lördag 29 december 2012

En vecka

Satt precis vid matbordet och diskuterade kommande lopp med fru, svåger och svägerska. Samma svåger och svägerska som vi huserat hos under de fyra senaste Stockholm Marathon-helgerna.

Kom in på både NYCM och Boston och frågan ställdes vad som händer med de som var anmälda till årets NYCM och hur svårt det kommer att bli att få en plats till nästa år. Pratade kvaltider, lotterier och förtur för de som blev blåsta (no pun intended...) på konfekten i år.

Vad gäller kvaltiderna fick vi ganska snabbt reda på vad som gäller och det verkar som att man skruvat upp kraven rejält i NYCM. Hugade direktkvalificeringsspekulanter i min åldersklass ska till 2014 års lopp ha en registrerad tid på 2:58:00 för att kvala in. Jisses.

Bostons kvaltider var dock klart mer humana. Och vid lite eftertanke klart uppnåeliga. Och vid ytterligare lite eftertanke för 2014 redan uppnådda!?. - "Va? Är det sant?"
- "Ja, titta här. Kvalificeringstiderna som ska användas för 2014 års anmälan ska ha gjorts på eller efter 22 September 2012 och vilken ålderskategori i tabellen man ska titta på bestäms av den potentielle deltagarens ålder på själva tävlingsdagen."



- "Så, mina 3:23:33 i Berlin den 30 September måste ju vara klart godkända då jag år 2014 ju faktiskt är 45! Härligt! Semestern för 2014 är härmed bokad. Vi drar till Boston! Yihaaa!"
- "Har du koll på exakt vilket datum som loppet går?"
- "Ehh, va? Datum? Jaså. Jo, det brukar väl vara någon gång på våren.... I april. Eller maj, kanske. Ja, just det... 45 fyller jag ju faktiskt inte förrän den 28:e. April. Ojfan. Måste kolla."



- "NEEEJ! Alltid tredje måndagen i April. Kan du fatta? En vecka på fel sida. En sketen vecka. Det är ju helt sanslöst! Gick inte mor över tiden en dryg vecka med mig förresten? Kan man inte hävda det i ansökan?... Eller? Mög."

Pure love i Vattenriket

Elva och en halv kilometer i duggregn under vitgråa skyar på kända och fantastiskt vackra vägar. Ett pass så skönt att det är konstigt att något sådant kan vara både helt lagligt och helt gratis.



Har som jag nämnt tidigare på grund av en fjantskada i tån/foten inte kunnat spendera så mycket tid med löpningen under hösten som jag velat och sörjt detta faktum en hel del. Men nu är hon tillbaka och vi får vara tillsammans igen; löpningen och jag. Och vi verkar vara mer kära än någonsin!

söndag 23 december 2012

En schweizare i Kristianstad?

Idag öppnade (äntligen!) anmälan till Swiss Alpine 2013. Såg mailet, kastade mig på tangentbordet och drog iväg en anmälan till K78. I upphetsningen missade jag dock att ändra "Nationality" från det förvalda Switzerland till det i mitt fall mer korrekta Sweden, så nu är jag visst anmäld som Schweizare. Ich, ein Schweizer? Ja, warum nicht? :-)



Har nu skrivit till Swiss Alpine och bett dem ändra. Så att det inte blir några Missverständnisse...

Läkt?

Har frestat på tån/foten vid tre olika tillfällen den gångna veckan och lagt nästan 30 kilometer is/snö/asfaltlöpning till löpardagboken. Och det verkar faktiskt som att den skada som gäckat mig och mitt löpande sedan Berlin marathon nu är läkt. Är så fantastisk glad för detta faktum. En riktigt galet underbar julklapp!



God Jul på er alla!

lördag 15 december 2012

Benet testar foten

Efter en vecka som inleddes med ymnigt snöfall och sedan följdes av sub-arktiska vintertemperaturer slog plötsligt tövädret till vilket förvandlade stigarna och vägarna till hala, slaskiga, buliga och moddiga dito.

Efter en dryg månad av löp-avhållsamhet utomhus orsakat av en bråkande fot, i sin tur orsakad av en stukad (halvknäckt?) tå, var det idag dags att springa igen. Det hade jag bestämt redan i början av veckan. Innan jag visste hur underlaget skulle se ut.

Men sagt är sagt och bestämt är bestämt. Strax efter klockan ett denna 2-gradiga lördag snörade jag därför på mig mina dubbade X-talon 212 och gav mig ut i den isiga och snöiga sörjan. Kände hur kroppen spratt till i ett rent lyckorus och hur fötterna och skorna med lite skräckblandad förtjusning fick jobba ganska ordentligt med underlaget redan från början.

Efter 2,5 kilometer svängde jag åter förbi huset och smet faktiskt in genom dörren. I rädsla att jag gått ut lite för hårt och frestat lite för mycket. Eller gjorde jag inte det? Återstår att se.