat koll på läget och lämnar vårt fina rum och packar in varsin väska i Saras och Kents Mini Cooper.

Frukostvärdinnan störtar ut ur Gästgifveriet då vi precis utanför detsamma förbereder oss och våra klockor för avfärd. Hon yrar något om en oreglerad skuld för en kopp kaffe eller något ditåt. Vi betalar henne kollektivt genom att fylla hennes famn med mobiltelefoner och kameror för att föreviga hela gänget innan avfärd. En av dessa bilder hamnar också i Sydsvenskan för hela världen att beskåda. Kul! Tack för det Cecilia!

Maria R, hennes FiveFingers och snabb-Stefan tar täten och är efter bara efter en liten stund utom synhåll. Jag lägger mig ganska långt bak i ledet för att försöka att inte skymma utsikten för övriga. Något jag ändå lyckas med. Blir uppmärksammad av Therese som fyrar av en skön kommentar som tar mig tillbaka till 80-talet och dåtidens biografer med dålig lutning på golvet... :-)

Bredvid mig i bakre ledet hamnar Carina, och vi verkar ha oerhört mycket att säga varandra, som om vi var mycket goda vänner som inte träffats på ett bra tag. Efter någon kilometer känner Carina att de 50 miles hon avverkade i Täby några veckor tidigare samt all löpning från träningslägret i Italien helgen som gick gör sig påminda och hon vill sänka tempot en aning. Ingen fara för min del. Jag är en hejare på att springa soft :-)

Intressanta diskussioner och berättelser avlöser varandra och tiden fullkomligt flyger. Vi lånar toalett hos några trevliga asiater som förbereder sin restaurang för lunchservering, vi kommer ner mot stranden och det gröna gräset, den vita sanden, den blåa himlen och vårt trippande utgör en palett av livsglädje som endast löpare kan förstå. Vi målar i sinnet våra egna tavlor där vi springer genom pil-alléer, förbi pittoreska vitkalkade hus och små badhytter. Någon nyfiken hemmansägare undrar om vi är på väg mot Trelleborg. När han får reda på att slutdestinationen är Skivarp viftar han raskt iväg oss med en underförstådd uppmaning att ”skau nij enna ti Skivarp haur ni ente tijd o steå häor o tragga me maj”.

Vi har på ett naturligt sätt delats upp i fyra grupper som närmar oss Trelleborg. Jag och Carina är i grupp nummer tre och då vi kommer in i Trelleborg centrum börjar Carina telefonledes att försöka samla ihop den utspridda skocken av löpare. Det visar sig att vi är först in i centrum. Den stora gruppen hade irrat runt lite och förlängt sin rutt med någon kilometer.

Rätt som det är hamnar vi mitt i Sydkustloppet, som startat bara några minuter innan vi ankommer stan. Det visar sig också att Maria R och Stefan kommit till starten precis innan loppet skulle inledas och sprang med i loppet alla 21.1 kilometrarna. Hade de dessutom varit registrerade ger jag mig på att man hittat deras namn högt upp i resultatlistorna :-)

Själv följer vi loppet från åskådarplats utanför stadens McDonald's och Kent, som ansluter efter att ha vinkat av Maria W och Sara vid bussen tillbaka till Skanör, tyckte det var dags att mätta magen med lite ”slabbmat”. Då vi står i kön kommer resten av gänget och jag störtar ut och ropar in dem till att förstöra sina löparkroppar med lite onyttig fast-food. Alla följer lydigt med och vi ”avnjuter” lunchen ihop.

Vägen ut ur Trelleborg blir lite knölig och vi zick-zackar lite innan vi, med hjälp av karta och klockor, hittar rätt kurs och snart är vi ute på vägar som vi ska lära oss att känna igen. På var sida om dessa hittar vi åkrar, åkrar och åkrar. Och rakt framifrån en östanvind envis som synden. Då och då dyker en liten by innehållande en vitkalkad kyrka med ärgat koppartak upp. Vi fortsätter springa genom vissa, promenerar genom andra.

I Klagstorp hittar vi första affären sedan Trelleborg. Perssons livs. Dags att öka Klagstorpshandlarens dagsomsättning med ett par hundra procent. Kanske om vi varit där 20 minuter tidigare, men nu möts vi av en stängd dörr och en neslig ”Stängt”-skylt. Dessutom är två av deltagarna, Liselotte och Therese, i akut behov att lätta på trycket. Räddningen visar sig vara närmare än man vågat tro. Mittemot Perssons livs, på Nils Perssons väg, sitter två snubbar och målar staket. En fråga senare är båda toalettaspiranterna inne i huset innanför nämnda staket. Och när de kommer ut vankas det frukt! Bananer, äpplen och päron. Snacka om service! Tackar och bockar till den snälla damen i huset med det rödmålade staketet!

Vidare mot Skivarp. Återigen åkrar. landsvägar, pittoreska små hus och vind, vind, vind. Hela tiden emot.

Therese börjar bli trött och verkar även ha lite ont i magen. Gratisäpplet som spökar? Vem vet? I vilket fall finns det inte en chans att någon ska behöva promenera ensam mot målet och vår trav övergår synkroniserat i gång. Vår promenad är supertrevlig och tiden försvinner när vi passerar Skånetypiska, bildsköna hus och Therese drömmer sig bort och kan definitivt se sig själv påta i en kryddplantering i en av de charmiga trädgårdarna. Efter att vi tryckt i oss av det sista i energiväg vi hittar i våra ryggor är resten av löparna ifatt oss. Vad!? Var kommer de ifrån? De hade återigen tagit en liten extratur och inte blint ”lyssnat” till klockan. Vi hakar på och börjar springa igen. Nästa stopp Skivarp!

Jag tar täten och hoppas att jag ska kunna hjälpa de bakomvarande genom att ta det mesta av den envisa motvinden. Men den verkar inte bry sig utan besvärar alla minst lika mycket, oavsett var i gåsaledet man ligger. Cecilia går om lägger sig först och Therese släpper lite och nu har jag istället Liselotte stånkandes i hälarna. Verkar som att hon också är rätt sugen på att komma fram, och när vi ser skylten skiner vi upp och tar fram kamerorna. En sketen kilometer kvar till en sjukt efterlängtad och förhoppningsvis riktigt kall öl.

Väl framme vid Skivarps Gästgifveri firar jag, Maria R och Therese längdrekord! 53 kilometer för mig, 55 för Therese, som var med i gruppen som irrade runt i förorterna innan Trelleborg och något längre för Maria som tog en alternativ rutt i och med Sydkustloppet. I mitt fall består firandet i en Fuller’s ESB, en imperialistisk 25-centiliters restaurang-CocaCola samt en skål jordnötter. Och en otroligt trevlig stund i solen tillsammans med övriga Gästgifverilöpare. Jag mår så bra som det bara är möjligt och historierna och skratten avlöser varandra. Positivismen går nästan att ta på och hade det inte varit för den lite kyliga vinden hade jag kunnat sitta i den där trädgårdsstolen ännu.

Den efterföljande duschen är dock inte en av mitt livs skönaste. Vattnet är kallt och jag ojar mig en hel del innan jag lyckas skölja bort tillräckligt med tvål och schampo från min skakande löparkropp.

Ombyte och sedan entré i salen där kvällens trerätters serveras. Stämningen är från början uppsluppen och alla är på plats, inklusive Ultramamman själv, som tyvärr varit tvungen att fara iväg på jobb tidigare under dagen. Middagen, bestående av Sillatallrik, dansk fläskstek samt mullbärsparfait, och därtill hörande Mullbärshistoria levererad av krögaren själv, avnjuts och alla verkar trivas då det pratas och skrattas i ett konstant sorl.

Innan klockan blivit allför mycket letar jag mig upp till vårt rum bakom en av de speglade Gabondörrarna på övervåningen och kryper ner. Denna gång på vänstersidan. En present för längdrekordet från min Farstapolare. Tackar för det! Gonatt, gonatt och låtom benen få tillräcklig vila för ytterligare 57k i morgon!

Ren magi - dag 1

Det är vinter. Kallt, snöigt och mörkt. Du ser plötsligt en inbjudan på det sociala media du brukar besöka. Det handlar om löpning. Och mat. Och Skåne. Och vår. Du reagerar instinktivt. Kastar dig på tangentbordet och reserverar en plats till någonting som du egentligt inte vet vad det ska bli av, men samtidigt är fullständigt övertygad om att kommer att bli något utöver det vanliga. Något upphöjt. Något magiskt.

Månaderna går. Du ägnar det kommande evenemangen en tanke då och då och nämner det även för den omgivning som visar intresse för upplägget kring din löpsäsong 2011. Ett kombinerat mat och löpäventyr? Jaha? Vad spännande!... Sannerligen.

Dagen är här. Klockan är slagen. Det är dags att förvandla tankar, funderingar och förväntningar till verklighet. Min verklighet. Hoppar av Skanörbussen, tillsammans med Maria Rydlund som nyligen fått tag i en av de eftertraktade restplatserna, och promenerar sista biten till det första Gästgifveriet på resan. Stöter, innan vi ens är framme, ihop med en av alla de okända ansiktena som kommer att utgöra en del av sällskapet. Åsa har också tagit sig bussledes från Malmö till Skanör och verkar, precis som jag och Maria, se fram emot mötet, middagen och den förestående löpningen.

Springer efter incheckning ihop med ett par, via bloggar och andra forum, kända ansikten; Carina och Maria "funrun". Vad kul! Fler personer som ser ut att vara en del av löpskaran börjar samlas och efter ett tag dyker även kalasets initiativtagare, tillika allas vår Ultramamma, Fredrika upp i sällskap med Löpbandsdrottningen Sara och hennes snabbfotade "grabb" Kent. Det beställs öl och stämningen är uppsluppen och skön även om det vid enstaka tillfällen känns lite trevande. Vilket inte är så konstigt. Många av oss har jag aldrig hört talas om varandra förut, ännu mindre träffats på riktigt.

Lyxmiddagen inleds och äntligen ska den allt mer tilltagande hungern få stillas. Det visar sig dock vara si och så med kvantiteten vad gäller maten. Inte helt optimalt om man tänker på det förestående fysiskt ganska krävande äventyret. Kvaliteten däremot finns det absolut inget att klaga på. Inte från min sida i alla fall. Hade jag dock inte tålt gluten och råkat ut för det min bordsdam gjorde, en huvudrättstallrik laddad med bland annat matvete, hade jag kanske inte varit lika nöjd. Tyckte riktigt synd om Fredrika som fick något besviket och kanske lite skrämt i blicken, då hon insåg att kocken missat hennes noggranna instruktioner vad gäller ätbart respektive icke-ätbart för en gluten-intolerant vegan.

Samtalen är livliga och fyllda av skratt, frågor och svar. Den gemesamma nämnaren i många av konversationerna är (givetvis) löprelaterade och det visar sig snart att det bara är jag, och min reskamrat och den ende som jag känner sedan tidigare; Maria, som är Ultra-virgins. De övriga i sällskapet är meriterade. Och i många fall grymt meriterade. Jag hör om deras deltagande med fina resultat i TEC 100 miles, Western States 100 miles, Swiss Alpine, Lapplandsultran, Jättelångt, SM i 100 km, 6-timmars, GAX, 24-timmars, 48-timmars, ... och jag tänker för mig själv: -"Å Herrej-vlar!! Hur ska detta gå?!"

Middagen lider (efter en hyfsad marathontid på knappt fyra timmar) mot sitt slut och det är dags att knoppa in och ladda för morgondagens löputmaning tillsammans med alla dessa löparstorheter. Det är med en lite skräckblandad fötjusning jag tar mig upp till mitt och min room-mate Leif's finfina minisvit och högerdelen av en dubbelsäng. Egentligen är jag, precis som min nyvunne söder-kis-polare, vänstersängare, men högersidan ser just nu faktiskt inte alls dum ut heller. Dessutom kommer vi överens om att vi "byter sida" då vi anländer Skivarp.

Ett glas resorb och en tandborstning senare somnar jag och drömmer om hur jag på lätta fötter och med ett konstant leende glider lätt, lätt över den Skånska slätten...