Miraklet i Berlin

Hela loppet var egentligen ganska märkligt. Mestadels på grund av att det fokus som brukar infinna sig inför ett stort lopp denna gång nästan helt uteblev. Jag hade liksom inte klivit in i den där marathonbubblan utan blev lite lojt hängande strax utanför entrén. Har under de veckor som gått efter loppet ställt mig frågan "varför?" vid ett par tillfällen utan att ha kommit fram till något självklart svar. För jag vill inte tro att det har att göra med att detta var mitt sjätte marathonlopp i mitt löpande liv och att det skulle innebära att jag nu är så pass rutinerad att det inte längre är nödvändigt att fokusera. Jag vill heller inte tro att det har att göra med att jag åkte till Berlin tillsammans med min älskade hustru som själv inte skulle springa utan hänga med som härligt sällskap på denna förlängda weekendtrip och på tävlingsdagen utgöra min alldeles privata och mycket framemotsedda hejarklack. Kanske var det en kombination av ovanstående. Eller kanske något helt annat. Men faktum kvarstår; Fokuset på det 42 195 meter långa loppet som låg i en mycket närstående framtid hade nästan helt uteblivit.

Klockan är strax efter åtta när jag efter en rejäl frukost i den rejäla matsalen på det rejäla hotellet börjar knalla mot Brandenburger Tor i den kyliga septembermorgonen. Staden håller på att vakna och det pågår fortfarande förberedelser inför det som ska dra igång om en knapp timme. Fler och fler löparklädda människor sammanstrålar och snart är vi framme vid den Brandenburgska gaten, Tiergarten och det riessen-grossa startområde som dagen till ära är minutiöst inhängnat av tyskt kvalitetsstängsel. Kontrollen vid inpassagen till detta område genomförs precis som i fjol med oklanderlig precision och noggrannhet.

Rör mig hemtamt på området och hittar direkt till min klädinlämningsplats i myllret av människor. Den lite kittlande nervositet som vid det här laget brukar ha infunnit sig lyser idag med sin frånvaro. Hittar en oanvänd Berlin Marathon-"sopsäck" liggandes på marken och drar den över huvet likt så många andra gjort för att behålla kroppsvärmen så gott det bara går nu när överdragskläderna räckts över till funktionärerna. Vandrar i skock bort mot startfållorna och gör några vätskereglerande stopp på den ganska långa vägen dit. Kommer in i E-fållan med knappt tio minuter till start och börjar så smått titta efter Jensen som sagt att han skulle stå nära E-ingången så att vi skulle kunna önska varandra lycka till innan startskottet bränns av. Får syn på honom utanför fållan där han befinner sig av den enkla anledningen att han precis anlänt området. Springandes från en taxi som han blivit tvungen att ta eftersom han missade bussen från sitt hotell, att Metro-automaten inte tagit 20-Euro-sedlar samt att han inte haft någon växel på sig. Jo, låter ungefär som den Jensen man de senaste åren lärt känna :-)



Han tränger sig in i fållan och strax står vi på vänstersidan och inväntar att klockan ska slå 09.00. Redan efter någon minut börjar nedräkningen på maxad volym i högtalarsystemet och när skottet hörs släpps de tusentals ballongerna mot skyn och de tusentals löparna mot Siegessäule längs 17.Juni-gatan. Det är igång och jag är med. Trots att jag knappt riktigt greppat det. 42,2 kilometer att springa. I en fart som förhoppningsvis kommer att ta mig runt banan på strax under tre och en halv timme. Naturfenomenet Jensen har större och mer ambitiösa planer än så. 3:10 som sluttid, vilket innebär en km-tid på 4:30. Han frågar om jag vill haka på i det tempot och i samma stund som jag artigt, men relativt bestämt tackar nej, piper han iväg och blir det sista jag ser av honom denna svala, klara och fantastiskt vackra 30:e septemberdag.

När startmattan passeras håller jag redan ett hyggligt tempo och det känns faktiskt ganska lätt att springa. Min Garmin visar som vanligt nuförtiden enbart tiden jag varit ute i hela fönstret. Därför har jag lite dålig koll på det exakta tempot men får redan efter en kilometer reda på att jag håller nästan exakt tänkt tempo som alltså är 5 min/km. Det pratas en hel del runt mig. Folk från när och fjärran som springer tillsammans, med klubbtröjorna på med flaggor som visar varifrån de kommer. Det borde ju jag också ha, tänker jag. Ett blågult kors fastsytt på den orangea Lonesome Runners-tröjan skulle ju faktiskt vara riktigt trevligt en dag som denna i detta myller av människor i olika storlekar, olika färger och med olika språk. Att befinna sig så här mitt i ett större sammanhang som kretsar kring ett gemensamt intresse och som leder till ett gemensamt geografiskt mål, fast med lika många ambitionsmål som det finns deltagare är något oerhört inspirerande och glädjebringande. Tänk att få vara med i detta. Mitt i detta. Att få vara en av dessa hjältar (för att använda det ord jag använde på den beryktade post-marathon-festen på Stora Essingen för 4 år sedan) i ett av världens största marathonlopp i en av Europas största städer. Ja, jävlar! Det är ju minst sagt fantastiskt när man tänker på det på det viset.

Anyway, tillbaka till själva löpandet. Det rullar på och jag passerar en hel del, från i fjol, kända landmärken. Bland annat hotellet som jag då bodde på uppe vid U-bahn-station Turmstrasse och den kyrka som ligger några hundra meter längre ner längs Alt Moabit. Kyrkan vars klockor ringer högljutt då vi passerar. Antar att klockan är 09.30 och att det alltid ringer vid denna tid på söndagar i just denna kyrka. Vi passerar 5-mattan och det är nu bara en halvmil tills jag ska börja spana efter fru. Min fru. Som enligt överenskommelse ska stå och vifta med en svensk flagga någonstans mellan nio- och tioskylten.

Det flyter på och tempot ligger fortfarande ungefär där jag tänkt. Kanske lite snabbare, men vad gör väl det. Målet för detta marathon är att, till skillnad från då jag var här senast, kunna njuta av loppet, stämningen och löpningen som sådan. Tidsmässigt hoppas jag på en tid under 3.30, och om det inte skulle funka så borde jag åtminstone kunna knipa några minuter från fjolårets extremt smärtsamma 3.38.35.

Milpasseringen närmar sig och jag lägger mig i högerspår som överenskommet och sätter på Maria-radarn. Prydligt uppställda likt en oändlig rad av solglasögonprydda skyltdockor kantar de spanande människorna den nu soldränkta banan. Jag höjer koncentrationen ett snäpp och scannar av vartenda ett av de ansikte jag susar (nåja) förbi. Och DÄR står hon. Den svenska flaggan som hon håller i sin hand far upp i vinden i samma ögonblick som våra blickar möts, ett tjoande läte utstöts och en hög femma utdelas. Och allt detta under bara några enstaka sekunder. Sekunder som innehåller ett extremt koncentrat av motivations- och glädjeenergi.

Laddad till tusen fortsätter jag bort mot Alexanderplatz, den stora rondellen (Strausberger Platz?) och vidare ner mot Neukölln och Kreuzberg. Jag trippar relativt lätt och har bra koll på tempot. Ett tempo som just i detta läge skulle leda till en riktigt fin tid. Nästa landmärke runt denna bana, som känns överraskande obekant trots att jag faktiskt sprungit den en gång förr, är vid halvmarapasseringen. Då har jag nämligen en ny date, om än med samma underbara människa. Kilometrarna dit går som en dans. Inga känningar någonstans, inget direkt motstånd och bra koll på andning och tempo.

Efter 20-mattan har klivits över och jag på min klocka sett att jag ligger typ 3 minuter "före" 3.30-tidtabellen så börjar jag återigen min spaning. Vi har inte bestämt någon exakt rendez-vous-plats så det gäller att vara beredd, så vi inte missar varandra. Det får inte hända. Jag behöver den här injektionen, det känner jag nu. Och precis innan 21-skylten får jag syn på min egen privata påhejerska i sin röda jacka. Vi ler mot varandra och det känns riktigt gott. Strax därefter rusar Jensens kone en bit ut i banan och tjoar och viftar. Vad kul!

Med denna milstolpe bakom mig försöker jag nu spä på den energiboost jag precis fått injicerad genom att fylla huvudet med lite schysst musik. Jag kränger på mig hörlurarna jag har haft hängande kring halsen fulla med musik redan från start. Ett skönt gung letar sig in genom hörselgångarna och just nu mår jag alldeles, alldeles förträffligt. Även om jag börjar förnimma känslan om att det är långt kvar och att jag kanske håller ett lite för högt tempo för att kunna hålla det hela vägen runt. Jag slår dessa tankar ur hågen och försöker verkligen njuta av löpningen, stämningen, publiken, vädret, staden. Det är som sagt en helt fantastisk känsla att få vara med. Och att känna att kroppen svarar då jag ber den att trampa på.

Någonstans strax efter 25 serveras det Gel. Perfekt timing för min del, som lyckades tappa den gelförpackning jag haft med mig från start (note to self: Kom på en fiffig gel-transports-utrustning till nästa mara). Jag roffar åt mig två förpackningar (en i varje smak) och hoppas att de ska hjälpa mig och mina ben att komma ur en begynnande känsla av stumhet. Dock låter jag mig icke förivras vad gäller inmundigandet av själva gelen. Det väntar jag med till det serveras vatten. Misstaget att krama ur gelpåsen direkt gjorde jag i fjol och det gör jag helst inte om. En stor klistrig gelklump i munnen utan möjlighet till munsköljning är en ganska obekväm känsla då man börjar bli trött och lite torr i munnen.

Som jag hoppats hjälper gelen mig att få tillbaka stinget och bli av med den lilla känsla av stumhet som så sakta kommit krypande. Och nu har jag bara en siffra som snurrar i huvet och dansar runt tillsammans med tonerna från diverse favoriter; 37. Vid 37 är det nämligen dags att få göra den tredje och för denna rundan sista high-5 med frun. Jag vill vara där nu! Jag vill visa henne att jag fortfarande är med och att jag fortfarande håller farten uppe. Att jag är tacksam som fan att hon hängt med och i detta myller av folk, spanar efter och sedan står och skriker och gapar på mig. Jag vill vara där nu! NU! Men det är en bit kvar. Fyra kilometer för att vara exakt. Fan. Det är ju långt kvar. Nästan tjugo minuter, ju. Avståndet mellan skyltarna, som jag för övrigt tycker har en förbannat dum färg eftersom de flyter ihop med påbudsskyltarna som finns överallt. Speciellt nu när det börjar bli lite mosigt där uppe, växer för varje kilometer och de börjar verkligen kännas nu.

Det hela känns lite dimmigt och jag försöker skruva upp volymen på musiken i iPoden för att bedöva tankarna som kommer farande. "Sakta ner! Du är trött", skriker en del av hjärnan. "I helvete heller! Har jag lyckats hålla detta tempo i snart 3 timmar så vore det väl fasen om jag ska sabba det nu bara för att jag är lite trött!", skriker en annan del. "SAKTA NER!". "NEJ!". "JO!". Och mitt i allt detta surr trippar jag fram. Försöker tänka på armföringen och överdriver pendlingen emellanåt då jag inbillat mig att det hjälper att hålla upp farten. Snart inte långt kvar till 37. Kom igen. Kom igen!

Plötsligt ser jag något i ögonvrån. Jag vänder snabbt huvudet åt höger och ser fru Benet och fru Jensen hoppa, skutta, skrika och vifta som ett gäng uppspelta cheerleaders som precis avslutat en av sina inövade nummer och nu improviserar och sprattlar av sig överskottsenergin. Jag lyfter på handen och vinkar lite slött. Och tänker: Är jag redan vid 37? Svaret är nej. Jag har precis passerat 36 och känner mig lurad på en hel kilometer. Nu är det ju hela 6,2 kvar till mål!! Det skulle ju bara vara en halvmil kvar efter att jag passerat hejarklacken. Skit också. Sex kilometer. Det är ju SKITLÅNGT! Och jag börjar bli trött nu. Riktigt. Förbannat. Trött. Varför gör jag det här? Varför plågar jag mig på detta vis? Vad är det jag vill uppnå? Varför ska jag alltid må så här i slutet av varje lopp. "SAKTA NER! DU ÄR TRÖTT!". "NEJ! Jag ska fan hålla i det här. Hålla tempot och komma in under 3.24!". "SKIT I DET. DU ÄR TRÖTT! SAKTA NER!". "NEJ!". "JO!". "NEJ!!".

Så där håller vi på. Jag och mina två hjärnhalvor. Eller om det är två olika delar av samma halva, det låter jag vara osagt. Men, det är ett förbannat tjat och jag längtar nu riktigt mycket till det hela är över! Jag känner att jag får kämpa ordentligt mycket för att bibehålla farten. Det bränner lite under fötterna, men jag har inte ont någonstans. Inte som i fjol då bägge (under)benen fullständigt vrålskrek av smärta.

Äntrar Stadtmitte, springer förbi hotellet där vi bor och inser att det nu inte är alls långt kvar. Inte långt till att få låta benen vila, till att få en sjätte marathonmedalj till samlingen, till att få slippa det illamående som nu är alltför påtagligt för att det ska kännas bekvämt, till att få ha detta bakom mig, till att helt enkelt bara få stanna. Jag springer som i ett töcken och uppfattar inte riktigt det som händer runt mig och i de allt tjockare publikleden längs banan. Jag förnimmer en allt tätare stämning, men är inte kapabel att riktigt kunna insupa den. Inte långt kvar nu, inte alls långt kvar. Brandenburger Tor i fjärran. En syn lika vacker som efterlängtad. Och där bakom, långt, långt där bakom, målmattan.



Måste fixa det, måste orka hålla i hela vägen. Kom igen, andas, andas och håll igång benen. Slutet närmar sig och en titt på klockan säger mig att jag verkar ha lyckats att hålla tempot även andra halvan och kommer att göra en riktigt fenomenalt jävla bra sluttid. In i kaklet, hela vägen nu!

Korsar mållinjen med ett vrål och stannar vacklande och knäpper av klockan på nya personbästa med ungefär fyra minuter; 3.23.33 samtidigt som en funktionär suger tag i mig och frågar hur jag mår.

Jag tackar honom för den förtjänstfulla hjälpinsatsen och ber honom varje gång han frågar om han kan släppa att hålla en stund till. Yrseln avtar sakta och jag påbörjar Golgatavandringen bort mot påsutlämningen och Erdingertälten. Vaggar fram, nöjd som få, med min medalj runt halsen och det erhållna, blåa plastskynket över axlarna. Hämtar min klädpåse, hugger en öl, slår mig ner på gräset, skålar med grannen på filten bredvid och mår riktigt, riktigt, riktigt bra!



Prost!

Jämn, jämnare, Berlin 2012

Fick till en riktigt fin tid här i Berlin idag. Hemligheten hette kanske "jämnt tempo", vad vet jag? Det jag vet är dock att tempot på de 10 olika registrerade delsträckorna enbart spretade med 8 sek/km från den snabbaste (4:46 - den sista) till den långsammaste (4:54 - den näst sista).



Ett förbannat bra lopp på många sätt, men mer om det en annan dag. Jetzt ein bisschen schlafen gehen. I morgon är det ett nytt marathon - sightseeing & shopping! :-)

Backig avkoppling

Camp de Mar, Mallorca. Svenskfritt, myggfritt och stressfritt. Däremot nersölat med backiga vägar och stigar vart man än skulle. Helt perfekt för någon som sannerligen behöver vänja sin kropp att använda bergsbestigarmusklerna.




Fick till fyra pass under veckan. Hade egentligen hoppats på något fler, men lata morgnar, trötta ben och andra, mer familjerelaterade aktiviteter gjorde att fyra stycken blev precis lagom. Ett av passen gjordes dessutom med frun. Vi hade suttit på stranden och spanat upp på ett vakttorn längst uppe på en av de omringande topparna och sa till varandra att "dit upp måste vi en morgon". På tisdagen ställdes klockan på sju och de framlagda löparkläderna drogs på. Lite frukt och vatten och vi var iväg.



Möttes av "brutala" (med en Kristianstadbos ögon) backar och färdades 126 höjdmeter uppför berget mot tornet. Mjölksyran slog till med full kraft och luften tog fullständigt slut denna varma, sköna och stilla morgon! Men upp kom vi. Och ner med!




Semester is da shit!

Motivationshöjande träningsläger

Årets sommarstugevecka i Åhus är till ända. Den efterlängtade vistelsen spenderades i år iklädd antingen cykelhjälm, löpartights, gummistövlar eller värmefilt.



Kallt och regnigt. Men perfekt för träning! Det blev till slut inte mindre än åtta pass, antalsmässigt fördelat lika mellan MTB och löpning, vissa med skor andra utan. Och dessutom lite coreträning på den mossmjuka gräsmattan som omringar stugan.


Här var det soligt och härligt, men kyligt i luften och isande kallt i buktens vatten


Och första morgonen var solen framme. Då blev det barfotalöpning på de mjuka, sköna och tallbarrsbeströdda stigarna





Jag verkar faktiskt med hjälp av veckans övningar (bland annat på cykeln, tack för tipset alla ni!) kravlat mig upp ur den tillfälliga(?) motivationsdippshålan. Ser fram emot många fler underbara sommarpass som kan förläggas lite närhelst på dygnet. Semester är något man borde ha mer av!

Paris? Äh! Varför då?

Tre veckor sedan nya jobbat startade. Sjukt vad tiden går. Speciellt när man är riktigt busy vilket verkligen varit fallet under dessa dagar. Annat var det veckan innan jag startade. Då var det skönt laid-back. En frivecka där det svåraste var att bestämma med vilka trevligheter alla de i kalendern underbart tomma sidorna skulle fyllas. Ett tag var jag inne på att dra till en storstad för att få uppleva den från löparskorna. En kanonidé om ni frågar mig. En inte lika bra idé om ni frågar min älskvärda äkta hälft.

Så, istället för tåget till Kastrup tog jag bussen ner till Brösarp för att därifrån fortsätta norrut från vårens Skanör-Brösarps-Ultra på egen hand. Denna gång med slutdestination Sölvesborg. Och de närmaste två dagarna blev helt perfekta och jag saknade inte Paris en endaste liten stund… Honest....

För vad är Gare du Nord mot Brösarps station?

Och vad är Seine mot Helge å?

Paris vackra damer mot Tosteberga ängars skönheter?

Eiffeltornet mot en 3G-mast i Nymölla?

Eller trestjärniga franska krogar mot pittoreska, små lokala etablissemang?

Vänsterdelen av bilderna lånades från följande platser:

Gare du Nord: http://comps.fotosearch.com/bigcomps/WTD/WTD365/PSF00187.jpg
Seine: http://farm7.static.flickr.com/6111/6307636382_9c6bd8afbc.jpg
Crazy horse: http://www.julesmoretti.com/wp-content/uploads/2010/01/rtr23zpa.jpeg
Eiffel: http://farm4.static.flickr.com/3127/2630035553_dbd8666162.jpg
Taillevent: http://bewitchingkitchen.files.wordpress.com/2010/03/taillevent1.jpg

Berlin - en riktigt lyckad målmiss

Med ett vrål av lycka passerar jag den sjukt efterlängtade mållinjen på ett jublande Stockholm Stadion. Min klocka visar på 3.34-nånting och den avslutande ruschen fick mig tydligen att lyckas gå under 3.35. Jag känner mig trött, törstig och lycklig. Och fortfarande stark. Och inser där och då att nästa marathonmål måste ju bli sub-3.30. Nästa marathon. Berlin marathon.

Alarmet ljuder. 04.00. Sätter mig direkt upp i sängen. Känner efter. Obeskrivligt trött. Och tung i huvudet. Sträcker mig vant efter näsduksförpackningen på nattduksbordet. Tömmer bihålorna för tusende gången den senaste veckan. Fan. Gör vid mig, käkar en stadig frukost och får skjuts av min älskade hustru till tåget. Allt med? Skor, Tävlingsdress, Garmin, Pass, Resorb, Nässpray, Näsdukar? Jo. Kastrup nästa.

Anländer Berlin tre kvart efter det att planet lämnat CPH. Har träffat på en trevlig danska på flyget som nu undervisar mig i konsten att köpa rätt biljett till S/U-bahn. Har själv inte tagit mig tid att ta reda på vad som gäller. De senaste veckorna har varit minst sagt überintensiva. Och den energi som eventuellt blivit över har spenderats på att försöka bli kvitt förkylningen som dock visat sig vara osedvanligt segdragen. Sätter mig på ett tåg som enligt min nya bekantskap ska ta mig hela vägen fram till den station som ligger närmast mitt hotell. Visar sig vara helt fel och blir "avslängd" på en ändstation långt ifrån min tänkta destination. Dags att börja engagera hjärnan. Hittar ganska snabbt rätt och står snart i receptionen för att checka in. En snabb vända in på rummet och sedan ut på stan. Mot Brandenburger Tor och start/målområdet för lite rekning.

Förberedelsearbetet för årets stora idrottshändelse i Tysklands huvudstad är i full gång. Jag flanerar längs 17. Juni-gatan och insuper, tillsammans med hundratals andra löparturister, atmosfären och ser med snorig försiktighet fram emot söndagens begivenheter. Framme vid den mäktiga porten på den före detta östra sidan av staden slår jag mig ner vid ett bord och ger mig på en del av den lokala menyn; En Krakauer och en Erdinger (Alkoholfrei...). Jojo. Tyskarna kan det där med korv.

Börjar fundera på var jag hämtar ut startnumret och ser mig omkring runt startområdet utan att få syn på något som skulle kunna utgöra det Expo jag efterlyser. Fiskar upp papprena ur väskan och inser att jag ska ta mig till gamla flygplatsen för att finna det jag söker. Gör så och möts ute på Tempelhof av en gigantisk utställning väldigt präglad av de stora sponsorerna BMW, Adidas och Erdinger. Letar mig fram bland hundratals utställare och hittar till slut nummer-, chip- och tröjutdelningen i hangaren längst in i komplexet. Irrar runt en del, snackar med Adidaspersonalen, försöker hitta ett par Adizero Adios i min storlek utan resultat. Avslutar besöket med en vegetarisk Flammkuche och ytterligare en alkoholfri öl innan det blir dags för hemfärd och sänggång. Spenderar alldeles för mycket tid med datorn i knäet och offrar en del av den så efterlängtade och välbehövliga sömnen. Snyter mig slutligen en sista gång för dagen, tar ytterligare en dusch nässpray, sluter ögonen och försöker somna.

Lördagen inleds med en sagolik frukost på hotellet. Under denna högtidsstund får jag ett sms av Carina som låter berätta att hon och hela SpringTime-gänget är på väg till frukostjoggen. Ska jag med? Eh? Har jag missat något nu igen? Tydligen. Skulle nog tagit mig tid att läsa på lite om kringevenemangen, men det är ju så dags nu. Inser snabbt att jag inte kommer att hinna. Vet inte om jag "vågar" heller. Snoken rinner med oförändrat tryck. Dock i stort sett genomskinligt vilket måste vara positivt. Avslutar dagens första mål, gör mig reda för lite kombinerad sightseeing och koordinering, ty idag är det tänkt att jag ska sammanstråla med inte mindre än fyra pågar som anländer Berlin från olika håll.

Börjar med att ta mig ut till Olympiastadion där frukostjoggen som Carina tipsat tydligen ska äga rum. Möts av en stor, mångspårig, men samtidigt väldigt öde station då jag kliver av S-bahn. En promenad på några hundra meter tar mig fram till arenan och jag tycker mig kunna känna en mäktig, men kall historievind svepa igenom mig då jag står och glor på det imponerande bygget. Går fram mot ingången där jag möts av mätta och glada löpare som är på väg därifrån. Får tyvärr inte komma in på området av de trevliga men väldigt bestämda vakterna. Jaja, får bli till en annan gång.

Resten av dagen spenderas på Berlins gator, på café, i tunnelbanan och ute på mässan tillsammans med nyanlända vänner. Sköter också en textbaserad korrespondens med Carina via sms där det bestäms att vi ska mötas på en italienare för en gemensam middag. Sagt och gjort. Fem skåningar och två Stockholmstjejer, Carina och Marie, slår sig ner vid ett utomhusbord hos smått förvirrade italienska servitörer. Det blir pasta för hela gänget. Denna "trolldeg" som i olika former ska förbereda oss för morgondagens utmaning. Ja, jäklar! I morgon är det alltså dags. Och jag som inte tagit ett enda löpsteg de senaste elva dagarna. Däremot snutet mig. Konstant. Produktionen fortsätter och jag får ursäkta mig ett par gånger för att inte behöva se ut som en dagisunge med en klassisk "11" under kranen vid bordet.

Middagen fortgår under riktigt trevliga former och smått oundvikligt börjas det pratas om målsättningar. Jag gillar det inte. Att prata målsättningar inför lopp, alltså. Har aldrig gjort det. Och allra minst nu då jag inte ens vet om jag kan springa över huvud taget. Vill få alla att förstå att jag inte har något mål. Längre. Tidigare var det sub-3.30. Men nu. Nä. Målgång, kanske. Om kroppen tillåter... Hmmmm. Usch, ja. Hur ska det här gå?

Strax efter halv sex på "race day"-morgonen står jag i hotellduschen och frågar mig hur jag mår. Faktiskt något bättre trots ännu en natt av alltför dålig sömn och frekventa toalettbesök. På frukosten blir det vitt bröd, skinka och marmelad, samt kaffe, juice och vatten. Inga konstigheter för att hålla sig vän med magen. Tejpning, vaselinförberedelser och sedan tävlingsdräkt på.

Promenerar bort mot starten där en rendez-vous med Dunceor är tänkt att ske tre kvart innan start. Inser då jag ser mängden löpare som köar för att komma in på området att den planen kommer att spricka. Kommer till slut innanför grindarna, lämnar in påsen, drar på mig den på mässan erhållna gröna sopsäcken och kliver in i fållan för startgrupp E. Spanar efter min E-gruppskumpan utan resultat. Hittar däremot en refug att kliva upp på som gör mig ett par huvud längre än alla andra. Lyckas i och med detta lilla trick få Dunceor att få syn på mig. Skönt. Gör upp lite efter-lopp-planer och står sedan och inväntar startskottet och det stora röda-ballongsläppet. Känner mig lite lätt bedövad. Av osäkerhet angående form och friskhet. Av en sömnskuld som börjar bli riktigt tung. Samt av alla tankar på om jag verkligen gör rätt som ändå springer trots den envisa förkylningen som gästat min kropp i nästan tio dagar. Speakerns uppmaning till löparna att inte springa om man är sjuk ringer i mina öron och gör mig än mer dimmig.

PANG! Starten går. Jag och Dunceor rör oss med myrsteg framåt. Pissnödig. Ajdå. Kastar mig ut ur den rörliga ormen av löpare och uträttar mina behov i närmaste buske. Tillbaka igen. Nu utan (känt) sällskap. Börjar jogga så smått. En jogg som snart övergår i löpning. Löpning i riktning mot den mäktiga guldängeln Siegessäule. Och mot min fjärde marathonmedalj.

Speakerns röst ekar fortfarande inne i huvudet. "Känner ni er dåliga, får tryck över bröstet, avbryt genast och uppsök läkare!". Jo, det lovar jag mig själv. Och min familj. Springer och känner efter under de första fem-sex kilometrarna, men får beskedet av kroppen att det fungerar faktiskt riktigt bra. Det (nu helt genomskinliga) snor som fortfarande vill ut ur bihålorna forslar jag bort lite diskret med hjälp av handen som jag sedan torkar torr på nederdelen av tröjan. "Rallarsnytningar" är inte att tänka på i den rådande trängseln.

Efter en första mil på 51 minuter låter jag mig nu släppas fritt och mina funderingar på huruvida jag borde göra detta eller ej suddas mer och mer ut. Jag börjar nu kunna njuta av loppet. Av stämningen och av det faktum att jag faktiskt är i gång. I ganska skapligt tempo. Kilometer efter kilometer passeras och det känns förvånansvärt lätt. Vädret är fantastiskt och publiken längs banan är glad och till mycket stor del röd, vit och dansk. Några få, enstaka, stackars svenska flaggor lyckas jag se och varje gång springer jag fram mot bäraren av den blå-gula fanan och skriker något i stil med "HEJA SVERIGE!" för att få dem att fortsätta vifta och heja fram andra svenskar som behöver stöd.

Tempot har ramlat under 5:00 per kilometer och just nu går det riktigt bra. Samtidigt har jag en liten gnagande känsla att jag inte borde köra på så pass "hårt" eftersom det med allra största sannolikhet kommer att straffa sig senare. Jag har ju faktiskt precis gått igenom en period där kroppen varit fullt sysselsatt med virusbekämpning istället för vila och välbehövlig marathonuppladdning.

Lugnar ner tempot något fram mot halvmarepasseringen men trampar ändå över 21,1-mattan på en tid som är nästan en minut snabbare än i Stockholm i våras; 1.46,29. Rullar vidare bort mot 25 och håller ungefär samma fart som löparna omkring mig, vilket känns skönt. Trots mycket folk upplever jag ingen direkt trängsel.

Saknar min familj där jag springer i min anonymitet. Känner att jag snart skulle behöva någon av mina närmaste i publiken som kan ge mig en slängpuss, en high-five eller ett extremt energi-injicerande "HEJA PAPPA!!!". Försöker rita mig bilden från Stockholms gator i huvudet och låter mattorna som passeras var femte kilometer utgöra min kommunikationskanal till de där hemma. Vill att de ska se att det rullar på fint och att jag, så här långt, håller.

Passerar 25 och nu börjar det för första gången kännas lite tungt. Och det är på tok för tidigt att få sådana känslor. I Stockholm kom dessa känslor ungefär tio kilometer senare och det är väl lite mer normalt. Men, det var då och nu är nu. Inget att göra. Bara att försöka hålla i så gott det går. Vaderna protesterar och ber mig att försöka ändra löpsteget en aning så belastningen på dem minskar. Hmmm? Ok. Inte det lättaste men låt mig göra mitt bästa.

Ännu mer protester från vaderna och så äntligen så får jag syn på trettiomattan där framme någonstans och jag, just nu med en icke nersköljd gel-klump i munnen, springer trånande efter den. Bara tolv kvar nu. Kom igen för fan. Det här fixar du. Bara att bita ihop. Ja, ja, ja!

Eller nej. Nu är det inte roligt längre. Inte alls. Ångesten kryper på i synkad takt med ett lätt illamående. Vaderna skriker, tempot sjunker och jag vill inget annat än att stanna. Inte ens det faktum att jag faktiskt kan vara med och verkligen deltaga i loppet och faktiskt till och med kan springa i ett relativt hyggligt tempo ger mig någon vidare tröst eller sporrar mig att vilja fortsätta. 35-mattan känns så ofattbart avlägsen och är så ofattbart efterlängtad att jag inte har ord att beskriva det med.

Jag äter vid varje energidepå, jag dricker vid varje vätskekontroll men känner ändå att jag inte riktigt har den energi som krävs för att hålla tempot och humöret uppe. Jag krigar och krigar, men börjar mer och mer misströsta och faller in i negativa tankespiraler och börjar fråga mig själv varför i helvete jag håller på med sådant här. Vaderna skriker och jag känner att mitt löpsteg är allt annat än vackert för tillfället. Ligger i vänsterfil och hör mitt namn (som kan skådas på nummerlappen) ropas ett par gånger och konstaterar att det är ett dåligt tecken. Det måste helt enkelt se helt jävla sjukt jobbigt ut.

Har fått ett mantra på hjärnan som jag nu upprepar för mig själv gång på gång på gång; "If I can just keep myself from walking, I'll be fine!". Av någon anledning på engelska. Om och om igen. Samtidigt som jag så äntligen passerar 35 börjar jag hallucinera om 40-mattan. "If I can just...". Blundar en stund. Öppnar sedan snabbt ögonen och stirrar rakt fram. Försöker tänka på löpsteget, men smärtan i vaderna hindrar mig från att ta lätta steg och för att få något resultat ur "lyft, lyft, lyft"-sången. Springer tungt och ångestladdat. Njuter inte ett enda dugg av att vara på Berlins gator kantat av tusentals jublande människor. Bryr mig inte. Orkar inte. Bara springa. Ett steg till. Ett till. Ett till. "If I can just keep myself from walking...".

40-mattan passeras och sista femman har gått på 27min23s, således ungefär 5:30-tempo. På något sätt bättre än jag fruktade. Nu bara 2,2 kvar. 2,2 sketna kilometer. Ingenting. Ingenting! Börjar nästan gråta bara jag tänker på mållinjen. Vill inget hellre än att vara framme. Är detta förresten "Unter den Linden"? Nej. Banan svänger igen. Detta då? Nej? Fan. Hur långt kan det vara kvar nu? 2,1? Pressar på och försöker hålla upp den lilla fart som är kvar. Ett steg i taget. Kom igen. Kom igen. Varmt nu. Svettas floder. Banan gör en ny sväng. Kan det vara? Ja, det måste vara så! Träden längs vägen. Tjocka led med jublande publik. Rödvita flaggor. Röd/svart/gula flaggor. Alla skriker och hejar. Jag hör de knappt. Ser dem inte. Ser ingenting. Förutom porten där långt framme. Porten vid Brandenburger Tor. Äntligen. Äntligen!

Springer igenom porten och sträcker armarna i luften. Minns i samma stund att målet ligger ytterligare 500 meter bort. Blir nästan förtvivlad. Försöker mig på ett futtigt försök att få en sista dos energi från publiken genom att vifta lite med de långa armarna. Resulterar i en något förhöjd publikvolym och en irriterad medlöpare som får min högerschimpansarm i nyllet. Bryr mig inte. Lite, lite kvar nu. Hör något om "Weltrekord" från PA-systemet och ser siffror på taket på en parkerad BMW precis innan mål. 2.03.38. Jisses! Och DÄR korsar jag matta 1 och DÄR matta 2 i målområdet. Jag är framme. Jag får stanna. Jag är klar! JAAAAA! Knäpper av klockan och läser 3.38.nånting. O MEIN GOTT vad skönt att få vara i mål!

Känner mig yr, stel och törstig som en ökennomad. Får köa till medaljutlämningen och det dröjer säkert tio minuter i hettan innan jag får mig ett glas vatten till livs. Stapplar på ordentligt stela ben fram längs fållorna. Folk överallt. Haltar bort mot påsutlämningen och hör en bekant röst då jag precis ska få ut min påse. "Ser ju bra ut!". Dunceor-Kalles glada och sarkastiska stämma får mig att skina upp i ett leende, det första på flera timmar, och jag replikerar med "Detsamma! Hur gick det?". "3.37-nånting...". "Grattis!! Då slog du den gamle (mig) med ungefär en minut". Jag ser på Kalle att han blir glad och han får ur sig "Börjar ju bli en ful vana det där med att komma före Benet. Först Salomon Trail och nu Berlin Marathon!". Det är du väl värd unge man, tänker jag. Jag är den förste att gratulera. Och idag hade jag inte mycket mer att ge. Närmare bestämt INGET mer att ge....

Får senare även tag på övriga i den manliga Skånekvintetten och spenderar tillsammans med dessa härliga pågar en god stund på en gräsplätt vid Erdingertälten hinkandes alkoholfri öl. Visar sig att de gjort fina resultat allihopa. Jonas (debutant 1) på 3.29, Jocke (debutant 2) på 3.51 och Robin på 4.05. Riktigt bra! Riktigt kul!

Ligger och kisar i den gassande solen med medaljen runt halsen och känner mig så sjukt färdig. Men glad, stolt och överlycklig att det till slut verkligen gick att genomföra detta mitt fjärde marathon. Det som skulle bli mitt första under 3.30, men som istället blev en riktigt lyckad 3.30-miss.

Prost, tack och hej. Ja, nu leker livet för mej!

Alcúdia

Det är trångt. Jag zick-zackar mig fram. Har koll på var jag sätter fötterna. Vill inte gärna sätta krokben för någon. Inklusive mig själv. Det är varmt. Solen är obarmhärtig. Jag drar ner kepsskärmen ytterligare en bit för att undkomma de brännande strålarna så gott det går. Jag svettas. Floder. Och jag lider.

INTE!

Efter en vecka i Alcúdia kan jag konstatera följande:

• Jag älskar semester. Verkligen älskar det. Mycket på grund av den avslappnade attityd till livet som både jag och mina närmaste omedelbart lägger oss till med då det står "Ledig!" i kalendern. Inga måsten. Ingen morgonstress. Inga krav. Inga bestämda tider. Inga möten. Vilket dessutom ger en friheten att förlägga löppassen lite som det passar på dygnet. Fantastiskt!
  

  
  

• Löparboomen håller i sig och verkar till och med att tillta i styrka. Antalet löpare som jag mötte under mina morgonrundor längs stranden, strandpromenaden och trottoarerna är oräkneliga. Semesterfirande (företrädelsevis) svenska och danska (förmodade) småbarnsföräldrar som tagit sig ur hotellsängen och knutit på löparskorna innan solen hunnit upp över horisonten syntes överallt. Då jag var i Nice över midsommar reagerade jag på och förvånades över mängden löpare jag mötte längs havet. Den densiteten är nu slagen med råge.
  

  
  

• Magen är inte riktigt i samma normalt så fina balans som på hemmaplan. Efter mina genomförda semesterpass är jag nästan i stånd att kunna skriva en guidebok om standarden på receptionstoaletterna på hotellen längs Playa de Alcúdia.
  

  
  

• Värmen tar på krafterna. Detta visste jag givetvis redan innan, men det blir alltid lika smärtsamt uppenbart då man ger sig ut i temperaturer som ligger 10-15 grader över det man är van vid. Svetten forsar och ger svid i de redan morgongrusiga ögonen.
  

  
  

• Alkoholhaltiga drycker är ett stort hot för en marathonladdande svensk på socialt semesteruppdrag tillsammans med jubilerande svärfar och hela dennes härliga familj. Att konstant tacka nej till rosén och San Miguelen som bjöds visade sig inte vara något gångbart alternativ. Kände dock någon sorts dåligt samvete gentemot marathonmannen i mig varje gång jag öppnade en ny öl men tröstade mig lite tafatt med att världens bästa långdistansare har starkt majsöl som en viktig del av deras diet.
  

  
  

• Virusfönstret står på vid gavel när man "kopplar av" samtidigt som man kör på rätt hårt fysiskt. Också ett välkänt faktum. Dock har man klarat sig under många tillfällen tidigare. Så ej under denna sköna semestervecka. Vaknar en morgon med smått irriterade slemhinnor. Vill tro att det har med gårdagens snorkling att göra och lyssnar inte på hypokondrikern i mig som viskar att det säkert är något elakt virus som gett sig på mig så här dryga veckan innan Berlin. Ger mig iväg på ett tempopass innan viskningarna blir för intensiva. Känner uppåt dagen att det förmodligen var rätt dumt gjort och parkerar mig dagen efter, sista dagen på semestern, i sängen medans övriga i sällskapet ännu en dag njuter av sol och bad på den magnifika stranden, som för övrigt befinner sig lite drygt 20 meter från lägenhetsterassen.

Nu, fem dagar efter hemkomst är jag på benen igen, men varken snoken eller halsen är helt fria från det slem som verkar ha bestämt sig för att göra sig ordentligt hemmastatt hos Benet. Det som återstår för mig är egentligen bara att vänta och se vad som sker fram till söndag klockan 09.00 då starten går. Antingen är jag med på "riktigt" och satsar på att göra en schysst tid. Eller, så är jag med lite på "låtsas" och joggar runt banan för att få se Berlin från mina Asics och glatt få vinka till den tyska publiken. Eller, i värsta fall, får jag agera påhejare till alla de jag känner som också bestämt sig för att förgylla den tyska huvudstaden med sin närvaro. Vi får se, vi får se...

Livet springer

Just nu springer livet mitt i ett rasande tempo. Det är jobb, familj, marathonuppladdning, semesterresor, möten och hemmasysslor som svischar förbi likt svepande, rörelseoskarpa färgbilder. Och jag försöker hänga med så gott jag kan.

De senaste veckorna har jag mitt i allt detta ändå lyckats få ihop 60-65 löpta veckokilometer i träningsdagboken vilket känns skönt. Dock har en del av passen fått göras på smått udda tider på dygnet vilket gör att uppladdningen ibland kan kännas lite "forcerad", ostrukturerad och med avsaknad av riktig kvalitet.

Bloggandet har också fått stå tillbaka den senaste tiden. Något som jag kan tycka är riktigt förbannat synd, men inspirationen har liksom inte riktigt "fått plats".

Veckan som kommer springer livet dessutom på bortaplan, närmare bestämt på Mallorca. Ett ställe så gott som något för finputsningen på formen inför Berlins 38:e marathon.

På återseende! Eller Hasta la Vista som man visst säger där nere...

Ett blött miniultra mot solen i Kivik

Semester. Sommarstuga i Åhus. Närhet till havet. Och vita stränder. Fantastiskt härligt. Om vädret tillåter. Men det gör det inte alltid.

Just nu hällregn och styv kuling. Tallarna vajar majestätiskt utanför köksfönstret. Regnet piskar på rutorna. Hur spendera denna dag? Ett långpass, kanske? Hur långt kan det vara till Kivik? Gmaps pedometer säger 38. Men då med löpning även på de större vägarna, vilket inte är så kul. Nåja, navigeringen ska nog inte utgöra något större problem. Ha havet på vänstersidan och du springer åt rätt håll.

Laddar ordentligt med nybakade fullkornsbullar och kaffe. Fyller sedan löparryggsäcken med dricka, lite godis och en banan. Tar även på vätskebältet för att lättare komma åt drickan under löpning. Hade varit bra med en CamelBak eller liknande. Måste få tummarna loss och kolla upp vad som skulle kunna passa.

Vinkar adjö till barnen som sitter uppkrupna under en filt i soffan tittandes på TV och kliver, tillsammans med frun, ut i tallskogen och det minst sagt intressanta vädret. Vinden ligger dock på från nordost vilket gör att regnet kommer snett bakifrån. Ett faktum som känns som en stor vinst i sammanhanget. Temperaturen på nederbörden är klart acceptabel och min klädsel; t-shirt och korta tights känns helt rätt.

Får en avskedspuss av mitt sällskap efter fem sprungna kilometer och fortsätter själv över bron till Äspet. Parkerar mig i ett behagligt Benet-ultra-tempo på runt 6 min/km. Känner mig uppsluppen, lätt och glad där jag färdas söderut med regnet och iPoden skvalandes "MarathonTalk" som enda sällskap. Det är en otrolig frihetskänsla att transportera sig till fots.

Bestämmer mig att ta en Snickers och bananpaus då jag avverkat halva sträckan, vilket jag just nu tror är 19 kilometer. Då jag passerar Furuboda-anläggningen springer jag ner mot stranden för att få en skymt av havet och för att ta den där "halva sträckan gjord"-pausen. Möter ett dånande hav och en piskande vind. Skogen en bit upp från havet har gett mig lä, men här nere är det inget som stoppar kulingen. Jag börjar frysa i de genomblöta kläderna och jag gömmer mig bakom en sanddyn där jag glupskt sätter i mig banan och choklad. Det har börjat gå rejäla vågor och dånet från havet ger mig lite obehag. Ett mörkt dånande hav är något som fanns i mina mardrömmar som liten och det verkar på något sätt sitta i.

Tar mig tillbaka till den asfalterade Furubodavägen och fortsätter min färd söderut. Springer genom mången skogar och förbi mången fritidshus. Slås av hur underbart lugnt och fridfullt här är och hur fantastiskt det är att få se på allt det vackra som lugnt passerar i 10 kilometer i timmen.

Då jag når Juleboda och Ravlunda skjutfält tar vid möts jag av en återvändsgrändsskylt i sydlig riktning och jag bestämmer mig för att följa vägen västerut, från havet för att förhoppningsvis hitta en väg i nord-sydlig riktning en bit längre upp från stranden. Det visar sig finnas många vägar, men ingen som verkar "pålitlig". Jag följer därför den asfaltsväg som leder mig ända upp till Maglehem. Där hittar jag en cykelled på en nedlagd banvall med riktning Brösarp. Viker in på denna och njuter av naturen runt mig.

Fullkornsbullarna gör sig plötsligt väldigt mycket påminda då jag fridfullt trippar fram på den gräsbevuxna cykelleden. Ett snabbt skutt ett par meter in i skogen och lättnaden som följer är stor.

Efter ett antal kilometer på cykelleden kommer en skylt som ser ut att vara något som jag bör följa, "Ravlunda skjutfält/Dammåkra". Ligger inte det väldigt nära Haväng? Hmmm? Jo, visst gör det det. Sagt och gjort. Styr kosan uppför de breda grusvägarna. Pulsen går upp rejält då lutningen blir större och större och jag tar fasta på det tips som Cecilia gav mig på vår Gourmet-Ultra-löpning. Blir det för jobbigt att springa uppför så växla ner till rask promenad. Sagt och gjort. Med raska steg bestiger jag de första backarna jag sett sedan starten i Åhus. Lyckas hålla en fart på 7:30 min/km med hjälp av de långe benen och det känns riktigt fint.

Då jag passerar militäranläggningen ser jag Havängsskylten och känner mig glad att jag snart är framme. Har redan drygt 36k på klockan och inser att de 38 jag trodde jag skulle springa inte ska räcka på långa vägar. Det blir nog minst ett marathon.

Nere vid Haväng börjar det spricka upp något, men är fortfarande lite blåsigt och vågorna går höga. Omgivningen är bedövande vacker och den glädje som väller upp inombords är svår att beskriva. Följer en vandringsled ner mot Vitemölle by och, trots att mina ben börjar bli riktigt trötta, njuter jag för varje meter jag färdas även om stegen som måste tas i lös sand känns tyngre och tyngre. Solen har nu letat sig fram och gör upplevelsen än ljusare. De vitkalkade husen i Vitemölle och Kivik gnistrar och lockar.

Marathondistansen passeras mitt inne i Vitemölle by och nu är jag nära målet.

Ytterligare halvannan kilometer längs Tittutvägen kommer jag fram till Kivik där jag nästan meddetsamma får syn på familjen som sitter i den nu gassande solen och äter glass. Vilken härlig syn! Frun har också tagit med torra kläder och skor, de kvarvarande frukostbullarna spetsade med i Kivik nyinköpt rökt lax och en kall öl.

Livet blir inte mycket bättre än så här.

Skulle jag klä i badmössa?

Klockan visar 04.55 när ”dags-att-stiga-upp”-hymnen ljuder från telefonen. Muntorrheten påminner mig om att det dracks lite vin inne i Monaco igår kväll. Nåja. Det får vara som det är med den saken. Smyger upp ur sängen och stänger till dörren för att inte väcka resten av familjen. Dricker ett stort glas vatten och klär på mig de redan framlagda löparkläderna. Går så snabbt på sommaren. Älskar det! Packar ner badbyxor, handduk, extra tröja och torra kallingar i en ryggsäck och trippar ut i den dunkla, men redan varma och sköna söndagsmorgonen här på den franska rivieran.

Koden till grinden har bytts under natten och jag får inte rätt på de minnesfragment av den nya som ligger omkringslängda uppe på hjärnkontoret. Blir tvungen att springa tillbaka till receptionen och får där som tur är tag på en nattvakt som överräcker en liten lapp med den nya koden. Siffrorna var desamma som jag provat, men de två sista hade jag vänt ordningen på. Mög. Klockan går och starten närmar sig.

Känner mig lite småstressad. Vet att jag har nio kilometer till mitt mål och hade tänkt att hålla ett riktigt lugnt och behagligt tempo, typ 6:00, men på grund av kod-strulet ligger jag på lite hårdare och landar på drygt fem minuter per kilometer istället. Jag vill ju inte missa start-tutan. Och jag vill ha så pass gott om tid att jag kan hitta en schysst plats att stå på för att på relativt nära håll se sardinstimmet ge sig iväg. Har ju ingen aning om hur mycket folk som kommer att stå och titta. Vet ju inte ens hur många som kommer att vara med och tävla. Kan det vara 1000? Eller 2000?

Löpningen går fint. Lugnt och skönt på vägarna. Solen går upp så sakteliga och jag börja se tecken på att något är på gång i stan då jag närmar mig Promenade des Anglais västerifrån. En polisbil med tända saftblandare agerar eskort för en lastbil fullastad med koner som ställs ut på gatans ena tre-filiga körfält. En stund senare drar en kortége av mc-poliser förbi. Hur många var de? 50? 100? Trafikinformationsskyltarna visar vad som är på gång idag och berättar att ”la Promenade” kommer att vara helt avstängd längre fram.

Möter, trots den arla timmen, en ansenlig mängd löpare. Något jag även upplevde både igår och i förrgår då jag sprang längs kusten västerut från Saint Laurent du Var. En enorm kontrast mot exempelvis Wroclaw, Polen där jag fick en känsla av att folk såg mig som en alien som kommit bort från moderskeppet som landat utanför stan och nu irrade planlöst över gator och torg för att desperat försöka hitta tillbaka. Här, längs vattnet på den franska Rivieran, känner jag mig som en del i ett större löparsammanhang. Som om jag är med i ett spontanlopp med hundratals deltagare som pågår från tidig morgon till sen kväll.

Snart framme nu och jag hör dunkande musik och en speaker som på upphetsad franska, varvad med ”fransk” engelska verkar försöka få igång den fest som alldeles strax ska dra igång. Vattnet ligger blankt och stämningen som verkar råda känns till och med så här på avstånd smått magisk.

Efter 45 minuter är jag på plats. Smått svettig glider jag in i start/mål-området och försöker bilda mig en uppfattning om var jag bör stå för att bäst kunna se det som står för dörren. Det är ganska mycket folk i området, men inte så mycket att det är problem att komma fram. Ställer mig först uppe på vägen där jag får en bra överblick av stranden, men känner att jag inte kommer tillräckligt nära för att kunna insupa lite av den spända förväntan (nervositet?) som säkerligen råder hos deltagarna.

Tar därför en av trapporna ner till stenstranden och hamnar alldeles intill staketet som separerar deltagarna från publiken. Fascineras av mängden neoprenklädda människor med likadana badmössor (blåa för killarna, rosa för tjejerna). Försöker ”se” vad de olika deltagarna tänker men lyckas inte. De ser överlag förvånansvärt avspända ut. Klockan närmar sig 06.30, musiken dundrar på, speakern gör allt för att få igång både publik och tävlingsdeltagare, men badmössorna på stranden är relativt sammanbitna. De behöver givetvis spara på varenda kalori de kan. De har mellan 8,5 och 16 timmar av extremt hårt fysiskt arbete framför sig. De ska, alla 2500, ge sig iväg på något som garanterat kommer att bli ett bestående minne för resten av deras liv.

Då start-tutan ljuder rusar ”IronMan France”-deltagarna ut i vattnet och påbörjar den 3,8 kilometer långa vattenfärden. Havet fullkomligt kokar av vevande armar och sparkande ben. Det är svårt att urskilja individer i stimmet av simmare och jag tänker på hur det skulle kännas att själv befinna sig mitt i detta extremitetsfäktande inferno. Förhoppningsvis hade jag varit så pass förberedd att paniken inte blivit så stor som den är just nu i min fantasi.

Letar mig upp från stranden när de sista deltagarna äntrat vattnet och letar upp ett morgonöppet café för intagande av en äkta fransk frukost; kaffe, juice och croissant. Skippade dock ciggen som enligt uppgift annars ingår i den normala frukostdieten. Flanerar runt området och får en skymt av ledaren, en belgare, som kommer springandes upp ur vattnet efter drygt 50 minuters frenetiskt simmande. Han håller sprintfart bort mot cykeln vilken han i nästa ögonblick far iväg på i en sinnessjuk hastighet. Strax efter kommer tre av hans huvudkonkurrenter som också håller ett rent ut sagt ofattbart tempo. 18 mil i de Provencalska bergen väntar. Innan den avslutande marathonlöpningen tar vid. 42195 meter som kommer att springas som fyra stycken tur- och returslingor västerut längs Promenade des Anglais i stekande mitt-på-dagen-solsken. Have fun boys and girls!

Själv drar jag mig en bit bort för ett efterlängtat morgondopp innan jag löpandes ger mig hemåt med en fundering som inte riktigt vill släppa: ”Man kanske skulle skaffa sig en riktig hoj. Och badmössa”.

Oaslöpning i mittens rike

En nio timmars lång flygresa med kraftig turbolens vid landning är avklarad. Så även en lång promenad på skinande marmor på världes tredje största sammanhängande taktäckta yta; Beijing Capital International Airport. Passkontroll, immigrationsstämplar, transittåg och bagageutlämning. Allting flyter på fint och då vi sitter i minibussen på väg till hotellet känner jag att detta kommer att bli en bra vecka. Utbildning av kollegor och externa konsultbolag står på programmet. En del sightseeing. Kanske lite shopping. Och så löpning! Snabbskorna är nerpackade och jag sitter och funderar på och planerar hur, var och när jag ska springa. Och vilken sorts pass. Det är ju faktiskt bara 14 dagar till dagen D. Eller kanske det borde kallas dagen M? M1 i så fall. M2 ligger längre fram. I höst. September. Men nu i maj är det M1 som står för dörren. I Stockholm. Gud vad jag längtar.

Får tag i en karta på hotellet och letar efter lämpliga platser. Valet faller i stort sett meddetsamma på parken som ligger en knapp halvmil söder om hotellet, Chao Yang park. Det blir bra. Men det får bli i morgon bitti. För nu ska det ätas Kinamat (eller kort och gott 'mat' som det väl heter här). I mängder. Och så tyckte jag mig höra någon i sällskapet yra något om pärlor. Hong Qiao Pearl Market således.

Stiger upp 07.00 på söndagen och kliver ut i ett redan för en svensk för årstiden grymt varmt och skönt väder. Shorts, T-shirt, keps, lätta skor. Tar höger längs en bred och ganska trafikerad väg. Kommer fram till korsningen (eller myllret av vägar kors och tvärs i flera plan) och undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna ta mig över till andra sidan. Hittar till slut en "kulvert" som verkar användas av cyklister och mopedister, men även av en och annan taxi. Och nu även en vinterblek, lång och lite vilsen svensk löpare.

Hittar upp ur underjorden och följer ett vattendrag österut. Möter en del hundvallande människor som verkar ha kanalbrinken som en etapp på sin standardrunda med jycken. Min uppenbarelse får en del att vakna ur sin vardagliga hundpromenadsslummer. Upp från kanalen med sikte på nästa kanal en bit söderut. Den visar sig vara torrlagt och dessutom är vägen ner till dess parallella promenadstråk avspärrad. In bland hyreshus och vidare ut på en väg som förhoppnings leder mig mot parken. Hittar en gångbro över fjärde ringvägen och därifrån är det inte långt till en av parkens östra ingångar.

Springer igenom det som verkar vara någon slags säkerthetskontrollhus och de första människor jag stöter på är ett gäng andra förmodat lokala löpare som är ute på en gemensam söndagsträning. Ni-hau, vinkevink och "big smiles". Jag skrattar för mig själv och mina kinesiska löparkollegors ärliga leenden gör mig alldeles varm inombords.

Parken visar sig vara rejält stor. Jag utforskar dock enbart en liten del idag och tänker att jag tar resten på veckans kommande pass. Innan jag lämnar den via den norra entrén hittar jag en översiktskarta som jag betraktar en stund. Ja, hit måste jag definitivt återvända.

Veckan rullar på och det tullas ordentligt på sömnkontot. Har en ovana att vakna mitt i natten och vara hur pigg som helst trots att jag gått och lagt mig "sent" (23-snåret) och vid det tillfället varit fullständigt färdig och verkligen redo för sängen. Denna ovana i kombination med mycket jobb och tidiga löppass tär på den gamle kroppen. Men den ångar på ändå. Avbetalningen kommer att göras efter hemkomst. Med ränta. Så brukar det vara.

Ytterligare två pass hinns med under min knappa vecka i världsstaden i mittens rike. Alltid på morgonen. Alltid ner till och runt i Chao Yang park. Den tredje dagen bestämmer jag mig för att ta en rejäl sväng i parken och utforska de delar som ännu inte hunnits med. Studsar för tredje gången på ett antal dagar förbi luckan vid det lilla entréhuset då ett huvud plötsligt sticks ut och ropar mig tillbaka. Det visar sig att det visst kostar 5 RMB (= 5 SEK) att bevista grönområdet. Oj fan, tänker jag och känner mig rakt igenom kriminell. Fiskar upp en femma ur den trånga shortsfickan och får en finfin biljet för besväret.

Besöket är klart värt de fem kronorna och jag springer på det ena intressanta efter det andra. OS-arenan för beachvolleyboll, fotbollsplaner, pingisbord i långa rader, utegym, sjöar, nöjesfält, kanaler, vackra broar och andra fina byggnader. Känner mig lätt och lycklig när jag yrar omkring på de välstädade vägarna och stigarna och vill knappt lämna oasen. Men frukosten lockar och skamgränsen för när man kan glida in på kontoret börjar närma sig.

Tänker under mina löpturer faktiskt inte så mycket på det som komma skall under nästa helg. Springer enbart för att det är skönt. Ibland långsamt och utforskande, ibland med lite snärt i steget och fartvind i kepsen. Rakt igenom behagligt varmt väder och livet känns enkelt. Hit vill jag igen. Helt klart. Lika klart som en blom-te-termos i en Bejingtaxis bagageutrymme.