Premiärtur i di röe

Premiärmil på Djurgården i Stockholm. Premiärtur för mina röda DS Racers i Björket i Kristianstad. Dock inte en hel mil, utan "enbart" åtta kilometer, vilket i och för sig inte kändes så bara. Tempot var nämligen högre än vanligt. Snabbdistanstempo. Och det är ju alltid jobbigt. Målet var att försöka hålla mig under 4.30 i kilometersnitt.

Underlaget utgjordes av blöta grusvägar med ett par korta (ca 100 meter) asfaltspartier där jag riktigt kände att jag fick något bättre fart under skorna. De åtta kilometrarna sprangs som fyra varv på en tvåkilometersslinga. Varvbanor är (åtminstone för mig) psykiskt påfrestande.

Efter 13 minuters uppvärmning i 5:40-tempo och sedan tre snabba strides bar det iväg i sommartidskymningen. Hög fokus på klockan de första 100 metrarna för att försäkra mig om att jag inte gick ut för hårt. Planen var att hitta 4.30-tempot och sedan hålla mig där i fyra varv. Efter första varvet trodde jag att det skulle bli svårt, men efter tredje var jag säker på att jag skulle lyckas.

Jag var ordentligt trött men inte helt slut när klockan pep för åttonde gången och jag stannade tvärt, började gå och upptäckte att de stackars vaderna var ordentligt slutkörda. Oj, vad stel jag var. Pust, flämt, stön och stretch och sedan hemåt på stela ben. Mycket, mycket nöjd med kvällen. Och med skorna.

Sträcka (snabbdistans): 8
Tid: 35.40
Tempo: 4:28
Puls: 185

Mösslöst kraftlös

Första rundan utan toppluva på mycket länge. Våren verkar vara här nu. Äntligen! Trots det sköna vädret kände jag mig dock tråkigt platt, matt och kraftlös. Det var väl verkligen jag som drack vatten och var chaufför igår? Jo, det har jag bestämt för mig, även om det inte kändes så.

5:30-tempo var beställt och jag trodde att jag skulle kunna riva av 8k i det tempot med vänsterhandens lillfinger, typ. Men, nej. Trögt. Och värkigt i underbenen under första halvan. Hur skall det kännas i morgon då det står 8k snabbdistans på programmet? Nåja, det ger sig väl.

Sträcka: 8
Tid: 44.08
Tempo: 5:31
Puls: 162

Extremt i St Hans backar

Idag blåser det. Ordentligt. Visserligen brukar det alltid blåsa i Lund, men detta är exceptionellt. Dock hindrade det inte mig och Dunceor att ge oss ut innan lunch med riktning St Hans backar. Det är nästan precis tre kilometer från jobbet till backområdet, vilket känns som en alldeles lagom uppvärmningssträcka. Dessutom helt i linje med vad Sz förespråkar i sitt program. Nice.

Vi var vid gott mod trots blåsten och sprang med någon slags juvenil förväntan över hur backarna skulle se ut och hur det skulle kännas att kuta upp och ner i dem.

Efter lite rekande hittade vi en backe som såg ut att vara både lång och brant nog. Löpningen skuklle få ske på det mjuka gräset då stigarna inte gick upp till topparna utan mer runt fötterna på områdets olika upphöjningar.

Första repetitionen sprangs med stor entusiasm. Dunceor tog täten och hade ett fint steg i sina ultralätta NB RC152. För min del kändes det gött att vara igång och den sköna känslan höll i sig i nästan exakt 36 sekunder. Sen passerade vi trädgränsen och den starka vinden som legat och lurat bak ett gäng buskar gjorde entré. Detta samtidigt som mjölksyran började ansamla sig i de smala benen. Detta samtidigt som jag var framme vid den brantare delen av backen. Scheisse!

Äntligen uppe efter totalt 67 sekunder. Min löparkumpan var då redan på plats på toppen. Fy fan. Det här blir jobbigt. Vi bestämde där och då att fyra repetitioner skulle bli målet för dagen. Något mindre än vad Sz förespråkar, men fullt tillräckligt för mig som kommer från, och mestadels springer i, en av Sveriges plattaste städer.

Urblåsta, bensega och glada joggade vi tillbaka till jobbet. Det här måste vi göra om. Det var ju riktigt kul!

Detaljer om passet

Kravalligt långpass i nya skor

Söndag. Långpassdag. Har sett fram emot det hela veckan. iPoden laddad med lite schysst musik och en och annan podcast. Vätskebältet laddat med både vatten och lite energigivande sliskdricka. Snickers i fickan. Lagom temp och inte mycket vind. Samt nya pjuck på fötterna. Kan ju knappt bli bättre. Kan man tycka.

Men trots de goda förutsättningarna började löpningen ofattbart trögt. Stolpigt, platt och riktigt otrevligt. Dessutom obehag i både vänster OCH höger underben. Hög puls för det låga tempot och allmänt skittrist. Inte ens de tre spanarna, Jonas Hallberg, Helena von Zweigbergk och Calle Norlén kunde få löpningen att flyta. Min veckoliga spanarstund kändes förstörd. Funderade allvarligt på att lägga av och lubba hemåt igen med svansen mellan benen.

Då spanartrion tystnat och det var dags att hitta nåt nytt att lyssna på stannade jag till, masserade vänstervaden lite grand samt rullade mig i iPodens menysystem fram till en P1 Dokumentär, "Bölden som sprack". Låter ju precis lika ballt som jag känner mig, tänkte jag och körde igång. Det visade sig handla om Kungsankravallerna i augusti -87. Eller egentligen om vad som fick det att smälla i Kungsan den där sommarveckan strax innan höstterminen skulle dra igång. En riktigt välberättad historia som på något konstigt sätt fick min löpning att börja funka. Ett "flow" infann sig och rätt som det var så kändes det som att både stelheten och stolpigheten var som bortblåsta.

Resten av passet var en ren njutning och de spenderade 2,5 timmarna kändes mer än lovligt välinvesterade.

Sträcka: 25.3
Tid: 2.29
Tempo: 5.52
Puls: 155

Fegade ur

Kalla mig "fegis". "Chicken". "Mes". Eller benämn mig "mogen". Eller kanske till och med "klok". Spelar egentligen ingen roll vilken etikett som klistras på mig. Faktum kvarstår. Jag hoppade över de planerade 800-metersintervallerna igår.

Under hela dagen hade jag velat lite fram och tillbaka angående det tänkta testpasset. Ska jag? Eller inte? Anledningen till velandet heter känningar i vänster underben. Kan inte sätta fingret på vad det är som känns. Bokstavligt talat. Hittar nämligen ingen smärtpunkt längs skenbenskanten. Det känns bara irriterat.

Kristianstads IP. En annan dag...
Bilden lånad härifrån.

Stack dock ner till idrottsplatsen efter jobbet. Var lite osäker på om jag skulle hinna med hela passet innan det blev för mörkt, men körde ändå igång med några uppvärmningsvarv. Närmare bestämt åtta stycken. Fotbollsspelarna som höll till i närheten undrade nog vad jag höll på med. Varför ligga och småputtra på bana när det finns ett schysst spår i björkskogen bara hundra meter bort?

Efter 3.2 sprungna kilometer togs beslutet. Jag bestämde mig för att strunta i de planerade "slitsamma" 800-metersloppen. Jag var helt enkelt rädd. Inte för smärtan som 800-meterslopp innebär i allmänhet, utan för att jag skulle ge mig in i något som jag sedan bittert skulle få ångra. För att jag skulle ignorera kroppens signaler, om än väldigt svaga, att det kanske inte är läge för stora påfrestningar.

Resultatet för kvällen blev att jag lämnade löparbanorna, gav mig ut i Södra Björket och avverkade en improviserad tempostege över en halvmil i fredagskvällsskymningen. Så trött fick jag bli, men på ett mer skonsamt sätt än 12 tuffa varv på bana.

Sträcka: 8.24
Tid: 42.08
Tempo: 5:06
Puls: 163/187

Kortintervaller from hell

Bloggrubriker kan ibland vara lite småknepiga att "hitta". Dock inte idag. 400-metersintervallerna höll på att fullständigt ta knäcken på mig. Sprang dem nere i björket på en bana som jag med hjälp av Polaren mätte upp till cirka 400 meter. Banan är en del av en slinga på ungefär 650 meter, vilket gav mig en gå/joggvila på 250 meter mellan loppen.

Måltid per 400-lopp: 85 sekunder, som vanligt enligt Mäster själv. Efter knappt tre kilometers uppvärmning och tre stycken hundrameters-strides störtar jag iväg på den första repetitionen.

Håller nästan på att krokna efter halva sträckan. Har jag kanske gått ut för hårt? Förmodligen. Stapplar i mål och kollar klockan: 87 sekunder. Fy fan, det här blir jobbigt. Är Mäster helt från vettet? Lunkar de 250 metrarna till starten på nästa varv. Resultatet av resterande repetitioner synes nedan. Kan berätta att det var slitigt idag. Blodsmaksslitigt.

Slutligen vill jag önska alla sextimmarslöpare LYCKA TILL i Skövde i morgon!

Hade någon i kväll frågat mig vilket jag hellre gjort; sprungit ytterligare en repetition eller sex timmar i Skövde i morgon, hade jag nog fasen valt Skövde...

Easy Piecy

Ibland kan det vara riktigt härligt att springa. Ibland kan det vara tungt och slitigt. Och ibland känns det som idag: Bara helt sanslöst fantastiskt superskönt och lätt. Bra balans, bra rytm, bra flyt. Lätt, lätt. Tripp, tripp. Lätt framåtböjd. Ren njutning.

Idag njöts det runt Pildammsparken i Malmö. Halvannan kilometers transportsträcka dit, tre varv runt parken och tillbaka. Träffade många löpande malmöbor på min 12k-runda. Och en hel del icke-löpande också. Bland annat två snubbar som uttryckte sin åsikt vad gällde mina orangea DS Trainers. "Fiula skior!". Vände mig om och gav dem fingret. Tummen. Upp. Det var en sån dag idag.

Sträcka: 12
Tid: 63
Tempo: 5:17
Puls: 162/172

Sliten

Sliten i benen. Kvällens 7.2k på Näsby Fält gick trögt. Ont i bägge underbenen, framförallt i vaderna. Garanterat snabbdistansen häromdagen som spökar. Kombinerat med att jag sprungit lite varje dag sedan dess. Nu är det ett par dagars vila som gäller. Ja, jag säger då det. Inte mycket det fina tål...

Sträcka: 7.2
Tempo: 5:17
Puls: 168

Snabbdistans värd namnet

Idag gick det undan. Tjohoo!

Efter fyra sköna asfaltskilometer i 6:30-tempo tillsammans med frun, som idag hade riktigt bra flyt i löpningen, var det dags för mig att ge mig i kast med dagens utmaning; Snabbdistans. Egentligen var det tänkt att det skulle köras backintervaller, men det är ju så fantastiskt dåligt med backar i denna stad, så jag bestämde redan i morse för att byta ut det mot en snabbdistans om sex kilometer.

Jag satte av i bra fart hemifrån med riktning Björket. En snabb titt på klockan efter 200 meter berättar för mig att det går alldeles för fort (3:40min/km). Det blir ofta så i början av snabbdistanserna. Förmodligen beror det på de "strides" jag på inrådan av Mäster Sz genomför innan jag kör igång. I dessa "strides" är det full fart mot slutet och det är precis som att kroppen med hjälp av dessa ruscher vant sig vid ett riktigt högt tempo och drar iväg som skjuten ur en kanon då passet börjar.

Jag stillar mig en aning, men ligger ändå på lite mer än vanligt. Första kilometern avverkas på 4.16. Ojdå. Ska detta verkligen hålla? Nästa kilometer, som också den springs på asfalt går ännu lite fortare, 4.11, och jag är redan trött. Kommer ner i Björket och fortsätter löpningen på de blöta gruscykelvägarna. Ett "varv" i första delen av Björket är två kilometer långt och min plan är att köra två sådana varv.

Efter första varvet där kilometertiderna ligger på 4.18 är jag rejält trött. En titt på pulsklockan talar om för mig att pulsen ligger precis strax under 200-strecket, vilket är riktigt, riktigt högt, även för mig. Jag beslutar mig för att korta snabbdelen till en halvmil. Känns onödigt att riskera något. Det är ju ändå bara träning. Femte och sista kilometern görs på 4.17,9 vilket är på tiondelen samma tid som på den fjärde. Det är ju helt sjukt. Vad är sannolikheten?

Summa summarum fem snabbkilometer i jämnt och fint tempo vilket ledde till nytt personligt på 5k. Trött i bena och lite känningar i höger hälsena. Nedvarvningen gjordes i sällskap med gamla kända Kristianstadsbor som kom förbijoggandes då jag pustandes stod och stretchade lite lätt efter halvmilstriumfen.

I morgon är det tänkt att jag och Dunceor ska lunchjogga ihop nere i Lund. Han har beställt återhämtningsjoggtempo och jag är just nu väldigt glad för det.

Sträcka (snabbdistans): 5.0
Tid: 21.22
Tempo: 4.16
Puls: 191/198

Slut på långpasstorkan

Tar en titt i träningsloggen på jogg.se och konstaterar att det inte blev ett enda långpass under februari månad. Anledningarna var flera. Bland dessa är "halsåkomman" som jag drog på mig i Kina den största. Ja, om man skall vara helt ärlig så störde faktiskt kinaresan som sådan löpningen en del. Jag skulle bland annat kört ett långpass den söndag jag for, men detta blev kraftigt avkortat.

Då jag denna avresesöndag varit ute en knapp timme och ett alltför stort antal saker som jag inte fick glömma att packa ner dykt upp i skallen, började jag känna paniken stiga och jag avbröt ganska abrupt. Egentligen helt i onödan. Jag hade lätt hunnit med både långpass och packning, men oron i kroppen tog överhanden. Och givetvis hade jag helt och hållet mig själv att skylla. Jag kunde ju faktiskt ha packat dagen innan. Men det gjorde jag alltså inte. Så till er som redan konstaterat min planeringsmiss kan jag bara säga: Ja, ni har helt rätt!

Nåväl, det var då och nu är nu. Mars månads ankomst skulle igår firas med just ett långpass. Jag skulle äntligen göra slut på torkan. Tog en titt i Mäster Szalkais 3.30-program och såg att han för denna dag förespråkar 22 kilometer. Jag tog detta som ett riktmärke, men tänkte samtidigt att det kanske räcker med 20 då jag haft ett nästan två veckor långt löpuppehåll under den gångna månaden.

Jag gav mig ut på mitt kära fält som nu nästan helt blivit kvitt vinterskruden och på vissa ställen istället stolt visade upp härligt leriga grusvägar. Det var hyfsat tungsprunget på vissa sträckor och vinden som låg emot gjorde också sitt till för att den gänglige kroppen faktiskt skulle få jobba lite. Ett ställe som jag nog aldrig tänkt på att jag känt mig trött i tidigare var höfterna. De kändes rejält stela och sömniga under min framfart på lervägarna. Jaja, de har väl också rätt att vara lite motsträviga ibland.

Efter drygt en mil på fältet kom jag ut på ett något mer lättsprunget underlag. Asfalten kändes stabil och skön under mina Adistars och jag studsade ut på Härlövsängaleden. Ganske snart bytte jag åter underlag då jag vek av leden och gav mig ut på Kanulhusspången; en trevlig träspång som ringlar sig fram genom delar av vårt fenomenala vattenrike. Löpningen började nu flyta på riktigt bra och det kändes lättare för varje steg. Ingvar och spanartrion som hållt mig sällskap ett tag tystnade till tonerna av Toots Thielemans och jag bytte till kära gamle Marley vars gungande takter fick mig på extra gott humör.

Exakt två timmar efter det att jag gett mig iväg var jag återigen hemma. Svettig, hungrig och rejält urblåst ställde jag mig på uteplatsen och körde en lätt stretch av mina, vid det laget, lagom möra löpmuskler.

Åh, kära långpass. Så oerhört skönt att ha fått spendera lite kvalitetstid med dig igen! Och detta samtidigt som Daniel Thynell fixade sin tredje seger i Vasaloppet. Lyfter på toppluvan och gratulerar!

Sträcka: 20.6
Tid: 120
Tempo: 5:50
Puls: 154