tisdag 22 december 2009

Knäppt knä

Jullov! Äntligen!


Tid att vara. Tillgänglig, avslappnad, fokuserad. Tid att träna. I dagsljus. Närsomhelst, varsomhelt. Jo, tjena. Är det inte det ena så är det det andra, som pessimisten säger.


Löpningen har rullat på fint under hösten som gått. Många härliga långlöpningar, en del kvalitetspass, en rolig tävling mitt i alltihopa och trevliga lunchpass på tisdagarna. Det har för det mesta känts bra. Känt mig lätt i kroppen, löpsprallig i benen. Halvmaran i Bromölla gav en indikation om att jag med höstens löpkontinuitet var på rätt spår och inspirationen var efter detta verkligen på topp. Det har helt enkelt nästan gått lite för bra för att man har skolat kunna vara helt tillfreds. För skadan som garanterat legat och lurat runt hörnet och bara inväntat rätt tillfälle skulle väl snart visa sitt fula tryne.


Jag kände det första gången vid Finjasjön runt. Efter 15 löpta kilometer högg det liksom till i vänster knäveck och blev till nån slags låsning som ledde till en smärtkännning som vandrade från senan i knävecket runt till framsidan av knäet. Jag var tvungen att försöka sträcka ut benet ordentligt i farten för att det skulle släppa. Och släppte gjorde det. Ganska omgående också. Vilket ledde till att jag inte tog det på riktigt allvar. Högst tillfälligt och säkerligen helt ofarligt.


Men, så hände det igen, och igen. Och ytterligare ett par gånger. På långpasset för en dryg vecka sedan var jag tvungen att stanna till vid inte mindre än tre tillfällen för att stretcha bort smärtorna i den bakre, yttre senan i vänster knäveck. Efter det passet dröjde sig någon slags ostadighet kvar i knäet och vid långsam böjning av detsamma ståendes på vänsterfoten uppkommer numera en smärta ackompanjerad av en rejäl försvagning vid en speciell vinkel; någonstans mellan 150 och 160 grader.


Vet faktiskt inte alls vad det kan röra sig om. Har hållt mig (någotsånär) borta från löpningen sedan lunchpasset för en vecka sedan (förutom lite transportlöpning till och från gymet i lördags) och känner mig just nu som en icke-löpare, vilket är en högst otrevlig känsla. Får se om jag tar mig ut och provar lyckan på de vita vintervägarna i morgon. Jag hoppas att de skumma känningarna enbart är ett dåligt skämt från löpgudarna. Om inte kan jag ju alltid önska mig ett nytt knä av tomten. Eller i varje fall ett besök hos en sjukgymnast/naprapat.


God Jul på er!

fredag 11 december 2009

En snabbis mitt på ljusa dan

Det är inte ofta det händer så här års. Att man får chansen att köra ett snabbdistanspass med solen som enda belysning, alltså. Men idag har jag tagit semester, och kunde således även unna mig att efter lunch dra runt på Näsby Fält i de röda favoritskorna.


Tanken var att köra ett medelhårt pass, en mil i 5:00 - 5:15-tempo, men efter första kilometern kände jag att jag ville springa fortare än så. Höll mig runt 4:30 och trampade på ute på grusvägarna och på de något leriga stigarna i skogspartierna. Det var härligt. Frihetskänslan överväldigande. Åtta kilometer senare stannade jag och pustade ut för att sedan jogga hemåt i maklig fart de sista två.


Smidde planer som handlade om att efter nyår gå ner i arbetstid till 80% och spendera fredagarna hemma. Fick nämligen ett brev från Försäkringskassan häromveckan med information och uppmaning om att utnyttja resterande föräldradagar då yngsta dottern fyller åtta år till sommaren vilket innebär att outnyttjade dagar då går förlorade.


Att vara ledig varje fredag skulle innebära att mina träningsveckor skulle kunna se ut som följer:


Lunchpass på tisdagar (8-9k lätt distanspass), styrketräning tisdag kväll. Kvalitetspass på onsdag kväll och dagsljuspass på fredagar (halv- eller heltuffa pass beroende på vecka). Styrketräning på lördagförmiddagarna (löpning till och från gymet) samt långpass på söndagar. Det låter ju faktiskt som en riktigt schysst plan! Eller hur?

måndag 30 november 2009

Sisten runt är en skit

Söndag. Långpassdag. En runda runt Finjasjön har diskuterats ett tag med löpande kollegor på jobbet. Igår var det dags. Såg fram emot en skön runda på knappa två mil i härligt väder.


Sju personer sammanstrålade utanför metropolen Hässleholm och gav sig iväg runt sjön. I ett "rasande" tempo! Åtminstone för mig. Blev inget vanligt långpass för den långe. Snarare ett ganska tufft tempolopp. I 18,5k. Varav hälften på halvt vattenfyllda småstigar. Kul att få leka med de snabbfotade emellanåt! Mör i benen idag.... :-)

lördag 21 november 2009

Fobi

Många människor här i världen går omkring och bär på olika slags fobier. En del blir skräckslagna vid åsynen av läskiga småkryp, typ spindlar. Eller ringlande reptiler. Eller av höga höjder, djupt vatten eller små, små bakterier. Vissa här i bloggsfären är också paniskt rädda för klordoftande, ekande simhallar...


Själv har jag en ganska stark fobi mot att vistas runt ljudet av slamrande vikter och frustande, svettiga muskelberg. En klassisk gymfobi alltså. Vilket kanske kan förklara mina spensliga armar och mitt blygsamma bröstomfång.


Idag gick jag dock en tuff mental match och klev rakt ut i den skrämmande världen en bra bit utanför min komfortzon. Min bror, som efter många års uppehåll, är tillbaka i styrketräningskretsar tog nämligen med mig till en av dessa ångestskapande lokaler. Huga, Många skumma maskiner som ska förstås och bemästras, Sannerligen en lite märklig upplevelse.


Jag vet att jag måste bli starkare i bålen för att hålla ischiasen stången för att kunna fortsätta springa så mycket som jag önskar. Och hemmaträning på bollen funkar inte riktigt av olika anledningar. Min ambition är att träna två gånger i veckan framöver och fokusera på att stärka bålen. Första steget är nu att bestämma mig för vilket gym jag ska gynna. Kan nog tyvärr ta sin lilla tid om jag känner mig själv rätt.


Ja jösses. Giv mig styrka!

torsdag 12 november 2009

Stark och svag

Just idag e jag stark, just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag e jag stark, just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
O de e skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer


Kentas skönt skrovliga alkisstämma fyller mitt huvud med dessa ord och de passar så oerhört bra. Senaste tiden på jobbet har för mig varit en psykisk påfrestning utöver det vanliga och den mentala formkurvan har haft en berg-och-dal-bane-profil med mestadels nerförsbackar. Men just idag mår jag bra. Just idag känner jag mig stark. Och det är så skönt att den känslan äntligen är tillbaka.


Dock känns kroppen tung då jag trippar fram på stadens gator i ett hastigt påkommet Maffelikt pass i den, om det inte varit för de skattefinansierade gatlyktornas sken, becksvarta novemberkvällen. I ett makligt långpasstempo färdas jag framåt och andas in den femgradiga friska höstluften. Benen är lite stela och stumma och jag kan inte riktigt förstå varför. Är det månne en höstförkylning på gång? Eller vill kroppen kanske ha en vilovecka av andra anledningar? Vet inte riktigt, men jag ska fråga så fort den har vaknat.


7,67k
46min54sek
145bpm

söndag 1 november 2009

1.40.25 i Bromölla

Ja, det var som f-n som prosten sa. Det trodde jag knappt själv.


Vaknade med en ganska avig inställning till tävlingslöpning. Varför tävla i löpning? Och varför idag? Hade ju varit så mycket skönare att ta en 21k-runda i lugnt och skönt långpasstempo istället för att fara iväg och springa sig skittrött på en trekantig en-mils-varvs-bana i och utanför lilla Bromölla på gränsen till Blekinge.


Nåja, frukost intogs, en flaska Carboloader blandades, en väska packades. Fotografen kom och hämtade upp ett par timmar innan start och vi gav oss av mot metropolen i nordöst. Mycket funderingar kring klädsel ventilerades under den halva timme vi färdades. Skulle det räcka med en långärmad T-shirt, eller borde man kanske ha en vindjacka också? Alltid svårt det där. Hur mycket man ska bylta på sig alltså. Vill ju inte bli för varm, men vill samtidigt inte springa och frysa.


Då vi hämtat ut våra nummerlappar och godispåsar, kommer kollega M och hon har som vanligt goda klädråd. Långärmad underställströja och funktions-tshirt ovanpå. Långa tights. Och en keps. Perfekt! Sprang även på kollega C som slutligen bestämt sig för att ställa upp. Kul!




11.00 small det i startpistolen. Maran var igång. En kvart senare small det igen. Och nu var det vi halvmarelöpare som släpptes iväg. Lite småtrångt den första biten trots att vi nog inte var fler än 70-80 personer som skulle ta oss runt de två 10.5 kilometersvarven. Min plan för denna tävling har hela tiden varit att försöka hålla 5-tempo rakt igenom. Tempot som jag nu föll in i var något snabbare och jag lät mig fortsätta i denna lite snabbare fart än vad jag från början tänkt.




Kilomterarna rullade på och jag kände mi ganska stark. Musiken som strömmade ut från iPoden rakt in i huvudet hjälpte till att hålla humöret uppe och energin flödande. Energidepåerna fylldes också på genom att familjen tagit sig till Bromölla och stod och hejade längs den annars extremt ödsliga banan. Ett "Heja Pappa" i kör gör säkert en minut eller två på en halvmara. Det är jag övertygad om.




Vid varvningen kände jag mig fortfarande stark. Riktigt stark, faktiskt. Ett par löpare som låg precis framför mig stannade vid vätskekontrollen och avnjöt vätskan i lugn och ro, men att stanna var inget som jag överhuvud taget funderade på. Jag ville fortsätta löpa. Löpa och njuta av flytet, farten och det sköna höstvädret.


Jag drog upp tempot en aning och gav mig ut mot den elfte kilometermarkeringen. Jag plockade den ena platsen efter den andra och fick in ett riktigt skönt flow längs de smala asfaltsvägarna. Fick ytterligare en energiinjektion i form av hejarop från de mina och nu började jag snart fatta att jag skulle göra en tid som vida skulle överträffa mina förväntningar. En fantastisk känsla som jag kommer att ta med mig långt in i den stundande mörka, kalla vintern.




Då jag korsade mållinjen och sträckte armarna i vädret efter en timme, fyrtio minuter och tjugofem sekunders springande blev jag gratulerad av både familjen och även av kollega M som korsat den där vita linjen nästan precis fem minuter tidigare, Hon är oerhört stark. Tre minuter senare kommer kollega C. Härligt jobbat! Något senare kommer fotografen, som gjort en heroisk insats i sin allra första löpning längre än femton kilometer. Hela gänget samlat och glädjen var stor.


Tack Ryssbergets IK för ett riktigt trevligt arrangemang. Tack familjen för ett finfint stöd längs banan. Och tack löpningen för att du lät mig hitta dig den där vårdagen för drygt tre år sedan. Låt oss alltid finnas där för varandra!


Resultatlista

lördag 24 oktober 2009

En halva i Bromölla

Nästa helg är det tänkt att köra ett långpass i ett något högre tempo än normalt. Det är nämligen dags att springa ett lopp, Bromölla Halvmarathon. Vet egentligen inte hur det kom sig att jag bestämde mig för detta, men i vilket fall som helst är jag både anmäld och betald sedan ett par veckor tillbaka.


Kollega M, som var min boj i Göteborgsvarvshamnen både i år och i fjol ska också följa med. Hon kommer, om jag känner henne rätt, sikta på 1.30 eller något liknande sanslöst då hon dels definitivt har kapaciteten, dels gillar att springa när temperaturen är i de lägre regionerna. Själv har jag inget direkt tidsmål, men ska försöka hålla 5-tempo så långt det går för att, om det håller hela vägen, landa på 1.45. Det hade varit kul. Fotograf J, som nu kommit igång fint med löpningen, skall också ge sig på de två kvartsmaravarven i Bromölla. Ett faktum som jag verkligen ger tummen upp!


Helgens långpass kommer att bytas ut mot ett medelhårt distanspass. Detta för att inte slita för hårt på den långe kroppen. Känns nästan lite vemodigt att inte "få" springa långt i morgon, men det tar jag igen om en vecka!

söndag 18 oktober 2009

Låt det aldrig ta slut

Vissa saker vill man skall fortsätta i all evighet; en riktigt bra bok, en skön semester, en mysig helg, en underbar förälskelse, ett fantastiskt långpass. Idag var en sådan dag. Dagens långlöpning hade något magiskt över sig där den slingrade sig fram i det Nordskånska landskapet fyllt av förföriska och brinnande höstfärger.


De första sex kilometerna sprangs tillsammans med min älskade fru, som också hon fann just dagens pass otroligt behagligt. De resterande femton på egen hand. Sammanlagt således precis en halvmara. På nästan exakt två timmar. Då tog resan slut. Tyvärr. Skulle gärna fortsatt ett bra tag till. Men det får bli till en annan gång.

torsdag 15 oktober 2009

Lekstuga

Idag byggde jag mig en egen liten lekstuga. Och placerade den över de belysta grusvägarna i en björkskog ett par kilometer hemifrån. Inne i stugan lekte jag. Som om jag jag verkligen längtat efter att få leka. Som om leken var det som saknats i mitt liv den senaste tiden.


Fartleken utvecklades till en stege. 2, 3, 4, 5-minutersrepetitioner. Och så tillbaka till 2 igen. Med halva repetitionstiden som joggvila däremellan. Alldeles precis lagom för att trötta ut en gammal man som jag själv. Nosade rätt ordentligt på mjölksyratröskeln under de snabbare partierna som gick fortare än de gjort andra gånger jag lekt så som jag lekte idag. Och det känns bara så fantastiskt kul!


Detaljerna hittar ni här

fredag 9 oktober 2009

Frust

Jobbet suger lite musten ur mig och det känns emellanåt som att energifördelningen mellan jobb och fritid har blivit lite skev på sistone. Jag håller dock igång med min "hålla mig något så när i form"-löpning och det blir tre pass i veckan; lunchlöpning med Dunceor på tisdagen, kvalitetspass på torsdagskvällen och ett långpass på helgen.


Igår var det torsdag. Således dags för kvalitet. Kom hem sent. Var hungrig, trött och allmänt irriterad. Satte mig för att äta och de icke riktigt avslutade diskussionerna på jobbet ringde fortfarande i öronen. Mat. Och vatten. Läxläsning, tandborstning och en mysig, på biblioteket nylånad, godnattsaga; "Fia och Dagisdjuren". Kompis-sovning med sjuåriga T. Ombyte. Och sedan iväg på de regnvåta cykelbanorna upplysta av kommunens gatlyktor.


Dagens mål: Snabbdistans om drygt 8 kilometer. Hur snabbt? Tja, 4:30-4:40 kanske? Gav mig iväg och lät den första kilometern gå något saktare som uppvärmning (5.12). Vek av upp på den ofantligt trista, knappt tre kilometer långa "leden". Motvind. Tryckte på. Började frusta lätt efter halva sträckan. Så äntligen dags att förändra väderstreck. Kändes genast bättre. Lite sidmedvind. Trampade på och kände pulsen stiga.


Dundrade genom Tivoliparken och blev, precis innan parken tog slut, stoppad av ett provisoriskt stängsel. Va fan nu? Snabbt stopp. Hittade en lucka i stängslet. Igenom och vidare. Över järnvägen på cykelbron och fullt fokus hemåt. Trött nu. Samtidigt som frustrationen försvann, nådde frustandet nya höjder. De röda skorna bar mig dock framåt med oförtruten beslutsamhet hela vägen hem. Facit sade 8.4k. På 38.30. Vilket innebär 4:34-tempo. Gott. Det behövde jag.

torsdag 24 september 2009

Tusingar med känningar

Efter dagarna tvenne instängd i ett halvunket konferensrum tillsammans med mitt nuvarande team, längtade jag ut i friheten likt en instängd vildkatt. Ut i den sköna luften, ut i den fortfarande hyggligt ljumma septemberkvällen. Mitt huvud behövde rensas och min kropp stressas.


Jag hade under dagens jobbrelaterade övningar bestämt mig för vilken sorts löpning det skulle bjudas på i kväll och valet föll på tusingar. Närmare bestämt sex stycken tusingar med en minuts joggvila emellan. Hur fort varje tusing skulle springas var jag inte riktigt klar över, men med hjälp av McMillan bestämde jag mig för att försöka ligga strax under 4:30-tempo.


...


En lugn två kilometer lång post-kvällsmats-jogg tar mig ner till de upplysta grusvägarna i den lilla björkskogen öster om stan och jag påbörjar tusing-showen. I ensamt majestät älgar, eller nej, faktiskt pose-trippar jag fram i gatlyktornas gul-orangea sken. Första river jag av på 4:25 och tycker att det känns precis lagom. Andra på 4:28 och jag känner mig fortfarande ganska lätt i den långa kroppen. Det är kul, det känns bra och jag känner en varm känsla växa inom mig. Det här är ju bara så förbaskat gott!


Efter tredje kilometern, som också den går under fyra och en halv minut (4:24) börjar jag få små, små känningar av ischiasen som sakta verkar smyga sig på mig. Jag känner, eller i varje fall tror mig känna, ilningar på baksidan av bägge benen. Nåja, det kan säkert vara så då jag slarvat en hel del med core-träningen de senaste veckorna. Och samtidigt suttit väldigt mycket de senaste dagarna. Känningarna skrämmer mig inte speciellt. Jag vet ju vad det är. Och även hur jag motar bort det. Och mota skall jag göra. För allt vad jag är värd...


Men, först ska tusingpasset slutföras och de tre resterande repetitionerna görs på 4:29, 4:17 och 4:17. Således lite mer tryck de sista två och det är ju alltid inspirerande. Efter två fantastiskt sköna nedvarvningskilometer samt både stretch, sit-ups och en behaglig, förvisso fortfarande ofärgad, dusch sitter man nu här och mår som en prins. Kanske skulle jag dessutom fira denna torsdagskväll med en kall Weizen? Ja, varför inte? Det kan jag nästan tycka att jag är värd! Och Weizen är ju dessutom en av de mer optimala återhämtningsdryckerna. Har jag läst.


Prost!

fredag 18 september 2009

Naturligt löpsteg



Blir det månne en löpare av dottern också?

fredag 11 september 2009

In i dimman

Klockan ringer. 6.00. Precis som vanligt en vardag. Upp. På med löparstället. Finsihertröjan ligger överst i högen. Känns bra. Kliver ut. Kallt. Krispigt. Friskt. Ahhh. Startar klockan. Standardrundan. Gruset knastrar under de tunna sulorna på mina röda favoritskor. Fuktigt. Dimmigt.




Tittar ut över ängarna. Magiskt. Trolskt. Fantastiskt. Stegen jag tar är lätta och relativt korta. Det går inte speciellt fort. Och det är skönt. Otroligt skönt. Det är tyst. Eller, är det verkligen det? Nej. Korna råmar. Fåglarna sjunger med oförtruten entusiasm. Det ljusnar fortfarande. Solen börjar värma.




Ner genom skogspartiet. Mycket prassel i vegetationen. Undrar vad det är som rör sig därunder. Tittar utan att se. Trippar vidare. Nattens dåliga sömn verkar inte störa. Känner mig stark. Och glad. Ökar farten något och känner hur svetten börjar pärla sig i pannan.




Ute på grusvägarna igen. Hälsar på tjurarna, korna och kalvarna. Grässträngen på vägen fuktar och kyler skorna. Inget som solen inte torkar. Snart hemma. 6.7 fantastiska morgonkilometer avverkade. På 38 minuter. Inklusive ett par foto-stopp. Lugnt och fint alltså. Och fullständigt, fullständigt sagolikt.


torsdag 3 september 2009

Av hela mitt hjärta

Idag sprang jag. Ja, för första gången på mycket länge så verkligen sprang jag. Sprang genom ett lätt strilande regn. Sprang från alla konstiga, i hjärnan slarvigt ihopknölade jobbekymmer. Sprang på regntunga grusvägar. Sprang på mitt underbara fält. Sprang i mina röda, sköna, underbara skor.




Blev riktigt trött efter knappt sex kilometer. Höll då 4:10-tempo och hade i det läget en puls på 197 slag per minut. Stannade. Frustade. Spottade. Och log. För jag verkligen älskar att springa. Älskar det. Av hela mitt snabbultande hjärta.

torsdag 20 augusti 2009

Ekorrhjulet äntrat

Frustrerande långa och stressiga dagar. Kaotiskt. Tankegnagande tillvaro. Vilket gör löpningen lidande. Inställda lunchlöp. Avkortade kvällslöp. Ny tjänst. Ekorrhjulet har börjat snurra. Initialt alldeles för fort. En del av hjärnan fortfarande i semesterläge. Balans efterlyses. Måtte den snart infinna sig. Längtar efter ett långpass. Blir inte till helgen. Då är det golf. Hela helgen.

måndag 10 augusti 2009

Sommar summarum

En fem veckor lång, välbehövlig och alldeles underbar semester är till ända. En ledighet som inneburit många sköna stunder av ren avkoppling och tid för kontemplation men även en hel del fysiska aktiviteter såsom havsbad, cykelturer och framförallt underbara löppass i de lägre pulsregionerna.


Ja, idéerna om att bygga grund med hjälp av Maffeliknande pass består och utövandet av desamma har varit till mycken glädje under de 37 dagar jag kunnat lalla omkring i shorts och flip-flops.


Sammanlagt har det blivit 19 pass, 184 kilometer och drygt 20 träningstimmar. Av dessa har en hel del gjorts tillsammans med min kära fru som också fått till en fin kontinuitet i sin löpning och på en av våra gemensamma rundor passerat den magiska och för bara några månader sedan utopiska MILstolpen.




Genomsmittspulsen på mina pass hamnade på ett antal slag, närmare bestämt sju, över "Maximum aerobic HR" (140) vilket faktiskt var helt enligt plan. Jag hade nämligen lovat mig själv att inte stressa upp mig om jag skulle överskrida den övre Maffeteoretiska gränsen. Dessutom tror jag att min aeroba tröskelpuls ligger en bra bit över de där 140 och jag är övertygad att jag inte förstör något av min grundträning om jag ligger några slag över Dr Phils åldersrelaterade pulsgräns.


Det har känts både otroligt kul och fantastiskt bra under alla dessa 19 pass och det enda som egentligen stört friden något litet är smärtan i hålfotssenan som funnits där ända sedan triumfen i Stockholm den 30 maj. En liten skitskada som jag har bestämt mig för att den kommer att självläka. Och det väldigt snart.


Parallellt med löpningen så har jag kämpat på med balansplattan och lite core-övningar, mestadels situps och ryggresningar men även en del höftrullningövningar på jättebollen. Styrketräning är fortfarande något jag måste tvinga in i träningsprogrammet och är alltså inget som än så länge kommer helt naturligt. Med största sannolikhet eftersom jag tyvärr tycker det är så förbannat tråkigt.


Tråkigt är också att semestern är slut. Jag skulle mycket väl kunnat tänka mig att vara fri att göra lite som jag vill på tider som passar mig ett tag till, men så blir det alltså inte. Nu är det istället intensiva arbetsdagar, lång pendling och mer strukturerade och planerade löpningar som står på programmet. Planen är att klämma in fyra löppass i veckan under hösten. Mycket mer än så tror jag inte jag hinner med. Men det bör räcka för att stilla min för tillfället konstanta löphunger. Hoppas jag.

söndag 19 juli 2009

Dr Maffetone, I presume

Så har då våra vägar korsats igen. Efter ett längre uppehåll på grund av min otrohet har jag och den galne doktorn med den absoluta pulszonen börjat umgås lite mer frekvent igen. Jag talar givetvis om Dr Phil Maffetone som (något förenklat) påstår sig kunna bevisa att man, genom att förlägga varje löppass i lågpulsträsket, sakta men säkert kommer att förbättra uthålligheten och även farten i kommande marathonlopp.


Veckorna både före och efter min marathondebut har löpmässigt mest handlat om funderingar runt rehabprogram och hur jag skall kunna undvika framtida skador. En sak som jag kommit fram till och faktiskt så smått också börjat praktisera är att varva löpningen med styrketräning, framförallt av bålen. Men när det kommer till själva löpprogrammet så har jag varit mer kluven. Hur skall jag kunna "komma tillbaka" till ett tillstånd där jag känner mig fysiskt redo för ett program innehållande både tuffa tempo-, intervall- och backpass samt riktigt långa, malande långpass? Utan att egentligen haft någon bestämd plan verkar det alltså som att jag nu återigen lutar mig mot Dr Maffetones trygga lågpulsaxel.


De senaste rundorna har nämligen mestadels sprungits tillsammans med frun i ett för henne passande tempo. Ett tempo som sammanfaller med mitt Maffe-dito. Även om det ibland kan kännas som att jag inte får någon ordentlig träning av dessa rundor har de för mig varit oerhört viktiga, både mentalt och fysiskt. De har haft en stor betydelse för min väg tillbaka till kontinuerlig löpning. På land. Och enligt Maffetone själv är det precis så här man bygger en stabil grund.


Dock tror jag inte att jag denna gång kommer att vara lika über-nitisk varken vad gäller pulsen vid löppassen eller vad gäller avhållsamheten från allt vad som skulle kunna klassas som an-aerob aktivitet, typ styrketräning. Men, lugna, Maffeliknande, mitokondriebildande, kapillärgenomblödande och benhinnevänliga pass till allra största del är alltså melodin framöver. För att bygga styrka till vintern då nästa marathonuppladdningsperiod tar vid. Jag längtar redan.


Dr M, shall we?

lördag 4 juli 2009

Som ett visset hundkex

Vaknar i ett sommarvarmt rum utan hjälp av väckarklockans bröl. 8.00. Lördag. Semester. Ahhh! Tittar ut. Klarblå himmel. Ahhh! Underbart! Familjefrukost på uteplatsen. Nybakade bullar. Nybryggt Zoegas. Ahhh!


Tar en titt i kalendern. Två veckor efter midsommar. Vilket betyder att jag nu hållit mig borta från allt vad löprelaterade aktiviteter heter i 14 dagar. Känns som en riktigt lång period. Känner mig knappt som en löpare längre. Har tappat den där sköna känslan som jag har då jag befinner mig mitt i ett träningsprogram och mycket av tankeverksamheten kretsar kring kilometertider, pulszoner och återhämtningsstrategier.


Har sedan tidigare bestämt mig att idag är dagen då det är dags att försiktigt försöka komma tillbaka till mitt löparliv. En stilla upptrappning med löpning, cykling, bålträning och stretching i en balanserad kompott för att förhoppningsvis hålla ytterligare skador och skavanker stången.


Knäpper pulsbandet runt bröstet, knyter på mig skorna som bar mig runt i Stockholm för en dryg månad sedan och ger mig promenerandes iväg mot kända trakter på Näsby fält. En snabb titt på pulsklockan under min promenad talar om för mig att någonting är galet. Är den den 30-gradiga värmen som stressar min kropp? Eller har jag på bara två veckor tappat all den kondition jag byggt upp under de senaste två åren? Eller håller jag kanske på att bli sjuk? Siffrorna skrämmer mig en del, men trots det låter jag efter två kilometer promenaden att övergå i en försiktig jogg.


Kommer in i skogspartiet och det känns skönt att vara hemma igen. Håller ett lågt tempo och tittar runt i skogen för att se vad som hänt sedan jag var här sist. Ramslöken är borta. Och de hundkex som varje år tar över scenen efter löken är också snart borta. De har redan börjat vissna och ser allmänt eländiga ut. Ungefär som min kropp känner sig. Värdena pulsklockan visar mig (~170) är typ 20 slag högre än normalt i det tempo jag håller. Visset. Riktigt visset.

måndag 22 juni 2009

Sporadiska löp

Midsommarfirandet är över. En trevlig och avkopplande tillställning tillsammans med trevliga människor i en sommarstuga i nordvästra Skåne. Själva midsommarafton inledde jag med något i mitt nuvarande liv så ovanligt som en löprunda. Det har enbart blivit ett par enstaka halvmilsrundor de senaste veckorna. I fredags blev det faktiskt en hel mil. I högst blandat väder; sol, värme, blåst, regn, hagel och så lite sol och värme igen. Den första kilometern hade jag rejäla känningar i hålfoten, som fortfarande repar sig efter maran, och även lite obehag av ryggen som spred sig ner i benet. Blev tvungen att stanna på stranden och stretcha ut valda delar av den gamle kroppen. Jag önskar verkligen att jag sluppit skriva de två sista meningarna, men måste samtidigt inse att jag inte är helt kurant och lägga upp min träning därefter.


Livet har varit relativt hektiskt efter triumfen i Stockholm för drygt tre veckor sedan och jag har inte riktigt haft tid att bestämma mig för hur jag skall lägga upp den kombinerade rehab-träningen och den avslappnade springa-och-njuta-utan-krav-eller-stress-eller-för-mycket-tanke-löpningen. Besöket hos naprapaten för en vecka sedan gav mig väl i och för sig ganska positiva besked. Det ser bättre ut i ryggen vad gäller Ischias-problemen, men det kommer att krävas dedikerat rehab-arbete från min sida för att hålla framtida besvär stången. Dessutom, och det är egentligen detta som jag tycker är det riktigt trista, har benhinneproblemet hunnit ifatt mig igen. Smärtan är tillbaka i EXAKT samma punkt som var min akilleshäl förra våren. Den smärta som då tog ett halvår att bli kvitt. Men jag är visare nu än vad jag var då. Vis nog att veta att det är vila som gäller. Löpvila!


Är det verkligen så? Mög!

tisdag 9 juni 2009

Zen

Det regnar idag. Efter jobbet gav jag mig direkt ut i trädgården för att passa på att ge den stackars gräsmattan lite välbehövlig gödning. Efter utfört arbete mitt i det strilande regnet dök det plötsligt upp en bild i huvudet mitt. En scen från "Spirit of the Marathon". När en av personerna i filmen, 'Lori', lagar mat tillsammans med pojkvännen och talar om "the Zen runners". Jag stannade upp för ett litet ögonblick, hörde Loris röst igen; "Zen runners..." och styrde sedan kosan mot fältet. Löpandes. Utan klocka, utan pulsband, utan fotsensor. I hällande regn. En halv mil. Frihet. Njutning. Underbart.

torsdag 4 juni 2009

Dubbelt anmäld

Lika bra att smida medans järnet är varmt och träningsvärken ännu sitter kvar... vilket den faktiskt inte gör, skönt nog.


Nåväl, idag betalade jag in anmälningsavgiften till både GV och StM 2010. Och längtar redan efter träningsprogrammet och uppladdningen! Men innan det drar igång skall jag börja rehabträna för ryggen på allvar, springa utan krav eller press och bara njuta av livet, sommaren och löpningen. Skål och Halleluja!

måndag 1 juni 2009

En varm debut

--- Uppdatering 2009-06-02: Lite bilder från loppet insprängda i texten ---


Så har man då landat i ett X2000-säte efter en marathon-debut-helg i vår kära, och vansinnigt vackra huvudstad. De långa benen känns lite slitna men är både stolta och glada att de lyckades med uppdraget att i tryckande värme bära resten av mig de magiska 42195 metrarna i lördags.


Lördagsmorgonen började med grötfrukost i värsta kollektivandan hemma hos svåger M uppe i Knivsta, Tre generationer samlade under samma tak och fullt ös på barnen och deras killkusiner. Själv försökte jag samla tankarna och få till någon slags plan i min något uppstressade hjärna. Logistik innefattar planering vilket inte är min starkaste sida, speciellt då man inte riktigt vet exakt vad som väntar och vilket sätt som är att föredra. Det har sina sidor att vara rookie.


Nåväl, en väska packades och stegen styrdes mot stationen där jag skulle möta upp med Dunceor på tåget. När Uppsalapendeln angjorde perrongen och öppnade dörrarna insåg jag att dagens första stora prövning var nära. Det skulle bli "sardinburks"-ståplats i en kokhet SJ-vagn hela vägen till Stockholm C. Måste ju vara den perfekta marathonuppladdningen. Eller inte.


Väl framme vid Stadion och ÖIP letade vi oss fram till omklädningsrummen för att intaga lite lätt lunch, byta om och förbereda oss för det som komma skulle. Ett marathonlopp. 42 km i 27-gradig värme. Jag började inse att det nu verkligen var dags för mitt mandomsprov som jag gått och väntat på i exakt 364 dagar.


Ombytta och klara sprang vi på den ena kändisen efter den andre på ÖIP. Jumper, Coach Nisse, Allan, Rebecca, Helena, Mia, Masse, Nix, Fredrika och Bureborn. Alla vid gott mod och fulla av energi. Riktigt kul att få byta ett par ord innan det var dags att förflytta sig mot Lidingövägen och (i mitt, Dunceors och Masses fall) startgrupp D.


Startskottet gick, ett jubel hördes och vi började så smått röra oss framåt. Alltid en lika mäktig känsla att påbörja ett löparäventyr tillsammans med så många andra lika förväntansfulla människor. Jag hade min plan klar för mig. Öppna i 5.30-tempo och försök ligga kvar där så länge som möjligt. Skulle det hålla hela vägen skulle det betyda en sluttid på 3.51. Och således en nio minuter stor buffert för att glida över mållinjen inom de fyra timmar som fanns där som en åtråvärd lockelse.


Dunceor reviderade sin plan något och beslöt sig under den första kilometern att hänga med i mitt tempo, trots att detta var lägre än han tänkt sig. Ett beslut som jag gladde mig åt. Vi höll ett mycket jämt och bra tempo och obehaget i vänsterbenet som förföljt mig och min löpning under de senaste månaderna var mycket mer tystlåtet än på länge. Första femman i 5:32-tempo. Perfekt! Det enda lilla abret var att jag tyckte det kändes tyngre än det borde göra, vilket skrämde mig en del. Är jag i så dålig form? Hur kan det kännas tungt i 5.30-tempo? Förmodligen värmen. Men, men, det känns kanske bättre snart. Bara att köra på och hoppas på det bästa.


Då vi passerat genom folkmassorna längs Strandvägen, Nybrokajen och Kungsträdgården var det dags för en rejäl energikick; familjen som stod och skrek och hejade mittemot ”Zum Fransiskaner” på Skeppsbron! Att få höra många av ”de närmsta” stå och vråla, tjoa och tjimma på mig var en ny upplevelse i min löparkarriär. På mina två tidigare lopp, årets och fjolårets Göteborgsvarv, har jag mest varit en anonym Skånepåg bland de västkustska påhejarna. Att få se alla förväntansfulla och stolta (?) blickar från de mina var en rejäl kick och för ett ögonblick glömde jag att det faktiskt fortfarande kändes lite tungt.




Längs hela Söder Mälarstrand, som under första varvet faktiskt gick ganska lätt, så funderade jag på om jag skulle stanna och lätta på blåstrycket eller inte. Vi sprang förbi ett antal löpare som gjort slag i saken och vattnade träden längs vägen, men jag beslutade mig för att vänta lite och hoppas att det kanske skulle gå över.


När vi tassat över Västerbron, vilket gick lättare än befarat, var det inget att tveka på vad gäller p-paus eller inte. Jag var helt enkelt tvungen. Således skildes jag och min, under 14 kilometer, löparkumpan åt och jag fick äntligen uträtta det ärende som jag sprungit och tänkt på i närmare en och en halv timme. Ett rookiemisstag, helt klart. Det tog sin lilla tid då blåsan var fylld till brädden, och när jag äntligen kom ut i löparströmmen igen började en begynnande ångest växa upp inombords.


Jag var inte trött, varken flåsmässigt eller i benen, men min hjärna började räkna kvarvarande kilometer. 14 nu, där borta är 15-mattan. Tre av åtta 5:or gjorda. Snart "bara" fem stycken kvar. Plus en liten tvåa. Kommer inte den där 15-mattan snart. Den borde vara här nu. Är en kilometer verkligen så här lång? Ja, nu var jag inne på helt jävla fel spår. Bit ihop, fokusera. Titta på publiken, le, gilla det här. Du älskar ju att springa. Visa det nu. Kom igen, för fan. Det är ju det här du har väntat på i ett HELT år!


Mina försök att börja klättra uppför, istället för att glida nerför, den spiral som min hjärna byggt upp gick trögt, men då jag sprang igenom pipet vid 20-mattan kände jag mig stark och fick en skönt pirrande känsla i kroppen. Det är nu det börjar. Det är det här du har snackat om och fantiserat om under månader! Jag knöt näven och utbrast ett högt och tydligt "Kom igen nu!" till mig själv och mina ben som fortfarande var relativt tysta och snälla. Jag ökade takten något och gav mig ut på varv nummer två.




Någon kilometer senare ser jag ett numera bekant ansikte tillhörande en 188 cm lång man i röd tröja som står och hoppar och viftar längs banan. Precis som han lovade så stod han och spanade efter "kändisar" som han på ett förtjänsfullt sätt peppade och manade på. Budskapet som han gav till mig var "Det är inte långt fram till Kalle (Dunceor)! Kör på!". Min respons var lika ärlig som trist; "Det börjar kännas tungt nu!". Jag hade då insett hur sjukt långt jag hade kvar och de negativa tankarna var på väg tillbaka. Vid 23 sprang jag förbi en drickande, tillika promenerande coach Nisse, som såg ut att ha det riktigt tungt. Min första tanke var att stanna och fråga hur det var, men beslöt mig för att slänga ett "Hur är det?" i flykten. Jag vågade helt enkelt inte ge benen smak på att gå.


Siktet för min del var, av någon anledning som jag själv inte riktigt förstår, inställt på 30-mattan vid slottet. Kommer jag bara dit, så kanske det ska ordna sig…Men dit var det långt. Hela Djurgården, hela Strandvägen och Kungsan. Sprang på, försökte njuta av den vackra omgivningen, av de utställda trädgårdsvattenspridarna och av löpningen som sådan. Men tankarna på att tempot började sjunka, att jag började bli rejält trött och att det var sjukt långt kvar ville inte riktigt släppa.




Resten av resan var en kamp. En fysisk, men faktiskt mest en mental, kamp. En kamp där jag efter ett tag fick ge upp hoppet om sub4. Trots rejäla energiboosts i form av familj och kompisar som började dyka upp på olika ställen i stan. Ångesten var riktigt påtaglig vid Stadshuset och avståndet mellan varje kilometerskylt blev längre och längre. Vid Centralen stod föräldrarna och skrek. Jag vinkade lite slött, försökte mig även på ett leende, men tänkte mest på den uppförslutande förbannade Torsgatan. Bara jag fixar Torsgatan så kommer detta kanske att gå vägen. Benen var nu rejält tunga och min klocka visade 6:40-tempo. "Fortare!", skrek jag. "Kan inte!", skrek benen tillbaka. "Jo, kom igen för fan!", envisades någon del av min hjärna. "Vågar inte. Det är ju faktiskt 4000 meter kvar. Och vi har lovat att vi skall över den där mållinjen inne på Stadion. Och det löftet tänker vi hålla!".


Kunde det vara så? Att jag kanske skulle kunnat springa lite fortare om jag varit säkrare på min kropps förmåga? Att jag inte vågade ta ut det absolut sista för att jag var rädd för att kollapsa innan jag passerat mållinjen? Det är mycket möjligt.


Precis där Stadion tog vid stod familjen och viftade och hejade och nu var jag säker. Jag skulle fixa detta. Jag skulle ta mig hela vägen. Den siste att heja fram mig var återigen Jumper som sprang med en bit och levererade ett par rejält värmande ord: ”Det är ju en kanontid på gång. Strax över fyra timmar. Bra kämpat!”. Jag lyfte på kepsen som tack, gled in på de otroligt vackra löparbanorna på stadion och tänkte: Nu är det dags. Nu ska jag spurta in i mål.


Med ett vrål korsade jag mållinjen. Med händerna sträckta över huvudet, precis som jag drömt om gång på gång den senaste tiden. Tårarna som jag i mina fantasier trodde skulle komma, lyste dock med sin frånvaro. Spelar ingen roll. Jag var så grymt glad och nöjd med det faktum att kampen, efter 4 timmar 8 minuter och 55 sekunder, var över och att jag gått segrande ur den.




Jag besegrade de negativa tankarna, jag fortsatte springa trots att jag helst ville stanna och gå. Jag hade uppnått något som för ett par år sedan kändes som en fullkomlig utopi. Jag är nu invigd i det hjältespäckade marathonsällskapet. Jag är nu en marathonlöpare. Med en vinröd finishertröja i min ägo.

söndag 31 maj 2009

4.08.55

...och finishertröjan var min! Tjohoo!


En maradebut, en upplevelse, en prövning, en pärs, en erfarenhet, ett minne för livet.


Kände direkt att värmen påverkade mig. Det 5.30-tempo jag planenligt höll till en början kändes mycket tyngre än vanligt. Sista 14 var för jävliga och gick inte speciellt fort. Även om det kanske är som att svära i kyrkan bland ultralöparna i läsekretsen så vidhåller jag bestämt att 42k är långt. Förbannat långt.


Vill tacka för allt stöd jag fick längs banan. Både från IK Kometen, IF Linnéa-klacken, kompisar och inte minst från min familj. Tackar också för alla gratulations-SMS som ramlade in under gårdagskvällen. Längre rapport från min maradebutdag kommer inom kort. Nu ska jag sätta mig i skuggan i svågerns trädgård och avnjuta en öl. Det är jag fan värd.

onsdag 27 maj 2009

Sol, vind och vatten

Kollade in weather.com's prognos för Stockholm på lördag. Ser ju riktigt trevligt ut!




Det börjar närma sig på allvar nu. Mina tankar har svårt att fokusera på så mycket annat än på det stundande loppet. Dag som natt maler kvarnarna samma tankar om och om igen uppe på hjärnkontoret. Visualiserar starten, de vackra vyerna i vår underbara huvudstad och framförallt målgången. Målgången, ja... Får ståpäls vid blotta tanken.....


Träffade av en ren slump Dunceor på bussen i morse. Skönt att få snacka av sig med folk som vet vad det handlar om. Tackar för det. Redan i morgon bär det av norrut. Och på lördag är det dags för det jag gått och väntat på i nästan exakt ett år nu.... Ischias eller ej, nu kör vi!


Uppdatering (27/5 kl 10.00)


SMHI tror på mer värme. Ganska mycket mer värme... Jaja, det får bli som det blir. Inte mycket man kan göra åt den saken.


fredag 22 maj 2009

Rehabfokus i poolen

Läste ni Mårten Klingbergs "Finish Line"-krönika i senaste numret av RW? Jag hade exakt en sådan dag idag. I rehabens tecken för att skona ryggen och spara benen begav jag mig till stadens badhus för lite långa intervaller. Jag var lite skeptisk med tanke på dagen (Kristi Himmelfärds-klämdag, alla barn lediga från skolan, kan vara förbannat trångt i bassängerna). Mina farhågor besannades. Ett tag tänkte jag strunta i alltihopa, åka hem, sura lite och få ännu mer panik innan StM.


Men nej, jag stannade. Började med att simma. Tjugo minuter i hyfsat tempo för att få igång kroppen. Sedan på med västen och ner bland vattenbombande barn och alla möjliga flytetöj som barnen både red på och sprattlande klamrade sig fast vid. Planen på 7 x 5-minutersintervaller med en minuts vila såg ut att vara mer än hotad. Hur fan skulle det här gå till?


Det gick. Blev bara påsimmad/påhoppad/nerskvätt ett par gånger. Försökte ha full fokus på löpningen, vilket var en STOR utmaning de första repetionerna, men blev faktiskt lättare och lättare även om bassängen blev mer och mer befolkad. En sak är säker. Om ett marathon kräver att man måste ha förmågan att "stänga av" och bara köra på så är jag förberedd. Ordentligt förberedd.

söndag 17 maj 2009

Ett andra varv

- Jag vill hälsa dig hjärtligt välkommen tillbaka från västkusten.
- Tackar, tackar!
- Varsågod. Får man ställa den klassiska frågan?
- Klassiska?
- Ja, frågan som alla sportjournalister envisas med att ställa efter avslutad sportslig insats.
- Jaså den. Ja, var så artig.
- Ok. Hur kändes det?
- Tack, det kändes bra. Var faktiskt riktigt, riktigt trevligt.
- Jaså, minsann? Vad kul! Till och med trevligare än i fjol?
- Ja, på sätt och vis. Och så gick det mycket fortare.
- Ser man på! Då får man be att få gratulera! Får man också kanske fråga hur mycket fortare?
- Ja visst. Låt se, öhhhh, hmmmm,
- Vad gör du?
- Räknar.
- Jaha. Ja, det där med minuter och sekunder kan ju vara lite knepigt.
- Mmmm, för att inte tala om timmar.
- Förlåt?
- Sssh! Mummel, mummel… Jo, nästan precis 3 timmar och 45 minuter snabbare.
- ????
- Förmodligen mest beroende på det från i fjol förändrade transportmedlet.
- Förändrat transportmedel? Nya skor? Eller vad? Men inte kan väl skorna ha så så stor betydelse att det gör nästan fyra timmar på ett halvmarathon? Du får ursäkta, men jag fattar ingenting.


Därefter spårade intervjun fullständigt ur och inget mer vettigt blev sagt. Låt mig därför fortsätta berättelsen från Göteborg med egna ord.


Vi hade i år tagit beslut om att transportera oss till Göteborg medelst bil, främst för att spara en hel del tid. Och det gjorde vi också. I runda slänga fyra timmar. (Ja, just de fyra timmar som den lokala, likaledes virtuella, sportjournalisten hade så svårt att greppa.) Innan beslutet om att köra bil togs hade vi varit lite bekymrade över om var vi skulle kunna hitta en vettig parkeringsplats någotsånär i närheten av Slottsskogsvallen en dag då Göteborg formligen invaderas av löpsugna människor. Vi ville ju komma så pass nära händelsernas centrum med bilen att vi skulle kunna använda den som "base camp". Oron visade sig vara helt onödig. Vi hittade en helt utmärkt plats bara ett par hundra meter från startlinjen. Perfekt!




Då hela uppresan flytit på fint och parkeringsproceduren gått på ett kick fick vi ett par sköna timmars picnic i solen i gröngräset bredvid den parkerade bilen innan det var dags att ge sig i kast med dagens huvudattraktion; själva loppet. Den förste av oss tre skulle ge sig iväg redan klockan 14.03. Den andra (kollega M) klockan 14.08. Jag var sist iväg. Från startgrupp 4. Klockan 14.27.


Den halvtimmes långa väntan i startfållan utsatte mig och övriga löpare för en hel del sol och värme, vilket i och för sig var trevligt, men också gjorde mig ordentligt törstig. Jag blev tvungen att ”offra” innehållet i en av mina tre vätskebältesflaskor innan jag ens rört mig en enda meter framåt. När min startgrupp, eller ”starthord”, äntligen började röra på sig var det som vanligt i dessa sammanhang bara att hänga på. Vi marscherade i takt mot startlinjen ackompanjerade av både musik och SATS-tjejernas energiska dans på en scen en bit bort. Strax innan vi skulle passera första mattan började horden så smått att springa. Så även jag iklädd mina orangea DS Trainers. Det kändes härligt att få komma iväg och få lite svalkande vind i ansiktet.


Mantrat jag upprepade för mig själv då jag dragit igång lunkandet var: Ta det lugnt, håll igen. Tänk på att det väntar ett marathon på dig i huvudstaden om två veckor och att det här bara är ett träningspass som skall få dig att känna på att springa i klunga och för att testa om ryggen/benet håller. Pulsklockan, som ger mig momentant tempo, hjälpte till att hålla ”rätt” fart, vilket jag tidigare bestämt till att hamna någonstans mellan 5:15 och 5:20. Obehaget, som jag brukar känna i vänster underben, fanns närvarande, men väsnades inte speciellt mycket.


Det kändes bra att springa. Roligt att springa. Lätt att springa. Härligt att springa. Stördes inte nämnvärt av den trängsel som allt som oftast uppstod utan sprang mest och småmyste. Då det var dags för första utförslöpningen nerför Älvsborgsbron, så lade jag i friläget och ”rullade” nerför backen så avslappnat jag kunde. Jag sprang förbi mängder med folk under utförslöpan och det hela kändes så lätt, så lätt.


Ute på Hisingen är det inte många meters höjdskillnad mellan högsta och lägsta punkt på banan och det kändes både tryggt och hemtamt då jag ju springer de flesta träningspass i extremt flacka Kristianstad. De åtta kilometrar som springs på ”andra” sidan Göta Älv kommer jag ihåg att jag upplevde som ganska trista och jobbiga i fjol. Det kände jag inte alls igår. Det var bara kul. Milen passerades på ca 53 minuter, vilket gav mig ett kvitto på att jag låg helt rätt i mitt planerade träningstempo.


Då vi begav oss uppför den ganska sega Götaälvsbron kände jag mig för första gången i loppet lite trött i benen, men det försvann lika snabbt som vi kom upp på brons högsta punkt och utförslöpningen tog vid. Även vid denna utförslöpa sprang jag förbi en hel drös med folk. Det bara rullade på och det kändes som att jag gick på frihjul. Väl inne i stan var det härligt att möta allt folk på Avenyn och när jag rundat Götaplatsen och kramat den erhållna tvättsvampen över huvet tänkte jag att nu lägger jag mantrat åt sidan och trycker på lite. Jag menar, lite trött måste jag väl få bli. De avslutande kilometrarna gjordes i sub-5-tempo och det kändes både jobbigt och härligt att få köra på den sista biten.


Mitt resesällskap, som gått in på fina 1.33 respektive 1.39 och som fått vänta en knapp halvtimme på min ankomst, stod och hejade precis innan jag svängde in på Slottsvallen där gav mig på en liten spurt för att slutligen korsa mållinjen på en planenlig tid av 1.49.28 (5:11min/km).



Post-löpnings-öl.
Himmelskt gott!
Skål!


Sammantaget en kanondag. Med ett riktigt roligt halvmarathonlopp som gav mig ett bra och skönt besked. Det verkar som att kroppen håller. Det verkar som att det faktiskt skulle kunna gå vägen den 30:e. Låt oss hoppas att det verkligen blir så!

fredag 15 maj 2009

Göteborg nästa



Ja, nu har jag bestämt mig. Jag åker upp till Götet. Tar det isigt. Känner mig för. Hoppas att det blir en trevlig dag. Startar 14.27 i grupp 4. Med nummer 15751 på bröstet. Japp, så får det bli. Wish me luck.

söndag 10 maj 2009

Rena snurren

Det snurrar rätt bra i den Bengtssonska skallen nuförtiden. Jag väger argumenten mot varandra. Funderar. Analyserar. Försöker bygga underlag men kommer liksom inte fram till något riktigt vettigt. Alla tänkbara beslut har sina för- och nackdelar och jag har svårt att se vilket beslut som skulle vara det bästa. Samtidigt är det precis det jag måste göra. Och det snart. Det är nära nu.


Jag var ute och testade min löpförmåga i fredags. Ett standardvarv på Näsby Fält i fjolårets Göteborgsvarvstempo. En sträcka på 6,7 kilometer som sprangs i ett helt underbart väder en fantastisk prematur försommarkväll. Resultatet av testet var ganska positivt, tycker jag. Den kombinerade smärtan och kraftlösheten som jag på senare tid upplevt i vänsterbenet var inte alls lika påtaglig längre. Inte helt friskt dock, men bra mycket bättre än på länge.


Jag kände mig lycklig, lycklig då jag sprang den långa raka grusvägen ner mot skogspartiet på Norra Lingenäset. Väl inne i skogen upptäckte jag att vitsipporna var på väg att dra sig tillbaka för i år, vilket gjorde mig en smula vemodig. Den vita prakten kommer dock att tas över av ramslöksblommorna inom kort, men ändå. Det känns som att jag missat en av de visuella höjdpunkterna under året.


Men, men. Det är som det är och inte mycket att göra åt den saken. Nu är nu och det är härifrån och framåt som jag har möjlighet att påverka. Men hur?


Den stora frågan som just nu ockuperar största delen av min vakna tid är ifall jag skall åka upp till Göteborg på lördag eller inte. Jag vill så gärna vara med på 30-årsjubiléet. Vill så gärna få uppleva stämningen igen. Få sitta och tjata löpning och annat med kollega M på vägen upp och sedan få till ett "kvalitativt" långpass innan det är dags att ta sig an den verkliga utmaningen i hufvudstaden två veckor senare.


Samtidigt vill jag absolut inte riskera att göra något som potentiellt skulle kunna fördärva mina chanser att vara åtminstone någotsånär "fit for fight" den 30:e. 42 kilometer är långt. Förbannat långt. 14 kilometer längre än jag någonsin sprungit, faktiskt. Ett faktum som skrämmer mig en hel del. Och som emellanåt får mig att börja tvivla.


Ju mer jag funderar desto mer värk får jag i vänsterbenet. Psykosomatiskt? Säkerligen, men trots det ofattbart irriterande. Ska jag, ska jag inte? Ge mig en prästkrage eller nåt. Jag blir knäpp.

måndag 4 maj 2009

Om Maskros och Klordoft

Det är vår, ja nästan sommar, i luften. Maskrosorna lyser ute på den torra gräsmattan och liksom kallar på uppmärksamhet att ta ett krafttag där ute i den inhängnade myllan.


Men jag gör som Carl-Anton. Jag låter maskrosorna finnas och annat i trädgården snällt vänta. Jag har nämligen två löprelaterade evenemang att fokusera på i första hand. På grund av den förbannade ischiasen så är jag hänvisad till styrketräning och alternativa löpaktiviteter vilka på senaste tiden inneburit en hel del spenderad tid i klorerat vatten.


Djupvattenslöpning är, hur ska jag uttrycka det, intressant. Man känner sig som en hyfsat udda figur då man glider genom vattnet i super-slow-motion samtidigt som man frustar som en vårbrunstig tjur, kippar efter andan och försöker undvika otrevliga kallsupar från de sporadiska småvågor som emellanåt gungar förbi som resultat av tonåringarnas vattenbombande.


I helgen körde jag två intervallpass i bassängen. Ett med långa 5-minutersintervaller och ett med korta 1.30-intervaller. Båda lika jobbiga som sköna. Härligt att få bli rejält andfådd igen. Det känns som att detta kommer att få bli min huvudsakliga träningsform åtminstone ytterligare en vecka. Då skall jag vara redo får lite landlöpning igen. Och då skall jag minsann förära Sveriges andra stad med ett löpande besök.

tisdag 28 april 2009

Rehabtrubbel med Bubbel

En missräkning vad gäller djupvattenlöpningen på semestern. Bassängerna på området lämpar sig tyvärr icke för sådana aktiviteter. De är helt enkelt för grunda. Skit också.

Försöker simma och leka mig trött. Och styrketräna lite sporadiskt. Samt att fylla år ordentligt. Idag passeras nämligen ännu en noll-milstolpe i mitt liv. Firas just nu med bubbel som precis levererades med bud till vår lilla bungalow. Tack för det fotografen!

Allt har sin tid. I morgon fortsätter min rehab. Jag vill och jag ska kunna springa de där 42 om en månad!

Skål!

lördag 25 april 2009

DWR

Deep water running. Ett nytt inslag i mitt löparliv.


I torsdags efter domen om ischias fallit far jag sent på kvällen iväg till affären för att göra några nödvändiga basvaruinköp. Bland rågkakor och knäckebröd sprang jag av en ren slump på stadens glada och supertrevliga badmästare. Istället för att enbart byta de vanliga artighetsfraserna passade jag på att fråga honom om möjligheten att låna wetvests i stadens badhus. Han förtäljde att det gick fint att helt kostnadsfritt låna de något till åren komna västarna. Vid frågan om det även gick bra att låna med sig västen "hem" för att användas i annat badhus blev svaret också: "Självklart. Inga problem".


Klockan 06.00 morgonen därpå stod jag därför utanför badhuset, fick syn på herr Badmästare därinne och blev insläppt för att tillsammans med honom leta upp en passande väst. Vi hittade till slut en som satt som en smäck och som var i relativt i bra skick trots dess höga ålder. "Ta du den och kör hårt. Behåll den så länge du känner att du behöver den". När man träffar människor som vår badmästare inser man att det finns gott hopp för mänskligheten.


Idag var det dags att för första gången testa djupvattenslöpning. Jag och min lånade väst gav oss i morse av till badhuset för att bekanta oss lite med varandra. Efter några tips jag läst och sett på nätet så hade jag en grovhuggen plan om vad jag skulle göra med de 35 minutrarna som jag hade till förfogande innan andra sysslor skulle få fokus.


Det kändes lite avigt till en början men efter ett tag fick jag häng på det, hittade balansen och kunde börja trycka på i klorvattnet. Det var faktiskt riktigt jobbigt och 35 minuter kändes tillräckligt för att vara första gången med wetvest och faktiskt det första passet på en hel vecka. Kände mig nästan lite vimmelkantig men väldigt nöjd då jag klev upp ur vattnet och med simskoleföräldrarnas undrande blickar i ryggen begav mig mot omklädningsrummet.


I morgon drar familjen, jag och min lånade väst söderut för att par dagars semester. De planerade morgonrundorna längs stranden får tyvärr stanna på planeringsstadiet för att inte riskera att förvärra ischias-skadan. Hoppas att det istället kan bli många trevliga DWR-pass där nere i Tyskland....


Auf wiedersehen! Bis gleich!

torsdag 23 april 2009

Ischias

Kände mig som en långsmal ryggradsförsedd amöba där jag låg på britsen och svettades i vårvärmen. En ryggrad där tredje kotan nerifrån dessutom är en aning förskjuten. Naprapat Mehlqvist ryckte och slet i mig och ett tag trodde jag att ryggen skulle gå av.


Så fick jag till slut domen. Ischias. Löpförbud ytterligare minst en vecka. Cykelförbud likaså. Djupvattenslöpning, Crosstrainer-träning och buktrycksövningar. Återbesök om en vecka. Kul. Inte.

lördag 18 april 2009

3692

Nu börjar det verkligen kännas att det är nära. Sex veckor. Det är ju ingenting!

torsdag 16 april 2009

Cykel, snabbdistans och naprapat

Cykel, cykel på väggen där, säg vad som roligast i världen är... Är det backintervaller på en MTB? Eller ett långpass till fots? Snabbdistans? Eller vad? Inget svar. Kanske är det att gå till en naprapat? Hmmm. Får det svaret på torsdag då det är dags för ett välbehövligt besök. Måste få reda på vad som får mig att få ont i det vänstra underbenet gång på gång. Hoppas att han har några teorier.


Tills dess får jag cykla, cykla och cykla. Och springa de dagar då det känns bättre i benet. Som idag. Då kutade jag faktiskt en 5k snabbdistans på fältet. Kände mig dock fruktansvärt svag i vänsterbenet. Ingen stuns. Ingen kraft. Sjukt.


Drygt sex veckor kvar till loppet i mina drömmar. Måtte jag vara redo då.

onsdag 8 april 2009

Rullande backpass

Igår var det dags för backpass. På cykel!
- Vad menas med detta? Du skall väl inte cykla de där två varven i Stockholm den 30/5?
- Nä, men vänsterbenet har börjat j-vlas lite igen och om jag inte lyssnar och vilar lite från löpningen så kanske det inte blir någonting löpt överhuvudtaget i huvudstaden den där lördagen om 7½ vecka.
- Aha! Låter ju faktiskt ganska klokt.


Plockade ner min cykel från väggen i förrådet där den hängt sedan i höstas. Smorde kedjan, pumpade däcken, knäppte fast skorna i tramporna och drog iväg med riktning Balsberget. En färd på ungefär 20 minuter. Det var lite kallt i luften och jag kände att vinden kylde mer än jag räknat med. Hade ändå tre lager uppomkring och långa tights under cykelbyxorna. Det är svårt att klä sig för cykling.




Väl framme vid Balsberget hade jag planen klar för mig. Uppför den första branta biten mot första ”toppen”. Den biten bör ta ungefär en minut att bestiga vilket är i linje med Sz’s rekommendationer för dagens backpass. Väl uppe, vänd och rulla ner igen. Håll på så i mellan 15 och 20 minuter.




Sammanlagt blev det 8 vändor. Tiden för en bestigning låg på mellan 51 och 61 sekunder. De två sista fick jag nästan syrebrist och kände mig lite vimmelkantig då jag nådde toppen. Riktigt nöjd efter den åttonde klättringen rullade jag ner för berget och fortsatte sedan hemåt. ”Kylan” hade tilltagit och min längtan efter en varm dusch nådde nya höjder.


Sträcka till/från berget: 19
Total tid: 59

söndag 5 april 2009

Digitalt väder

På löpturen för en vecka sedan bar jag både mössa och vantar. Långa tights och vindjacka. På gårdagens långpass sprang jag i shorts och en tunn t-shirt. 28 kilometer. I 6-minuterstempo. Svettades som en gris! Och detta på samma geografiska plats som mössturen för sju dagar sedan. Snacka om väderskiftningar.


Korna har blivit utsläppta på fältet. Vissa låg och solade, andra stod slött tuggandes och glodde på mig när jag kom joggandes längs en av grusvägarna. "Jösses! Håller han fortfarande på sådär?", frågade de sig nog.




Det börjar bli grönt i skogen. Och snart kommer vitsipporna! Våren är här nu. Halleluja.


Sträcka: 28.1
Tid: 2.47
Tempo: 5:56
Puls: 160

fredag 3 april 2009

Pull pull pull

Kände mig som en hönsfarmare där jag for fram på fältets grusvägar igår kväll. Mantrat jag rabblade skulle lika gärna kunna komma från någon som försöker locka med sig en skock hönor på en gårdsplan någonstans i Sverige.


Jag såg en instruktionsfilm om POSE häromdagen och blev återigen sjukt inspirerad. Har ju kört lite pose-liknande löpning på sistone, men insåg då jag såg filmen att det var ett par grundläggande detaljer jag missat alternativt glömt, bland annat att hålla hög kadens samt att inte gå upp för högt på tårna. Den höga kadensen fick mig att flåsa en del då jag "pullade" fram i 5-tempo med solnedgången som kompanjon.


I tisdags var det inget pose-löpande utan mer ett stolpigt återhämtningsjoggande på stela ben beroende på söndagens snabbdistans. Det var ju tänkt att jag och Dunceor skulle köra ännu ett backpass, men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Dock joggade vi bortom S:t Hans backar och var då tvungna att bestiga "vårt" berg åtminstone en gång. Det var riktigt kul, och gick ungefär tio sekunder snabbare än senast. Mest på grund av att vi idag slapp den starka motvinden. Ljuvligt!




Det närmaste pose jag kom i tisdags var den pose som Dunceor bjöd på uppe på djävulsbacken i norra Lund... Schyssta pjuck!

söndag 29 mars 2009

Premiärtur i di röe

Premiärmil på Djurgården i Stockholm. Premiärtur för mina röda DS Racers i Björket i Kristianstad. Dock inte en hel mil, utan "enbart" åtta kilometer, vilket i och för sig inte kändes så bara. Tempot var nämligen högre än vanligt. Snabbdistanstempo. Och det är ju alltid jobbigt. Målet var att försöka hålla mig under 4.30 i kilometersnitt.




Underlaget utgjordes av blöta grusvägar med ett par korta (ca 100 meter) asfaltspartier där jag riktigt kände att jag fick något bättre fart under skorna. De åtta kilometrarna sprangs som fyra varv på en tvåkilometersslinga. Varvbanor är (åtminstone för mig) psykiskt påfrestande.


Efter 13 minuters uppvärmning i 5:40-tempo och sedan tre snabba strides bar det iväg i sommartidskymningen. Hög fokus på klockan de första 100 metrarna för att försäkra mig om att jag inte gick ut för hårt. Planen var att hitta 4.30-tempot och sedan hålla mig där i fyra varv. Efter första varvet trodde jag att det skulle bli svårt, men efter tredje var jag säker på att jag skulle lyckas.


Jag var ordentligt trött men inte helt slut när klockan pep för åttonde gången och jag stannade tvärt, började gå och upptäckte att de stackars vaderna var ordentligt slutkörda. Oj, vad stel jag var. Pust, flämt, stön och stretch och sedan hemåt på stela ben. Mycket, mycket nöjd med kvällen. Och med skorna.


Sträcka (snabbdistans): 8
Tid: 35.40
Tempo: 4:28
Puls: 185

lördag 28 mars 2009

Mösslöst kraftlös

Första rundan utan toppluva på mycket länge. Våren verkar vara här nu. Äntligen! Trots det sköna vädret kände jag mig dock tråkigt platt, matt och kraftlös. Det var väl verkligen jag som drack vatten och var chaufför igår? Jo, det har jag bestämt för mig, även om det inte kändes så.


5:30-tempo var beställt och jag trodde att jag skulle kunna riva av 8k i det tempot med vänsterhandens lillfinger, typ. Men, nej. Trögt. Och värkigt i underbenen under första halvan. Hur skall det kännas i morgon då det står 8k snabbdistans på programmet? Nåja, det ger sig väl.


Sträcka: 8
Tid: 44.08
Tempo: 5:31
Puls: 162

tisdag 24 mars 2009

Extremt i St Hans backar

Idag blåser det. Ordentligt. Visserligen brukar det alltid blåsa i Lund, men detta är exceptionellt. Dock hindrade det inte mig och Dunceor att ge oss ut innan lunch med riktning St Hans backar. Det är nästan precis tre kilometer från jobbet till backområdet, vilket känns som en alldeles lagom uppvärmningssträcka. Dessutom helt i linje med vad Sz förespråkar i sitt program. Nice.


Vi var vid gott mod trots blåsten och sprang med någon slags juvenil förväntan över hur backarna skulle se ut och hur det skulle kännas att kuta upp och ner i dem.


Efter lite rekande hittade vi en backe som såg ut att vara både lång och brant nog. Löpningen skuklle få ske på det mjuka gräset då stigarna inte gick upp till topparna utan mer runt fötterna på områdets olika upphöjningar.


Första repetitionen sprangs med stor entusiasm. Dunceor tog täten och hade ett fint steg i sina ultralätta NB RC152. För min del kändes det gött att vara igång och den sköna känslan höll i sig i nästan exakt 36 sekunder. Sen passerade vi trädgränsen och den starka vinden som legat och lurat bak ett gäng buskar gjorde entré. Detta samtidigt som mjölksyran började ansamla sig i de smala benen. Detta samtidigt som jag var framme vid den brantare delen av backen. Scheisse!


Äntligen uppe efter totalt 67 sekunder. Min löparkumpan var då redan på plats på toppen. Fy fan. Det här blir jobbigt. Vi bestämde där och då att fyra repetitioner skulle bli målet för dagen. Något mindre än vad Sz förespråkar, men fullt tillräckligt för mig som kommer från, och mestadels springer i, en av Sveriges plattaste städer.


Urblåsta, bensega och glada joggade vi tillbaka till jobbet. Det här måste vi göra om. Det var ju riktigt kul!


Detaljer om passet

söndag 22 mars 2009

Kravalligt långpass i nya skor

Söndag. Långpassdag. Har sett fram emot det hela veckan. iPoden laddad med lite schysst musik och en och annan podcast. Vätskebältet laddat med både vatten och lite energigivande sliskdricka. Snickers i fickan. Lagom temp och inte mycket vind. Samt nya pjuck på fötterna. Kan ju knappt bli bättre. Kan man tycka.




Men trots de goda förutsättningarna började löpningen ofattbart trögt. Stolpigt, platt och riktigt otrevligt. Dessutom obehag i både vänster OCH höger underben. Hög puls för det låga tempot och allmänt skittrist. Inte ens de tre spanarna, Jonas Hallberg, Helena von Zweigbergk och Calle Norlén kunde få löpningen att flyta. Min veckoliga spanarstund kändes förstörd. Funderade allvarligt på att lägga av och lubba hemåt igen med svansen mellan benen.


Då spanartrion tystnat och det var dags att hitta nåt nytt att lyssna på stannade jag till, masserade vänstervaden lite grand samt rullade mig i iPodens menysystem fram till en P1 Dokumentär, "Bölden som sprack". Låter ju precis lika ballt som jag känner mig, tänkte jag och körde igång. Det visade sig handla om Kungsankravallerna i augusti -87. Eller egentligen om vad som fick det att smälla i Kungsan den där sommarveckan strax innan höstterminen skulle dra igång. En riktigt välberättad historia som på något konstigt sätt fick min löpning att börja funka. Ett "flow" infann sig och rätt som det var så kändes det som att både stelheten och stolpigheten var som bortblåsta.


Resten av passet var en ren njutning och de spenderade 2,5 timmarna kändes mer än lovligt välinvesterade.


Sträcka: 25.3
Tid: 2.29
Tempo: 5.52
Puls: 155

lördag 21 mars 2009

Fegade ur

Kalla mig "fegis". "Chicken". "Mes". Eller benämn mig "mogen". Eller kanske till och med "klok". Spelar egentligen ingen roll vilken etikett som klistras på mig. Faktum kvarstår. Jag hoppade över de planerade 800-metersintervallerna igår.


Under hela dagen hade jag velat lite fram och tillbaka angående det tänkta testpasset. Ska jag? Eller inte? Anledningen till velandet heter känningar i vänster underben. Kan inte sätta fingret på vad det är som känns. Bokstavligt talat. Hittar nämligen ingen smärtpunkt längs skenbenskanten. Det känns bara irriterat.



Kristianstads IP. En annan dag...
Bilden lånad härifrån.


Stack dock ner till idrottsplatsen efter jobbet. Var lite osäker på om jag skulle hinna med hela passet innan det blev för mörkt, men körde ändå igång med några uppvärmningsvarv. Närmare bestämt åtta stycken. Fotbollsspelarna som höll till i närheten undrade nog vad jag höll på med. Varför ligga och småputtra på bana när det finns ett schysst spår i björkskogen bara hundra meter bort?


Efter 3.2 sprungna kilometer togs beslutet. Jag bestämde mig för att strunta i de planerade "slitsamma" 800-metersloppen. Jag var helt enkelt rädd. Inte för smärtan som 800-meterslopp innebär i allmänhet, utan för att jag skulle ge mig in i något som jag sedan bittert skulle få ångra. För att jag skulle ignorera kroppens signaler, om än väldigt svaga, att det kanske inte är läge för stora påfrestningar.


Resultatet för kvällen blev att jag lämnade löparbanorna, gav mig ut i Södra Björket och avverkade en improviserad tempostege över en halvmil i fredagskvällsskymningen. Så trött fick jag bli, men på ett mer skonsamt sätt än 12 tuffa varv på bana.


Sträcka: 8.24
Tid: 42.08
Tempo: 5:06
Puls: 163/187

fredag 13 mars 2009

Kortintervaller from hell

Bloggrubriker kan ibland vara lite småknepiga att "hitta". Dock inte idag. 400-metersintervallerna höll på att fullständigt ta knäcken på mig. Sprang dem nere i björket på en bana som jag med hjälp av Polaren mätte upp till cirka 400 meter. Banan är en del av en slinga på ungefär 650 meter, vilket gav mig en gå/joggvila på 250 meter mellan loppen.


Måltid per 400-lopp: 85 sekunder, som vanligt enligt Mäster själv. Efter knappt tre kilometers uppvärmning och tre stycken hundrameters-strides störtar jag iväg på den första repetitionen.


Håller nästan på att krokna efter halva sträckan. Har jag kanske gått ut för hårt? Förmodligen. Stapplar i mål och kollar klockan: 87 sekunder. Fy fan, det här blir jobbigt. Är Mäster helt från vettet? Lunkar de 250 metrarna till starten på nästa varv. Resultatet av resterande repetitioner synes nedan. Kan berätta att det var slitigt idag. Blodsmaksslitigt.




Slutligen vill jag önska alla sextimmarslöpare LYCKA TILL i Skövde i morgon!


Hade någon i kväll frågat mig vilket jag hellre gjort; sprungit ytterligare en repetition eller sex timmar i Skövde i morgon, hade jag nog fasen valt Skövde...

onsdag 11 mars 2009

Easy Piecy

Ibland kan det vara riktigt härligt att springa. Ibland kan det vara tungt och slitigt. Och ibland känns det som idag: Bara helt sanslöst fantastiskt superskönt och lätt. Bra balans, bra rytm, bra flyt. Lätt, lätt. Tripp, tripp. Lätt framåtböjd. Ren njutning.


Idag njöts det runt Pildammsparken i Malmö. Halvannan kilometers transportsträcka dit, tre varv runt parken och tillbaka. Träffade många löpande malmöbor på min 12k-runda. Och en hel del icke-löpande också. Bland annat två snubbar som uttryckte sin åsikt vad gällde mina orangea DS Trainers. "Fiula skior!". Vände mig om och gav dem fingret. Tummen. Upp. Det var en sån dag idag.


Sträcka: 12
Tid: 63
Tempo: 5:17
Puls: 162/172

fredag 6 mars 2009

Sliten

Sliten i benen. Kvällens 7.2k på Näsby Fält gick trögt. Ont i bägge underbenen, framförallt i vaderna. Garanterat snabbdistansen häromdagen som spökar. Kombinerat med att jag sprungit lite varje dag sedan dess. Nu är det ett par dagars vila som gäller. Ja, jag säger då det. Inte mycket det fina tål...


Sträcka: 7.2
Tempo: 5:17
Puls: 168

tisdag 3 mars 2009

Snabbdistans värd namnet

Idag gick det undan. Tjohoo!


Efter fyra sköna asfaltskilometer i 6:30-tempo tillsammans med frun, som idag hade riktigt bra flyt i löpningen, var det dags för mig att ge mig i kast med dagens utmaning; Snabbdistans. Egentligen var det tänkt att det skulle köras backintervaller, men det är ju så fantastiskt dåligt med backar i denna stad, så jag bestämde redan i morse för att byta ut det mot en snabbdistans om sex kilometer.


Jag satte av i bra fart hemifrån med riktning Björket. En snabb titt på klockan efter 200 meter berättar för mig att det går alldeles för fort (3:40min/km). Det blir ofta så i början av snabbdistanserna. Förmodligen beror det på de "strides" jag på inrådan av Mäster Sz genomför innan jag kör igång. I dessa "strides" är det full fart mot slutet och det är precis som att kroppen med hjälp av dessa ruscher vant sig vid ett riktigt högt tempo och drar iväg som skjuten ur en kanon då passet börjar.


Jag stillar mig en aning, men ligger ändå på lite mer än vanligt. Första kilometern avverkas på 4.16. Ojdå. Ska detta verkligen hålla? Nästa kilometer, som också den springs på asfalt går ännu lite fortare, 4.11, och jag är redan trött. Kommer ner i Björket och fortsätter löpningen på de blöta gruscykelvägarna. Ett "varv" i första delen av Björket är två kilometer långt och min plan är att köra två sådana varv.


Efter första varvet där kilometertiderna ligger på 4.18 är jag rejält trött. En titt på pulsklockan talar om för mig att pulsen ligger precis strax under 200-strecket, vilket är riktigt, riktigt högt, även för mig. Jag beslutar mig för att korta snabbdelen till en halvmil. Känns onödigt att riskera något. Det är ju ändå bara träning. Femte och sista kilometern görs på 4.17,9 vilket är på tiondelen samma tid som på den fjärde. Det är ju helt sjukt. Vad är sannolikheten?


Summa summarum fem snabbkilometer i jämnt och fint tempo vilket ledde till nytt personligt på 5k. Trött i bena och lite känningar i höger hälsena. Nedvarvningen gjordes i sällskap med gamla kända Kristianstadsbor som kom förbijoggandes då jag pustandes stod och stretchade lite lätt efter halvmilstriumfen.


I morgon är det tänkt att jag och Dunceor ska lunchjogga ihop nere i Lund. Han har beställt återhämtningsjoggtempo och jag är just nu väldigt glad för det.


Sträcka (snabbdistans): 5.0
Tid: 21.22
Tempo: 4.16
Puls: 191/198

måndag 2 mars 2009

Slut på långpasstorkan

Tar en titt i träningsloggen på jogg.se och konstaterar att det inte blev ett enda långpass under februari månad. Anledningarna var flera. Bland dessa är "halsåkomman" som jag drog på mig i Kina den största. Ja, om man skall vara helt ärlig så störde faktiskt kinaresan som sådan löpningen en del. Jag skulle bland annat kört ett långpass den söndag jag for, men detta blev kraftigt avkortat.


Då jag denna avresesöndag varit ute en knapp timme och ett alltför stort antal saker som jag inte fick glömma att packa ner dykt upp i skallen, började jag känna paniken stiga och jag avbröt ganska abrupt. Egentligen helt i onödan. Jag hade lätt hunnit med både långpass och packning, men oron i kroppen tog överhanden. Och givetvis hade jag helt och hållet mig själv att skylla. Jag kunde ju faktiskt ha packat dagen innan. Men det gjorde jag alltså inte. Så till er som redan konstaterat min planeringsmiss kan jag bara säga: Ja, ni har helt rätt!


Nåväl, det var då och nu är nu. Mars månads ankomst skulle igår firas med just ett långpass. Jag skulle äntligen göra slut på torkan. Tog en titt i Mäster Szalkais 3.30-program och såg att han för denna dag förespråkar 22 kilometer. Jag tog detta som ett riktmärke, men tänkte samtidigt att det kanske räcker med 20 då jag haft ett nästan två veckor långt löpuppehåll under den gångna månaden.


Jag gav mig ut på mitt kära fält som nu nästan helt blivit kvitt vinterskruden och på vissa ställen istället stolt visade upp härligt leriga grusvägar. Det var hyfsat tungsprunget på vissa sträckor och vinden som låg emot gjorde också sitt till för att den gänglige kroppen faktiskt skulle få jobba lite. Ett ställe som jag nog aldrig tänkt på att jag känt mig trött i tidigare var höfterna. De kändes rejält stela och sömniga under min framfart på lervägarna. Jaja, de har väl också rätt att vara lite motsträviga ibland.




Efter drygt en mil på fältet kom jag ut på ett något mer lättsprunget underlag. Asfalten kändes stabil och skön under mina Adistars och jag studsade ut på Härlövsängaleden. Ganske snart bytte jag åter underlag då jag vek av leden och gav mig ut på Kanulhusspången; en trevlig träspång som ringlar sig fram genom delar av vårt fenomenala vattenrike. Löpningen började nu flyta på riktigt bra och det kändes lättare för varje steg. Ingvar och spanartrion som hållt mig sällskap ett tag tystnade till tonerna av Toots Thielemans och jag bytte till kära gamle Marley vars gungande takter fick mig på extra gott humör.


Exakt två timmar efter det att jag gett mig iväg var jag återigen hemma. Svettig, hungrig och rejält urblåst ställde jag mig på uteplatsen och körde en lätt stretch av mina, vid det laget, lagom möra löpmuskler.


Åh, kära långpass. Så oerhört skönt att ha fått spendera lite kvalitetstid med dig igen! Och detta samtidigt som Daniel Thynell fixade sin tredje seger i Vasaloppet. Lyfter på toppluvan och gratulerar!


Sträcka: 20.6
Tid: 120
Tempo: 5:50
Puls: 154

tisdag 24 februari 2009

Balanslöpning

Äntligen tillbaks i spåren. Och dessutom i strålande solsken. Kineshalsen som gäckat mina löpambitioner i snart två veckor verkar nu äntligen ha gett med sig. Provade vingarna i dag under lunchen. Slängde på mig löparkläderna (bara det gav en lyckokänsla) och gav mig ut på Näsby Fält för dryga sju kilometers lätt distans i lagom komfortfart.


Den snö som kommit över min del av Sverige under min Kinavistelse verkade ha fått ge sig mot solens värmande strålar. Det var på sköna grusvägar som min löpning inleddes. Underlaget skulle dock förändras (till det sämre) allteftersom jag kom längre och längre ut på rundan. På vissa ställen var det verkligen bus-halt att ta sig fram på de dubblösa skorna jag sprang i. Och andra delar av rundan bjöd på ett halvmjukt snötäcke som satte prov på balansen i den för tillfället något löpovana kroppen.




Vrister och leder fick jobba mer än jag förväntat mig och den sedan sex månader stukade vänstran fick verkligen bekänna färg. Den höll. Och planen att springa lite lugnt höll också. Så skönt att få vara tillbaka. Hoppas nu bara inte att hals-uslingen blir arg och finner på nåt nytt jävelskap.


Sträcka: 7.5
Tempo: 5:30
Puls: 156

lördag 21 februari 2009

Kinesiska halsar och usla pass

Det harklas mycket i Kina. Djupa, ljudliga, harklingar som oftast resulterar i riktigt motbjudande spottloskor. Och detta pågår överallt; på gator och torg, på toaletter, i taxibilar. Under mina vistelser i landet har jag lite smått äcklad undrat varför detta ganska osmakliga beteende är så utbrett. Nu förstår jag.


Min senaste resa till Kina avslutades i onsdags. Det skulle ha blivit en resa där jobb skulle kombineras både med en liten semesteravstickare till Shanghai, kära återseenden samt en hel del löpning på olika platser i det gigantiska landet. Dock blir det ju som känt inte alltid riktigt som man tänkt sig.


Men det började bra. Den Airbus A330-341 som tog oss från Köpenhamn till Beijing landade på självaste Lanternfestivaldagen, första fullmånen efter det kinesiska nyåret. Detta skulle ju definitivt firas. Och detta hemma hos en av våra kinesiska kollegor. Skitkul. Jag och J tog oss dit i taxi och bevittnade på vägen dit ett artilleri av kinesiska smällare och raketer. Ett fullständigt hämningslöst skjutande som pågick i timtals under hela kvällen. Ända fram till midnatt då allting plötsligt avstannade. Då inföll nämligen skjutförbudet. Ett förbud som enligt uppgift sträcker sig ända fram till nästa nyår, då oxens år tar slut och tigerns tar vid.




Påföljande morgon gav vi oss ut på en efterlängtad löprunda på Beijings gator i Chaoyang-distriktet. Ett pass där vi bland annat försökte skaka av oss en del av den jetlag vi återigen drabbats av. Det visade sig bli en ordentlig sick-sack-löpning då trottoarerna vi flöt fram på var fullständigt överfyllda med resterna från gårdagskvällens febrila fyrverkerismällande. Extrapersonal hade kallats in för att så snabbt som möjligt sopa ihop det papper som tidigare höljt svartkrutet i de miljontals bomber som briserat under Lanternfestivalens sista timmar. Jag önskar jag hade haft kameran med mig, för denna syn var något utöver det vanliga.


Löpningen flöt på fint trots slalomspringandet och det hela utvecklades till en spontan progressiv tempolöpning över en dryg halvmil. Det hela avslutades med halvannan kilometers nedvarvning, poolbesök på hotellets gymanläggning, bastu och dusch. Därefter gled man, som en ny människa, ner i frukostmatsalen och satte i sig både bacon, omelett och bakade bönor.




Morgonen därpå bjöd också på löpning. Denna gång i sällskap med inte mindre än tre kollegor. Det visade sig nämligen att det var många som lockats av tanken att springa i Beijing då de hört mina och Js berättelser från förra trippen. Löpningen gick i ett högst moderat tempo som faktiskt var påkallat av mig. Jag ville inte busa på för hårt för att undvika att slita för mycket på kroppen och underbenen. Det skulle ju bli fler rundor i Kina. Många fler, var det tänkt.


Facit för morgon nummer två blev åtta kilometers trevlig pratfartsjogging på både gamla, kända samt även lite nya löpvägar. Kul att hitta nya leder. Kul att få känna sig lite djärv i storstadsdjungeln...


Tredje morgonen hade jag bestämt mig för att vila. De stenhårda trottoarerna hade fått mina benhinnor att vifta med viloflaggen. Löpning på hårt underlag tre dagar i rad är för tufft för dem och det är bara att lyda. Tog sovmorgon och var inte i poolen förrän klockan 07.30. So far, so good. Två hyggliga pass och ett planerat inställt dito.


Alla pass är dock inte lika lyckade. Vissa är tvärtemot behäftade med riktigt usel kvalitet. Innan vi gav oss iväg tog jag en extra titt i min resehandling, passet, för att kontrollera att det verkligen var mitt och inte någon annan familjemedlems. Jag tyckte då jag vek upp det för att beskåda min passfoto-nuna att det knakade oroväckande mycket i plasten. Jag kommer ihåg att jag tänkte: "Det låter ju som om plasten i lamineringssömmen håller på att spricka. Men så illa kan det väl ändå inte vara? Det borde ju vara tillverkat av ett högkvalitativt icke-självsprickande material. Det är ju ändå en otroligt viktig handling då man befinner sig utanför landets gränser".


Jag tänkte sedan inte speciellt mycket mer på det utan stoppade ner passet och begav mig mot Kastrups flygplats. Allt flöt på fint och passet, som kontrollerades både avigt och rätt under både ut- och inresa, verkade hålla för den relativt brutala behandling som det utsattes för. Ända tills vi kom fram till hotellet. Då orkade det inte hålla emot längre, utan sprack i sömmen där den laminerade sidan sitter vidhäftad. Det här är ju inte alls bra. Sidan satt kvar, men hängde på en mycket skör tråd. Piss!




Resultatet av denna incident blev ett besök på Svenska Ambassaden i Beijing där det införskaffades ett sött litet rosa provisoriskt pass. Utan visum! Det satt ju i originalpasset som nu inte var giltigt längre. Ajfan. Hur skall det här gå? Vad är det för kvalitetssäkring på passutfärdarmyndigheten egentligen? Sånt här skall ju inte behöva hända! Men det gör det, fick jag reda på. Alldeles för ofta. Uselt är ordet. Mycket uselt.


Fjärde morgonen i Beijing skulle det åter få springas. Nu skulle benhinnorna ha fått sin behövliga vila och ett snabbpass var på programmet. Men det blev inte så. Inte för min del i alla fall. Jag hade nämligen börjat låta som många av de kineser som jag tidigare höjt på ögonbrynen åt. Djupa harklingar, hostningar och andra obehagliga ljud. Allt för att bli kvitt den påtagliga mängd grönfärgad materia som parkerat sig i halsen min. Mycket otrevligt vill jag lova. Dessutom med en medföljande smärta på vänstra halssidan ända upp i örat. Det kändes inte alls bra. När jag satt ombytt och klar på sängkanten på torsdagsmorgonen och kikade på pulsklockan, såg jag att pulsen låg ungefär 30 slag högre än normalt. Ajdå. Det fanns inget annat att göra än att meddela resten av löpargruppen att "den långe fegar ur". Ytterst irriterande. På många sätt.




Min "kineshals" har tvingat mig att hålla mig borta från löpningen sedan denna torsdagsmorgon. Således blev det inga löpande besök i Olympiska parken, inget löpande på kinesiska muren, inget långpass bland skyskraporna i Shanghais finanskvarter. Slemmet fick mig alltså på fall och jag kämpar ännu mot det. Jag känner dock att jag har segervittring nu. Låtom oss hoppas att jag har rätt. Löpabstinensen börjar nämligen bli högst påtaglig.