Balanslöpning

Äntligen tillbaks i spåren. Och dessutom i strålande solsken. Kineshalsen som gäckat mina löpambitioner i snart två veckor verkar nu äntligen ha gett med sig. Provade vingarna i dag under lunchen. Slängde på mig löparkläderna (bara det gav en lyckokänsla) och gav mig ut på Näsby Fält för dryga sju kilometers lätt distans i lagom komfortfart.

Den snö som kommit över min del av Sverige under min Kinavistelse verkade ha fått ge sig mot solens värmande strålar. Det var på sköna grusvägar som min löpning inleddes. Underlaget skulle dock förändras (till det sämre) allteftersom jag kom längre och längre ut på rundan. På vissa ställen var det verkligen bus-halt att ta sig fram på de dubblösa skorna jag sprang i. Och andra delar av rundan bjöd på ett halvmjukt snötäcke som satte prov på balansen i den för tillfället något löpovana kroppen.

Vrister och leder fick jobba mer än jag förväntat mig och den sedan sex månader stukade vänstran fick verkligen bekänna färg. Den höll. Och planen att springa lite lugnt höll också. Så skönt att få vara tillbaka. Hoppas nu bara inte att hals-uslingen blir arg och finner på nåt nytt jävelskap.

Sträcka: 7.5
Tempo: 5:30
Puls: 156

Kinesiska halsar och usla pass

Det harklas mycket i Kina. Djupa, ljudliga, harklingar som oftast resulterar i riktigt motbjudande spottloskor. Och detta pågår överallt; på gator och torg, på toaletter, i taxibilar. Under mina vistelser i landet har jag lite smått äcklad undrat varför detta ganska osmakliga beteende är så utbrett. Nu förstår jag.

Min senaste resa till Kina avslutades i onsdags. Det skulle ha blivit en resa där jobb skulle kombineras både med en liten semesteravstickare till Shanghai, kära återseenden samt en hel del löpning på olika platser i det gigantiska landet. Dock blir det ju som känt inte alltid riktigt som man tänkt sig.

Men det började bra. Den Airbus A330-341 som tog oss från Köpenhamn till Beijing landade på självaste Lanternfestivaldagen, första fullmånen efter det kinesiska nyåret. Detta skulle ju definitivt firas. Och detta hemma hos en av våra kinesiska kollegor. Skitkul. Jag och J tog oss dit i taxi och bevittnade på vägen dit ett artilleri av kinesiska smällare och raketer. Ett fullständigt hämningslöst skjutande som pågick i timtals under hela kvällen. Ända fram till midnatt då allting plötsligt avstannade. Då inföll nämligen skjutförbudet. Ett förbud som enligt uppgift sträcker sig ända fram till nästa nyår, då oxens år tar slut och tigerns tar vid.

Påföljande morgon gav vi oss ut på en efterlängtad löprunda på Beijings gator i Chaoyang-distriktet. Ett pass där vi bland annat försökte skaka av oss en del av den jetlag vi återigen drabbats av. Det visade sig bli en ordentlig sick-sack-löpning då trottoarerna vi flöt fram på var fullständigt överfyllda med resterna från gårdagskvällens febrila fyrverkerismällande. Extrapersonal hade kallats in för att så snabbt som möjligt sopa ihop det papper som tidigare höljt svartkrutet i de miljontals bomber som briserat under Lanternfestivalens sista timmar. Jag önskar jag hade haft kameran med mig, för denna syn var något utöver det vanliga.

Löpningen flöt på fint trots slalomspringandet och det hela utvecklades till en spontan progressiv tempolöpning över en dryg halvmil. Det hela avslutades med halvannan kilometers nedvarvning, poolbesök på hotellets gymanläggning, bastu och dusch. Därefter gled man, som en ny människa, ner i frukostmatsalen och satte i sig både bacon, omelett och bakade bönor.

Morgonen därpå bjöd också på löpning. Denna gång i sällskap med inte mindre än tre kollegor. Det visade sig nämligen att det var många som lockats av tanken att springa i Beijing då de hört mina och Js berättelser från förra trippen. Löpningen gick i ett högst moderat tempo som faktiskt var påkallat av mig. Jag ville inte busa på för hårt för att undvika att slita för mycket på kroppen och underbenen. Det skulle ju bli fler rundor i Kina. Många fler, var det tänkt.

Facit för morgon nummer två blev åtta kilometers trevlig pratfartsjogging på både gamla, kända samt även lite nya löpvägar. Kul att hitta nya leder. Kul att få känna sig lite djärv i storstadsdjungeln...

Tredje morgonen hade jag bestämt mig för att vila. De stenhårda trottoarerna hade fått mina benhinnor att vifta med viloflaggen. Löpning på hårt underlag tre dagar i rad är för tufft för dem och det är bara att lyda. Tog sovmorgon och var inte i poolen förrän klockan 07.30. So far, so good. Två hyggliga pass och ett planerat inställt dito.

Alla pass är dock inte lika lyckade. Vissa är tvärtemot behäftade med riktigt usel kvalitet. Innan vi gav oss iväg tog jag en extra titt i min resehandling, passet, för att kontrollera att det verkligen var mitt och inte någon annan familjemedlems. Jag tyckte då jag vek upp det för att beskåda min passfoto-nuna att det knakade oroväckande mycket i plasten. Jag kommer ihåg att jag tänkte: "Det låter ju som om plasten i lamineringssömmen håller på att spricka. Men så illa kan det väl ändå inte vara? Det borde ju vara tillverkat av ett högkvalitativt icke-självsprickande material. Det är ju ändå en otroligt viktig handling då man befinner sig utanför landets gränser".

Jag tänkte sedan inte speciellt mycket mer på det utan stoppade ner passet och begav mig mot Kastrups flygplats. Allt flöt på fint och passet, som kontrollerades både avigt och rätt under både ut- och inresa, verkade hålla för den relativt brutala behandling som det utsattes för. Ända tills vi kom fram till hotellet. Då orkade det inte hålla emot längre, utan sprack i sömmen där den laminerade sidan sitter vidhäftad. Det här är ju inte alls bra. Sidan satt kvar, men hängde på en mycket skör tråd. Piss!

Resultatet av denna incident blev ett besök på Svenska Ambassaden i Beijing där det införskaffades ett sött litet rosa provisoriskt pass. Utan visum! Det satt ju i originalpasset som nu inte var giltigt längre. Ajfan. Hur skall det här gå? Vad är det för kvalitetssäkring på passutfärdarmyndigheten egentligen? Sånt här skall ju inte behöva hända! Men det gör det, fick jag reda på. Alldeles för ofta. Uselt är ordet. Mycket uselt.

Fjärde morgonen i Beijing skulle det åter få springas. Nu skulle benhinnorna ha fått sin behövliga vila och ett snabbpass var på programmet. Men det blev inte så. Inte för min del i alla fall. Jag hade nämligen börjat låta som många av de kineser som jag tidigare höjt på ögonbrynen åt. Djupa harklingar, hostningar och andra obehagliga ljud. Allt för att bli kvitt den påtagliga mängd grönfärgad materia som parkerat sig i halsen min. Mycket otrevligt vill jag lova. Dessutom med en medföljande smärta på vänstra halssidan ända upp i örat. Det kändes inte alls bra. När jag satt ombytt och klar på sängkanten på torsdagsmorgonen och kikade på pulsklockan, såg jag att pulsen låg ungefär 30 slag högre än normalt. Ajdå. Det fanns inget annat att göra än att meddela resten av löpargruppen att "den långe fegar ur". Ytterst irriterande. På många sätt.

Min "kineshals" har tvingat mig att hålla mig borta från löpningen sedan denna torsdagsmorgon. Således blev det inga löpande besök i Olympiska parken, inget löpande på kinesiska muren, inget långpass bland skyskraporna i Shanghais finanskvarter. Slemmet fick mig alltså på fall och jag kämpar ännu mot det. Jag känner dock att jag har segervittring nu. Låtom oss hoppas att jag har rätt. Löpabstinensen börjar nämligen bli högst påtaglig.

Hal snabbis

Körde ett snabblopp idag. Skulle enligt schemat gjorts i tisdags, men rebellisk som jag är bytte jag plats på dagens och tisdagens pass. Mest på grund av att jag var så fruktansvärt trött och sliten häromdagen att snabblopp inte fanns på kartan.

Planen var att springa de sex snabba kilometrarna på de grusbelagda cykelstigarna i Björket. Den planen grusades ganska ordentligt. På grund av underlagets beskaffenhet. Den lilla snön som kommit idag låg så smått kvar inne i björkskogen och gjorde cykelstigarna såphala. Kasade omkring på mina DS Trainers den första kilometern som en svartklädd tvåbent Bambi.

Bestämde mig ganska snart för att fortsätta ut ur skogen mot den snöfria asfalten med en klart mer tilltalande friktionskoefficient. Sagt och gjort. Asfaltslöpning fick det bli. Hittade ett rätt så skönt snabbtempo och det tuffade på riktigt fint.

Dock var jag väldigt glad när klockan pep 6 km. Stannade och pustade i gamla kända villakvarter. Stretchade lite lätt och begav mig sedan på skönt trötta ben de knappa tre kilometrarna hemåt. Hem till vatten, Gainomax, ispåsar och en varm dusch. Samt min helsköna familj. Kan det bli mycket bättre?

Sträcka (snabblopp): 6
Tempo: 4:30
Puls: 179/186

Utmanad

Tildo och Söderbruttan Helena skickade en passning i den pågående Utmaningen som den senaste tiden spritt sig som en löpeld genom vår kära Bloggosfär. Ber om ursäkt för den sena responsen, men bättre sent än aldrig, eller vad man nu brukar säga. Då kör vi.

1. Vilken typ av löpare är du?
En feel-good-löpare utan några alltför höga ambitioner vad gäller placeringar i lopp, tider etc. Åtminstone inte för tillfället. Kan säkert bero på min rookie-status vad gäller löpning i tävlingsformat.

2. Hur länge har du löpt?
I snart tre år. Blev tillsagd av mig själv en vårdag i April 2006 under en solitud promenad på Näsby fält att nu är det dags för mig att bli en löpare. Och så blev det.

3. Hur mycket löper du per vecka?
40-50 km. Skall förhoppningsvis bli lite mer framåt våren.

4. Vilket är ditt "feelgood" tempo?
Hmmm. Om jag svarat på frågan innan jag mer intensivt började umgås med Dr Maffetone skulle jag nog svarat typ 5:00. Eller kanske 5:15. För då visste jag inte bättre… Men nu? 5:30 kanske. I vissa fall till och med 6-minuterstempo. Då kan man springa långt, långt utan att få ont och utan att bli särskilt trött. Och det är riktigt gött. Bor det månne en Ultra-wannabe i mig?

5. Vid vilken ålder började du springa?
37.

6. Vilka andra sporter utövar du regebundet?
Regelbundet vete fasen. Inte året om i varje fall. Mountainbike på den varmare delen av året. Likadant med golfen. Det var längesedan jag spelade vintergolf.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Egentligen ingenting. Men det som oftast följer med är min pulsklocka. Och mina X-Socks kompressionsstrumpor. På långpass tar jag dessutom med min iPod laddat med lite P1-Spanare varvat med skön reggae och kanske en och annan dokumentär om andan faller på. Och så mitt Perfekta vätskebälte.

8. Varför springer du?
För att det är en del av mitt IKIGAI.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?
Nej.

10. Hur ofta köper du skor?
Hittills ungefär en gång per säsong. Den senaste säsongen köpta jag dock två par. Ett par med mer dämpning, ett par med lite mindre. Känns bra att växla mellan dessa två par.

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Då jag känner att jag är i behov av nåt nytt. Faktiskt inte så mycket spontaninköp.

12. Var/hur handlar du utrustningen?
Nästan uteslutande på Löplabbet i Kristianstad. Men det finns dock undantag. Det senaste gjordes när jag träffade IF Linnéas ambulerande coach/löpklädessäljare i förra veckan. Då blev det en svart lättvikts-skaljacka med IF Linnéa-tryck. Snygg. Och snabb.

13. När föredrar du att springa?
Springer helst i dagsljus för att kunna komplettera själva löpupplevelsen med visuella intryck.

14. Hur ofta tävlar du?
Sällan. Har funderat på det där med tävlingar. Är det verkligen jag? Att tävla i löpning. Ibland får jag för mig att jag i år anmält mig till både Göteborgsvavet och Stockholm Marathon bara för att ha något vettigt, påtagligt att svara när folk i min omgivning ställer frågan om jag har något speciellt mål med all min löpning. Att snöa in på mer filosofiska resonemang och tala om nån slags högre tillfredsställelse orkas inte med i alla sällskap.

En annan stor anledning att anmäla sig till (och sedan gärna också springa) lopp är den sociala biten. Det blir liksom någonting att samlas kring, prata om, löpnördar emellan. Och visst är det kul att mäta sig. Absolut. Men i mitt fall än så länge enbart mot mig själv. Hur andra springer kan jag inte göra något åt. Och om de springer fortare än jag så är det ju kul för dem. Men inte speciellt ledsamt för mig. Hm, fasen vad nobelt och pretto det där lät. Det värsta är att det är för mig helt sant…. Ööhhh nu ska vi se, vad var frågan egentligen?

15. Vilka distanser?
Vet ej. Har bara sprungit ett lopp och det var en halvmara i Göteborg i fjol. Det var rätt så skojsigt trots att den förbannade inflammationen i vänster benhinna som hade förföljt mig under hela våren även insisterade på att få följa med under hela varvet.... Så, för att inte prata om saker jag inte har den blekaste aning om så måste mitt svar bli Halvmarathon. Dock så är jag ju som sagt anmäld till både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon i år, så svaret får kanske istället bli Halvmarathon och Marathon.

16. Vilken är favoritdistansen?
Ja, vad ska man svara på den? Förhoppningsvis marathon, men om den vet jag intet. Halvmarathon, då? Ok.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
Nej. Ibland springer jag och fnular på framtida blogginlägg, och då gärna på rubriker. Ibland svävar tankarna helt fritt hit och dit. När det skall springas fort och jag börjar bli trött så fokuserar jag på andningen och steget. Och säger till mig själv att slappna av i axlarna.

18. Vilken typ av vätska dricker du?
Vatten. Ibland "Powerade" (Citrus).

19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Springer gärna i grupp när tillfälle bjuds. Det blir dock inte alltför ofta här nere i myllan. Men det är fint så. Ensamlöpningen är nämligen väldigt viktig för mig. Då får jag tid att reflektera. Och att rensa ut gammalt skit och fundera på nytt. Det är oftast under ensamlångpassen som det där fenomenalt sköna inre lugnet infinner sig. Och det är lika skönt som nödvändigt.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Vatten, lätt stretch, gainomax, ispåse på underbenens insida, mat.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Intervaller. Gärna lite längre sådana. 1000-meters/fyraminuters.

22. Vart blir du oftast skadad?
Oftast? Eller mest/under längst tid, kanske? Då blir svaret: Benhinnorna. Eller vänster benhinna. På underbenets insida. Segdragen inflammation i fjol. Inget kul alls kan jag meddela.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Ultraschmultras Hornstull-Järna. Öppet spår-LL, gärna med Jumper. NY Marathon. Men närmast drömmer jag om att den 30 maj i år få glida in på Stadion med armarna sträckta mot skyn, ett stort leende på läpparna, tårarna rinnande nerför kinderna, med fru och mina två barn jublandes på läktaren. Ja jädrar vad jag längtar!

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Salma Hayek.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Liu Xiang. För att försöka ta reda på vad som verkligen menas med "att ha press på sig".

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Hmmm? Dolph?. ;-)

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?
Finns det några som inte blivit "drabbade"? Magda? Har hon lyckats ducka? Hehe, inte nu längre. Och Kalmar-Henke! Han borde bikta sig tycker jag. Sedan skulle jag vilja skicka passningen till en gammal kollega som jag tror fortfarande kikar in på min blogg då och då. Hz! Hoho! Hör du mig? Du kan få låna mitt kommentarsfält om du är snäll :-).

The Running man and his turning torso

Så är ytterligare en vecka lagd till handlingarna. Den femte under 2009. Den nionde i Sz's Stockholm marathonprogram. En vecka fylld av avtrycksgivande händelser såsom infriade löften, inspirerande möten, tårfyllda avsked och underhållande sociala evenemang. Och däremellan en hel del löpning.

Löpmässigt inleddes veckan i tisdags med en fartlek på hemmaplan där kroppen för första gången på länge kändes riktigt tung. De lätta skuttande stegen som förra helgen bjöd på var som bortblåsta. Jag avverkade dock passet och det visade sig att det inte blev så tokigt. På kvällen då jag stod och funderade på vad jag skulle packa ner i väskan för resten av veckans aktiviteter i södra Skåne kände jag mig faktiskt riktigt nöjd.

Första stopp Mossbylund utanför Skivarp, utanför Skurup en bit från Ystad. Sista modulen på den jobbrelaterade utbildningen stod på programmet. Dagarna tre bland högst inspirerande, varma och underbara människor som visade sig bli precis så fulländade som jag bara kunnat hoppas. Alla underbara människor på kursen var förstås en av de stora höjdpunkterna. En ny bekanskap i form av en 31-årig synnerligen kompetent och inspirerande kursledare vid namn Carl Lindeborg var en annan. Avslappnad morgonjogg i pannlampssken med Linnéacoach Nisse en tredje.

Morgonjogg, ja. Trots god mat, gott att dricka och relativt sen sänggång på onsdagskvällen lyckades vi ”masa” oss upp i ottan och stod redo på Mossbylunds gårdsplan exakt klockan 06.00 i den klara och kalla skånska januarimorgonen. Min Stockholmsvän iklädd kortbyxor… ”Ja vadå? Vi e väl i Skåne?” blev hans svar när jag ställde mig lite undrande över hans klädval. Sicken sköning!

Planen att springa en halvmil västerut längs vattnet på riksväg 9 (för att sedan vända om och springa samma väg tillbaka) höll i sig och vi hade en riktigt trevlig runda i lugnt och behagligt prattempo. Snacket handlade (konstigt nog… not) i stort sett uteslutande om löpning. Den påföljande frukosten, för min del bestående av müsli med russin och mjölk, danska rågbrödsmackor med lufttorkad skinka, salami, tomat och paprika, kaffe och apelsinjuice, smakade förstås precis så bra som bara en post-running frukost kan göra.

Veckans tredje runda gjordes nere i Västra Hamnen i Malmö, bland bryggor, "öppna" hundrastplatser (Huga!) och skruvade byggnader. Anledningen till att lägga lördagsrundan i Malmö var inte mindre än två andra, icke utbildningsrelaterade, sammankomster. Bägge turligt nog förlagda till samma stad.

När jag och Mr R sprang omkring bland alla arkitekturiskt spännande och för mig väldigt tilltalande fastigheter sneglade jag då och då upp mot det högsta och mest spektakulära av husen. En otrolig skapelse. Fascinerande! Jag sprang och försökte hitta någon underfundig litterär formulering innehållande det engelska namnet på Santiago Calatravas vridna skapelse utan att egentligen nå fram till något speciellt kittlande.

Vad jag inte visste då var att sju timmar senare, på en Tapasrestaurang vid David Halls torg, skulle en bekant nämna att hon vunnit en privat ’The next James Bond movie title’-tävling med den för mig dagen till ära väldigt passande titeln: The running man and his Turning Torso. Eller om det kanske var "...going man..."? Äh, strunt samma. Som min gode engelska vän Dave Smith brukar säga: "Don’t let the truth stand in the way of a good story...". Och running passar ju så mycket bättre.

För sprang gjorde jag. Inte så speciellt jättefort. Men otroligt lätt. Jag fick faktiskt medvetet hålla igen för att kunna hålla det överenskomna 5.30-tempot. Så fort tankarna började sväva gled tempot upp i fem blankt och därunder. Utan att kännas det minsta ansträngande. En perfekt lättdistans i min nyinköpta nästan helt viktlösa IF Linnéa skal-jacka. Äkta lycka för en äkta löparnörd.

Då jag ikväll klockan 18.30 anlände hemmet såg jag på min älskade fru att långpass inte var att tänka på. Jag kunde absolut hålla med henne. Det hade blivit lite för bra och skadat mer än gjort nytta. Kompromissen hette tempopass, version lättare. Det tempopass som jag egentligen skulle kört i torsdags fick jag ta ikväll istället. Kändes inte lika lätt som löpningen igår, men heller inte tungt som i tisdags. I de små, små drivor som bildats efter dagens snöyra gav jag mig ut neråt Björket där jag på grusstigarna sprang i ett tempo som jag väl får kalla för tempo-tempo. Svettig blev jag i varje fall. Och lycklig. Igen.

Sammanlagt blev det dryga 40 kilometer. Inte riktigt den mängd som Sz förespråkar för aktuell vecka i sitt schema. Men vad gör man när så mycket annat av livets goda skall få plats?

…sedan har det visst dumpit ner en Utmaning mitt i alltihopa… Från ingen mindre än Tildo itself. Filar lite på den. Återkommer.