Ponera att du är en man som föddes ungefär samtidigt som Armstrong & co landade på månen. Föreställ dig vidare att du började löpträna så smått för ungefär två år sedan. Då skulle följande historia kanske kunna vara din.
Du bor i en mindre stad i södra Sverige där du förlägger majoriteten av dina löpturer. För drygt ett år sedan börjar du även blogga om dina träningstillfällen och löprundor. Du springer, svettas och bloggar utan att ha några direkta läsare. Detta pågår ett tag, tills du en dag vid ett "google moment" hittar några intressanta löprelaterade fakta i en annan blog. En blog som berättar ungefär samma historia som din egen. Det handlar om att ta tag i sitt liv, om att hitta löpningen, om att förälska sig i den.
Denna blog länkar till andra liknande bloggar. Du börjar intresserat att läsa om hur andra löpare kämpar på runt om i landet, mestadels i och kring huvudstaden. Du börjar kommentera andras inlägg. Du ställer lite frågor, peppar de som känner sig nere och ger till lite hurrarop när du tycker att någon sagt eller gjort nåt som var lite extra värt att uppmärksamma. Du får i och med detta beteende fler läsare till din egen blog. Fler som kommenterar, stöttar och ger dig nya insikter i löparvärlden.
En dag läser du ett annorlunda inlägg på en av de bloggar du följer. Inlägget är ingen vanlig löptursredogörelse, utan i själva verket en inbjudan. En inbjudan till en fest. En post-marathon-fest. Du som inte tänkt att springa det omnämnda marathon anser trots detta att en sådan inbjudan kan man inte tacka nej till, så du bestämmer dig för att tacka "ja" och bokar omgående tågbiljetter till storstaden.
Väl på festen, ungefär tre månader senare, träffar du en hel del, genom de olika bloggarna, välbekanta signaturer. Känslan är till en början högst virtuell, men efter hand börjar du få ihop stora delar av det ganska stora löpbloggpusslet. Du upptäcker också att det även glider omkring en del icke-bloggande individer på festen. De flesta av dessa visar sig tillhöra en södermalmsk löparklubb. Du stiftar nya bekantskaper och finner att dessa "linneaner", som du tycker dig höra att de själva kallar sig, också är mycket trevliga människor.
Strax innan du måste bege dig inåt stan för att hinna med sista tåget mot studentstaden i nordväst språkas du vid med två av dessa "linneaner". Helsköna typer. En visar sig vara bror med en av bloggarna och en visar sig vara ett kvinnligt löpfenomen som trots sin väldigt korta löpkarriär sopat marathonbanan med festens övriga deltagare. "Brodern" frågar om du inte skulle vara intresserad av att börja träna med deras klubb. Du tackar för erbjudandet men avböjer samtidigt artigt med den enkla förklaringen att det skulle vara alldeles för tidsödande och kostsamt att ta sig de 110 milen tur och retur för varje träningspass. Du försöker alltså dig på att vara lite rolig. Du vet inte om det riktigt lyckas.
Dagen efter den sannerligen trevliga festen far du medelst tåg mot hemstaden. Tåget får problem med bromsarna och blir rejält försenat. Du känner dig ordentligt stressad eftersom du har ett relativt tight schema framför dig. Du skall ju hem, packa om din väska, försöka sova ett par timmar och sedan sätta dig på ett nytt tåg som skall ta dig till en Gästgifvaregård i nordvästra Skåne där det skall ges en ledarskapsutbildning på vilken du är en av deltagarna.
Sista biten till gården åks i Taxi. Taxin stannar på den singelförsedda gårdsplanen. Chauffören stiger ut, överräcker din nyss ompackade väska, får betalt och säger adjö. Du stiger in i den dörr där det står "Reception" skrivet på en skylt ovanför. Du tar sikte mot receptionsdisken och möts på vägen dit av ett ansikte. Ett mycket bekant ansikte. Men, det kan det väl ändå inte vara?
Du fångar blicken och får fram nånting i stil med: Ursäkta, men är inte du den linneanska "brodern"? Svaret blir "jo". Det följs sedan upp med en motfråga: Var inte du på en post-marathonfest för ungefär 36 timmar sedan? Jo, säger du. Du känner dig fullständigt förbryllad, men förmår dig ändå att ställa ytterligare en fråga: Skall du gå ledarskaputbildning? Javisst, får du till svar.
Du inser hur förbannat liten världen är. Och du skakar på huvudet ditt gång på gång på gång och skrattar åt ödets löprelaterade nycker. Du spenderar sedan dagarna fyra med denne linnean och har det ytterst trivsamt. Du bestämmer dig under dessa dagar för att skriva ett inlägg om det hela. Och i det inlägget så vill du tacka för det trevliga sällskapet på utbildningen och för de eminenta rehabtipsen. Så det gör du nu.
Tack, tack! Och skål.
