fredag 19 november 2010

En löpares uppväxt?

I veckan gjorde jag något jag tänkt att jag skulle göra under ganska lång tid. Jag läste, eller nej, jag lyssnade på Jonas Gardells roman "En komikers uppväxt". Det var Jonas själv som läste.


Helvete vilken ångest som växte fram i mig då han på sitt karakteristiska sätt förtäljde sin extremt pricksäkra berättelse. Trots att jag själv inte blev mobbad som barn (tack och lov) fick han mig att slå psykologiska volter av igenkänning och i sinnet med långa kliv förflytta mig tillbaka till mellanstadietiden i mitten/slutet av sjuttiotalet. Bilder från min egen barndom tog bit för bit form. Lukter, ljud och känslor började framträda och ställde gång på gång frågan om vad det är som kan göra människan som varelse så oerhört beräknande elak och jävlig.


Har hon så stort behov att få ur sig sina egna frustrationer att hon utan någon som helst tvekan, eftertanke eller konsekvensanalys låter det gå ut över andra, oftast "svagare" individer?


En tanke som slog mig vid ett antal tillfällen då jag på tåget satt förvriden i mental smärta till ljudet av Gardells fängslande berättarröst, var om den hierarkiska strukturen i klassrummet och på skolgården sett annorlunda ut om Juha, Tomas och Jenny varit löpare i den lokala friidrottsklubben? Skulle löpning som huvudsaklig fritidsaktivitet kunnat ge dessa tre barn/ungdomar den inre styrka som krävts för att stå upp mot det tuffa, jämnåriga etablissemanget i medelklassförorten? Eller hade det kanske inte spelat någon roll? Var (Är?) det kanske alltid (de duktiga) fotbollskillarna och de tuffa, sminkade och tidigt utvecklade tjejerna som stod högst i rang?


Själv har jag upplevt att löpningen gett mig en inre frid och en extra styrka som säkerligen även påverkat hur andra människor uppfattar mig. Eftersom jag dessutom började sent i livet med denna underbara syssla kan jag också tydligt se att den harmoni jag för det mesta upplever nuförtiden är starkt kopplad till min nya hobby och förändrade livsstil.


Jag önskar att jag, eller någon annan, skulle kunna förmedla denna styrka, inre frid och harmoni till alla de barn som idag upplever det som Juha, Tomas och Jenny behövde uppleva under sin tuffa uppväxt i ett av Sveriges alla helvetiskt förortsidylliska "paradis". Och vore löpningen en lösning på dessa problem måste mitt nya mål i livet vara att bli löparmissionär på heltid...

9 kommentarer:

Staffan sa...

Väl talat/skrivet. Jag är också gärna löparmissionär på heltid, måste bara lista ut hur jag kan tjäna mitt uppehälle på det...

jumper sa...

Vacker tanke!

Liksom Jonas uppvuxen i de norra förorterna till Stockholm kan jag intyga att framgång i friidrott gav viss status bland åtminstone en del jämnåriga. Om detta räddat mig från att mobbas låter jag dock vara osagt. Kanske var jag bara en smart och följsam typ och jag levde nog i en ovanligt bussig omgivning. I vår friidrottsklubb IK Kometen var alla välkomna, vilket möjligen skulle kunna ha hjälpt någon vid behov.

När det speciellt gäller löpning, minns jag dock att jag i de sena tonåren inte gärna löptränade där och när jag kunde ses av kamrater, då det nog ansågs lite avvikande på den tiden. Minns att jag tog veckans löppass på söndagsmorgnarna, när folk låg och sov.

Staffan sa...

"Var (Är?) det kanske alltid (de duktiga) fotbollskillarna och de tuffa, sminkade och tidigt utvecklade tjejerna som stod högst i rang?"


Det är också slåående hur ofta de som står "högt i rang" i den åldern sedan "stagnerar" och hur det sedan är "töntarna" eller de som är "lågt i rang" som faktiskt utvecklas och blir något av...löpandes eller inte

Jag har sett fenomenet så många gånger!

Benet sa...

jumper: Tackar för det jumperska perspektivet. Var du en av få (ensam) i kamratgänget att löpträna i dina sena tonår? Om inte, skulle du/ni då ändå förlägga löprundorna till arla söndagsmorgnar?

Staffan: Visst är det så! "Revenge of the Nerds". Givetvis alldeles sant i många fall.

Men, som Agnes sade i "Fucking Åmål": "Jag är hellre glad nu än om 25 år" när hennes pappa lite tafatt försöker trösta henne...
Svårt det där. Alla tonåringar går säkert igenom sitt eget lilla helvete, men ingen ska behöva stå ut med ren mobbing och jag önskar att det fanns en möjlighet att bringa vett i mobbarna och mod/trygghet i "offrena". Och tänk om denna möjlighet stavas löpning?

Tror dock inte att detta är mobbingens "silverkula", men kanske är den en av ingredienserna till ett fredligare, mer respektvisande samhälle?

Anonym sa...

Själv tillhörde jag inte gänget som stod "högt i rang". Tvärtom. Pytteliten, fräknig, blyg och nyinfltyttad. Ingen brutalmobbing, men ändå ett och annat psykologiskt tjuvnyp. Men så sprang jag inte heller...
Fast jag är inte så säker på att det skulle ha hjälpt. Möjligen hade de som spurtade 60 meter lite coolhetsfaktor. Terränglöpningsgänget ansågs vara töntar. Och jag är inte säker på att deras löpande gav dem ett hårdare skal än mitt.
Men löparmissionär tycker jag du ska bli ändå!

Benet sa...

bureborn: Tror nog tyvärr att du har alldeles rätt. Löpning var nog inte receptet på att bygga ett hårt skal (eller vad att lägga grund till god självkänsla nu kan kallas...). Men tänk om det kunde bli det?....

jumper sa...

Nej i IK Kometen tävlade vi bara. De få som över huvud taget tränade något gjorde det på annat håll än jag, varför jag var ensam både på vägarna och på idrottsplatsen. Oklart hur mycket sällskap jag hade behövt för att känna mig mer bekväm som väglöpare. På den tiden var konditionsträning dessutom mest ett nödvändigt ont som en del i höjdhoppsträningen och så många kilometer blev det aldrig.

Sofie RW sa...

Intressant diskussion. Jag måste säga att jag känner mig lite tudelad här. Visst får en duktig idrottare automatiskt en statusstämpel, men de (vi) som inte var så duktiga? Kanske inte att det var något negativt ur popularitetssynvinkel att vara bara medioker idrottare trots att man satsade, men det lyfte nog inte desto mera.

Benet sa...

Snorkkis: Diskussionen är både intressant, svår och lite jobbig. Det jag egentligen frågade mig var om stackarna i Sävboholm (och andra i deras situation) skulle ha orkat stå emot bättre om de haft löpningen som en självkänslabyggande hobby?... Inte så att jag tror att de skulle bli mer "populära" bara för att de sprang, utan min undran (och förhoppning) handlar mer om att via löpningen generera den inre styrka det skulle krävas för att bättre stå ut i den brutala verklighet som rådde...
Ja fy fan, det kan vara tufft att vara människa ibland. Varför ska det finnas avundsjuka, missunnsamhet och rå elakhet? Måste det vara så? Är dessa oundvikliga ingredienser bland oss mänskliga varelser i den värld vi lever i?