Bra studs i Göteborg

Göteborgsvarvet. Sveriges, och kanske världens(?) största halvmarathon-event. Ett lopp jag sprungit förut. Tre gånger för att vara exakt. Ett lopp som väcker både positiva och negativa minnen till liv. Ett lopp med mycket folk, både på och vid sidan av banan. Ett lopp jag i år springer främst för att min kära hustru ska springa det. I sitt livs första halvmara.

Anländer Göteborg vid 11. Hittar stället vi ska bo på, parkerar bilen och knallar ner genom Slottsparken och startområdet. En promenad på styvt två kilometer som skulle komma att promenera ytterligare ett par gånger under dagen. Förberedelserna är i full gång och har väl varit så under hela veckan. Kön till nummerlappsuthämtningen är lång och en i sällskapet som ska starta i tredje startgrupp börjar bli smått stressad. Jag, som ska starta i åttan, börjar också känna att tiden början rinna iväg. Måste ju hinna käka också. Och byta om.

Väl inne i Frölandaborgen går det, precis som vanligt, väldigt smidigt. Tar våra kuvert, smiter ut ur fållan innan mäss-entrén och traskar tillbaka till bilen, vandrarhemmet, vår medhavda mat och våra löparkläder. Käkar, funderar på klädsel, tar beslut, byter om. Nummerlapp på. Lycka-till-pussar utbytta.

Drar solo iväg ner mot startområdet. Ska dra iväg 14.15. Frun inte förrän 15.40. Bär en svart sopsäck över mig för att hålla värmen i den lite isiga vinden. Möter "ormen" av löpare inne i Slottsskogen. Bestämmer mig för att gå runt istället för "rakt igenom" och hamnar på så sätt uppe på en av backarna i parken. Vid Barnens Zoo. Får upp pulsen fint i bergsbestigning och blir härligt blöt om fötterna då jag i nedstigandet kliver rakt in i ett av det tidigare regnet skapat sankt parti. Perfekt start.

Sliter av mig sopsäcken, bestiger ytterligare en topp innan jag kommer ut på mer känd mark och promenerar i mina blöta och lite leriga Asics Tarther längs startfållan bort mot rondellen som tar mig upp till startgrupp 8s samlingsplats. Blir igenkänd av grannen hemifrån som står i sjuan i sin röda, granna Salomon Trail Tour-tischa. Lycka till och kör hårt!

Ett sista litet besök i skogen bredvid samlingsplatsen för vätskebalansering och sedan in i trängseln. En trängsel som man sedan skulle befinna sig i ända fram till mål. Känner mig hur lugn som helst. Och varför skulle jag inte göra det? Har ju gjort detta ett antal gånger förr. Och i år har jag absolut inga tankar på att springa på en viss tid eller på en viss plan. Bara hänga med och se hur kroppen mår. Tänkt marathon-tempo (5 min/km) blir nog lagom, men kroppen får som sagt bestämma.

Tänker desto mer på frun och hur hon ska uppleva det hela. Kommer själv ihåg vilken mäktig och märklig känsla som infann sig då jag stod här för första gången. Kommer säkert att gå skitbra för henne. Hon är ju lugnet självt.

Exakt klockan 14.15 släpps vi iväg och tempot som gruppen hamnar i är näst intill helt perfekt för min del. Strtax under 5:00 och jag blir förvånad att grupp 8 kör på så pass fort ändå. Får en riktigt behaglig start och känner mig oerhört lätt i kroppen. Backen efter 2-skylten studsar jag uppför liggandes i vänsterfil ute i gräskanten. Transporten genom Majorna fram till Älvsborgsbron går som en dans. Bokstavligen. Det är en speciell dans i 3/4 takt med två snabba fram och en långsam tillbaka. Färden är ryckig och anledningen stavas "en jävla massa folk". Men det är det som är en del av charmen med Varvet. En salig blandning på folk. Som alla just har ett och samma mål; löparbanorna på Slottsskogsvallen, men med helt olika förutsättningar, träningsmängd och ambitioner.

Precis innan jag når brofästet och ska påbörja den första rejäla klättringen får jag syn på två kändisar som står och njuter i den värmande Majsolen. Mor och far har letat sig upp till Götet och viftar nu för allt vad de är värda. Det är första gången jag haft någon supporter längs Varvetbanan. Och det är välkommet. Alltid lika inspirerande och kul med folk man känner som tjoar längs vägen.

Bron är idag en liten munsbit. Går bra uppför och riktigt fort nerför. Väl över på Hisingesidan får jag lite flashbacks från i förrfjol då det precis här, vid sex kilometer började ta emot utan bara h-e. Det gör inte idag. Inte ett dugg. Rullar på fint och håller kanske 4.35-4.40-tempo. Utan någon vidare ansträngning. Är faktiskt lite förvånad själv att det känns så lätt. Lätt och roligt.

Strax efter 7 får jag syn på ryggen av en klubbkompis. En "Lonesome Runner" glider fram i folkmassan. Jag tar sikte och precis när jag är ifatt hör jag en bekant röst alldeles till vänster om mig. En gammal Sony-kollega. Som utbrister de ord som jag låst blicken på den senaste minuten. "Lonesome Runners" på klingande nordöst-Skånska. Vad är oddsen? Blir en trevlig liten pratstund. Både med min gamle kollega och LR-löparen. Efter lite ordväxlingar säger jag något i stil med: "Nä, nu tar vi det här" och höjer tempot en aning. Ex-kollegan frågar: "Ska du öka nu?" och jag säger "Ja, jag tänkte försöka det" varpå han kontrar med "Ja, du ska väl springa två varv din jädra dåre!".

Vet inte om han hört om Ultrabravaderna eller nåt, men rätt kul var det. Men idag blir det inga två varv. Ett är alldeles tillräckligt en lördag som denna. Tre veckor innan Stockholm marathon som får anses vara lite mer av en milstolpe för året.



Löpningen rullar på och kilometer efter kilometer passeras. Fortfarande med en känsla av lätthet i kroppen och gladhet i sinnet. Götaälvsbron gömmer sig lite, men dyker upp och jag bestämmer mig för att köra på rätt bra både uppför och nerför då jag känner mig både stark och lätt. Lägger mig i vänsterfil och matar på. Mina långsammare medlöpare är ganska så disciplinerade och håller vänsterfilen fri. Andningen blir tyngre och tyngre men jag trampar på utan att tappa alltför mycket fart. Då vi når krönet och det börjar gå nerför släpper jag helt på bromsen och rullar ner i ett "hiskeligt" tempo. Passerar hundratals, jag kanske uppåt tusen löpare på bron och den efterföljande spiralen. Åtminstone känns det så. SÅ KUL DET HÄR! Så här skulle det alltid känts att springa!

Jagar på mot Avenyn och väl där dränks jag i folkets jubel. Perfekt väder för folk att stå längs banan och heja, tjoa och tjimma. Kanske inte riktigt direkt till mig, men ändå. Får syn på en mycket bekant rygg och kutar ifatt grannen som jag hälsat på i startfållan. Knackar honom på axeln och får kontakt. Föreslår att vi kör på tillsammans sista biten, men får reda på att krafterna börjar sina rejält hos honom. Tar farväl och siktar mot Poseidon och en svalkande tvättsvamp!

Rundar Havsguden och rullar ner i motsatt riktning. Glider in på Vasagatan och kryssar mig fram. Springer om löpare efter löpare som tröttnat. Tror faktiskt att jag just nu i just denna delen av löparormen som ringlar genom stan är den som har mest krafter kvar. En fantastiskt skön känsla.



Strax innan 19-skylten får jag uppleva ett skönt blues-gung av ett gäng herrar som verkar ha lirat ihop under många, många år. Deras sköna feeling letar sig in i mitt löpande medvetande och jag tycker just nu att livet verkligen är på topp. En känsla som ytterligare förstärks då jag hör mitt namn ropas med viss frenesi och får syn på mor och far som står på andra sidan gatan och vinkar glatt. Vad kul.

Sista biten som under mina tidigare Varv har känts rejält sega känns idag bara inspirerande och sköna, om än ansträngande då 4:35-tempot nu börjat kännas av i kroppen. Speciellt i nedre delen av höger underben. Det är inte direkt hälsenan (som brukar spökar lite av an) utan en bit bredvid. Inget som direkt hindrar mig och min löpning, men som ändå ger ett litet obehag som skulle kunna ge upphov till lite oro. Kanske är det resultatet av dagens "snabba" löpning under längre tid. Något min kropp inte är direkt van vid. Har ju faktiskt inte sprungit speciellt många fartpass den senaste tiden, undantaget Humlestafetten för en vecka sedan.

Uppförsbacken precis innan mål kommer faktiskt som en liten överraskning. Förmodligen har jag varit så trött de andra gångerna att jag inte lagt detta motlut på minnet. Eller så är det (ännu) ett tecken på att jag börjar bli "gammal" och minnet lite suddigare. Vem vet? Försöker trycka på med det jag har kvar i benen den sista biten och studsar in på Slottsskogsvallen med en fantastisk känsla i kroppen. Inte direkt bubblande glädje över att ha "fixat" någon speciell tid eller så, utan mer än underbar känsla av harmoni som jag bara har upplevt sedan jag började med löpningen.



Kostar på mig att flirta lite med Marathonfoto-fotografen som sitter med sin kamera längs upploppet och glider strax därefter över mållinjen på en tid som faktiskt är ett par minuter snabbare än jag någonsin presterat på 21.1k. Höll ett snittempo på 4:39 och fick den officiella tiden 1.38.14. Tänker faktiskt inte så mycket på det utan funderar mer över varför löparbanorna verkar "asfalterade". Var inte de röda då jag var här senast? Nu är de svarta. Och lite ledsna. Synd, tycker jag.

Funderar också på min älskade fru som vid det här laget bör ha kommit ett par kilometer ut på banan. Hoppas verkligen hon har det bra. Får en medalj runt halsen, en banan och ett kexchoklad i näven. Hämtar en mugg med vatten och ställer mig i kaffe-kön för en gratis kopp Gevalia. En kopp jag ger upp ganska snabbt då kön rör sig alltför långsamt. Trycker i mig den erhållna energin och börjar småjogga genom parken mot vandrarhemmet.



Väl där, tar jag en lång skön dusch, byter om och möter upp med föräldrarna för att sedan gemensamt ge oss ut på stan, hitta en bra position någonstans i publikledet och där få syn på och heja fram frun. Hamnar vid 18-skylten på Vasagatan. Kommer i god tid innan jag beräknat att hon skulle vara där. Väntan känns lång och spänningen stiger för varje minut. Hur mår hon? Hur har det gått hittills? Vi står tysta och spanar och letar i den förbipasserande folkmassan. Så plötsligt dyker hon upp på bortre sidan av vägen. Jag skriker och hon får direkt syn på mig och spricker upp i det mest fantastiska leende jag sett på länge. Så härligt! -"BARA TRE KVAR NU! KÖR HÅRT!", gapar jag och ser henne försvinna uppför gatan. Tjoho, vad kul!

Strax därpå dyker ännu en kändis upp på banan. Carina kommer ångandes med ett fokus som jag sällan skådat. Verkar vara en schysst tid på gång där. Härligt! Heja, heja!

Traskar tillbaka mot vandrarhemmet. Stannar på en uteservering. Beställer öl till mig och mina supersupportrar, tillika föräldrar. Dricker i skönt sällskap den kalla och efterlängtade lagern i solen och tycker att livet är precis så där fantastiskt härligt som det bara kan vara med löparendorfinerna och dopaminerna rusande runt i systemet.

Vilket smile hon presenterade. Fan vad härligt!

Spontant milspår

Uppe i Stockholm på jobb. Får reda på av Carina att det är en 10k-tävling på Djurgården onsdag kväll... Hmmm? Och jag som tänkt springa en social snack-glass-runda. Ja, vad fasen. Kul att träffa lite folk man känner innan och efter i alla fall.

Buss 69 till Djurgårdsbrunn. Springer på Carina precis vid busshållplatsen där jag och en hel bunke andra löparklädda människor kliver av. Efteranmäler mig och sätter mig i gräset för att montera nummerlapp, chip och sedan softa en stund.



Lite snabb uppvärmning med löpskolning (tack Carina!) och sedan dags för start. En banan, ett snickers och lite vatten är det som utgjort energiintaget sedan lunch. Räcker det tro? Undrar hur det här ska gå? Backigt? Vet ej. Trångt? Förmodligen. Drygt tusen pers i startfållan. Varmt? Ja, ganska. Bra träning inför StM om 1½ vecka om inget annat.

Som förväntat ganska ryckigt och trångt första kilometern. Sedan släpper det och jag gör samma misstag som jag gjort vid ett par andra millopp där det varit lite bökigt och gått lite långsammare i starten; kilometer två springs alldeles för fort. Och sedan är man nästan redo att kasta in handduken. I åtta kilometer!

Känner mig även idag rätt färdig redan efter två, men biter ihop och försöker hålla i. Min Garmin ligger kvar på hotellrummet så jag har ingen direkt koll på farten. Försöker bara hålla ett jämnt och så högt tempo som kroppen min förmår (med det faktum att det är ganska långt kvar malandes i bakhuvudet).

Varvning. Dricka. Ligger till vänster där det bara serveras blått slisk. Powerade, tror jag. Sveper i mig en rejäl klunk i farten. Får sedan stanna efter typ 100 meter och rapa ut den luft som följt med. Lyckas hålla det till en rap, men känner att det lätt skulle kunnat bli mer. Fem kvar nu och in i ett töcken. Försöker hitta en bra rytm i andningen.

Kommer upp jämsides med en tjej som jag även såg precis i början av loppet. Hon ser stark ut och håller ett högt fint steg. Blir att vi följs åt. Samma rytm, samma tempo. I nerförsbackarna glider jag förbi med mina långa ben. Då det planar ut eller går lite uppför kommer hon ifatt.

Springer över Djurgårdsbron och har nu bara 2,5 kvar. Så skönt att vara på väg "hem" mot mål. Fortfarande helt i takt med tjejen som verkar (till skillnad från mig själv) ha detta helt under kontroll. Hon kollar sin Garmin då och då och jag får för mig att hon har en 100%-ig plan och ser säkert detta som en strukturerad uppladdning inför maran om 10 dagar. Själv kämpar jag för överlevnad.

Efter 9-skylten som så äntligen passeras släpper hon plötsligt lite. Jag håller dock i och snart är hon bakom mig. Vet inte hur långt. Vet inte heller riktigt vad som hände men är säker på att jag lär se henne igen innan vi passerar mållinjen. Och mycket riktigt. Då den sista lilla bron vid Djurgårdsbrunns passeras alldeles strax innan mål-"rakan" tassar hon förbi och jag säger (sluddrar): "Jag visste det. Du ser sjukt stark ut! :-)". Har inga som helst ambitioner att försöka kontra utan kämpar för att hålla mig upprätt hela vägen in. Knappar in någon meter på henne och är väl inte mer än tre-fyra meter bakom när jag kliver över den så sjukt efterlängtade målmattan.

Bör ha kommit in på en tid strax under 44 minuter (43.41). Välter i mig det som bjuds. Banan, mer blått slisk och vatten. Mängder med vatten. Återhämtar mig rätt snabbt och tycker, precis som alltid direkt efter målgång oavsett hur jävligt det varit där ute, att "det här var ju riktigt kul". Sjukt, men sant!

Resultat

Humlestafetten

I frisörstolen för någon månad sedan blir jag tillfrågad av mannen som håller i saxen om jag skulle vilja ställa upp i salongens stafettlag i årets upplaga av Humlestafetten i Bromölla. Visst! Låter ju kanon. Vilken sträcka? En av de "långa", dvs första på 7.8, den fjärde på 7.5 eller den sjunde och näst sista på 8.2. Första låter bra eftersom jag har en del annat på programmet just den 5:e maj då loppet ska gå av stapeln.

Anländer Bromölla i god tid innan 11 då starten går. Tvekar lite angående klädsel. Sol, men ganska kyligt i den relativt starka vinden. Blir till slut långa tights och en StM-tischa som jag, då jag träffar lagledaren och de andra vid nummerlappsuthämtningen, får byta mot lagtröjan som består av en svart Fruit-of-the-Loom-bomulls-tröja med salongsnamnet "Anderssons" tryckt på ryggen. Springa i bomullströja? Det var ett tag sedan, men ska säkerligen gå fint. Det är ju inte så långt. Får dessutom byta den tänkta kepsen till ett kalas-nice och med tröjan matchande pannband! Snyggt! :-)



Stafettpinnen erhålls, starten närmar sig. Springer på lite bekanta då jag småjoggar runt torget för att försöka väcka liv i de något stela benen.

Startar iPoden, kränger på lurarna, ser startern resa startpistolen, läser hans läppar då han räknar ner och står och inväntar knallen. Precis innan startern når 'ett!' och kramar hanen briserar en annan stor KANON som något rullat fram utan min vetskap. Blir rädd så jag blir helt gelé i benen och har nästan svårt att komma iväg med de andra som likt en hjord antiloper fullkomligt rusar iväg. Fan vad jag är lättskrämd.

Hamnar direkt i ett tempo som är lite för högt för min kapacitet. Klockan visar 3:55 min/km och jag försöker lugna mig en smula och slappna av i löpningen. Känns ganska så bra och innan jag vet ordet av passerar jag 2-skylten. Trampar på och börjar nu känna att det tar emot. Kollar inte mer på klockan utan försöker bara hålla en jämn fart. Passerar en del löpare som tog i lite för mycket i början. Den gamla 80-talssynthen och 90-talsdancemusiken strömmar in i huvudet. Vet inte varför det blev just den spellistan idag, men det känns ok.

Hugger en mugg med vatten i flykten då jag passerar vattenbordet efter att halva sträckan är gjord. Dricker inget utan sköljer bara den nu förbaskat torra munnen. Trampar vidare i solen och känner att jag börjar bli rejält trött. Någonstans runt sex kilometer kommer en stigning som tar musten ur de smala benen. Jag känner hur tempot sjunker och överväger vid ett kort ögonblick till och med att stanna och börja gå!?! Förmodligen ultrafasonerna som spelar min hjärna ett spratt.

Jag håller mig springande och närmar mig killen i röd tröja som legat framför mig under en bra stund. Då vi når krönet glider jag sakta, sakta förbi honom och längtar verkligen till detta är över. Ett par hundra meter senare ser jag samma kille först i ögonvrån och sedan klart och tydligt glida förbi lika retligt som jag nyss gled förbi honom. Säger något i stil med "Starkt jobbat!" till honom (och menar det verkligen) och lägger mig en bit bakom. Då jag strax därpå skymtar en större folksamling och inser att vi är väldigt nära första växlingen får jag nya krafter och lägger in en spurt och passerar på nytt mannen i rött.

Överräcker pinnen till min lagkamrat, vacklar ut ur fållan och sätter mig på huk och spottar och tar igen mig en stund. Tittar på klockan och läser 32.03. På 7,8. Vad blir det för fart? 4:07! Jisses! Och jag som mest lufsat runt i 6 - 6:30-tempo på sistone. Kanske har Maffetone en poäng ändå med sitt "Want speed? Slow down!"...

En riktigt urladdning på ett riktigt roligt arrangemang. Om lagledar-Peter blev så pass nöjd med min insats att han skulle be mig ställa upp för Anderssons fler gånger, så blir svaret utan tvekan ett rungande 'JA'!

Resultat

Smakar fågel

Årets Ultra-magiska Ultra-event med sveriges skönaste Ultra-människor komponerat av allas vår Ultra-Fredrika är till ända. 4 dagar magi i ett landskap och en natur så vacker att mitt torftiga ordförråd inte räcker till att försöka göra det hela någon rättvisa.

För att ändå på något sätt försöka förmedla all den skönhet, all den glädje och all den goda mat vi fått uppleva så publicerar jag, istället för en alltför lång berättelse som få ändå skulle orkat sig igenom, ett album med bilder tagna under helgen som gått. En helg som jag aldrig ska glömma. En helg som sannerligen smakade fågel!

TSGUE 2012