Lätt frustrerad

Ligger i en hotellsäng på en konferensgård i sydligaste Skåne och drömmer om att få ge mig ut på en löptur då morgondagen gryr. IF Linnéa coach Nisse har siktet inställt på en skön morgonmil och jag vill så grymt gärna hänga på. Men vänsterfoten är ordentligt svullen och fortfarande lite öm efter måndagens oskyldiga lilla pass.

Tänker på en gammal Rolling Stones-låt om att man inte alltid får som man vill och ligger och vickar på och ritar luftcirklar med den i högläge placerade vänstran. Undrar hur länge stukningen skall hålla mig borta från löpningen. Hoppas att det skall vara okej att springa ordentligt igen om ett par veckor. Ler. Gäspar. Blundar.

Cykeltji

Lite fuskande med sporttejp för att stabilsera foten en aning. En fullständig fottejpning är förresten rena hantverket som kräver lite övning. Dessutom knepigt att tejpa sig själv.

Lugn jogg (6:45-tempo) på asfalt tillsammans med frun som idag sprang i sina sprillans nya Adidas Supernova Control. Tre kilometer till barnens skola för att hämta fruns cykel. Helt otroligt härligt att få vara ute och jogga lite lätt igen. Vem hade kunnat tro det för fem dagar sedan?

Då cykeln var upphämtad fick det bli jag som använde den. Jag började nämligen bli trött i den fortfarande svullna foten och lite öm i den sena som går på utsidan av underbenet över ankeln. Frun hade trott att det var hon som skulle cykla tillbaka, men där fick hon tji. Hon fick helt sonika ställa om sig mentalt och jogga hela vägen tillbaka hem. Starkt jobbat!

Sträcka: 3
Tid: 20.30
Tempo 6:50
Puls: 132

Stolleprov

Jag skulle ju bara vara med för att det var en kul grej. För att göra nånting som jag inte brukar göra. För att ge mig in i nånting som kanske egentligen ligger utanför min "comfort zone". För att tänja på mina gränser.

Jag fick frågan för en vecka sedan av en kollega, Mr Eagle. Korpbudkavle. Tre sträckor. "Det hade väl varit kul? Du kan ju ta förstasträckan, så slipper du ju bry dig om kartan utan kan bara hänga på nån som verkar veta vart han/hon ska. Jag pekar ut en lämplig kandidat innan start och sen är det bara att hänga på.". Javisst, det låter som en kul idé.

Det var två stycken 3-mannalag från jobbet som ställde upp i tävlingen tillsammans med 27 andra lag. Jag och M sprang förstasträckan i våra respektive team. Mr Eagle pekade ut vår ledarhund. Det var ingen mindre än mrs Eagle. Hon visade sig vara en riktig hejare på det där med kartläsning och eländig-terräng-löpning. Vi snackar f.d. elitorientererska.

Sagt och gjort. Starten gick. Jag och M knycklade ihop våra kartor och satte efter mrs Eagle som drog iväg längs en stig med bra fart under orienteringspjucken. Sedan vek vi tvärt från stigen in i ett björke och över en lite bredare bäck med ett rejält skutt. Eller nästan över. Plofs! Mmm, vilken härlig sumpdoft. Vilka härligt blöta skor. Skit samma, vidare mot första kontrollen. Tjoho, det här går ju riktigt bra. Och är riktigt jobbigt. En koll på pulsklockan konfirmerar detta. 185.

Mot tvåan nu. Över stock och sten, grenar i ansiktet, pinnar att snubbla på. Andra kontrollen hittad. Kanon. Sträckan till nummer tre är lång och vi knixar en hel del innan vi når fram. Till slut dyker den upp. Placerad på ett trist granhygge. Nåja, vidare mot fyran. Mrs Eagle skuttar ner för en liten slänt. Jag skuttar efter. PANG! Landar i en håla med lite snedställd vänsterfot. Stukar den rejält. Scheisse. Scheisse. Scheisse.

Tur att inte ungarna var i närheten. Då hade jag blivit fattig. Jag får nämligen böta för varje svordom jag stöter ur mig... och det blev ett gäng där på hygget vill jag lova. Det var alltså slutsprunget för min del. Resterande sju kontroller fick M och mrs Eagle stämpla utan mitt sällskap.

Jomen, så går det när man ska vara lite äventyrlig och hitta på dumheter. Dumheter som gett mig en svullen vänsterfot som just nu är ordentligt hårt lindad. Dumheter som äventyrar mina planerade morgonrundor tillsammans med IF Linnéa-coach Nisse nästa vecka. Dumheter som också äventyrar mitt deltagande i årets upplaga av golftävlingen DenSwe Cup om tio dagar. Där jag dessutom har en titel att försvara.

Ja, jag säger då det. Orientering... Stolleprov!

Tung lunchmil

Såg fram emot lunchen idag då jag skulle få komma ut och lufta skorna på ett lätt distanspass. Halsen som krånglat lite några dagar i slutet av förra veckan kändes bättre redan igår och i morse kände jag mig helt kurant.

Jag var otroligt löpsugen och var ivrig att få komma iväg. Så pass ivrig att jag glömde att tanka vätska under förmiddagen. 11.15 var jag ombytt och klar och började försiktigt tassa ner mot den kuperade slingan vid "Gården" i jobbstaden. Det skulle vara lätt idag. Låg intensitet, lätta steg. Det var i alla fall planen.

Redan efter en kilometer började jag märka att andningen var klart mer ansträngd än brukligt i den farten jag höll. Det var soligt och varmt, vilket säkert bidrog. Efter 1.9 kom jag ut i själva spåret där jag sedan uppehöll mig i dryga sex kuperade kilometer. Det kändes tyvärr inte alls lätt idag, utan riktigt tungt och kämpigt, trots att jag sprang i ett högst beskedligt tempo. Törstig var jag också. Väldigt törstig. Hela tiden.

Nåja, milen avklarades till slut och jag tackar Bob Marley och hans Wailers för sällskapet. De fick det hela att ändå kännas som ett halv-okej pass. Jag fick ju i varje fall springa.

När jag stod och stretchade efter passet hände det nånting som inte kändes sådär värst kul. Jag förnam nämligen en alltför bekant känsla i vänster underben och började panikartat borra ner fingrarna längs skenbenskanten för att kolla läget. Nej, nej, nej. Det är säkert inbillning. Allting annat går jag inte med på.

Den skadan är förbi. Historia. Den befinner sig i imperfekt. I perfekt. Jag HAR VARIT skadad i vänster underben, men det är läkt nu. Så, inget trams. Ok? Bra. Tack. Puh, där höll onsdagens planer på att spricka och det hade ju varit lite synd.

Sträcka: 10
Tid: 57.20
Tempo: 5:43
Puls: 163

Jag har bestämt mig för att korta ner distanspassen ett tag framöver för att inte fresta för mycket på benet. Det är ju som sagt lätt att förivra sig och öka på mängden för snabbt. Den fällan vill jag hemskt gärna undvika.

Hjälteaspirant

Sådärja. Då var man anmäld till evenemanget som jag definitivt bestämde mig för att deltaga i då jag träffade alla hjältar och hjältinnor den där magiska kvällen i den där trädgården på den där ön strax utanför Stockholms innerstad.

Den 30 maj 2009 smäller det och då jag skall jag vara redo!

Halsen - min akilleshäl

Min hals krånglar. Igen. Svullen och öm på högersidan, ända upp i örat. Tillståndet ledde till att gårdagens pass fick ställas in. Troligen morgondagens planerade långpass också. Vi får se.

Familjenöje

En högst intressant löprunda. Hela gänget gav sig iväg i duggregnet. Tjejerna på cykel, jag och frun till fots. Fem härliga kilometer i ett trolskt, magiskt kvällsljus låg för våra fötter respektive däck då vi satte iväg.

Tjejerna klädda i både regnjacka och vantar (!?) eftersom de tyckte det såg kallt ut. Dessa plagg skulle efter nån kilometer tas av då barnen började svettas i den ljumma sommarkvällen. Pappa fick hålla. Först ett par vantar. Tack. En halv kilometer senare ytterligare ett par. Tack, tack. Sedan en jacka, och en till. Med två vantar och en jacka i var näve joggade jag vidare och hejade på frun som idag hade riktigt bra flyt i löpningen.

I uppförsluten fick jag putta lillan som började bli trött på sin lite för lilla cykel. Fortfarande bärandes en jacka och två vantar i var hand. Det måste sett riktigt roligt ut.

Rätt som det var stod det ett par kor mitt på vägen och glodde med förvånad blick. Ett frenetiskt fäktande med armarna fick korna att lomma iväg och vi kunde fortsätta vår färd på de vattenpölsrika grusvägarna på fältet. Jag fick dock vända om ganska så meddetsamma då lillan hojtade att hon satt fast. Det visade sig att framhjulet kommit på tvärs och hade dykt ner i en färist. Loss, loss. Så, det gick ju bra. Kom, så fortsätter vi.

Tjoho! Kolla vilken härlig nerförsbacke. Här kommer vi! Härligt! Jo, ända tills lillan vinglade till och föll i backen och skrapade sina små knän. Ajaj. Upp igen. Ingen fara, vi är snart hemma.

Väl vid huset lämnade jag av min jack- och vantbarlast som jag burit på de senaste 3,5 kilometrarna, tackade övriga familjen för det trevliga sällskapet och fortsatte sedan ytterligare ett varv på egen hand. Ett varv utan några som helst spännande inslag. Bara helt vanlig löpning. Så lugnt och tyst det kan vara på en löprunda...

Sträcka: 10.3
Tid: 59.20
Tempo: 5.45
Puls: 150

Kalibrerande lunchlöp

Hade löparstället med till jobbet idag. Planen var att ge mig ut på lunchen, leta upp jobbstadens idrottsplats med löparbanor och kalibrera fot-sensorn till min Polar RS200sd.

Idrottsplatsen visade sig ligga ungefär en kilometer från jobbet. Jag joggade dit i behagligt uppvärmningstempo, 5:30, och försökte då jag kom fram att hitta en icke låst ingång, men utan framgång. Va f-n? Har de låst idrottsplatsen mitt på dagen? Vad är det för idioter som bestämmer i den här staden?

Nej minsann. Jag är här för att kalibrera och kalibrera skall jag om jag så skall behöva planka in. Vilket jag gjorde.

Jag promenerade mot startlinjen, ställde in klockan på "Kalibrering över 2 km" och började springa. Det är skönt att springa på löparbanor. Bra studs. Tempot uppskattade jag till ungefär 4:45. Fem varv senare stannade jag och bad klockan räkna ut hur snål den varit mot mig på sistone. En procent blev svaret. En procent. Det är rätt bra gjort av klockan. 10 meter per kilometer eller 100 meter per mil. Inte illa.

För att känna mig riktigt säker på att resultatet verkligen stämde bestämde jag mig för att göra en testlöpning till. Ytterligare fem varv. Samma resultat. Jaja, då vet jag det. Så bra.

Med den sista kilometern tillbaks till jobbet blev det totalt sex kilometers löpning, varav fyra (olagligt?) på bana. Ett precis lagom och trevligt lunchpass som kändes både lätt och riktigt roligt att springa.

Blöt tempostege

Skulle just slutföra semesterns uteplatsprojekt och stod med skruvdragaren i högsta hugg då himlen öppnade sig. Jaha, trist att bli genomblöt i snickar-outfiten. Dessutom lite osäker på hur de elektriska verktygen skulle må efter att ha duschat i den rejäla regnskuren som drog förbi.

Däremot perfekt läge för en löprunda. Snabbt ombyte och ut i regnet i en tempostege där tempot höjs med ca 15 sek för varje kilometer. Så underbart skönt att springa i sommarregn. Det kändes så sanslöst gott att ge sig iväg på de i regnet uppmjukade grusvägarna. Inte ont någonstans, utan bara ren och skär lycka.

Tempostegen inleddes med en uppvärmningskilometer i 5:36-tempo, för att sedan öka tempot något varje gång klockan pep att en ny kilometer påbörjats.

Resultat (Tempo / Puls):
1. 5:36 / 141
2. 5:20 / 152
3. 4:58 / 164
4. 4:42 / 170
5. 4:40 / 175
6. 4:26 / 182
7. 4:23 / 188

Sträcka: 6.9
Tid: 33.31
Tempo: 4:51
Puls: 166/191

En liten notering: Det är nog snart dags att kalibrera om klockan. Jag tycker att klockans distansangivelser nuförtiden stämmer dåligt med de kilometerskyltar som finns bland annat på fältet. Klockan är faktiskt lite för snål. Till exempel så mätte klockan de angivna 1450 metrarna mellan Norra Lingenäset och Aludden till 1380 respektive 1360 meter vid de två senaste löptillfällena. Det är runt 5% fel. Det påverkar tiderna ovan en del. Om man räknar med att klockan mäter 5% för kort sträcka ligger dagens tempo mellan 5:20 och 4:10 (snitt 4:39) istället för mellan 5:36 och 4:23 (snitt 4:51) som jag angivit ovan. Hm.... kalibrering får bli söndagens uppgift.

Skön tolva

Hemma själv idag. Frun jobbar, ungarna på utfärd med grannarna. Fixa, dona, måla, snickra. Laga mat. En "All day english breakfast" som får mig att i minnet vandra tillbaka till Englandsdagarna för elva år sedan. Kul. Och gott. Proppmätt. Och otroligt löpsugen. På med stassen. Nu skall det springas. Distanspass. Minst en mil. Känna känslan av att bara lunka på och låta benen gå av sig själv. Pulsen får bestämma tempot. Under 160 spm är tanken. Fältet får utgöra skådeplats.

Resultat: 12.3k på 1.08 (5:32-tempo) med en snittpuls på 159. Skönt? Ja, wunderschönt!

Sträcka: 12.3
Tid: 1.08
Tempo: 5:32
Puls: 159/172

Gul och Blå och Gul

Balsberget igen. Gul slinga. 5.1 km. På cykel. På 18.11. Sedan skoombyte och ett knätest på blå slinga. 2.7 km. På 12.06. Kändes hyfsat i knäet. Tillbaks i cykelskorna och sedan ytterligare en gul slinga på cykeln. På 18.02.

En skön kväll som bjöd på en del överaskningar i nerförsbackarna i form av nerblåsta grenar från gårdagens storm. BROMS! eller HOPP! Det var bara att välja.

Sträcka 1: 5.1
Tid: 18.11 (cykel)
Puls: 167/182

Sträcka 2: 2.7
Tid: 12.06 (löpning)
Tempo: 4:29
Puls: 176/187

Sträcka 3: 5.1
Tid: 18.02 (cykel)
Puls: 174/183

"Branten" fortfarande en cykelutmaning som skall klaras inom kort...

Två varv på berget

Ingen löpning idag. Har lite känningar i högerknäet. Jaha, tänker ni kanske. Är det inte ena så är det det andra. Och vet ni vad? Så tänker minsann jag också. Nu när jag äntligen verkar blivit fri från benhinneproblemen i vänstran så börjar det värka lite i höger knä. Nåja, det är säkert ingen fara. Dags att konsultera stora stretchboken antar jag.

För att inte utmana ödet idag så plockade jag istället ut cykeln från garaget. Cyklade först till Mr R för att hämta bilen som blev kvar där igår. Kräftor, öl och snaps brukar betyda taxi hem...

Sedan upp med cykeln på bilen och vidare till Balsberget. Avverkade två rundor på det rejält kuperade gula 5.1-spåret som jag cyklat ett par gånger förr. Redan efter ett varv var jag riktigt trött, men gav mig iväg på ett till. Detta andra varv klockade jag. 17.40. Snittpuls 176, max 186. Första varvet gick nog ungefär lika fort, men med något lägre puls och mer kontrollerad andning.

Den tvärbranta stigningen vid 3.5 lyckades jag inte bestiga cyklandes idag. Gjorde några tappra försök vid första besöket, men det ville sig inte riktigt. Jag fick helt enkelt bita i det sura och gå uppför... Nästa gång, kanske?

Sträcka: ca 15
Tid: 51
Puls: 164/188