Blytungt tredje varv

Gemyt, go stämning me goa gubbar som lyfter fram dig längs Götebörgs finaste delar. Jo, tjena. Kunde inte dessa goa gubbar i varje fall tagit med sig mega-parasoller och skuggat banan? Eller vattenslangar att kyla av de förbilöpande solstingsoffren med?

Det var sinnessjukt varmt i Göteborg idag. Och fruktansvärt tungsprunget. Min plan gick åt fanders redan efter sju kilometer då det verkligen började ta emot. Redan då började jag inse att snacket om att "öppna på 52 första milen, och öka om det känns bra" var ren rappakalja. Jag skulle vara riktigt nöjd med att överhuvud taget fixa 52 första milen och att öka fanns inte på kartan.

De åtta kilometrarna ute på Hisingesidan var idag fruktansvärt långa, varma och dryga. Inget skoj alls. Inget gemyt, ingen go stämning, inget lyft från orkestrar eller publik. Bara ren och skär plåga. Funderade allvarligt på att kliva av efter halva då jag såg en kvinna med en skylt där det stod något om samlingsplats för skadade löpare eller löpare som brutit.

Slog dock bort tankarna och försökte hitta något positivt med att fortsätta. Lyckades inte speciellt bra. Det enda som fick mig att fortsätta var för mitt inre en uppmålad syn av besvikna döttrar om jag skulle komma hem utan en tredje, skimrande GULD-medalj.

Då jag trippade upp över Götaälvsbron var det som att jag gått in i nåt slags koma och jag stönade mig framåt. Upp, upp, upp och sedan ner, ner, ner. Hade sedan länge slutat titta på klockan. Ville inte veta hur fruktansvärt hög puls jag hade, eller vilket lustempo jag höll. Bara fokusera på att sätta ena foten framför den andra. En tid över två timmar började kännas mer och mer trolig. Helt sjukt vad färdig jag känner mig, var en tanke som återkom gång på gång.

På Avenyn släppte det dock lite och jag kunde slappna av lite grann. Dock fortfarande högljutt stånkande. Vid passage av 16-skylten hör jag ett par goa gubbar i publiken peppa en löpare de kallade Stefan. "Heja Stefan!". "Kämpa hela vägen Stefan!", "Kör hårt Stefan!". Det var ingen mindre än Aten-OS-guldmedaljören i höjd, Stefan Holm, som blev påmanad. Jag låg snett bakom och såg att denna mästare hade det rysligt mycket jävligare än jag, så jag klämde också i med ett lite tyket "Kom igen Stefan!" då jag smet förbi på vänstersidan och lämnade honom till sitt öde. Fick kort därefter väja för en ambulans som hämtat upp en som hade det ännu tuffare än både Stefan och jag själv. Stackars sate.

Det fanns de som hade det ännu värre

Bara en knapp halvmil kvar nu. Finns inte ord för hur skönt det ska bli att få lägga detta bakom sig. Runda Poseidon, nerför (!) Avenyn, sedan in i skuggan på Vasagatan. Verkar som att de glömt placera ut 18-skylten för den kommer ju aldrig!

Jo, långt om länge dyker den upp. Tre kvar nu och det är ju ingenting. Ser fler löpare som ligger i vägkanten med en barmhärtig samarit sittandes på knä bredvid sig. Faktiskt föga förvånande. Sjukt jobbig, tryckande och påfrestande värme för oss knappt efter den långa vintern upptinade nordbor.

Men titta! Där är ju bron in mot Slottsskogen! Äntligen! Lite skugga igen. Gott. Sista kilometern. U-n-d-e-r-b-a-r-t! Löparbanorna känns fantastiska under de brinnande fötterna. Korsar så till slut finishmattan. Stannar klockan. 1.54.03. Herre min je.

Redan dags?

Det börjar dra ihop sig.

Jag kan inte fatta att vi redan är framme i andra halvan av Maj. Var det inte precis vinter? Jag har ju liksom inte riktigt på allvar kommit igång med löpträningen, tycker jag. Var blev de planerade backpassen av? Ja, just det. De försvann med trilskande fotleder och hälsenor? Var blev intervallpassen av då? Hmmm? Samma sak där. Toppat med en tvåveckorsförkylning.

Nåja, de senaste dagarna har jag i alla fall fått prova på att springa med lite fart under skorna, som för övrigt är ett par i London inköpta Asics Tarther. Fantastiskt sköna! Ett snabbpass i lördags och 300-ingar i tisdags. Lika härligt som jobbigt.

Asics Tarther

Redo för det eller ej så är det på lördag dags att springa varv nummer tre i Göteborg. Ett lopp som jag ser mycket fram emot. Mestadels på grund av den sköna stämningen som brukar råda där uppe samt det goda sällskap i form av både nuvarande och före detta kollegor som kommer att utgöra mitt resefölje.

Själva loppet har jag faktiskt inte funderat så mycket på. Mer än att jag inte ska ta ut mig helt med tanke på vad som ligger i kalendern två veckor senare. Om det finns en plan så skulle det i så fall vara att springa första milen på runt 52. För att sedan hålla samma tempo hela vägen runt, alternativt öka något om det känns lätt. En ganska behaglig plan om jag får säga det själv.

Jag kommer förmodligen att springa i min svarta "Jag tränar inför Stockholm Marathon 2010"-tröja för att påminna mig själv om (och kanske visa de andra) att Varvet enbart är ett delmål på vägen till något större, dubbelt så långt och hundra gånger så jävligt. Gud vad jag längtar till Stockholm!

Ett nätt litet pass på en halvmil eller nåt ikväll får bli det sista innan lördag. Sen drar loppsäsongen igång.

Tjöttelabörg, heere vii kamm!

Genrep

Torsdag. Men samtidigt söndag. Så underbart skönt. Bland annat slipper jag ju spendera alldeles för lång tid på ett tåg eller en buss och kan ägna mig åt mer givande aktiviteter. Som löpning till exempel.

Ett planerat långt långpass som genrep inför Stockholm stod för dörren och förmiddagen gick åt till att pula lite med diverse sysslor samt att ladda lite lätt mentalt för det som komma skulle. Hade ju lite av en revansch att utkräva på mig själv med tanke på det skitpass som jag genomförde i tisdags.

Jag och frun gav oss ut på fältet strax efter 12 och bältet var laddat med 4 småflaskor vatten, en Gainomax hallonkaka och en iPod laddad med lite diverse, ostrukturerad musik. DS Trainers på fötterna, de nya löphörlurarna runt nacken och vi var igång.

Frun hängde på den första rundan nerom Lingenäset och vek hemåt efter att under de första sex kilometrarna varit ett supermysigt sällskap. Själv tog jag mig upp mot Lerduvedungen för att fullborda det första varvet om drygt en mil.

Då varv två inleddes satte jag på iPoden och tryckte samtidigt upp tempot till något snabbare än tänkt marathontempo (5:30). Lite segt de första två, men när Deep Purple dök upp i lurarna och rev av "Hignway Star" började benen nästan gå av sig själv. Jag höll ungefär 5:15-tempo hela andra varvet och det hela kändes riktigt härligt.

Jag var vid gott mod då tredje varvet inleddes och löpningen flöt på fint. Tanken var att sakta ner till strax under 6:00 för att inte slita för mycket. Märkligt svårt att sakta ner medvetet efter en längre distans med konstant tempo. Efter 26k började mina långa ben stumna och jag såg verkligen fram emot att få korsa "mållinjen". Lite ångestfyllda tankar på den stundade maran hopade sig och det började faktiskt kännas lite jobbigt.

Två timmar och femtioåtta minuter senare var jag hemma efter att ha trampat runt knappt trettioen kilometer på fältets grusvägar och skogsstigar. Trött i benen och lite tom i huvudet. Samt rejält tom i magen. Hungern var påfallande stor och jag tryckte i mig det mesta som kom i min väg.

Ett relativt skönt och välbehövligt pass var till ända och jag funderade en hel del på hur mycket musiken hjälper till att hitta rytm och slå bort jobbiga tankar. Jag måste ha med med iPoden till Stockholm. Och den måste vara laddad med skönt tung-gung för att hjälpa mig igenom de förväntat tunga perioderna. Fredrika tipsar om en hel del sköna löplåtar på Ultraschmultrabloggen, men jag skulle behöva fler. Hjälp!?

På banan - men ändå inte

Är tillbaka från förkylningslandet. Tjohoo! Lämnade officellt dess gränser i torsdags förra veckan då jag avverkat det andra av två testpass och överlevt utan större svårigheter.

På banan igen alltså och redo för att ta mig an det sista lilla som återstår av det, i mitt fall, ytterst sargade och försummade marathonprogrammet. I helgen blev det först en riktigt trevlig mil i lite varierande fart där första halvan sprangs med frun som hade bra tryck i steget och satte nytt halvmilspers (30.50).

I söndags tog jag cykeln, hjälmen, SPD-skorna och löparskorna till Balsberget och körde en MTB-Löpning-MTB-variant på den kuperade gula 5,1k-slingan. Det var gott jobbigt även om jag höll igen lite på cyklingen jämfört med i fjol. Har kanske blivit fegare av mig. Eller så har jag lyssnat för mycket på bureborn som brukar bekymra sig över min alltför oförsiktiga framfart på hojen. Pulsen var dock hög, jag var trött, och det var helt enligt plan.

Idag var det dags för lite löpning igen. Väldigt välbehövligt då jag, återigen, blivit mäkta irriterad på jobbet. En frustrationsdödande löptur med lite fart var det alltså tänkt. Någonstans runt en mil i längd.

Efter 4,4k passerade jag Lillö Slottsruin och kände mig då oerhört matt i den långe kroppen. Benen var som två avlånga geléklumpar och jag kände mig faktiskt lite yr. Jag stannade. Gick en bit. Stannade igen. Stretchade. Och försökte samla lite kraft. Efter ett par minuter kändes det bättre och jag kunde börja springa lite nätt igen. Det lossnade något och jag lyckades ta mig hela vägen runt utan fler yrselattacker. Men det var allt annat än ett behagligt pass.

Det hela var faktiskt riktigt obehagligt och givetvis försökte jag hitta en förklaring till det inträffade. Först och främst är jag inte i form. Det är ju givet. Men bortsett från det så skulle en möjlig orsak kunna vara att jag de senaste tre, fyra dygnen levt på väldigt kolhydratsfattig kost. Frun lånade nämligen hem en bok från jobbet fylld med smarriga recept på rätter med lågt GI. Spännande och nykommet. Men kanske inte helt lyckat i kombination med slutklämmen på ett marathonuppladdningsprogram?

Running London

Precis hemkommen från min favoritstad, London, i vilken jag spenderat de fem senaste dagarna tillsammans med min kära familj. I resväskorna, som på ditresan var relativt tomma, hade jag packat nästan enbart det allra nödvändigaste; tandborsten och löparstället. Tyvärr blev jag även, mot min vilja, tvungen att ta med mig decenniets förkylning på den efterlängtade resan. Jag och yngsta dottern bar med gemensamma krafter de parasiterande virusen genom tullen på Heathrow. Host, host.

Dessa små, illvilliga och bockfotade virusdjävlar stoppade effektivt mina planer på att möta morgnarna i storstaden med stärkande, utforskande och inspirerande löpturer. Jag hade till och med i huvudet redan bestämt både hur och var det skulle springas. Det var en riktigt bra mix bestående av både lugna, sköna sällskapspass med frun, ett något snabbare långpass samt ett riktigt grisigt tuffpass. Men av alla dessa grandiosa planer blev det alltså intet. Som tröst och för att känna känslan av hur det kunde varit tog vi dock en morgonpromenad i löparmundering. I ett prunkande och smått fantastiskt Kensington.

Trots att det blev smått med mina och våra löparplaner så sprangs det ändå en hel del i London. Av en väldig massa andra. Vart vi än gick träffade vi på löpande londonbor och springande turister. Vissa platser mer löp-populära än andra. I Kensington Gardens och på Westminster Bridge var densiteten av löpare garanterat högre än på Grödbyvägen i fjolårets upplaga av Bromölla marathon. Det var bara nummerlapparna som saknades för att en skulle börja tro att det var nån ultratävling på gång.

Mestadels var det långpassutrustade löpare jag såg. Gungande vattenflaskor i höftbältena och ibland till och med löparryggsäck förmodat laddad med både dryck och kanske lite engelsk marsipan? Lugnt, skönt tempo och en nöjd, avslappnad och i vissa fall kanske till och med en lite tom blick. Jag följde dessa avundsvärda människor kanske lite alltför intresserat en bit på deras färd och tänkte samtidigt en hel del på det som nu bara ligger en månad framför mig; mitt andra marathon. Och på att jag känner mig så halv som individ då jag av olika anledningar inte kan eller får springa. Smått sjukt, men icke desto mindre sant.

Löpningen har gett mig så mycket och jag är så otroligt glad att även min älskade fru har hittat någonting i att kränga på sig löpartightsen och ge sig ut. Det värmer verkligen mitt hjärta. Synd att vi inte kunde utforska Kensington löpandes. Men det tar vi nästa gång!