Fortfarande ont

Förkylningen kan inte riktigt bestämma sig. Ena stunden känns det som att den är på väg bort, nästa stund känner man sig åter vissen och seg. Kasst!

Och vänster underben ömmar fortfarande på ett mycket märkligt sätt så fort jag belastar under löpliknande former. Vid hämtning från dagis/fritids idag tyckte lillan att vi skulle springa till parkeringen för att slippa bli blöta i regnet. Jag följde hennes order i hopp att jag skulle upptäcka att jag nu faktiskt kan springa lite lätt utan att det hugger för varje steg jag tar. Men icke. Mög!

Tänk att istället få skriva ett inlägg om ett skönt distanspass på fältet, en rolig fartlek i björket eller ett utmanande testpass på idrottsplatsen...

Förkylt

Näsan rinner, halsen killar, ögonen känns grusiga, nysningarna duggar tätt, och hjärnan känns som den är inlindad i fetvadd.

Kort sagt: Förkyld.

Kanske lika bra det förresten med tanke på att jag fortfarande har lite problem med vänster underben och har lovat sjukgymnasten så sent som idag att vänta med löpningen tills det känns helt smärtfritt vid belastning.

Medicinen för benet är stretching, anti-inflammatoriska preparat och vila. Medicinen för förkylningen är vatten, C-vitamin, Strepsils och vila. Så det vettigaste att göra just nu är nog att gå och lägga mig. Förmodligen kommer jag att drömma om att jag snörar på mig skorna och "svävar" ut på fältet eller ner i björket, eller upp mot Råbelövssjön i ett skönt långpass. Just nu känns allt det där ganska avlägset.

Host. Atjoo! Snörvel.

2 km, 48 minuter

Idag var det dags för veckans tredje träningspass. Precis som vid övriga två tillfällen blev det simning idag i stadens badhus. Runt motionsbassängen pågick en hel del förberedelsebestyr inför en simtävling, så jag hade bara 1½ timme på mig innan banorna skulle fyllas av morgondagens Lasse Frölander, Stefan Nystrand och Therese Alshammar.

Planen var att köra samma program som i torsdags. 1000 + 500 meter, huvuddelen bröstsim med frisimslängder insprängda i mitten av seten.

Jag började med ett 1000-meters-set enligt modellen: 12 längder medellugnt bröstsim, 16 längder varannan frisim, varannan lugnt bröstsim och avslutningsvis 12 längder medellugnt bröstsim.

Därefter en kort paus på land där jag genomförde ett vätskebyte. Gammal ut, ny in.

Då andra setet drog igång hade jag tänkt köra 6 + 8 + 6 enligt samma mönster som i set 1. Jag gjorde så, men efter de 20 längderna så kände jag mig inte riktigt klar. Jag laddade för 20 nya som alla utfördes medelst bröstsimstekniken i ett relativt (för mig) högt tempo.

Två kilometer i vattnet och mitt pass var till ända. Det är ganska enformigt att simma, men det är bara att stänga av och kämpa på. Så här efteråt känns det riktigt bra.

Löpabstinens

Det verkar finnas en uppenbar fara med att börja springa. Man kan ju bli fast i löpträsket!! Man kan ju bli på dåligt humör och allmänt grinig de dagar som man tänkt att ge sig ut på ett pass och någonting kommer emellan, typ en onödig skada eller sjukdom.

Känslan är dock (som tur är) långtifrån den som infann sig i den förut nikotinkrävande kroppen de gånger man insåg att snuset var slut och att man var en bra bit från närmsta försäljningsställe. Hade löpabstinensen varit lika illa vet jag inte om jag vågat börja springa... Med tanke på och hänsyn till min närmsta omgivning.

Nu har jag levt i löpcelibat i snart en vecka pga en skada i vänster underben. Jag verkligen längtar ut i spåren igen. Idag var det dessutom egentligen enligt Sz:s program dags för Testpass #2. Det har jag sett fram emot, för även om det var sjukt jobbigt att springa 800-meterslopp, så var det samtidigt riktigt roligt! Jag får se om jag vågar mig på det nästa lördag kanske. Eller om jag möjligtvis väntar ytterligare ett litet tag.

Lyckligtvis känns det bättre i vaden idag, så förhoppningsvis blir det någon form av löpning igen inom kort.

På fredag är det dessutom dags att träffa en ortoped som skall kika på mina fötter. Vi får se vad han säger angående formgjutna inlägg. Skulle det kunna hjälpa mig att förhindra framtida problem?

Dunkel simning 1500 meter

Jag vet inte varför, och kom mig inte för att fråga, men i kväll var det nedsläckt i simhallen och runt motionsbassängen stod ljusstakar med levande ljus och brann så trevligt och fridfullt.

Fridfullt var det också i själva bassängen. Ingen simträning, så alla åtta banor stod till motionssimmarnas förfogande. Härligt. Jag började med att dela bana med en liten grabb som var på slutet av sitt simpass då jag slängde mig i det blöta. Efter att jag simmat ungefär 200 meter så försvann han, och jag fick ha en bana helt för mig själv. Perfekt.

På grund av det gynnsamma läget så kunde jag idag genomföra det "fartlekspass" som jag planerat att köra i tisdags, men då inte kunnat genomföra det pga för mycket folk i poolen.

Första setet: 1000 meter. 300 meter ganska lugnt bröstsim, 400 meter snabbt bröstsim varvat med frisim, 300 meter lugnare bröstsim. Skönt!

Upp ur bassängen. Sträck ut. Drick (oklorerat ;-) vatten. Och tillbaka i vattnet.

Andra setet: 500 meter. 150 meter lugnare bröstsim, 200 meter varannan bröstsim, varannan frisim, 150 meter nedvarvning medelst bröstsim.

Done.

Ett lyckat simpass där jag fick bli rejält trött under frisimslängderna och kunde sträcka ut ordentligt under bröstsimslängderna.

Den som söker han finner...

...men inte riktigt alltid.

Sjukgymnasten som jag idag förärade med ett tidigt besök klämde och tryckte, drog och slet i mitt vänstra ben så att jag var rädd att något vitalt skulle gå itu eller till och med gå av. Nja, riktigt så farligt var det kanske inte, men en rejäl omgång fick mitt underben i varje fall.

Efter att i ungefär en kvart ha försökt hitta någon speciell punkt som skulle få mig att hoppa högt av smärta, utan att lyckas, så kliade han sig lite i huvet och tyckte att det var lite märkligt. Han som över telefon i stort sett var övertygad om att detta var en klassisk benhinneinflammation, kände sig nu lite nedslagen över att inte ha en diagnos helt klart för sig.

Nu skall det tilläggas att mitt tillstånd är ungefär 1000% bättre än vad det var i måndags, så det kanske förklarar en del, men jag är fortfarande stel i vaden och styrkan är rejält försvagad. När jag står på vänster ben och sedan böjer knäleden sakta så att vaden får ta mer och mer av vikten, så kommer jag till en punkt där vadmuskeln inte längre orkar hålla uppe min kropp utan "kollapsar" så att jag är tvungen att ta hjälp av högran för att inte falla ihop.

Åter till sjukgymnastens funderingar. En sak som han funderade över var om det möjligtvis kunde röra sig om en propp i benet. VA? PROPP? Han sa att det var ett långskott, men eftersom han inte fick mig att skrika då han klämde på mig, så ville han i alla fall ta sig en ordentlig funderare så att inte lämnade tanken helt därhän utan att hitta motbevis. Han ringde upp en läkare i huset och förklarade situationen, hur benet såg ut, att det varken var eller hade varit rött eller svullet, osv. Läkaren tyckte att långskottet var på alltför långt avstånd och avfärdade dessa misstankar. Puh! Dock fick jag lova sjukgymnasten att:

• Avhålla mig från löpningen i minst en vecka (simning och cykling perfekta alternativ)
  
• Fortsätta knapra Voltaren T
  
• Stretcha regelbundet
  
• Återkomma per telefon i början av nästa vecka och berätta hur det känns i benet
  
• Söka direkt igen om det skulle bli värre
  

Yes sir! Det skall bli. Han bad mig också sluta halta och börja gå som folk igen :-)

Kontakt

Nu har sjukgymnasten ringt.

Efter att jag berättat om mina problem och min idioti att ge mig ut i spåret trots smärtan, så började han att spekulera om möjliga orsaker till det onda. I spekulationerna fanns både benhinneinflammation och stressfraktur med... Jaha...

Tid är bokad till i morgon, torsdag, klockan 08.30. Vi får se vad som sker...

Slalomsim 1500 meter

Istället för den i programmet planerade fartleken igår, så letade jag mig till stadens simhall för att få lite träning som inte belastade mitt skadade vänsterben.

12.5 km fartlek brukar ta ca en timme, där den mittersta halvtimmen står för intensiteten i passet och den inledande samt avslutande kvarten är lugn och skön uppvärmning samt nerjoggning.

Min plan var att försöka få till något liknande i bassängen; en kvarts lugn och skön uppvärmning medelst bröstsim, en halvtimmes "fartlek" i vattnet, ömsom frisim, ömsom bröstsim, alternativt ryggsim och sedan en kvarts skönt nedvarvningssim.

Planerna grusades dock när jag insåg att det var fler än jag som tycker att simning är en bra motionsform. Fyra banor var allt vi motionssimmare fick att dela på. Det blev en hel del slalomsimmande och att följa den initiala planen var inte att tänka på. Jag fick helt enkelt reglera hastighet och intensitet efter tillgången på fritt vatten framför mig.

Trots det, så fick jag ändå simmat 60 längder, 1500 meter. Det var riktigt skönt att få bli lite trött och härligt att även överkroppen fick sig en ordentligt genomkörare.

Aj

Idag gör det ont i mitt ben. Riktigt ont. Jag har haltat omkring som kapten träben hela dagen och minsta ojämnhet i underlaget har fått det att svartna för ögonen på mig.

Jag har kontaktat Motions- och Idrottsskadeenheten i jobbstaden för att få träffa en sjukgymnast som förmodligen kommer att tala om för mig att det var riktigt idiotiskt att springa i förra veckan trots att jag hade smärtor i underbenen. Och som förmodligen även kommer att informera mig att sådana här skador kan ta väldans lång tid att läka.

Det känns för tillfälligt förbannat trist. Dessutom behövde jag ställa in ortopedbesöket på Löplabbet som var planerat till imorgon. Främst på grund av ändrade planer på jobbet, men även på grund av att jag inte ens kan stödja på vänsterbenet och ännu mindre göra några som helst ansatser till löpstegsövningar eller löpbandsaktiviteter. En ny tid skall dock bokas så fort jag känner att jag är kapabel att i varje fall gå normalt igen.

På Wikipedia läste jag om sannolika anledningar till mina smärtor i benen. Det mest sannolika är "benhinneinflammation". En annan teori som stämmer in på mitt tillstånd är att det skulle kunna röra sig om en stressfraktur, men det får vi sannerligen inte hoppas. Om vi återgår till benhinneinflammationen, så stod det att läsa följande:

"Benhinneinflammation orsakas vanligen av överansträngning p.g.a. för intensiv träning, för snabb ökning av träningsdosen, hög hålfot (högt fotvalv), pronation av foten, ändrad skotyp, byte av underlag eller träning på hårt underlag."

Ja, det låter kanske inte helt osannolikt. Även om jag tycker att jag tagit det relativt lugnt och definitivt inte ökat träningsdosen mer än Mäster Sz förespråkat, så har jag ju belastat min kropp och mina ben oändligt mycket mer under det senaste året än under väldigt många av tidigare år. Dessutom springer jag en hel del på asfalt nuförtiden och är ju faktiskt född med ganska högt fotvalv.

Nej, det får bli alternativa träningsformer ett tag framöver. Simning ligger nära till hands, även om det inte är tillnärmelsevis lika inspirerande som löpning. Men, simning och lite extra styrketräning får det bli. Punkt.

Jag hoppas innerligt att sjukgymnasten kontaktar mig imorgon. Det skulle vara så trevligt om någon med relevant utbildning och praktisk erfarenhet av patienter med sådana här skador kan spekulera lite runt orsakerna och åkommorna. Mina egna spekulationer börjar kännas lite urvattnade på något sätt...

1/3 långpass i bra fart

Idag var det dags att testa om smärtan i vänster smalbens insida kunde övervinnas i ett nytt skönt långpass. Jag har haltat omkring ett par dagar nu och att långpasset skulle kunna genomföras idag har känts ganska avlägset. Men så i morse tyckte jag att det kändes lite bättre. Inte riktigt lika mycket värk, inte lika stel.

Tjoho, tänkte jag. Efter simskolan är det jag som byter om och ger mig ut på ett långpass på Näsby fält. Jag skall också passa på att byta skor till mina gamla hederliga Adidas Supernova Cushion som ger bättre stöd under hålfoten.

Efter 200 meter fick jag stanna och stretcha då smärtan blev alltför outhärdlig. 1.3 km senare var det dags igen. Då hade jag dessutom fått ont i de högra benhinnorna pga allt förbaskat haltande. Det var dags att ta ett beslut. Antingen vända om och halta hemåt, eller hitta en löpstil som minskade smärtan i vänster underben.

Jag valde det sistnämnda och det jag provade var att dra på utav bara den i 3-400 meter. Det handlade om 3:40-tempo. Det kändes bättre i benet att springa i den hastigheten än att ligga och småputtra i långpasstempo. Aha, tänkte jag. Ok, men då kanske det är lämpligt att köra en liten fartlek resten av 6.7 kilometersrundan.

Sagt och gjort. Nån 4-minutare, nån 3-minutare och ett par, tre 2-minutare senare var jag hemma och hade då sprungit de 4.7 sista kilometrarna på 21.22, i snitt 4:33-tempo i fartleken. Jag var ordentligt stel i benet när jag frustandes kom hem, och den efterföljande stretchen var både välbehövlig och njutbar.

Dagens facit:
Sträcka: 6.7 km
Total tid: 32 min 22 sek
Snitthastighet: 4 min 50 sek
Snittpuls: 170

Styrkepass efter frukost

Idag sov vi länge för en gångs skull. Riktigt skönt att få sova tills man vaknade av sig själv och inte som brukligt på helgerna bli väckt av de små.

Efter en lyxfrukost med hemgjorda Kaffe Latte och ägg- och räksmörgåsar på hembakt dinkelbröd, så tog jag fram bollen och mattan och körde veckans styrkepass. Jag vet inte vad det är med mig och styrketräning. Varför tycker jag inte att det är skönt? Varför får jag ingen endorfinkick av att pusta och stånka på en Yogamatta görandes push-ups? Eller liggandes på en stor Pilatesboll görandes ab-crunches? Är det för att jag fortfarande är en bra bit från toppen av den tröskel som jag förmodligen måste ta mig över innan det blir njutbart, precis som det var med löpningen för drygt 1½ år sedan? Eller kommer det aldrig att ge den kicken som ett bra löppass ger? Är det kanske olika sorts kickar, eller kommer kick-känslorna att närma sig varandra då man kommer mer in i styrketräningen också?

Eller är det så att jag måste få kontinuitet i styrketräningen precis som jag fått vad gäller löpningen? Ja, jag tror att det är där det ligger, faktiskt. Jag skall försöka att köra styrkepasset åtminstone två gånger i veckan hädanefter, så att det kanske, kanske kommer att kännas både roligare och mer njutbart framöver. Och dessutom kommer ju effekten (förhoppningsvis) att fördubblas...

Om en månad skall jag kunna köra 3 x 15 push-ups med ett 6-årigt barn sittandes på ryggen samtidigt som jag visslar på Scott Joplins "The Entertainer". Eller nej förresten... ungarna gillar nog inte ragtime.

Hyfsat tempo på jobbet

Torsdagens programpunkt "Tempolöpning 5 km" genomfördes idag innan lunch tillsammans med samma kollegor som höll mig sällskap på förra veckans snabbloppspass.

Det var jobbigt idag och jag hade rejält ont i mitt vänstra underben emellanåt. Jag kände mig klart mer sliten idag trots att tempot var en bit lägre än snabbloppet i samma spår förra veckan. Jag tyckte det var tungt i dagens uppförslöpningar, men hade ganska bra fart nerför. När vi hade 200 meter till "mål" började den ene kollegan spurta som en galning. Jag hade varken lust eller ork att försöka svara. Min puls låg då på 190 och tempot någonstans runt drygt 4 min/km.

Kmtiderna såg ut på följande sätt: 2.34 (0.5km), 5.04, 4.46, 4.38, 4.36, 4.19 (0.95km). Således enligt plan...

Jag får se hur det blir med den planerade distanslöpning i morgon och långpasset på söndag. Kanske att jag bara tar ett lätt genomblödningspass i morgon eller på söndag ute på fältet för att kolla läget med värken i vänstran. Man kanske skulle prova sina gamla Adidas i helgen bara för skojs skull?

Det är sååå trist att ha ont. Mögtrist!

Dagens facit:

Uppvärming:
Sträcka: 1.76 km
Tid: 9 min 55 sek
Snitthastighet: 5 min 38 sek / km
Snittpuls: 151

Tempolöpning:
Sträcka: 5.45 km
Tid: 25 min 59 sek
Snitthastighet: 4 min 46 sek / km
Snittpuls: 180

Tillbakalöpning:
Sträcka: 1.76 km
Tid: 10 min 00 sek
Snitthastighet: 5 min 41 sek / km
Snittpuls: 170

Totalt:
Sträcka: 8.97 km
Total tid: 45 min 54 sek
Snitthastighet: 5 min 07 sek / km
Snittpuls: 171

Ortopedtid bokad

Det låter ju nästan Foppa-allvarligt, men några sådana problem med fötterna har jag inte, som tur är. Nä, det handlar om att träffa en ortoped som skall få titta på mina fötter och fixa fram formgjutna inläggssulor till mig.

Jag har funderat på det länge. Ja, ända sedan jag bytte från Adidas till Nike och kände att jag inte fick lika mycket support under hålfoten i Nike som jag fick i Adidas. Dock avfärdade jag det med att det nog var en vanesak, men den senaste tiden har jag blivit mer och mer övertygad om att jag gärna skulle vilja prova med formgjutet i alla fall.

För tillfället har jag lite känningar i vänster underben och det kan vara benhinnorna som spökar. Smärtan sitter dock inte på "utsidan" av underbenet där jag kan få ont då jag t ex promenerar i väldigt rask takt. Nej, denna gången är det på insidan. Svårt att förklara och det spelar egentligen ingen större roll för det här inlägget. Det som jag ville få berättat har jag ju i stort sett redan sagt; Jag fick äntligen tummarna loss att gå in på löplabbet och beställa tid hos ortopeden. På tisdag är det dags. Och tänk om formgjutna sulor kan reducera risken att få ont. Det är ju det jag hoppas på...

Rolig fartlek på bäckmörkt fält

Klockan hade hunnit passera 18-strecket när jag gav mig iväg för att genomföra veckans fartlek.

Himlen var igenmulen, men det var uppehåll och temperaturen låg på sköna 6 grader. Jag hade bestämt mig för att köra fartleken på fältet idag, istället för i Björket som jag annars brukar. Detta krävde dock att jag fick använda mig av en av mina fina julklappar; den eminenta pannlampan. Utan den hade jag inte sett mycket där ute idag. Det är mörkt på fältet då solen gått ner och månen skyms av tunga moln. Riktigt mörkt.

Jag hade en lätt bris i ryggen då jag begav mig iväg med riktning Norra Lingenäsets parkering. Efter cirka tre kilometer var jag framme och började genast att stega upp en 100-metersbana där jag skulle köra lite koordinationslopp. Det är så härligt att springa på grus, och så härligt att få dra på ordentligt i koordinationsloppen. Det kändes ganska bra idag. Enda problemet var vänster underben som knorrade lite. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör ont, men nåt är det. Det onda är dock inte så illa att det hindrar mig från att springa, men det finns nån liten obehagskänsla som pockar en del på uppmärksamheten.

Efter de tre koordinationsloppen körde fartleken igång. Konservativ som man emellanåt är känd för att vara, så körde jag samma mönster som under mina tidigare fartlekspass. Jag tycker att de fungerar bra och det är ju enligt Mäster Sz tänkt att vi under dessa fartlekspass skall fokusera på långa intervaller, 2 - 4 minuter. Därför ser jag ingen anledning att frångå det inkörda fartleksmönstret.

Första snabba (en nätt liten 2-minutare) sprangs i ett härligt högt tempo, lite styvt 4 minuter per kilometer. Egentligen var det kanske lite för högt, men det kändes bra att springa idag. Jag kände dock efter drygt halva 2-minutaren att jag började närma mig mjölksyretröskeln och slog av lite på tempot mot slutet. Övriga snabba partier gjordes i ett lite mer kontrollerat tempo, knappt 4:30. Joggintervallerna däremellan var riktigt lugna och sköna.

Sammanfattningsvis ett utomordentligt trevligt intervallpass på ett kolmörkt fält i skenet från en Silva-pannlampa ackompanjerad enkom av ett lätt brus från en ljummen skånsk januarivind.

Dagens facit:

Uppvärmning:
Sträcka: 3.0 km
Total tid: 16 min 28 sek
Snitthastighet: 5 min 29 sek /km
Snittpuls: 152

Fartlek (Tempo/bpm):
2 (4:17/180)
1 (5:59/175)
4 (4:28/181)
2 (6:11/164)
3 (4:29/180)
2 (6:02/169)
2 (4:13/178)
1 (5:48/176)
4 (4:27/181)
2 (5:46/171)
3 (4:27/182)
2 (6:28/170)
3 (4:28/180)
Total sträcka fartlek: 6.45 km
Snitthastighet fartlek: 4 min 51 sek / km

Nedvarvning:
Sträcka: 3.04 km
Total tid: 17 min 42 sek
Snitthastighet: 5 min 49 sek/km
Snittpuls: 162

Totalt för dagen:
Sträcka: 12.5 km
Total tid: 1 tim 06 min
Snitthastighet: 5 min 16 sek (Max: 3:49)
Snittpuls: 167 (Max: 188)

LLL - part III - 16 km ren njutning

Det är inte klokt vad mycket nytta lite vila kan göra. Min kropp har levt i löpningscelibat sedan i fredags morse då jag plågade mig igenom ett 8 km segt distanspass. Idag var det dags för att avsluta viloveckan med ett lite kortare långpass över 16 km.

Efter att ha haft gäster igår med tillhörande god mat och gott att dricka i form av både Valpolicella Classico Superiore, Sauternes och übergod Weissbier så var man lite osäker på hur det skulle kännas idag. Som tur var kändes det bra. Riktigt bra. Jag hade i och för sig lite känningar både i vänstervaden, högerknäet och högerhöften de första kilometrarna, men när det släppte så var resterande distans en ren fröjd att springa.

Jag sprang nästan uteslutande på asfalt och gjorde en sightseeingstur av rundan i gamla välkända kvarter i området där jag växte upp. Solen tittade fram då och då och temperaturen låg på behagliga 6 grader. Pulsen stabilserade sig runt 153 och löpningen flöt på i ett lagom långpasstempo.

Nanon hann igenom 27 låtar från spellistan som jag kompilerade till min fru för ett tag sedan och som innehåller rätt så många sköna, företrädelsevis svenska, klassiker. Jag undrar hur många sekunder per kilometer man kan tjäna genom att spela "rätt" musik under löpningen. Finns det någon vetenskaplig undersökning gjord i ämnet? Borde kolla upp det.

Nästa vecka är det slut på vilandet. 50 km fördelat på 5 pass. Får se om kroppen är redo för den mängden...

Dagens facit:
Sträcka: 16.6 km
Total tid: 1 tim 34 min 30 sek
Snitthastighet: 5 min 41 sek / km
Snittpuls: 153

Stum distans 8 km

Ingen sa nånting på hela rundan...

Det var tungt idag. Mycket tungt. Jag var stum och seg i benen från allra första kilometern. Och jag tror mig vara klok nog att, i varje fall så här i efterhand, förstå varför (hade jag varit riktigt skarp så hade jag förstått det utan att behövt gett mig ut idag). Jag har givetvis inte återhämtat mig från onsdagens snabblopp och gårdagskvällens styrkepass. Det borde jag som sagt ha begripit, men ibland tänker man inte förrän efteråt...

Klockan 05.07 stack jag ut huvudet i januaristrilregnet och satte igång mitt lätta distanspass, som jag tänkt skulle bli en mils "parkpromenad". Redan efter 100 meter kändes det som att jag glömt koppla ur handbromsen. Det var h-e vad segt det går. Nåja, det släpper nog snart när benen har vaknat. Klockan är ju ändå bara fem på morgonen. Men icke. Segheten satt i hela rundan. Riktig snigelfart, pulsen nästan uppe på "rött" vad gäller lätt distans. Nej, det här var inget vidare!

Hade jag igår vetat vad jag vet nu, så hade jag skippat dagens morgonpass, kanske kört en liten runda i kväll, eller vilat hela dagen för att köra långpasset i morgon och vila igen på söndag. Nu får vi se hur det blir. Vilan i morgon är ju given, men om det blir långpass eller en kortare variant på söndag återstår att se.

God morgon!

Dagens facit:
Sträcka: 8.0 km
Total tid: 45 min 49 sek
Snitthastighet: 5 min 44 sek / km
Snittpuls: 160

Snabblopp på lunchen

Idag var det dags för det planerade lunchlöppasset. Klockan 11 var vi ombytta och klara och begav oss iväg. Det var nykommet och kul att springa i grupp. Vi värmde upp genom att bege oss från kontoret till jobbstadens trevliga löparspår som erbjuder ett spår i en för mig ovanlig, men garanterat väldans nyttig, terräng. Det är jämfört med mina normala löpstråk ganska kuperat. Jag önskar faktiskt att jag hade en mer kuperad slinga på nära håll i hemmastaden, men så är dessvärre icke fallet. Det är platt på "mitt" fält. Rejält platt.

Då vi nådde starten på spåret stannade vi till och sträckte ut löpmusklerna en aning. Det låg en förväntan i luften som var ganska trevlig. Hur skall det här gå? Kommer Mr Orienterare att ta kål på oss andra två eller är han snäll nog att rätta sig efter min hastighetsmätare? Min plan var att försöka hålla 4.40-tempo (Mäster Sz tycker att vi bör genomföra passet i ett tempo mellan 4:36 och 4:48 min/km). Så fort vi lät Mr Orienterare ta täten så kröp tempot upp sakta men säkert. "Flås, flämt, ursäkta mig, men vi ligger lite för högt i tempo... flås, flämt". Okej, då saktar vi väl ner då...

Trots att pulsen låg runt (och över) 90% av min förmodade maxpuls så kändes det bra under hela passet. Visst, det var jobbigt, men inte för jobbigt. Jag blev trött, men inte slut. Vi lyckades hålla ett jämnt tempo runt 4:35 utan att sacka på slutet. Den sista kilometern var faktiskt också den snabbaste. Hade jag sprungit ensam hade jag nog tagit det lite lugnare och kanske försökt hålla pulsen ett antal bpm lägre. Jag vet inte vilket som är att föredra. Jag tror i och för sig att jag inte skall stirra mig alltför blind på pulsklockan under sådana här pass, utan istället känna efter vad kroppen tycker och säger. Idag tyckte jag att den långe kroppen hängde med rätt så bra, utan att knorra för mycket.

På nedjoggen på vägen tillbaka till kontoret drogs planerna upp för träningen framöver. Vi bestämde att vi skall försöka köra minst ett lunchpass i veckan, vilket passar bra för min del. Dels "slipper" jag en del 05.00-löpningar, dels får jag springa i kuperad terräng, dels får jag springa i dagsljus även mitt i veckan. Det verkar ju schysst!

En liten reflektion angående dagens puls; Jag har alltid hög puls när jag trycker på lite (smyger under 5-minuterstempo). Jag jämför dagens pass med ett 6 km långt snabblopp som jag sprang en morgon för ett par månader sedan. Då sprang jag på asfalt (helt okuperat) i 4.30-tempo. Min puls låg den rundan på 181 bpm i snitt.

Är det inte tänkt att man, ju mer tränad man blir, skall kunna köra på i snabbare tempo med lägre puls? Krävs det mer än 6 månaders löpträning för att märka några sådana effekter? Är jag för hialös (=otålig)? Om jag hade kört enligt Maffetone och bara kört extrem aerob träning, hade jag då nått snabbare resultat vad gäller snabbare tempo med sänkt/bibehållen puls? Eller gäller det bara under eller på den aeropa tröskelpulsen (180 - ålder)? Frågorna tenderar att bli många när man börjar fundera...

Dagens facit (Snabbloppsdelen):
Sträcka: 5.4 km
Total tid: 24 min 47 sek
Snitthastighet: 4 min 36 sek / km
Snittpuls: 182

Gröt

Är det fler än jag som äter gröt till frukost? Jag började med det för ungefär två år sedan då jag lyssnade på ett föredrag som hette "Att orka vara ledig". Ett kanonföredrag som hölls av en snubbe som heter Mats Petersson. Han är för övrigt den man som jag måste tacka för att jag ändrade min livsstil från att vara en snusande, coca cola-drickande och pizzaätande geek till att bli den nikotinfria, mer nyttiga "löparnörd" som jag nu så smått börjar inse att jag blivit.

Nåja, tillbaks till frukosten och gröten. Denne Mats berättade om ett kanonfint grötrecept som jag har kört på sedan den där magiska eftermiddagen på jobbet i januari 2006. Här har ni receptet:

Blanda följande ingredienser i en burk:

5 dl rågflingor
5 dl fiberhavregryn
1 dl krossat linfrö
1 dl skalad hirs

Till en portion tar ni sedan:

1 dl av ovanstående blanding
2.5 dl vatten
Lite salt

Koka upp och låt puttra på svag värme i 6-7 minuter. Servera med mjölk.

Det är en kanongröt som man står sig på länge och som får magen något ordentligt att jobba med. Prova, vetja.

Receptet hittas i en bok som heter "Kom inte och säg att du är gammal", skriven av Mats Petersson, Claes Hellgren (den "gamle" landslagsmålvakten i handboll) och Alex Danielsson (ICA förlag). Den kan beställas via bl a Mats hemsida. Jag rekommenderar den varmt. Det är perfekt läsning för oss som närmar oss de magiska 40....

Dagens snabblopp blir lunchpass i morgon

En smärre omplanering av "lugna" veckan innebär att dagens snabblopp flyttas till att bli ett lunchpass i morgon, torsdagens distanslöpning blir nog ett morgonlopp på fredag och söndagens långpass ligger kvar.

Det skall bli kul att springa på lunchen i morgon. Jag får nämligen sällskap av två kollegor. Den ene kommer att bli en av mina följeslagare på det stundande Göteborgsvarvet, den andre har vi inte lyckats övertala än. Varför vet jag inte. Han skulle kunna ta det som ett lättare träningspass eller en trevlig lördagsutflykt, då han är en riktig löparvirtous (har till och med tränat med självaste Mäster Szalkai!).

I vilket fall så skall det bli kul att springa med kollegorna i morgon. Jag undrar om jag hänger med i deras tempo...

LLL - part II - Ett pass i snöslask

Det är töväder i Skåne. +2 grader. Den snö som kom i veckan börjar smälta bort igen. På de större vägarna är nästan all snö borta. På stigarna ligger det fortfarande en hel del snö och is kvar. Snö och is som börjat smälta och nu ligger som ett tumtjockt, halvmjukt och slaskigt lager över gruset och asfalten.

Att springa i detta snöslask är ganska trist. Och ganska jobbigt. Åtminstone om man springer långt i detta dåliga slabbiga före. Och det gjorde jag idag. Det var nämligen dags för ytterligare ett långpass. 18 km.

Jag bestämde mig efter lite funderingar för att springa samma rutt som förra långpasset, med den lilla skillnaden att jag skulle nå en halv kilometer längre in i byn Österslöv eftersom dagens pass skulle bli en kilometer längre än senast.

Planen var att helt och hållet springa på puls idag. Förra passet (då föret var perfekt och jag var ordentligt utvilad) låg snittpulsen på 152. Jag tänkte att pulsen under dagens pass också skulle hamna i dessa trakter. Enligt mina något grova beräkningar så bör min långpasspuls ligga mellan 140 och 154. Jag förstod direkt att det skulle gå bra mycket långsammare idag om jag skulle kunna hålla pulsen runt 152.

Den spikraka asfalterade cykelvägen över åkrarna bort mot Balsby var ganska OK vad gäller underlaget. Det var dock lite halt på sina ställen så det gällde att vara på sin vakt så att man inte plötsligt gjorde nån ofrivillig piruett.

Jag hade laddat Nanon med idel lugna sköna låtar för att på så sätt lättare komma in ett lugnt och behagligt långpasstempo. Det gick sådär måste jag säga. Jag fick vara väldigt koncentrerad för att hålla pulsen sub 155. Så fort jag slappnade av och lät de långa bena sträcka ut, så ville pulsen sticka iväg över 160.

Väl framme i Balsby, där den vackra delen av spåret tar sin början, så möttes jag av det trista och ganska tungsprungna underlaget. Detta fortsatte hela vägen längs sjön ända upp till Österslöv där jag efter 9 km vände på 56.09 och påbörjade hemresan.

Trots det lite disiga vädret så hade man fin utsikt över Råbelövssjön då man lufsade fram. Det var precis som alltid förtrollande vackert. Husen som ligger på slänten ner mot sjön såg ut att trivas och såg faktiskt lite malliga ut. Jag lämnade sjön bakom mig och lät Bob Marley and the Wailers underhålla mig ett antal minuter på min väg hemåt.

Då jag efter nära två timmar anlände vid hemmahuset var mina ben ganska trötta och sega. Men 18 km på skittrist underlag var ändå ett relativt bra träningspass som jag förhoppningsvis kommer att ha nytta av längre fram i vår och sommar. Det som däremot var riktigt tråkigt var att jag under min runda missade att bevittna Charlotte Kallas sanslösa slutseger i Tour de Ski. Vilken tjej! Helt sanslöst makalös!

Dagens facit:
Sträcka: 18.0 km
Total tid: 1 tim 51 min 13 sek
Snitthastighet: 6 min 10 sek / km
Snittpuls: 154

Blankis

Gissa om jag är glad att jag köpte broddar (slipstoppers) i torsdags? Idag kom de än en gång väldigt väl till pass. En timme innan jag gav mig ut berikade nämligen Moder Jord denna del av världen med en omgång underkylt regn som förvandlade hela stan till en enda enorm utomhusisbana. Perfekt blank-is. Överallt!

Broddarna åkte som sagt på och jag tassade försiktigt ut på fältet för att tillryggalägga 8 km i lätt distanstempo (ca 5.30 min/km). Termometern visade -1.6 grader. Snön som kom under torsdagen och fredagen låg kvar på grusvägarna och vinden som ställde till en del problem för min tempolöpning i torsdags hade inte gett sig av utan låg fortfarande och lurade ute på fäladen. Den hade kanske mojnat en anings aning, men var fortfarande en faktor att räkna med.

Jag tog det väldigt lugnt idag, dels med tanke på att jag tagit i lite för mycket i torsdags, dels för att jag har ett 18 km långpass på programmet i morgon. Sedan var det ju dessutom enligt Sz även dags för ett styrkepass idag.

Drygt tre kvart efter jag gett mig iväg var jag tillbaka inne i stugvärmen. Jag kände mig nöjd med rundan och längtar redan till morgondagens LLL-pass. Efter lite stretching av vader, hälsenor och framsida lår gav jag mig på styrketräningen. Och då blev det dags för ännu en premiär i mitt träningsliv, nämligen benyttjandet av en pilatesboll. Jag körde dagens sit-ups liggandes på denna julklapp. Det var helt perfekt. Kändes riktigt skonsamt och bra för ryggen. Pilatesboll rekommenderas varmt!

Dagens facit:
Sträcka: 8.0 km
Total tid: 45 min 25 sek
Snitthastihget: 5 min 40 sek / km
Snittpuls: 160

Kilometertider (bpm):
1. 5 min 38 sek (140)
2. 5 min 26 sek (158)
3. 5 min 38 sek (161)
4. 5 min 38 sek (160)
5. 5 min 54 sek (160)
6. 5 min 36 sek (167)
7. 5 min 50 sek (163)
8. 5 min 44 sek (170)

Tempolöpning på skånska vintervägar

Intressant... och jobbigt. Det summerar dagens pass ganska bra.

Intressant eftersom jag aldrig tidigare sprungit på fältet i mörker. Det gjorde jag idag iklädd pannlampa. Intressant också eftersom jag aldrig sprungit på fältet då grusvägarna varit täckta av ömsom is, ömsom snö i klassiska skånska drivor. Dessutom intressant att springa med broddar, vilket jag heller aldrig gjort förut.

Jobbigt på grund av en äkta skånsk vintersnålblåst som drog över fältet. Jag var också dum nog att stressa ut på passet alldeles för tätt inpå intagen kvällsmåltid vilket inte gjorde det mindre ansträngande.

Dagens programpunkt löd "Tempolöpning 6 km". Tempot i löpningen skulle succesivt höjas kilometer för kilometer för att efter 4 km hamna på en fart som ligger något snabbare än tänkt marafart (5 min/km). Min initiala plan när jag för ett par veckor sedan läste om detta pass var att köra följande kilometertider: 5.30, 5.15, 5.00, 5.00, 4.45, 4.45.

Trots att det idag rådde ganska annorlunda och i viss mån extrema yttre förhållanden, så höll jag (dum som jag är) fast vid min originalplan. Detta resulterade (givetvis) i att jag behövde lägga passet på en mycket högre intensitetsnivå än det var tänkt. Under de två sista kilometrarna låg pulsen runt 180 bpm, vilket jag tycker är på tok för högt. Mina kilometertider idag blev: 5.20, 5.12, 5.00,0(!!), 4.54, 4.58, 5.00. Således lite avmattning mot slutet av passet. En klar indikation på att jag körde för hårt. De 1.5 nedvarvningskilometrarna som fick avsluta dagens löpning skedde i ett riktigt lustempo. Det var skönt.

Förutom oförmågan att hålla intensiteten på en rimlig nivå så är jag nöjd med både passet som sådant och den nya utrustningen som premiärtestades idag. Att springa med pannlampa är riktigt mysigt. Det är ju som att springa i en egen liten bubbla ute på ett stort mörkt fält. Coolt. Och att springa med broddar fungerade bättre än väntat. Det bådar gott inför de kommande kalla månaderna.

Dagens facit (tempolöpning):
Sträcka: 6 km
Total tid: 30 min 24 sek
Snitthastighet: 5 min 04 sek / km
Snittpuls: 172 (Max: 184)

Kilometertider (bpm)
1. 5 min 20 sek (155)
2. 5 min 12 sek (164)
3. 5 min 00 sek (175)
4. 4 min 54 sek (175)
5. 4 min 58 sek (181)
6. 5 min 00 sek (180)

En jobbig mil med aeroba funderingar

Jag är nog inte helt återställd. Dagens mil som utfördes i snigelfart kändes mestadels ansträngd och jobbig. Precis som igår så fick pumpen jobba ett antal slag mer än brukligt per minut, vilket väl är ännu ett tecken på att kroppen fortfarande är under återuppbyggnad efter den relativt korta men intensiva sjukperioden.

När jag gav mig iväg visste jag inte riktigt vad det skulle bli av dagens löpning. Jag funderade ett tag på att ge mig på fartleken som Sz-programmet uppmande till, men kände redan efter 500 meter att det istället fick bli distanslöpning modell lättare.

Dagens rutt gick via järnvägsviadukten och Prästallén ner i Björket där jag sprang ungefär fyra kilometer på underbart underlag; hårt packad grus som på vissa sträckor var täckt av ett tunt lager björklöv och lite granbarr, innan jag återvände hemåt igen. Vädret var bra; 2 grader varmt, vindstilla, lätt, lätt duggregn.

Under löpningen funderade jag en hel del på det läste igår angående aerob träning. Enligt artikelförfattaren, Mark Allen, så skulle man vid ett lätt distanspass (eller långpass?) hålla pulsen på eller under (180 - ålder), i mitt fall 142, för att maximera fettförbränningen under löpningen och lära kroppen hur man förbränner fett i musklerna. Mark Allen skriver vidare att han under ett års mestadels aerob löpträning förbättrade sin "mile"-tid på samma puls med tre hela minuter. Det låter ju helt sanslöst. Skall man kanske sänka farten ytterligare vid de lätta distanslöpningarna och vid långpassen för att lägga pulsen på eller under sina aeroba tröskelpuls? Skulle detta ge bättre effekt? Är "180"-formeln lika grovhuggen som "maxpuls"-formeln och hur skulle man isåfall mer exakt kunna ta reda på sin optimala aeroba puls?

Dessa tankar blandades i huvet med lite skön svensk nostalgimusik som strömmade från Nanon under dagens lätta milpass som idag som sagt kändes riktigt tungt. Jag hoppas att kroppen hämtat sig ytterligare tills på torsdag då tempolöpning står på programmet.

Dagens facit:
Sträcka: 10.2 km
Total tid: 1 tim 00 min 52 sek
Snitthastighet: 5 min 56 sek / km
Snittpuls: 152