tisdag 26 februari 2013

Draknästet

En inbjudan dök ner i Facebook-brevlådan. Bålträning. I Malmö. Lördag. Med Heleneholms triatleter under ledning av världens bästa Cykelmygga Katarina. Följt av långpass med Heleneholmslöparna. Låter ju både välbehövligt och alldeles förträffligt trevligt. Hittade en bra lucka i kalendern. Gick och lade mig tidigt på fredagen. Alarmet på 04.45.

Kaffe, gröt, mackor, pack av (stor) väska. Tåg riktning Malmö, Triangeln. En stilla promenad genom Pildammsparken till gamla anrika Malmö Stadion. Ombyte, samling. Glada, varma, välkomnande människor med Katarina i ledarluvan. Av med skorna. Uppvärmning. Stel som aldrig förr. Hälsenorna knakade och knorrade under rephoppningen. Men det skulle visa sig vara nada mot vad som komma skulle. Sju finfina övningar som verkligen blottade mig vad gäller styrka i framförallt höfter och sida mage/rygg. Och definitivt vad gäller kroppskontroll.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som att jag tagit mig in i ett draknäste. En quest som krävt ett visst mått mod och en hel del övertygelse. Det här med min core-tränings-aversion är någonting som jag bara måste besegra, precis som en drake som jag bara måste ta mig förbi för att nå dit jag siktar!

Och på tal om drake, så var en av dessa sju övningar just "Draken". Ett prov i styrka, balans, kroppskontroll och koordination. Jag tittade mig omkring och var stum av beundran över hur mycket av det sagda som vissa av deltagarna, däribland Sara och givetvis vår eminenta ledare, hade. Själv kände jag mig både naken, vilsen och fruktansvärt stel.



Efter fyra "varv" kämpandes med dessa övningar så kastade jag in handduken, torkade svetten med en annan, och gick för att byta om till min favoritutstyrsel, löparstassen. Det var som att kliva ur en lite obekväm kostym och i en hemtam superman-dräkt. I dessa kläder visste jag var jag hade både mig själv, mina ben och mitt fokus. Den stora väskan och den tjocka vinterjackan tog Sara och Katarina förtjänstfullt hand om och jag kunde ge mig ut på en totalt 18 kilometers tur runt Malmö tillsammans med ett gäng härliga löpare med en massa sköna stories i bagaget.

Då vi återvänder till Stadion tar jag farväl av Heleneholmslöparna med en vink och ett "Vi synes i Schweiz!" och blir sedan guidad in mot stan och Katarinas place av ytterligare en ny bekanskap; Andreas. Efter ett par kilometers löpning viker vi in på en gata i ett kvarter som för mig är så långt från ett främmande, skrämmande draknäste som det bara kan bli. I dessa kvarter bodde nämligen en synnerligen god barndomsvän under ett antal år och här spenderade jag en hel del kvällar och nätter då jag jobbade i Lund för att slippa pendla så förbaskat långt varje dag.

- "Här är det!" utbrister Andreas plötsligt. - "Här??" svarar jag med en förvånad och lätt upphetsad stämma. - "Ja. Åtminstone tror jag det. Jo, visst är det här. Nummer 78. Fjärde våningen.". - "Jisses! Det är ju exakt den porten!".

Av alla portuppgångar i Malmö bor alltså Katarina i ett av de extremt få hus som jag varit inne i i Malmö, och där jag dessutom som sagt spenderat mången dar. Ja, jädrar. What are the odds?! Ännu ett av ödets löprelaterade nycker.



Lunchen som serveras, och samtalen med Katarina och Sara är fantastiskt välsmakande och trevliga och det känns precis som jag varit här många gånger förut. Och det har jag ju i och för sig. Åtminstone nästan.

Sa jag tack förresten?! Inte? Men då gör jag det nu. Tack för en kanonlördag!

måndag 11 februari 2013

Smile - you're out on a long run

Känslan som infinner sig när du tagit de första stegen ut i en lite kylig, frisk och helt vindstilla kväll efter en småstressig och händelserik dag på jobbet, eller kanske (som igår) efter en fantastiskt rolig, spännande och intensiv dag i en idrottshall fylld med 11-åriga Volleytjejer och deras coacher och föräldrar. Och känslan när dessa första steg känns otroligt lätta, naturliga och ja, i stort sett viktlösa. När det obehag som känts i slemhinnor och luftvägar och hotat med förkylningsutbrott under några dagar nu verkar vara som bortblåsta.

Och när den medhavda musiken strömmar in i huvudet under löpningen och genast blandar sig med hjärnans diverse substanser till en harmonisk cocktail av välbefinnande. När de olika artisternas röster bildar ord som du hört hundratals gånger förut men som plötsligt får en djupare innebörd än någonsin förut, när ett trum-komp suger tag i dig och sätter din kropp i trans, när kilometer efter kilometer avverkas i ett tempo som för dig är så behagligt att du känner att du skulle kunna springa i evigheters evighet, när en ny låt dyker upp i spellistan där ett bluesgungande munspel spelar huvudrollen och fötterna bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Ja, då bara måste jag le. Le, smajla, skratta, lyckovråla. Stort, brett och ärligt. Det går liksom inte att hålla tillbaka. Helt omöjligt. Känslorna blir för stora och mäktiga att hålla inombords. De bara måste ut. Ut för att förklara för mig själv vad som händer, varför jag känner som jag känner. Förklara att jag hittat rätt. Hittat till en plats av total lycka och harmoni. En plats jag vill återvända till om och om och om igen...

onsdag 6 februari 2013

Blitzkrieg

Barnmorske-Karin skrev på Facebook i morse att "Lycka är att vara frisk. Och skadefri." Och det där är ju så sant, så sant och något vi aldrig får glömma. Är man frisk (och skadefri) så blir resten så jävla mycket enklare. Man fixar i stort sett allt eftersom den inre styrkan man får från löpningen hjälper till att bemästra livets prövningar och, vilket är otroligt viktigt, ger kraft och en vilja att öppna upp sina sinnen och bejaka och uppskatta allt det där fina här i livet. Som storslagna vyer, slingrande stigar, pittoreska fiskebyar, böljande fält, givande samtal, inspirerande möten, gnistrande leenden, briljanta idéer, smittande skratt, varma kramar, välsmakande måltider och naturliga, lätt svävande löpsteg...

När man är sjuk eller skadad, eller åtminstone när jag är sjuk eller skadad, så vill jag fortfarande kunna uppskatta allt det där, men har ofta inte förmågan eftersom all energi går åt till att komma tillbaka till det tillstånd där jag vill vara. Det friska. Skadefria.

I skrivande stund känns det som att någon sorts förkylning är på gång att ge sig in i kroppen min. Kände det redan igår kväll då jag ombytt för löpning vankade omkring i hemmet och velade om jag skulle ge mig ut eller inte. Det som stoppade mig var en känsla av bomull, eller kanske mer akkurat fetvadd, i huvudet, spontana nysningar och ett irriterande kill i både näsa och hals. Kom aldrig ut och tror jag gjorde klokt i det. I morse vaknade jag tung som en sumobrottare och hade svårt att ta mig ur sängen. Tog mig till slut till jobbet. Känslan av fetvadd sitter fortfarande kvar.

Har dock bestämt mig för en sak. Jag kommer inte att ge mig utan krig. Och jag tänkte köra en överraskningstaktik. Hugg snabbt, hugg hårt och ge di ikke en chans att ta sig längre in i systemet. Vatten, ingefära, citron och vitamin D ska förhoppningsvis vara en del av seger-receptet som snabbt och lätt ska få ut mig i spåret igen.