Redan vinter?

Snön har kommit. Vintern är här. Gav mig ut på en runda på ömsom snöbelagda, ömsom renskrapade asfaltscykelstigar i eftermiddags. Till min stora förvåning fanns den svävande lätta känslan från i söndags kvar i kroppen. Så fantastiskt skönt.

Hade inte bestämt mig för något speciellt tempo utan skulle låta kroppen få bestämma. Snålblåsten försökte få mig ur balans, men jag lät den inte komma åt mig. Skapade min egen lilla bubbla att springa i med hjälp av solglasögon, hörlurar och långt nerdragen toppluva. Som en sköld mot virvlande snöflingor och isande vindar.

Stegen var lätta och mina Asics Tarther trippade varsamt på det något nyckfulla underlaget. Tempot stegrades efter varje kilometer och landade på strax under 4:30 under den sista. Det känns som att jag är tillbaka på banan på något sätt. Som att jag är förberedd att ta itu med det stundande marathonprogrammet. Och inget ska få stoppa mig. Speciellt inte vädret.

Vintern är kommen. Och vinterlöpningen med den. Och jag verkar ta det med ro. För vad mer finns det att göra?

Svävande söndag

Åkte de tio kilometrarna upp till vackra Bockatorpet igår förmiddag i hällande regn. Parkerade bilen på det genomblöta gruset, drog ner kepsen och tog på löparvantarna. Knäppte igång klockan och gav mig av ut på stigen kantat av gulmarkerade stolpar.

Benen kändes otroligt lätta redan från början och känslan av att jag svävade fram infann sig ganska snart. Vilket var oerhört lägligt eftersom det var rejält blött och lerigt på många av småstigarna. Dessutom hade skogsarbetare fällt ett antal träd över stigen den sista biten.

Men det gick alltså ofattbart lätt. 15,3 kilometer har nog aldrig upplevts kortare. Möjligtvis med undantag av årets Stockholm Marathon som, vilket tidigare nämnts, sprangs i ett smått euforiskt lyckorus.

Så, trots tunga moln och ihållande regn i mitten av en av årets mörktråkigaste månader, var gårdagen en fullkomligt makalöst skön söndag innehållande en lagom dos terränglöpning när den är som allra bäst.

En löpares uppväxt?

I veckan gjorde jag något jag tänkt att jag skulle göra under ganska lång tid. Jag läste, eller nej, jag lyssnade på Jonas Gardells roman "En komikers uppväxt". Det var Jonas själv som läste.

Helvete vilken ångest som växte fram i mig då han på sitt karakteristiska sätt förtäljde sin extremt pricksäkra berättelse. Trots att jag själv inte blev mobbad som barn (tack och lov) fick han mig att slå psykologiska volter av igenkänning och i sinnet med långa kliv förflytta mig tillbaka till mellanstadietiden i mitten/slutet av sjuttiotalet. Bilder från min egen barndom tog bit för bit form. Lukter, ljud och känslor började framträda och ställde gång på gång frågan om vad det är som kan göra människan som varelse så oerhört beräknande elak och jävlig.

Har hon så stort behov att få ur sig sina egna frustrationer att hon utan någon som helst tvekan, eftertanke eller konsekvensanalys låter det gå ut över andra, oftast "svagare" individer?

En tanke som slog mig vid ett antal tillfällen då jag på tåget satt förvriden i mental smärta till ljudet av Gardells fängslande berättarröst, var om den hierarkiska strukturen i klassrummet och på skolgården sett annorlunda ut om Juha, Tomas och Jenny varit löpare i den lokala friidrottsklubben? Skulle löpning som huvudsaklig fritidsaktivitet kunnat ge dessa tre barn/ungdomar den inre styrka som krävts för att stå upp mot det tuffa, jämnåriga etablissemanget i medelklassförorten? Eller hade det kanske inte spelat någon roll? Var (Är?) det kanske alltid (de duktiga) fotbollskillarna och de tuffa, sminkade och tidigt utvecklade tjejerna som stod högst i rang?

Själv har jag upplevt att löpningen gett mig en inre frid och en extra styrka som säkerligen även påverkat hur andra människor uppfattar mig. Eftersom jag dessutom började sent i livet med denna underbara syssla kan jag också tydligt se att den harmoni jag för det mesta upplever nuförtiden är starkt kopplad till min nya hobby och förändrade livsstil.

Jag önskar att jag, eller någon annan, skulle kunna förmedla denna styrka, inre frid och harmoni till alla de barn som idag upplever det som Juha, Tomas och Jenny behövde uppleva under sin tuffa uppväxt i ett av Sveriges alla helvetiskt förortsidylliska "paradis". Och vore löpningen en lösning på dessa problem måste mitt nya mål i livet vara att bli löparmissionär på heltid...

Benet plåtar

Bromölla halvmarathon 2010. DNS.

Det har varit bestämt sedan länge. Att jag inte skulle starta, alltså. Löpningen har nämligen gått lite på halvfart i stort sett hela sommaren och hösten och jag har inte kunnat träna med någon riktig reda.

Så, istället för att springa skulle jag idag agera hejarklack till en kollega som tog sig upp till Bromölla från Lundatrakten. Jag tog med kameran för att, som en extratjänst, ta lite bilder samtidigt som jag tjoade på honom längs vägkanten.

Bild efter bild togs då löparna drog förbi och då slutaren började bli ordentligt varm insåg jag att jag helt plötsligt förvandlats till (in)officiell Bromöllahalvmarefotograf.

Jag hade bilen med mig och kunde därför stå vid ett antal platser längs banan för att plåta och mana på. Vid fjärde, sjunde, elfte och sjuttonde kilometern samt i mål förevigade jag de flesta av deltagarna i ett (som vanligt) supertrevligt arrangemang. Resultatet av dagsverket hittar ni här.

Det spratt en hel del i de långa benen när jag såg hur den ene efter den andre kom in i ett fint flyt och fick till ett kalaslopp på den hyfsat lättsprungna banan i det ultimata löparvädret. Sju grader varmt, mulet och i stort sett helt vindstilla. Hoppas verkligen att jag kan vara med nästa år.

Idag fick jag nöja mig med en mörk kvällsrunda över drygt åtta kilometer. Ett pass där det med överdriven tydlighet (som väntat) konstaterades att det för tillfället inte finns mycket till tävlingsfart i de Bengtssonska benen. Men vad gör det? Det är ju långt kvar till 28 maj.

Uppdatering 2010-11-15: Glömde ju att skriva att kollegan J gjorde en finfin insats i loppet och landade med god marginal under 1.45; 1.43.53. GRATTIS!

Urblåst

Både i knoppen och i kroppen. I knoppen på grund av mycket skit på, och alldeles för mycket tankar kring, jobbet. I kroppen på grund av tio kilometers löpning på ett höstblåsigt Näsby fält. En löpning där det kändes som att någon satt blymanchetter runt mina anklar. Fick jobba alldeles för hårt för det 5:20-tempo jag planerat.

Men, det vore faktiskt riktigt dumt att klaga. För löpningen var ändå både skön och vacker där den ringlade sig fram på en brungul matta gjord av nedfallna, lersmutsiga löv. Dessutom var den ju faktiskt överhuvudtaget genomförbar. Inga hälsenor eller andra krämpor som satte stopp. Och så kunde den förläggas till klockan 11 på förmiddagen. En vardag. Helt utan dåligt samvete. Deltidsbeslutet är nog ett av mina bättre på senaste tiden.