tisdag 27 december 2011

Vårvädersjul

Jullov. Som i år stavas "arbetstidsförkortning". Och uttalas "underbart skön vinterledighet i tvåsiffriga plusgrader".



Rawfoods-experiment i ugnen. Blodgivarplåster i höger armveck. Nio sköna kilometer i underbart vårväder med en fungerande rygg i går. Min härliga familj att hänga med hela dagarna. Och den numera traditionsenliga nyårslöpningen med goda vänner på lördag att se fram emot. Och senare samma kväll bubblande kvalitetstid.

Sa jag att det här med jullov äger?

söndag 18 december 2011

My precious...es

Löpningen är det minst sagt smått med för tillfället. På grund av den trilskande ischiasen. Der Rücken är alltså lite kaputt gegangen. Och symptomatiskt nog börjar nu även mina favoritlöparprylar vittra sönder.

Först sprack en av mina kära DS Racer framtill. Kastade mig ner i fruns sylåda och rotade fram nål och björntråd och lyckades någorlunda tråckla ihop den igen. Puh!



Sedan gick blixtlåset i bitar då jag skulle dra på min kära vindjacka som, förutom att vara en förbaskat snygg, lätt och skön löparjacka, också är ett fint minne från då det begav sig på ledarskapsutbildning med en (fd?) Linnéacoach på trevliga skånska gårdar.



Kanske kan Tomten fixa blixtlås? Och trilskande ryggar? Ja, det hade varit en julklapp det.

onsdag 30 november 2011

Sökes:

Inspiration, styrka och en Core-PT med pennalistiska slavdrivaregenskaper.

Sjätte veckan på det nya jobbet och tröttheten sitter fortfarande i. Känner mig minst sagt HELT SLUT i både kropp (vilket är lite skumt) och knopp (inte lika konstigt) på kvällarna vid hemkomst. En löprunda per kväll skulle garanterat fyllt på energiförråden, men kroppen säger stopp och jag vet att det är ryggen som är det största problemet. Obehagen jag känner i vänster underben har egentligen inget med benen att göra, utan det är ischiasnerven som spökar, orsakat av en försvagad coremuskulatur. Varför ska det vara så förbannat svårt att slänga sig ner på den för ett par år sedan inköpta "fitness"-mattan och köra lite härliga coreövningar? Vad är det som stoppar mig? Förutom en bedövande trötthet, lätt huvudvärk och obefintlig inspiration? HJÄLP!

söndag 27 november 2011

Ooooo

Otroligt oinspirerade, oengagerade och otåliga 20k om 1h56min. Och oroväckande orkeslös i orkanen.

onsdag 23 november 2011

50 miles? På de här gamla benen?

Det damp ner ett inbetalningskort i den digitala brevlådan igår. TEC 2012 Betalningsinformation. TEC, ja. Den 14 April. 2012! Oops. Det är ju för fasen snart. Inte mycket mer än 4,5 månader bort. 50 miles.... 50! Miles!! Nästan två marathon. På raken. På tid. Jisses.



Och jag som redan känner mig lite halvsliten. Ont både lite här och lite där. Mest här, faktiskt. I höger hälsena. För att jag är en slarver. Med de excentriska tåhävningarna. Men även lite där. I vänster underben, på insidan strax under knäet. Och så är det ju det där med ryggen. Och ischiasen. Som spökar lite då och då. På grund av att jag är en slarver. Med coreträningen.

Inget av ovanstående behöver betyda något speciellt allvarligt. Lite ont kan man väl stå ut med. Men, småskavanker på en åldrande kropp bör man nog ändå vara observant på, så att det inte utvecklas till någon seg, ihållande skada. Tåhävningar och coreträning skulle jag ju dessutom kunna sätta igång med närsomhelst. Kanske till och med redan i kväll. Träna för att kunna träna.

Japp. Så får det bli! För de där 50 milesen uppe i Täby både vill och ska jag fixa. Och det på ben som aldrig känt sig yngre!

fredag 4 november 2011

Paris? Äh! Varför då?

Tre veckor sedan nya jobbat startade. Sjukt vad tiden går. Speciellt när man är riktigt busy vilket verkligen varit fallet under dessa dagar. Annat var det veckan innan jag startade. Då var det skönt laid-back. En frivecka där det svåraste var att bestämma med vilka trevligheter alla de i kalendern underbart tomma sidorna skulle fyllas. Ett tag var jag inne på att dra till en storstad för att få uppleva den från löparskorna. En kanonidé om ni frågar mig. En inte lika bra idé om ni frågar min älskvärda äkta hälft.

Så, istället för tåget till Kastrup tog jag bussen ner till Brösarp för att därifrån fortsätta norrut från vårens Skanör-Brösarps-Ultra på egen hand. Denna gång med slutdestination Sölvesborg. Och de närmaste två dagarna blev helt perfekta och jag saknade inte Paris en endaste liten stund… Honest....

För vad är Gare du Nord mot Brösarps station?



Och vad är Seine mot Helge å?



Paris vackra damer mot Tosteberga ängars skönheter?



Eiffeltornet mot en 3G-mast i Nymölla?



Eller trestjärniga franska krogar mot pittoreska, små lokala etablissemang?




Vänsterdelen av bilderna lånades från följande platser:

Gare du Nord: http://comps.fotosearch.com/bigcomps/WTD/WTD365/PSF00187.jpg
Seine: http://farm7.static.flickr.com/6111/6307636382_9c6bd8afbc.jpg
Crazy horse: http://www.julesmoretti.com/wp-content/uploads/2010/01/rtr23zpa.jpeg
Eiffel: http://farm4.static.flickr.com/3127/2630035553_dbd8666162.jpg
Taillevent: http://bewitchingkitchen.files.wordpress.com/2010/03/taillevent1.jpg

fredag 7 oktober 2011

Blodfattigt höstlöp

Mitt-på-dagen-löpning en vardag har under de senaste åren varit begränsat till tisdagslunchlöpningarna i Lund. Men den här veckan har jag kunnat springa närhelst på dagarna jag önskat. Åtnjuter nämligen lite genom åren på-hög-staplade semesterdagar. Dagar som jag antingen tar ut nu eller inte alls. Min anställning i Lund upphör nämligen på måndag. Och nästa börjar måndagen därefter. Således nya tider, nya utmaningar!

Förutom löpning har veckan ägnats åt diverse praktiska övningar såsom tandläkarbesök, kretsloppsparksbesök, bil-fix och, för första gången i mitt liv, blodgivning. Något jag egentligen tänkt göra i en herrans massa år, men aldrig blivit färdig till. I somras knatade jag förbi en blodbuss uppställd utanför en av kontorsbyggnaderna i Lund, bestämde mig där och då att nu var det dags. Fick proven tagna, blev godkänd i besiktningen, och i tisdags var det alltså dags för premiärlämning. Vana sköterskor tog hand om mig, mina vener och mitt blod. Blev till och med bjuden på fika efter att de 450 millilitrarna var överlämnade. Trevligt. Hamnade vid samma fikabord som ett känt ansikte (från "min" brädgård) och började nästan genast snacka löpning, träningsprogram och Göteborgsvarv. Han var nämligen anmäld till sitt livs första lopp den 12/5 nästa år och hade en hel del frågor då han, via överhörning av mitt samtal med en sköterska om marathonlöpning och järn-tillskott, förstått med vad jag spenderade min fritid.




Gårdagseftermiddagen spenderades i Bockatorpet, där för övrigt Salomons Trail Tour gick av stapeln för halvannan månad sedan. Möttes då jag klev ur bilen av ett blåsigt, regnigt och helt underbart höstväder. Mina älskade trailskor, Inov8 X-talon 212, satt på fötterna och jag såg riktigt mycket fram emot en och halv timmes trippande på brandgula höstlöv, över rötter och stenar och i djupa vattenpölar. Drog iväg i "normalt" tempo och tyckte det ländes lite tungt. En koll på min Garmin indikerade att pumpen fick jobba på bra mycket mer än normalt i rådande fart. Att vara fattig på röda blodkroppar känns som att vara riktigt ur form. Jag undrar hur länge jag kommer att uppleva det så? Och undrar om det rentav kan vara "dumt" att träna innan tillräckligt mycket av det lämnade blodet är ersatt... Någon som har erfarenhet?



Trots den något högre belastningen än det från början var tänkt, var eftermiddagen i regnet till absolut största belåtenhet. Frihetskänslan var total och inte ens lösspringande rotweilers som ägaren inte riktigt lyckades få tag på innan de kom fram till mig (ståendes i givakt med händerna uppdragna) för att "hälsa" kunde få mig ur balans. Mitt-på-dagen-löpning en vardag slår på något sätt det mesta!

tisdag 4 oktober 2011

Dunceor: Plågsamma Berlin

Efter ha lyckats ignorera i drygt 6 veckor att jag strax ska springa ett marathon igen så var det ändå dags. Jag skulle bara göra ett kort besök i huvudstaden då jag hade bokat rätt sent och därför fått rätt dåliga flygbiljetter.

Lördagen började med att jag åkte till København och hängde på Illum & Magasin och tittade på fina möbler med en vän. Efter fått lite pepp där flög jag till Schönenfeldt.

Jag hade bokat ett hotell rakt under Tiergarten för att ha närma till starten på söndagen. Efter (av misstag) plankat på S-bahn lyckades jag hitta mitt hotell, kasta in mina grejer för att sedan gå och möta upp Benet och några andra. Efter ätit en kanongod men liten tallrik pasta på en restaurang med den mest förvirrade servitören någonsin i Berlins gaykvarter så var det en tidig kväll.

Nästa dag vaknade jag tidigt, åt en ordentlig hotellfrukost och förberedde mig inför loppet. Fortfarande känns det som vilken dags som helst och min tanken var att bara ta mig igenom loppet så får vi se vad som händer.

Efter promenerat till startområdet och varit lite optimistisk i min tidsplanering och efter insett att det var helt omöjligt att hitta så gav jag upp möjligheten att möta upp Benet och de andra innan starten. Jag lunkade i lugn och ro mot Startgrupp E och sen av en ren händelse så ser jag Benet stå där. Efter ett kort pepptalk så gick starten men Benet vek av för göra ett snabbt toabesök.

Nu var loppet igång. Planen sen tidigare hade hela tiden varit att gå emot sub3:30 och jag tyckte att det var lika bra att försöka hålla den och rasar det så rasar det. Efter inte ha sprungit en meter på drygt 10 dagar så var benen fräscha och sugna så det skulle bli intressant och se vad den dåliga uppladdningen skulle påverka mig.

Första km rullade på och jag la mig direkt i runt 5:00-tempo, helt enligt plan. Det kändes inte tungt och jag fick trampa lite på bromsen för inte lägga mig i högre fart.

Vädret var fint och det kändes att det skulle bli varmt de senare delarna av loppet, precis som det var 2009 när jag sprang Berlin förra gången. Detta gjorde att jag bestämde mig för att dricka på alla vätskekontroller och se till och hålla vätskan på en bra nivå. Jag har kört en hel del långpass helt utan vätska hela sommaren och känner att min kropp brukar klara det bra men det är lite "train low, compete high" så hoppades på att detta skulle hjälpa mig.

Första milen klockar in på 49:55 på min klocka, ganska exakt enligt plan. Dock så märker jag att jag ligger lite fel med min klocka och mattorna som ger en viss skillnad. Officiella tiden för 10km är 50:23 så låg några sekunder efter.

Jag sprang och väntade på när kraschen skulle komma för jag var rätt tveksam till om detta skulle gå. Jag tänker lite så att om jag kör på och ligger ok och får kraschen rätt sent så kan jag jogga det sista in.

Vid 15km kände jag lite smärta i knävecket, samma knäveck som jag hade stora problem med för drygt 3 år sen. Eftersom jag hade en hel del problem med det sist så blev jag lite orolig men jag sprang på och tänkte jag ignorerar det.

Det rullade på och kändes bra, de flesta km-tiderna låg runt 4:52-5:00 med någon enstaka över. Vid 20km så kändes det allt för bra och helt plötsligt kom en km på 4:38. Halvmaran passerades på drygt 1:45:54 (1:44:xx på min klocka) och jag låg helt enligt plan vilket skrämde mig lite.

Allting kändes bra och jag drack på varje station och när jag kom till 28-29km kände jag att det måste ju ta slut någon gång och jag valde att stega ner något i tempo. Nu hade det onda i knävecket gått bort och benen kändes helt ok. Nu låg tempot snarare på 5:05-5:07. Vid 32km kändes det fortfarande helt ok och jag tänkte då att nu är det bara en mil kvar. En mil jag för två månader sedan klarade på 42:30, så fort kommer det inte att gå idag. Jag låg fortfarande bra till vid 32km men att jag skulle kunna öka och klara sub3:30 hade jag väl börjat inse inte skulle gå. Frågan är hur mycket skulle jag tappa på sista milen.

Sen vid 34km kom väggen. Plötsligt gjorde allting ont, knävecket smärtade igen, under ena foten smärtade det och det bara dunkade i mina vader. Det jag intala mig var att jag får inte gå och det är bättre att jogga i dåligt tempo än att gå. Vid 36km övertalade jag mig själv att det var ok att gå drygt 10m vid vattenstationerna vilket jag inte ens hade gjort tidigare.

Nu var det fruktansvärt plågsamt och jag var bara trött på alla människor runt omkring. Irriterad på dem att de skulle se hur ont jag hade och hur långsamt jag nu sprang. Jag blev omsprungen av en hel del löpare runt 36-40km då jag låg i ett lägre tempo än de flesta runt mig. Tempot höll sig mellan 5:36 och 5:50. Den sämsta km blev 41km som klockades på 5:54. Kraschen var fullkomlig och det gick så långsamt tyckte jag. Så här i efterhand är jag nöjd med 5:54 tempo för det kändes som jag joggade i 7:00-tempo. Vid 41km skylten hade jag bestämt mig att då skulle allting ges så 300-400m innan så promenera jag drygt 50m för att få ner pulsen och sen när 41km kom så öste jag på med allt jag hade.

Jag kommer in på Unter DEn Linden och jag vet att det är lite mer än en km kvar. Jag drar på och försöker springa så fort jag kan. Benen vill inte riktigt vara med men jag ignorerar all smärta och bara trycker på. Jag springer på och bakom mig hör jag plötsligt en man som skriker och jag tittar bak och ser hur han helt kollapsar med kramp i båda sina ben. Jag ser samtidigt en sjukvårdare som springer emot honom så jag väljer att ignorera det och springa på.

Jag kommer längre upp och en kommentarer påstår att det nu "bara är 500m kvar" och jag försöker springa mer. Allting känns så enormt långt bort och avlägset. Jag klockar 42km och den går i 5:04-tempo åtminstone.

Nu hade jag lärt mig från 2009 att först kommer en matta med 42km och sedan kommer målet. Det gäller att inte tappa fokusen utan att ösa på det sista in. Jag ger verkligen allt och jag springer förbi en hel del på upploppet medan jag känner hur benen knappt håller mig. Klockan står på 3:37 och jag satsar allt.

Till slut är det över, jag kommer in och jag känner att min ena arm har domnat bort och jag är enormt trött. Jag går lite lugnt framåt för att få min medalj. Min tanke är och hitta bort till där Benet och jag har avtalat att träffas. Jag inser jag glömt stänga av min klocka så jag vet inte i det läget vad den exakta tiden är men jag vet den är något på 3:37:xx.

Jag väntar några minuter och sen ser jag Benet komma linkande och jag går fram och säger "Det ser bra ut" till honom och får ett väldigt trött leende tillbaka.

Vi sätter oss ner och dricker två Erdinger i det fina vädret medan vi diskuterar loppet och känslan. Efter mött upp Benets arbetskamrat så väljer jag att dra mig hemåt.

Dagen fortsätter med att jag åker och möter en vän, hamnar på en Biergarten, dricker öl till kl 24:00, åker S-Bahn hem till hotellet och är hemma 1:30, går upp kl 04:00 fortfarande lite smärre berusad och åker till flygplatsen.

Direkt efter kändes det som jag inte skulle springa fler men nu kommer funderingarna igen och antagligen vill jag ha revansch på loppet och se vad jag kan göra för tid med bättre uppladdning.

måndag 3 oktober 2011

Berlin - en riktigt lyckad målmiss

Med ett vrål av lycka passerar jag den sjukt efterlängtade mållinjen på ett jublande Stockholm Stadion. Min klocka visar på 3.34-nånting och den avslutande ruschen fick mig tydligen att lyckas gå under 3.35. Jag känner mig trött, törstig och lycklig. Och fortfarande stark. Och inser där och då att nästa marathonmål måste ju bli sub-3.30. Nästa marathon. Berlin marathon.


Alarmet ljuder. 04.00. Sätter mig direkt upp i sängen. Känner efter. Obeskrivligt trött. Och tung i huvudet. Sträcker mig vant efter näsduksförpackningen på nattduksbordet. Tömmer bihålorna för tusende gången den senaste veckan. Fan. Gör vid mig, käkar en stadig frukost och får skjuts av min älskade hustru till tåget. Allt med? Skor, Tävlingsdress, Garmin, Pass, Resorb, Nässpray, Näsdukar? Jo. Kastrup nästa.


Anländer Berlin tre kvart efter det att planet lämnat CPH. Har träffat på en trevlig danska på flyget som nu undervisar mig i konsten att köpa rätt biljett till S/U-bahn. Har själv inte tagit mig tid att ta reda på vad som gäller. De senaste veckorna har varit minst sagt überintensiva. Och den energi som eventuellt blivit över har spenderats på att försöka bli kvitt förkylningen som dock visat sig vara osedvanligt segdragen. Sätter mig på ett tåg som enligt min nya bekantskap ska ta mig hela vägen fram till den station som ligger närmast mitt hotell. Visar sig vara helt fel och blir "avslängd" på en ändstation långt ifrån min tänkta destination. Dags att börja engagera hjärnan. Hittar ganska snabbt rätt och står snart i receptionen för att checka in. En snabb vända in på rummet och sedan ut på stan. Mot Brandenburger Tor och start/målområdet för lite rekning.




Förberedelsearbetet för årets stora idrottshändelse i Tysklands huvudstad är i full gång. Jag flanerar längs 17. Juni-gatan och insuper, tillsammans med hundratals andra löparturister, atmosfären och ser med snorig försiktighet fram emot söndagens begivenheter. Framme vid den mäktiga porten på den före detta östra sidan av staden slår jag mig ner vid ett bord och ger mig på en del av den lokala menyn; En Krakauer och en Erdinger (Alkoholfrei...). Jojo. Tyskarna kan det där med korv.




Börjar fundera på var jag hämtar ut startnumret och ser mig omkring runt startområdet utan att få syn på något som skulle kunna utgöra det Expo jag efterlyser. Fiskar upp papprena ur väskan och inser att jag ska ta mig till gamla flygplatsen för att finna det jag söker. Gör så och möts ute på Tempelhof av en gigantisk utställning väldigt präglad av de stora sponsorerna BMW, Adidas och Erdinger. Letar mig fram bland hundratals utställare och hittar till slut nummer-, chip- och tröjutdelningen i hangaren längst in i komplexet. Irrar runt en del, snackar med Adidaspersonalen, försöker hitta ett par Adizero Adios i min storlek utan resultat. Avslutar besöket med en vegetarisk Flammkuche och ytterligare en alkoholfri öl innan det blir dags för hemfärd och sänggång. Spenderar alldeles för mycket tid med datorn i knäet och offrar en del av den så efterlängtade och välbehövliga sömnen. Snyter mig slutligen en sista gång för dagen, tar ytterligare en dusch nässpray, sluter ögonen och försöker somna.




Lördagen inleds med en sagolik frukost på hotellet. Under denna högtidsstund får jag ett sms av Carina som låter berätta att hon och hela SpringTime-gänget är på väg till frukostjoggen. Ska jag med? Eh? Har jag missat något nu igen? Tydligen. Skulle nog tagit mig tid att läsa på lite om kringevenemangen, men det är ju så dags nu. Inser snabbt att jag inte kommer att hinna. Vet inte om jag "vågar" heller. Snoken rinner med oförändrat tryck. Dock i stort sett genomskinligt vilket måste vara positivt. Avslutar dagens första mål, gör mig reda för lite kombinerad sightseeing och koordinering, ty idag är det tänkt att jag ska sammanstråla med inte mindre än fyra pågar som anländer Berlin från olika håll.






Börjar med att ta mig ut till Olympiastadion där frukostjoggen som Carina tipsat tydligen ska äga rum. Möts av en stor, mångspårig, men samtidigt väldigt öde station då jag kliver av S-bahn. En promenad på några hundra meter tar mig fram till arenan och jag tycker mig kunna känna en mäktig, men kall historievind svepa igenom mig då jag står och glor på det imponerande bygget. Går fram mot ingången där jag möts av mätta och glada löpare som är på väg därifrån. Får tyvärr inte komma in på området av de trevliga men väldigt bestämda vakterna. Jaja, får bli till en annan gång.




Resten av dagen spenderas på Berlins gator, på café, i tunnelbanan och ute på mässan tillsammans med nyanlända vänner. Sköter också en textbaserad korrespondens med Carina via sms där det bestäms att vi ska mötas på en italienare för en gemensam middag. Sagt och gjort. Fem skåningar och två Stockholmstjejer, Carina och Marie, slår sig ner vid ett utomhusbord hos smått förvirrade italienska servitörer. Det blir pasta för hela gänget. Denna "trolldeg" som i olika former ska förbereda oss för morgondagens utmaning. Ja, jäklar! I morgon är det alltså dags. Och jag som inte tagit ett enda löpsteg de senaste elva dagarna. Däremot snutet mig. Konstant. Produktionen fortsätter och jag får ursäkta mig ett par gånger för att inte behöva se ut som en dagisunge med en klassisk "11" under kranen vid bordet.


Middagen fortgår under riktigt trevliga former och smått oundvikligt börjas det pratas om målsättningar. Jag gillar det inte. Att prata målsättningar inför lopp, alltså. Har aldrig gjort det. Och allra minst nu då jag inte ens vet om jag kan springa över huvud taget. Vill få alla att förstå att jag inte har något mål. Längre. Tidigare var det sub-3.30. Men nu. Nä. Målgång, kanske. Om kroppen tillåter... Hmmmm. Usch, ja. Hur ska det här gå?


Strax efter halv sex på "race day"-morgonen står jag i hotellduschen och frågar mig hur jag mår. Faktiskt något bättre trots ännu en natt av alltför dålig sömn och frekventa toalettbesök. På frukosten blir det vitt bröd, skinka och marmelad, samt kaffe, juice och vatten. Inga konstigheter för att hålla sig vän med magen. Tejpning, vaselinförberedelser och sedan tävlingsdräkt på.


Promenerar bort mot starten där en rendez-vous med Dunceor är tänkt att ske tre kvart innan start. Inser då jag ser mängden löpare som köar för att komma in på området att den planen kommer att spricka. Kommer till slut innanför grindarna, lämnar in påsen, drar på mig den på mässan erhållna gröna sopsäcken och kliver in i fållan för startgrupp E. Spanar efter min E-gruppskumpan utan resultat. Hittar däremot en refug att kliva upp på som gör mig ett par huvud längre än alla andra. Lyckas i och med detta lilla trick få Dunceor att få syn på mig. Skönt. Gör upp lite efter-lopp-planer och står sedan och inväntar startskottet och det stora röda-ballongsläppet. Känner mig lite lätt bedövad. Av osäkerhet angående form och friskhet. Av en sömnskuld som börjar bli riktigt tung. Samt av alla tankar på om jag verkligen gör rätt som ändå springer trots den envisa förkylningen som gästat min kropp i nästan tio dagar. Speakerns uppmaning till löparna att inte springa om man är sjuk ringer i mina öron och gör mig än mer dimmig.


PANG! Starten går. Jag och Dunceor rör oss med myrsteg framåt. Pissnödig. Ajdå. Kastar mig ut ur den rörliga ormen av löpare och uträttar mina behov i närmaste buske. Tillbaka igen. Nu utan (känt) sällskap. Börjar jogga så smått. En jogg som snart övergår i löpning. Löpning i riktning mot den mäktiga guldängeln Siegessäule. Och mot min fjärde marathonmedalj.




Speakerns röst ekar fortfarande inne i huvudet. "Känner ni er dåliga, får tryck över bröstet, avbryt genast och uppsök läkare!". Jo, det lovar jag mig själv. Och min familj. Springer och känner efter under de första fem-sex kilometrarna, men får beskedet av kroppen att det fungerar faktiskt riktigt bra. Det (nu helt genomskinliga) snor som fortfarande vill ut ur bihålorna forslar jag bort lite diskret med hjälp av handen som jag sedan torkar torr på nederdelen av tröjan. "Rallarsnytningar" är inte att tänka på i den rådande trängseln.


Efter en första mil på 51 minuter låter jag mig nu släppas fritt och mina funderingar på huruvida jag borde göra detta eller ej suddas mer och mer ut. Jag börjar nu kunna njuta av loppet. Av stämningen och av det faktum att jag faktiskt är i gång. I ganska skapligt tempo. Kilometer efter kilometer passeras och det känns förvånansvärt lätt. Vädret är fantastiskt och publiken längs banan är glad och till mycket stor del röd, vit och dansk. Några få, enstaka, stackars svenska flaggor lyckas jag se och varje gång springer jag fram mot bäraren av den blå-gula fanan och skriker något i stil med "HEJA SVERIGE!" för att få dem att fortsätta vifta och heja fram andra svenskar som behöver stöd.


Tempot har ramlat under 5:00 per kilometer och just nu går det riktigt bra. Samtidigt har jag en liten gnagande känsla att jag inte borde köra på så pass "hårt" eftersom det med allra största sannolikhet kommer att straffa sig senare. Jag har ju faktiskt precis gått igenom en period där kroppen varit fullt sysselsatt med virusbekämpning istället för vila och välbehövlig marathonuppladdning.


Lugnar ner tempot något fram mot halvmarepasseringen men trampar ändå över 21,1-mattan på en tid som är nästan en minut snabbare än i Stockholm i våras; 1.46,29. Rullar vidare bort mot 25 och håller ungefär samma fart som löparna omkring mig, vilket känns skönt. Trots mycket folk upplever jag ingen direkt trängsel.


Saknar min familj där jag springer i min anonymitet. Känner att jag snart skulle behöva någon av mina närmaste i publiken som kan ge mig en slängpuss, en high-five eller ett extremt energi-injicerande "HEJA PAPPA!!!". Försöker rita mig bilden från Stockholms gator i huvudet och låter mattorna som passeras var femte kilometer utgöra min kommunikationskanal till de där hemma. Vill att de ska se att det rullar på fint och att jag, så här långt, håller.


Passerar 25 och nu börjar det för första gången kännas lite tungt. Och det är på tok för tidigt att få sådana känslor. I Stockholm kom dessa känslor ungefär tio kilometer senare och det är väl lite mer normalt. Men, det var då och nu är nu. Inget att göra. Bara att försöka hålla i så gott det går. Vaderna protesterar och ber mig att försöka ändra löpsteget en aning så belastningen på dem minskar. Hmmm? Ok. Inte det lättaste men låt mig göra mitt bästa.


Ännu mer protester från vaderna och så äntligen så får jag syn på trettiomattan där framme någonstans och jag, just nu med en icke nersköljd gel-klump i munnen, springer trånande efter den. Bara tolv kvar nu. Kom igen för fan. Det här fixar du. Bara att bita ihop. Ja, ja, ja!


Eller nej. Nu är det inte roligt längre. Inte alls. Ångesten kryper på i synkad takt med ett lätt illamående. Vaderna skriker, tempot sjunker och jag vill inget annat än att stanna. Inte ens det faktum att jag faktiskt kan vara med och verkligen deltaga i loppet och faktiskt till och med kan springa i ett relativt hyggligt tempo ger mig någon vidare tröst eller sporrar mig att vilja fortsätta. 35-mattan känns så ofattbart avlägsen och är så ofattbart efterlängtad att jag inte har ord att beskriva det med.


Jag äter vid varje energidepå, jag dricker vid varje vätskekontroll men känner ändå att jag inte riktigt har den energi som krävs för att hålla tempot och humöret uppe. Jag krigar och krigar, men börjar mer och mer misströsta och faller in i negativa tankespiraler och börjar fråga mig själv varför i helvete jag håller på med sådant här. Vaderna skriker och jag känner att mitt löpsteg är allt annat än vackert för tillfället. Ligger i vänsterfil och hör mitt namn (som kan skådas på nummerlappen) ropas ett par gånger och konstaterar att det är ett dåligt tecken. Det måste helt enkelt se helt jävla sjukt jobbigt ut.


Har fått ett mantra på hjärnan som jag nu upprepar för mig själv gång på gång på gång; "If I can just keep myself from walking, I'll be fine!". Av någon anledning på engelska. Om och om igen. Samtidigt som jag så äntligen passerar 35 börjar jag hallucinera om 40-mattan. "If I can just...". Blundar en stund. Öppnar sedan snabbt ögonen och stirrar rakt fram. Försöker tänka på löpsteget, men smärtan i vaderna hindrar mig från att ta lätta steg och för att få något resultat ur "lyft, lyft, lyft"-sången. Springer tungt och ångestladdat. Njuter inte ett enda dugg av att vara på Berlins gator kantat av tusentals jublande människor. Bryr mig inte. Orkar inte. Bara springa. Ett steg till. Ett till. Ett till. "If I can just keep myself from walking...".


40-mattan passeras och sista femman har gått på 27min23s, således ungefär 5:30-tempo. På något sätt bättre än jag fruktade. Nu bara 2,2 kvar. 2,2 sketna kilometer. Ingenting. Ingenting! Börjar nästan gråta bara jag tänker på mållinjen. Vill inget hellre än att vara framme. Är detta förresten "Unter den Linden"? Nej. Banan svänger igen. Detta då? Nej? Fan. Hur långt kan det vara kvar nu? 2,1? Pressar på och försöker hålla upp den lilla fart som är kvar. Ett steg i taget. Kom igen. Kom igen. Varmt nu. Svettas floder. Banan gör en ny sväng. Kan det vara? Ja, det måste vara så! Träden längs vägen. Tjocka led med jublande publik. Rödvita flaggor. Röd/svart/gula flaggor. Alla skriker och hejar. Jag hör de knappt. Ser dem inte. Ser ingenting. Förutom porten där långt framme. Porten vid Brandenburger Tor. Äntligen. Äntligen!




Springer igenom porten och sträcker armarna i luften. Minns i samma stund att målet ligger ytterligare 500 meter bort. Blir nästan förtvivlad. Försöker mig på ett futtigt försök att få en sista dos energi från publiken genom att vifta lite med de långa armarna. Resulterar i en något förhöjd publikvolym och en irriterad medlöpare som får min högerschimpansarm i nyllet. Bryr mig inte. Lite, lite kvar nu. Hör något om "Weltrekord" från PA-systemet och ser siffror på taket på en parkerad BMW precis innan mål. 2.03.38. Jisses! Och DÄR korsar jag matta 1 och DÄR matta 2 i målområdet. Jag är framme. Jag får stanna. Jag är klar! JAAAAA! Knäpper av klockan och läser 3.38.nånting. O MEIN GOTT vad skönt att få vara i mål!


Känner mig yr, stel och törstig som en ökennomad. Får köa till medaljutlämningen och det dröjer säkert tio minuter i hettan innan jag får mig ett glas vatten till livs. Stapplar på ordentligt stela ben fram längs fållorna. Folk överallt. Haltar bort mot påsutlämningen och hör en bekant röst då jag precis ska få ut min påse. "Ser ju bra ut!". Dunceor-Kalles glada och sarkastiska stämma får mig att skina upp i ett leende, det första på flera timmar, och jag replikerar med "Detsamma! Hur gick det?". "3.37-nånting...". "Grattis!! Då slog du den gamle (mig) med ungefär en minut". Jag ser på Kalle att han blir glad och han får ur sig "Börjar ju bli en ful vana det där med att komma före Benet. Först Salomon Trail och nu Berlin Marathon!". Det är du väl värd unge man, tänker jag. Jag är den förste att gratulera. Och idag hade jag inte mycket mer att ge. Närmare bestämt INGET mer att ge....


Får senare även tag på övriga i den manliga Skånekvintetten och spenderar tillsammans med dessa härliga pågar en god stund på en gräsplätt vid Erdingertälten hinkandes alkoholfri öl. Visar sig att de gjort fina resultat allihopa. Jonas (debutant 1) på 3.29, Jocke (debutant 2) på 3.51 och Robin på 4.05. Riktigt bra! Riktigt kul!




Ligger och kisar i den gassande solen med medaljen runt halsen och känner mig så sjukt färdig. Men glad, stolt och överlycklig att det till slut verkligen gick att genomföra detta mitt fjärde marathon. Det som skulle bli mitt första under 3.30, men som istället blev en riktigt lyckad 3.30-miss.




Prost, tack och hej. Ja, nu leker livet för mej!

söndag 25 september 2011

3.38.35 - Jawohl!

Och fantastiskt glad att vara i mål. Det var tungt. Och snoret rann. Men det gick! Och det är jag ganz überglücklish för!!


onsdag 21 september 2011

Alcúdia

Det är trångt. Jag zick-zackar mig fram. Har koll på var jag sätter fötterna. Vill inte gärna sätta krokben för någon. Inklusive mig själv. Det är varmt. Solen är obarmhärtig. Jag drar ner kepsskärmen ytterligare en bit för att undkomma de brännande strålarna så gott det går. Jag svettas. Floder. Och jag lider.


INTE!




Efter en vecka i Alcúdia kan jag konstatera följande:

  • Jag älskar semester. Verkligen älskar det. Mycket på grund av den avslappnade attityd till livet som både jag och mina närmaste omedelbart lägger oss till med då det står "Ledig!" i kalendern. Inga måsten. Ingen morgonstress. Inga krav. Inga bestämda tider. Inga möten. Vilket dessutom ger en friheten att förlägga löppassen lite som det passar på dygnet. Fantastiskt!


  • Löparboomen håller i sig och verkar till och med att tillta i styrka. Antalet löpare som jag mötte under mina morgonrundor längs stranden, strandpromenaden och trottoarerna är oräkneliga. Semesterfirande (företrädelsevis) svenska och danska (förmodade) småbarnsföräldrar som tagit sig ur hotellsängen och knutit på löparskorna innan solen hunnit upp över horisonten syntes överallt. Då jag var i Nice över midsommar reagerade jag på och förvånades över mängden löpare jag mötte längs havet. Den densiteten är nu slagen med råge.


  • Magen är inte riktigt i samma normalt så fina balans som på hemmaplan. Efter mina genomförda semesterpass är jag nästan i stånd att kunna skriva en guidebok om standarden på receptionstoaletterna på hotellen längs Playa de Alcúdia.


  • Värmen tar på krafterna. Detta visste jag givetvis redan innan, men det blir alltid lika smärtsamt uppenbart då man ger sig ut i temperaturer som ligger 10-15 grader över det man är van vid. Svetten forsar och ger svid i de redan morgongrusiga ögonen.


  • Alkoholhaltiga drycker är ett stort hot för en marathonladdande svensk på socialt semesteruppdrag tillsammans med jubilerande svärfar och hela dennes härliga familj. Att konstant tacka nej till rosén och San Miguelen som bjöds visade sig inte vara något gångbart alternativ. Kände dock någon sorts dåligt samvete gentemot marathonmannen i mig varje gång jag öppnade en ny öl men tröstade mig lite tafatt med att världens bästa långdistansare har starkt majsöl som en viktig del av deras diet.


  • Virusfönstret står på vid gavel när man "kopplar av" samtidigt som man kör på rätt hårt fysiskt. Också ett välkänt faktum. Dock har man klarat sig under många tillfällen tidigare. Så ej under denna sköna semestervecka. Vaknar en morgon med smått irriterade slemhinnor. Vill tro att det har med gårdagens snorkling att göra och lyssnar inte på hypokondrikern i mig som viskar att det säkert är något elakt virus som gett sig på mig så här dryga veckan innan Berlin. Ger mig iväg på ett tempopass innan viskningarna blir för intensiva. Känner uppåt dagen att det förmodligen var rätt dumt gjort och parkerar mig dagen efter, sista dagen på semestern, i sängen medans övriga i sällskapet ännu en dag njuter av sol och bad på den magnifika stranden, som för övrigt befinner sig lite drygt 20 meter från lägenhetsterassen.




Nu, fem dagar efter hemkomst är jag på benen igen, men varken snoken eller halsen är helt fria från det slem som verkar ha bestämt sig för att göra sig ordentligt hemmastatt hos Benet. Det som återstår för mig är egentligen bara att vänta och se vad som sker fram till söndag klockan 09.00 då starten går. Antingen är jag med på "riktigt" och satsar på att göra en schysst tid. Eller, så är jag med lite på "låtsas" och joggar runt banan för att få se Berlin från mina Asics och glatt få vinka till den tyska publiken. Eller, i värsta fall, får jag agera påhejare till alla de jag känner som också bestämt sig för att förgylla den tyska huvudstaden med sin närvaro. Vi får se, vi får se...

söndag 18 september 2011

Är det förkylt?

Skriver följande inlägg liggandes i sängen med nattduksbordet belamrat med spanska medikament, svenskt vatten och mjuka näsdukar. Den kinesiska häxbrygden är slut och jag får nu följaktligen förlita mig till mer gängse bota-förkylning-metoder.

En förkylning som jag lyckades dra på mig de sista dagarna under förra veckans fantastiskt sköna vistelse på ljuvliga Mallorca. En förkylning som får mina stresshormoner att sättas i rörelse. En förkylning som äventyrar höstens stora löprelaterade event; Berlin marathon om exakt en vecka.

Kommer följande sex dagar räcka för att bli kvitt det virus som nu härjar i min kropp? Är det tillrådigt att så tätt inpå en infektion utsätta sig för en så pass fysiskt krävande ansträngning som ett marathonlopp? Finns det någon chans att jag ska kunna deltaga i mitt första utanför-Sverige-lopp den 25:e september? Eller är det helt förkylt?

fredag 9 september 2011

Livet springer

Just nu springer livet mitt i ett rasande tempo. Det är jobb, familj, marathonuppladdning, semesterresor, möten och hemmasysslor som svischar förbi likt svepande, rörelseoskarpa färgbilder. Och jag försöker hänga med så gott jag kan.


De senaste veckorna har jag mitt i allt detta ändå lyckats få ihop 60-65 löpta veckokilometer i träningsdagboken vilket känns skönt. Dock har en del av passen fått göras på smått udda tider på dygnet vilket gör att uppladdningen ibland kan kännas lite "forcerad", ostrukturerad och med avsaknad av riktig kvalitet.


Bloggandet har också fått stå tillbaka den senaste tiden. Något som jag kan tycka är riktigt förbannat synd, men inspirationen har liksom inte riktigt "fått plats".


Veckan som kommer springer livet dessutom på bortaplan, närmare bestämt på Mallorca. Ett ställe så gott som något för finputsningen på formen inför Berlins 38:e marathon.


På återseende! Eller Hasta la Vista som man visst säger där nere...

söndag 21 augusti 2011

Asfaltsbarn på glid

Salomon kommer till byn! Hurra! Hurra! Alla barn skuttar omkring och jublar. Heja, heja. Trail! Wow! Vad kul det ska bli!


Ett av barnen funderar på vad det där med "Trail" egentligen innebär. Backar? Förmodligen. Stockar, stenar, rötter, gärdsgårdar? Mycket troligt. Hmmm. Kan man springa där med "vanliga" skor? Barnet minns smått ångestfyllt en korp-orientering för några år sedan. Ett litet äventyr som slutade med DNF, svullen fot och lång konvalescens.


Nya skor beställs och efter en lång väntan dyker de så äntligen upp precis dagen innan D. De sitter som gjutna på fötterna och nu kan inget gå fel. Eller?



Efterlängtade Inov8 X-talon 212


Det har blivit lördag och klockan närmar sig 16.15. Ungefär 100 personer har samlats bakom startlinjen till den 11.6 kilometer långa banan. En bana som varken kartstuderats eller provsprungits varför det känns svårt att veta hur pass fort det bör gå. 10, 9, 8..., 2, 1 VISSLING i en pipa. Verkar vara en Kristianstadspryl det där.


Som den asfalts- och grusvägslöpare jag är så känns det allt lite speciellt att springa på stig där stenar och rötter likt minor på ett krigsfält utgör potentiella dödsfällor. Tycker inte om att ligga för tätt i rygg på någon eftersom jag då har dålig koll på underlaget. Skapar ett lucka på ungefär 10 meter och börjar känna mig relativt trygg i mina nya fina Inov8 X-talon 212. Men pulsen är hög och benen känns märkligt tunga. Hur fort går det här egentligen? En titt på klockan. 5:18. Måste vara fel. Ytterligare en blick en stund senare. 5:40. Nämen, vafan? Någonting är vajsing med klockan för det här är minst 4:30-fart.


Hittar min position och har Dunceor och urstarka Maria inom synhåll, kanske 15-20 meter bort. Det är tungt. Småstigar, småbackar, lera och rötter. Sedan plötsligt en namngiven stigning, "Fläskabacken". Å fy fan. Håller min position men får betala med skyhög puls. Försöker återhämta mig på vägen nerför, men tar det försiktigt så att inget händer. Rätt som det är styr de rödvita snitslarna ut oss rakt i spenaten. Garanterat orienterare som lagt banan. Benen känns ännu tyngre och andingen börjar nu bli bekymmersamt tung med tanke på att jag inte avverkat mer än en tredjedel av loppet.


Då vi närmar oss namngiven backe nummer två ser jag hur en tjej trampar fel och kryper ihop. Jag slinker förbi och tänker (högt?): "Stackars j-vel" och pressar vidare upp mot stigningen. Skanskabacken är hyfsat lång och suger ytterligare lite must ur de långe benen. Jag ligger inte mer än sju, åtta meter bakom Dunceor och Maria på vägen upp men känner att avståndet är bra mycket längre än så då de verkar starka och jag mer eller mindre är redo att kapitulera trots att vi inte sprungit mer än halva sträckan.


Fortsättningen utvecklas till en kamp. En kamp för att hålla min placering och inte tappa för mycket fart. Löpningen görs nu i ett stönande töcken och jag kan inte njuta ett dugg trots fantastisk natur och en varierande och egentligen förbannat rolig bana. Ansträngningen är helt enkelt för hög. Pumpen går på övervarv och min ovana att springa i terräng, och framförallt kuperad sådan, straffar mig och mina ben ganska ordentligt.


Precis innan loppet fick vi höra att stigningarna skulle komma efter typ fem och åtta kilometer. Stigningen vid fem, Skanskabacken, är avklarad och jag ser föga fram emot det som komma skall vid åtta. Och det som möter mig gör mig i stunden än mer uppgiven. Ett "inferno" av uppförs- och nerförsbackar, lämpligen döpt till "Berg- och dalbanan" av de fyndiga arrangörerna, vecklar ut sig i min väg. De är varken särskilt långa eller särskilt branta, men de är många till antalet och trots att jag verkligen försöker klä på mig Superman-kostymen får jag redan vid andra eller tredje backen (kommer inte riktigt ihåg då syret vid det här laget inte verkade prioritera varken det logiska eller minnescentrat i hjärnan) växla ner från "löpning" till rask gång under själva bestigningarna.


Jag stånkar mig uppför med långa kliv och får några uppmuntrande ord av den IS Göta-löpare som jag nu hamnat bredvid. Han trippar upp för backarna medans jag kliver. Jag förlorar inte speciellt mycket tid, men är mentalt smått knäckt. Jag har helt enkelt inte de förberedelser som krävs för en sådan här bana. Dunceor och Maria är nu långt utom synhåll och jag har helt släppt tanken på dem.


Efter en god stund i berg- och dalbanan och en ordenlig snubbling, som turligt nog inte blev värre än skitiga handflator, hör jag så till slut speaker-rösten vid målområdet. Jag kommer ut på gräsplanen som utgör "spurtområdet". Hör mitt namn och mitt klubbnamn (för oss klubblösa - Lonesome Runners) och är så fantastiskt glad att det är över. Får en medalj av en söt liten funktionärstjej då jag passerar mållinjen. Tackar, bockar och stönar. IS-Göta-löparen som kommit in en 10-15 sekunder före mig vänder sig mot mig och säger något i stil med; "Du var mig en jädra kämpe". Och jag är faktiskt benägen att hålla med. För kämpa var det jag fick göra. Njutningen under löpningen uteblev nästan helt, vilket var förbannat synd på ett så pass trevligt arrangemang och spännande trailbana.


Inför nästa år ska jag ha förberett mig mycket bättre för att även jag, precis som både Dunceor och Maria och säkerligen många andra, ska kunna ha det riktigt roligt bland rötter, stenar och slingrande berg- och dalbanor!


Till slut blev det en 26:e plats med 53.26 på de 11.6 kilometrarna. Absolut inget att skämmas över, men då njutningen uteblir är Benet aldrig riktigt tillfreds.

lördag 13 augusti 2011

Spik i foten?

Eller foten. Eller... Ja, det är ju ingen riktig spik jag yrar om. Mer en känsla som kanske skulle kunna liknas vid en spik i foten. Inslagen uppifrån. Rakt ner i vristen. Vetefan vad som hänt men jag antar att det har med mitt förra inlägg att göra. Om att jag skulle ha nått en ny "nivå" i min löpning. Att skriva, och publicera, ett sådant inlägg är ju att be om problem. Åtminstone om man som jag fått skrockfullhet med bröstmjölken.


Dock skulle det inte förvåna mig om det är alltför många och långa pass i mina älskade, tunna racerskor som jag nu får pynta för. Men jag vet inte. Det kan kanske vara något helt annat.


Som tur är så känns det faktiskt inte så värst mycket då jag verkligen springer utan smärtan och stelheten kommer när jag är kall. Så frågan är; Kan jag fortsätta springa, eller är det löpvila och alternativ träning som gäller så här sex veckor innan Berlin? Ja, säg det den som vet...

fredag 29 juli 2011

Ny nivå?

Trots den överhängande risken att jag i och med detta inlägg skriver under min egen "nästa skada"-dom känner jag att jag behöver reda ut dessa tankar genom att här få pränta ner dem.


Det känns på något sätt som att min löpning tagit ett kliv framåt. Eller uppåt. En känsla som började infinna sig efter mitt livs andra millopp, årets upplaga av Startskottet.


Ett lopp där jag, högst förvånande för mig själv, lyckades hålla en snittfart på 4:13 min/km. I hela 10 km. Ett tempo som jag tidigare knappt orkat hålla då jag försökt mig på tusingar eller andra (längre) intervaller.


Igår gav jag mig ut för att köra ett tröskelpass om tio kilometer. Enligt mitt träningsprogram (som är anpassat för att försöka göra 3:30 på maran) så skulle jag hålla ett tempo på 4:45 - 5:05. Dock bestämde jag mig för att springa på puls. Runt 170 (80% intensitet) borde, åtminstone enligt Karvonen, vara ganska lagom.


Med ganska dåliga förberedelse vad gällde energi- och vätskeintag drog jag ut i duggregnet och landade efter en kilometers uppvärmning på drygt 4:30-tempo vilket jag sedan höll hela vägen. Pulsen klättrade (givetvis) stadigt och närmade sig 180 mot slutet. Snittet hamnade under de tio tröskel-kilometrarna på 169 och sluttiden på 45.40. Och jag kände mig helt ok.




Således milen på (nästan) 45 med halvtaskiga förberedelser och endast 80% intensitet. Hmmm? Kan det vara så att jag, med hjälp av någon slags avslappnad kontinuitet och mängder av glädjelöpningspass, mer eller mindre ovetandes lyckats ta min löpning till en ny nivå? Om så är fallet är det ju rätt coolt. Och förbannat kul.

fredag 15 juli 2011

Ett blött miniultra mot solen i Kivik

Semester. Sommarstuga i Åhus. Närhet till havet. Och vita stränder. Fantastiskt härligt. Om vädret tillåter. Men det gör det inte alltid.


Just nu hällregn och styv kuling. Tallarna vajar majestätiskt utanför köksfönstret. Regnet piskar på rutorna. Hur spendera denna dag? Ett långpass, kanske? Hur långt kan det vara till Kivik? Gmaps pedometer säger 38. Men då med löpning även på de större vägarna, vilket inte är så kul. Nåja, navigeringen ska nog inte utgöra något större problem. Ha havet på vänstersidan och du springer åt rätt håll.


Laddar ordentligt med nybakade fullkornsbullar och kaffe. Fyller sedan löparryggsäcken med dricka, lite godis och en banan. Tar även på vätskebältet för att lättare komma åt drickan under löpning. Hade varit bra med en CamelBak eller liknande. Måste få tummarna loss och kolla upp vad som skulle kunna passa.


Vinkar adjö till barnen som sitter uppkrupna under en filt i soffan tittandes på TV och kliver, tillsammans med frun, ut i tallskogen och det minst sagt intressanta vädret. Vinden ligger dock på från nordost vilket gör att regnet kommer snett bakifrån. Ett faktum som känns som en stor vinst i sammanhanget. Temperaturen på nederbörden är klart acceptabel och min klädsel; t-shirt och korta tights känns helt rätt.


Får en avskedspuss av mitt sällskap efter fem sprungna kilometer och fortsätter själv över bron till Äspet. Parkerar mig i ett behagligt Benet-ultra-tempo på runt 6 min/km. Känner mig uppsluppen, lätt och glad där jag färdas söderut med regnet och iPoden skvalandes "MarathonTalk" som enda sällskap. Det är en otrolig frihetskänsla att transportera sig till fots.




Bestämmer mig att ta en Snickers och bananpaus då jag avverkat halva sträckan, vilket jag just nu tror är 19 kilometer. Då jag passerar Furuboda-anläggningen springer jag ner mot stranden för att få en skymt av havet och för att ta den där "halva sträckan gjord"-pausen. Möter ett dånande hav och en piskande vind. Skogen en bit upp från havet har gett mig lä, men här nere är det inget som stoppar kulingen. Jag börjar frysa i de genomblöta kläderna och jag gömmer mig bakom en sanddyn där jag glupskt sätter i mig banan och choklad. Det har börjat gå rejäla vågor och dånet från havet ger mig lite obehag. Ett mörkt dånande hav är något som fanns i mina mardrömmar som liten och det verkar på något sätt sitta i.




Tar mig tillbaka till den asfalterade Furubodavägen och fortsätter min färd söderut. Springer genom mången skogar och förbi mången fritidshus. Slås av hur underbart lugnt och fridfullt här är och hur fantastiskt det är att få se på allt det vackra som lugnt passerar i 10 kilometer i timmen.


Då jag når Juleboda och Ravlunda skjutfält tar vid möts jag av en återvändsgrändsskylt i sydlig riktning och jag bestämmer mig för att följa vägen västerut, från havet för att förhoppningsvis hitta en väg i nord-sydlig riktning en bit längre upp från stranden. Det visar sig finnas många vägar, men ingen som verkar "pålitlig". Jag följer därför den asfaltsväg som leder mig ända upp till Maglehem. Där hittar jag en cykelled på en nedlagd banvall med riktning Brösarp. Viker in på denna och njuter av naturen runt mig.


Fullkornsbullarna gör sig plötsligt väldigt mycket påminda då jag fridfullt trippar fram på den gräsbevuxna cykelleden. Ett snabbt skutt ett par meter in i skogen och lättnaden som följer är stor.


Efter ett antal kilometer på cykelleden kommer en skylt som ser ut att vara något som jag bör följa, "Ravlunda skjutfält/Dammåkra". Ligger inte det väldigt nära Haväng? Hmmm? Jo, visst gör det det. Sagt och gjort. Styr kosan uppför de breda grusvägarna. Pulsen går upp rejält då lutningen blir större och större och jag tar fasta på det tips som Cecilia gav mig på vår Gourmet-Ultra-löpning. Blir det för jobbigt att springa uppför så växla ner till rask promenad. Sagt och gjort. Med raska steg bestiger jag de första backarna jag sett sedan starten i Åhus. Lyckas hålla en fart på 7:30 min/km med hjälp av de långe benen och det känns riktigt fint.




Då jag passerar militäranläggningen ser jag Havängsskylten och känner mig glad att jag snart är framme. Har redan drygt 36k på klockan och inser att de 38 jag trodde jag skulle springa inte ska räcka på långa vägar. Det blir nog minst ett marathon.




Nere vid Haväng börjar det spricka upp något, men är fortfarande lite blåsigt och vågorna går höga. Omgivningen är bedövande vacker och den glädje som väller upp inombords är svår att beskriva. Följer en vandringsled ner mot Vitemölle by och, trots att mina ben börjar bli riktigt trötta, njuter jag för varje meter jag färdas även om stegen som måste tas i lös sand känns tyngre och tyngre. Solen har nu letat sig fram och gör upplevelsen än ljusare. De vitkalkade husen i Vitemölle och Kivik gnistrar och lockar.






Marathondistansen passeras mitt inne i Vitemölle by och nu är jag nära målet.




Ytterligare halvannan kilometer längs Tittutvägen kommer jag fram till Kivik där jag nästan meddetsamma får syn på familjen som sitter i den nu gassande solen och äter glass. Vilken härlig syn! Frun har också tagit med torra kläder och skor, de kvarvarande frukostbullarna spetsade med i Kivik nyinköpt rökt lax och en kall öl.


Livet blir inte mycket bättre än så här.


onsdag 13 juli 2011

Dunceor: Mitt Startskott

Eftersom jag har valt att inte blogga mer men att jag vid vissa väl valda tillfällen vill berätta om en upplevelse så kommer historien här på min kollega Benets blogg istället.

I början på veckan så frågade jag Benet om han kanske var sugen på Startskottet i Kristianstad. Jag visste att han hade sprungit det året innan och jag har länge velat springa 10km då mitt PB borde ha uppdaterats för flera år sen (det är 49:xx från Trelleborgsloppet 2008) och jag har ej sprungit några 10km lopp efter det.

Jag och Benet möttes upp på Lund station efter jobb då vi båda jobbar i Lund. En tågresa till Kristianstad där vi fick tid och lägga upp strategin för loppet. Benet var rätt defensiv och vill satsa på sub45 medan jag (som vanligt) var kaxig och sa 42.

Vi bytte om och tog oss in till stan. Benet hade varnat för att det var inget individuell tidtagning utan det gällde att stå långt fram så man inte tappade någon tid.

Startskottet gick inte utan istället blåstes det i en visselpipa och sen var vi igång. Planen var att ligga runt 4:13-4:15 även om jag kände att det kanske inte riktigt skulle gå. Oftast så brukar man ju rusa i början och jag var rädd för det så jag tänkte jag tar det lite lugnare men ändå ramlade första kilometern in på 4:14 exakt enligt plan. Första kilometern bestod rätt mycket av att springa förbi folk och hitta sin plats i loppet. Andra kilometer så tänkte jag att då får man bromsa men istället blev det näst-snabbaste på 4:08. Efter detta kom den långsammaste kilometern på 4:29. Efter detta rullade det på tills vid 4km då Benet helt oväntat kommer susande förbi. Min första tanke är att nu har jag börjat springa långsammare men istället går han förbi i bra fart. Jag följer med i drygt 200m innan jag inser att detta är inte en fart jag kommer orka hålla. Jag faller tillbaka och sen resten av loppet ligger jag 100-200m bakom.

Vid första varvet kändes det helt ok men sen vid 5,5km kommer första dippen. Jag förbannar att jag har valt och springa detta loppet och jag vill mest hem och fis-jogga i 5:40-tempo igen istället för ligga och pressa mig. Dock så har jag lyckats hitta en klunga på 4-5 killar som ligger rätt stabilt i 4:20 tempo och jag bestämmer mig för att inte släppa dem. Jag springer om dem och de springer om mig lite då och då eftersom jag inte springer i så jämnt tempo. Jag hade sagt innan loppet att jag inte tänkte dricka något då det inte borde behövs på 10km men vid vattnet vid 7km så tar jag en mugg och häller det mesta över mig.

Nu är det bara att slå på pannbenet och ta de sista kilometrarna innan mål. Planen om en längre spurt kom också men jag insåg att det inte skulle gå och öka tempot sista utan det får bli när det var drygt 500m kvar. Under hela loppet så släpade min klocka efter och jag hade vett och kolla vad klockan stod på när jag sprang förbi 9km skylten. Då stod den på 8,83km och låg ungefär 150-170m fel. Så tanken var att när det var 500m kvar så ösa på allt vad jag hade.

Efter ett par skarpa svänga i slutet innan man kom upp på rak sträckan in till mål så ser jag målet längre fram så nu är det bara och trycka på allt vad jag är värd. Jag drar förbi 5-6 pers på raksträckan och håller på att springa in i en funktionär som helt plötsligt har fått för sig att gå mitt i gatan. Jag har ingen koll på klockan men jag har förstått att det är en bra tid och jag kommer in i mål, ser Benet och sen sätter mig ner då jag knappt kan andas. Jag toppar på 186 i puls (188 är min uppmätta maxpuls) sista kilometern och det känns.

Min egna klocka har stannat på 42:29 (som sedan blir 42:30 officiell tid).

Ren hård fakta hittas här:
http://connect.garmin.com/activity/97804808

Det gav helt klart ett sug efter att få springa fler 10km lopp och minst ett till ska hinnas med i år. Det hade varit skoj att göra sub40 men tvivlar på att det är görbart i år. Antagligen blir det målet för nästa år.

Jag och Benet hann även diskutera lite framtida lopp utöver Berlin Marathon som vi båda ska springa och förhoppningsvis blir det mer lopp innan Berlin i slutet av september.

lördag 9 juli 2011

Semesterstartskottet

Fotsulorna hälsar på det daggvåta gräset under sin färd bort mot trädgårdslandet där några salladsblad ska få ge sitt liv till förmån för hemmansägarens frukostsmörgåsar.


En hemmansägare som ser ut att vara lite lätt stel i sin kropp idag. Han går lite sämre än vanligt och verkar ta sig för och lätt massera vänster knäveck då han återvänder till köket med sin grönsaksfångst i ena handen.


Förklaringen verkar vara löprelaterad. Det sprangs ju nämligen lopp igår. Tio platta och fina kilometer i alldeles utmärkt väder i staden där han bor. Ett lopp som även i år drogs igång med en visselpipa trots att namnet på hela evenemanget, STARTSKOTTET, borde ge arrangörerna någon ”hint” om att de kanske bör tänka om och enligt mig överväga alternativen startpistol, knallskott eller varför inte en fullpumpad artilleribrisad.




Vem vet, kanske har någon av de ansvariga en skotträdd hund i sin närhet och tycker att en visselpipa både är fullt tillräckligt och även innehåller en hel del humor.


Loppet kom i alla fall igång med visselpipans hjälp och i år hade vår trädgårdslandsinnehavare Benet varit klok nog att ta en position långt fram i ledet. Han hamnade därför ganska omgående i ett, för honom, relativt högt och bra tempo, till skillnad från i fjol då han var helt stationär under första halvminuten.


Hans kumpan, Karl S, i löparkretsar även känd som Dunceor, satte av i en ännu högre fart och var utom synhåll redan efter det att första kilometern var avklarad. En kilometer som till stora delar gick längs stadens kanal på en cykelväg bredvid gatan med det passande namnet ”Kanalgatan”.


Andningen uppfattades från början vara behagligt kontrollerad trots att det visade sig att pulsen nästan per omgående parkerat sig i den översta zonen. Det såg ut att vara riktigt roligt att springa och som att kroppen verkade vilja vara med redan från start.


Två varv skulle avklaras för tiokilometersdeltagarna, något som kan tyckas vara mentalt grymt påfrestande. Det muttrades också någonting i den riktningen dagarna innan loppet. Förmodligen tänktes det på fjolårets sjukt varma tillställning då vårt Ben var på vippen att kasta sig in i målfållan i ren utmattning redan efter första varvet.


I år verkade det inte alls vara lika illa ställt. Visst såg han sammanbiten och fokuserat lite butter ut, men de långe benen föreföll pigga. Han fick sig lite spontana hejarop längs stadens välfyllda gator, både av sina föräldrar, men även av andra bekanta som dagen till ära råkade stå bland publiken. Han uppmärksammade deras glada tillrop med ganska diskreta gester som en lätt vinkning eller en enkel nick med det kepslösa huvudet. Några high-fives hanns eller orkades inte med.


Precis innan varvning kom han ikapp Dunceor och gled förbi. Något i stil med ”Nu verkar han ha kommit igång!?” hördes från den omsprungne som sedan kom att ligga alldeles strax bakom under resterande kilometrar.


Kilometrar som med största sannolikhet var klart jobbigare på andra varvet än på det första. Det såg ut som att de flesta löpare, i synnerhet vår Benet, nu hade det hyggligt kämpigt där ute. Men konstigt nog verkade tempot ändå att hållas någorlunda konstant.


Spurten på en av stadens kullerstensbelagda gågator såg dessutom ut att gå i en ännu högre fart än vad som tidigare bjudits på. Med en hastig titt på klockan då vår svartklädde, långstrumpade, 194 centimeter långe löpare passerade mållinjen vid Stora Torg, kunde det konstateras att det här minsann sattes personbästa. Och det med råge. 42.14. Ja, det var som tusan.




De nu sköljda salladsbladen får utgöra basen på morgonens skinksmörgåsar som precis alldeles nu avnjuts tillsammans med ett glas Zoegas av en stolt, glad och nu även semesterfirande Benet som med ett leende konstaterar att ”sämre start kunde man få på sin sommarledighet”.




God morgon!

måndag 4 juli 2011

Stockholm Marathon III

Av olika anledningar har jag inte blivit färdig att redogöra för mina upplevelser under årets upplaga av Stockholm marathon, för övrigt det 33:e i ordningen och mitt tredje. Detta helt fantastiska lopp som springs mitt inne i en huvudstad som är helt avstängd för trafik under stora delar av dagen. Och eftersom dagarna och veckorna gått sedan jag sprang de 42195 magiska metrarna, och endorfin-nivåerna så smått börjat lämna kroppen och nu snart är tillbaka på normala nivåer, så hade jag nästan bestämt mig för att låta historien förbli blott ett icke nedskrivet minne. Men så hände något. Häromdagen på tåget satt jag och fördrev tiden genom att bläddra bakåt i bloggen och läsa om, och verkligen återuppleva, mina två tidigare marathonlopp, från 2009 och 2010. Två berättelser om två lopp som jag aldrig vill glömma och som jag vill kunna återuppleva fler gånger. Och plötsligt kändes det lika självklart som viktigt att även plita ner storyn om nummer tre. Håll till godo.


Lämnar startfållan inte mindre än två gånger för att få rätt på vätskebalansen. Andra gången lämnar jag också Nix och Johan som tidigare kommit fram och påmint mig om mitt egentliga ursprung som skåning då jag glatt viftade ikapp med resten av svenskarna på speakerns traditionella uppmaning. Alltid lika kul att träffa någon man känner, om än ytligt, strax innan start. Ger den där extra kicken och påminnelsen om att det som komma skall är något stort som kommer att upplevas av riktigt många människor. Samtidigt. Och förmodligen på väldigt många olika sätt. Efter andra besöket i buskarna längs Lidingövägen står jag ”själv”. ”Tre minuter kvar till start!” ekar det från PA-anläggningen. Jag känner mig relativt lugn, trots min övertygelse att jag bär på något elakartat virus som kommer att fälla mig inom de närmaste timmarna. Språkas lite lätt vid med en dam som tycker att det blåser kallt.


”En minut kvar till start!”. Jaha. Då är det dags. Undrar om det blir någon Champagnegalopp i år. Det hoppas jag verkligen. Det piggar alltid upp. ”PANG!”. Startpistolen ljuder och röken från pipmynningen stiger upp mot den något molnbeslöjade skyn där långt framme någonstans. Står långt bak i startgrupp C och har ett antal tusen människor mellan mig och startlinjen. Lämmeltåget börjar röra sig så smått framåt och jag känner mig fortfarande helt lugn. Nästan lite ”bedövad” i huvudet. Kan det vara alla sjukdomstankar som får mitt sinne att vara mindre öppet än brukligt? Ingen champagnegalopp. Och för att vara helt ärlig, så kommer jag faktiskt inte håg vad som skickas genom PA-anläggningen då jag någon minut efter startskottet passerar de pipande mattorna rakt under START-banderollen.


Det jag däremot mer än tydligt kommer ihåg är hur hela familjen; fru, barn, svåger, svägerska, barnkusiner och inneboende studentska, står och hejar, viftar och tjoar på slänten vid Kungliga Musikhögskolan. Jag ler, myser och njuter för stunden. Om det bara inte varit för det där viruset så hade livet varit på absoluta toppen just här och nu!


Tittar då och då på klockan och ser att jag håller ett något snabbare tempo än det planerade 5:20. Det är på något sett ”svårt” att springa saktare i den delen av klungan jag befinner mig. Alla verkar vara inställda på en sluttid på mellan 3.30 och 3.40 med tanke på det tempo som hålls. Jag bestämmer mig för att haka på ett tag och se hur det känns.




Utanför Sveriges Televisions högkvarter passerar jag dagens första ”kändis”; Meteorolog Pia Hultgren står med sin pointer och manar på de löpare som passerar. Tycker det ser ut som att hon gärna varit med bland de löpande istället för att stå bredvid och heja på. Minns den korta ”Jag är löpare”-artikel från senaste RW och tycker att det är riktigt roligt att hon nu står och tjoar på oss. När jag passerar henne spricker jag upp i ett (helt ärligt) leende och utbrister ”Hej Pia!” och får ett ”Nej men HEJ!” tillbaka. Lite kul. Svänger in på Strandvägen och känner mig hur pigg som helst. Njuter av att det är så mycket folk som står och hejar och tittar. Känner mig glad och uppsluppen och otroligt lätt i kroppen. Är noga med att inte dra på för mycket utan hålla mig till min plan att gå ut någotsånär försiktigt och verkligen lyssna på kroppen.




Efter att jag precis passerat 5k-mattan på Skeppsbron får jag syn på en gammal kollega, tillika engelsman, som står precis innan Slussentunneln. Får mig ett ”Ey Thomas!!!” till livs och jag ger honom en high five som tack. Fantastiskt kul att han, den mest sport-ointresserade människan på denna jord, letat sig ner till folksamlingen för att få en skymt av sin gamla Kista-polare. Vidare ner i tunneln och livet leker. Nu har jag också börjat fatta att jag faktiskt inte har blivit drabbat av ett (halv)dödligt virus utan faktiskt är fullt frisk. Trots att både äldsta dottern, och döttrarnas lillkusin bär på en elakartad vårförkylning.


Denna insikt ger mig ännu mer energi och jag tar mig på lätta ben hela långa Söder Mälarstrand ner mot den av många så fruktade Västerbron där jag glatt vinkar och spontant hälsar på TV-kändis nr 2 för dagen, Malin Cederbladh som spelar Oves ”Anette” i Solsidan. Hon verkade inte alls så enerverande och ”farlig” i verkligheten... Och detsamma tycker jag gäller för den annalkande bron. Den är faktiskt inte så där hemsk som många säger. Åtminstone inte i den farten jag för tillfället håller (typ 5:10). Visst är det fysiskt klart jobbigare att springa uppför än på platten, men man vet ju om det och anpassar farten lite efter det. Och är man som jag utrustad med långa ben så går nerförslöpningen som tåget. Bara att rulla på och hoppas att knän och framsidan av låren håller.


När jag efter bron passerar Sambatjejerna och sedan glider in på Norr Mälarstrand blir det Funrun-Mary-scanning för hela slanten. Håller mestadels koll på min vänstersida eftersom jag fått för mig att det är där hon ska stå. Meter efter meter passerar, men ingen ”match” från identifieringsutrustningen. Lite snopen efter att ha missat den framemotsedda energiinjektionen konstaterar jag att jag under letandet avverkat nästan två kilometer till och har nu bara 32 kvar till den där åtråvärda finishertröjan. Än så länge inte tillstymmelse till trötthet utan bara ren och skär löpglädje.




Nu rullar det bara på och jag fortsätter att njuta av löpningen och stämningen. Jag trippar uppför Torsgatan och när jag tar högerkurvan tuggandes på en erhållen Dextrosoltablett spricker jag upp i ett leende då jag tänker på vad Bureborn meddelade mig inför maran i fjol när jag undrade var hon skulle stå och heja: ”Kolla efter ’hacket’ i ledet då du glider in på Odengatan”. Haha! Fortfarande lika roligt när jag tänker på det!


Nu närmar sig Humlegården med stormsteg och där är det dags för nästa ”glädjesup”. Hela familjen med fru, barn, inneboende, svåger, svägerska, deras barn samt mina föräldrar har samlats och står nu och väntar på nummer 1328. Där är han! Och där är DE! Upp med händerna i luften. Hallå allihopa! High five till hela gänget. Det här är livet! Här har man sprungit nästan precis 16 kilometer, i relativt hyggligt tempo, och känner sig fortfarande lång, snygg och lätt (som MarathonMia tycker att man ska känna sig när man springer - något jag för övrigt helt håller med om!). Strax efter står Malin Ewerlöf och hänger på sin hoj språkandes med en (förmodad) polare.
-”Tjenare Malin!”
-”Hej!”
Japp. Jag vet. Förbannat bonnigt att hälsa på kändisar så där, men har man inte tillräckligt med bekanta i stan får man ju taga vad som bjuds för att få sig ett par extra energiboostande ”Hej!” till livs... Eller?


Nåväl, slinga nummer två (av tre) har nu inletts och vid 18-skylten överräcker jag och mottager den present jag lovat mig själv redan vid start. Bon Scott, AC/DC, Back In Black. Som följs av Sex Pistols ”Problems”, Yazoos ”Don’t go!” och Deep Purples ”Highway star”. Och en hel del andra låtar som gör mig glad och som får både tiden och kilometrarna att fullkomligt försvinna. Jag springer Djurgårdsslingan som i trans och rätt som det är så är jag utanför Skansen, Gröna Lund och sedan uppe på Djurgårdsbron. Här åker hörlurarna av och jag kutar längs Strandvägen på något tröttare ben än vad jag gjorde för drygt två timmar sedan då jag var här senast.




På ett sätt känns det som att det är nu som loppet verkligen börjar. Tempot ligger väl på typ 5:07 i snitt sedan start vid det här laget och frågan är om jag ska orka hålla det hela vägen in på ben som lär blir tröttare och tröttare för varje kilometer. Vad skulle det i så fall innebära för sluttid? Ärligt talat så tänker jag inte så mycket på det sättet utan mer på hur stor marginal jag har samlat på mig till de 3.45 som kändes som ett rimligt mål för en förmodat virusinfekterad Benet som strax innan loppet insett att han noterat alldeles för få kvalitetspass i träningsdagboken.


Det är tjockt med folk vid Kungsträdgården. Mer nu än vid första varvet och det är ju alltid kul. Jag springer i min egen bubbla och förnimmer bara svagt vad som skriks och hojtas runt mig. Jag har sikte på den smått magiska 30-skylten på Skeppsbron och vill bara passera den mattan på en hygglig tid så att familjen och andra som följer mig via SMS och internet kan få kvitto på att det fortfarande fungerar. Pipet som ljuder från tidtagningsutrustningen närmar sig och det är som ljuv musik i mina öron. Ner i Slussentunneln med händerna klappandes över huvudet på speakerns uppmaning. Jag är fortfarande stark. Och håller fortfarande ett hyggligt tempo.




Tankarna går helt plötsligt till 2009 då jag precis här då jag gled ner i tunneln tänkte extremt negativa tankar. Om att det var "omöjligt" att hålla typ 5-tempo på en hel mara, om att jag helst av allt bara ville lägga mig ner i den svala tunneln och självdö, efter det att jag kastat upp allt sliskigt skit jag hällt i mig på vägen. Ända tills jag fick syn på Z (eller rättare sagt tills hon fick syn på mig ståendes på bron). Då väcktes jag ur mitt negativa mantra och tyckte livet ändå var värt att leva trots den ofattbara tröttheten. 2009 var det sjukt tungt.


Z, ja. Denna underbara människa som nu, precis just nu, själv springer detta lopp på Stockholms fantastiskt vackra gator. Ett faktum som jag nästan är säker på att hon inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig för ett år sedan. Z, som jag via telefon, mail och sociala medier lite sporadiskt försökt coacha och mentalt peppa under vintern. Hoppas verkligen hon har det bra var än hon befinner sig där ute på banan!


Söder Mälarstrand flyter på utan några större problem. Buljongståndet som tornar upp sig efter ungefär hälften av vägen får klara sig utan mitt besök även i år och jag närmar mig nu bron för en andra bestigning. Även den flyter på fint. Både uppför, men speciellt nerför då jag släpper på allt jag har och rullar ner i en jävla fart med hjälp av de långe benen. Jag känner att framsidan av bägge låren har det slitigt, men väljer att ignorera det och bara köra på.


På Norr Mälarstrand hamnar jag bakom en tjej, som jag av någon anledning lägger lite extra märke till. Kanske är det hennes avslappnade och vackra löpstil som fascinerar. Eller är det att hon och jag håller exakt samma ”nu är det bara att tugga på”-tempo som gör att jag håller extra koll på henne där hon springer bara någon meter framför mig. På ett nästan komiskt sätt har vi precis samma rytm hela den vackra vägen norr om Riddarfjärden. Framme vid Stadshuset bjuds det på Cola, men både jag och min ledsagare väljer att avstå och fortsätter istället med ett oförtrutet malande på klistrig asfalt mot Tegelbacken över Stadshusbron. När bron väl är passerad börjar det att gå nerför och nu låter jag återigen benen rulla på utan att dra i handbromsen. Jag rullar lätt förbi ett stort antal löpare, inklusive min tempo-soulmate och det blir faktiskt det sista jag ser av henne.


Nu inleds den långa sega uppförslöpningen. Först förbi Centralen, där mina föräldrar helt plötsligt dyker upp på högerflanken. Vinkandes och klappandes. Vad kul! Det trodde jag inte. Jag förväntade mig inte att se någon jag (verkligen) känner förrän på Stadion. Och någon kilometer senare är det dags för nästa glada överraskning. Tor, som i löparkretsar är mer känd som jumper, står, lämpligt nog, nästan mitt på Torsgatan och hejar på lite i avskildhet. Han är lätt att känna igen där han står i sin "röa o granna" tröja. Jag byter fil, springer fram och ger honom en rejäl high-five för det enormt uppskattade stödet. Dessa två möten var precis vad jag behövde för att motivera mig att hålla tempot uppe trots att jag vid här laget är rätt sliten.


Odengatan innebär sedan bara en sak. Håll tempot uppe, även om det nu verkligen börjar kännas i benen. Det är bara att försöka glömma dem och istället fokusera på andningen och bara mala på. När vi svänger höger in på Sturegatan börjar jag fatta att det här kommer att bli en sluttid långt över förväntan. Precis som jag gjorde i fjol. Hmmm? Är det en trend som vi ser här? Ställer jag kanske för låga ”krav” på mig själv. Eller är jag helt enkelt i bättre form än jag vågat hoppats på? Trots den lite halvtaskiga uppladdningen i stort sett helt fri från både backträning och intervall-dito.


Det där får jag väl försöka analysera lite djupare en vacker dag men just nu är det Stadion som hägrar. Stadion och sub-3.35.




Sista knycken in genom tegelporten på bortre långsidan känns så ofattbart skön att få göra. Jag liksom ”tränger” mig fram i porten för att inte riskera att förlora någon tid alls och sedan sätter jag in den allra sista stöten. Springer de sista 300 inne på löparbanorna i absolut maxtempo och hör, då jag tar kurvan på kortsidan, ett underbart vrålande från de mina. Då jag tittar upp står hela gänget och gastar, vinkar, skrattar och vrålar. Jag vinkar lite snabbt tillbaka och störtar sedan mot mållinjen.




Kör vid målpassagen denna gång inte den klassiska ”händerna rakt upp i luften”-gesten utan knyter högernäven framför mig, böjer mig lätt framåt och vrålar något i stil med ”FAN VA GOTT!!”. För det var det verkligen. Hela vägen. Alla 42,2. Alla tre timmar, 34 minuter och 38 sekunder.


Och jag har sagt det förr och jag vet att jag kommer att säga det igen; Löpning ÄR livet! Inget tvivel om den saken!


tisdag 28 juni 2011

Skulle jag klä i badmössa?

Klockan visar 04.55 när ”dags-att-stiga-upp”-hymnen ljuder från telefonen. Muntorrheten påminner mig om att det dracks lite vin inne i Monaco igår kväll. Nåja. Det får vara som det är med den saken. Smyger upp ur sängen och stänger till dörren för att inte väcka resten av familjen. Dricker ett stort glas vatten och klär på mig de redan framlagda löparkläderna. Går så snabbt på sommaren. Älskar det! Packar ner badbyxor, handduk, extra tröja och torra kallingar i en ryggsäck och trippar ut i den dunkla, men redan varma och sköna söndagsmorgonen här på den franska rivieran.


Koden till grinden har bytts under natten och jag får inte rätt på de minnesfragment av den nya som ligger omkringslängda uppe på hjärnkontoret. Blir tvungen att springa tillbaka till receptionen och får där som tur är tag på en nattvakt som överräcker en liten lapp med den nya koden. Siffrorna var desamma som jag provat, men de två sista hade jag vänt ordningen på. Mög. Klockan går och starten närmar sig.


Känner mig lite småstressad. Vet att jag har nio kilometer till mitt mål och hade tänkt att hålla ett riktigt lugnt och behagligt tempo, typ 6:00, men på grund av kod-strulet ligger jag på lite hårdare och landar på drygt fem minuter per kilometer istället. Jag vill ju inte missa start-tutan. Och jag vill ha så pass gott om tid att jag kan hitta en schysst plats att stå på för att på relativt nära håll se sardinstimmet ge sig iväg. Har ju ingen aning om hur mycket folk som kommer att stå och titta. Vet ju inte ens hur många som kommer att vara med och tävla. Kan det vara 1000? Eller 2000?




Löpningen går fint. Lugnt och skönt på vägarna. Solen går upp så sakteliga och jag börja se tecken på att något är på gång i stan då jag närmar mig Promenade des Anglais västerifrån. En polisbil med tända saftblandare agerar eskort för en lastbil fullastad med koner som ställs ut på gatans ena tre-filiga körfält. En stund senare drar en kortége av mc-poliser förbi. Hur många var de? 50? 100? Trafikinformationsskyltarna visar vad som är på gång idag och berättar att ”la Promenade” kommer att vara helt avstängd längre fram.


Möter, trots den arla timmen, en ansenlig mängd löpare. Något jag även upplevde både igår och i förrgår då jag sprang längs kusten västerut från Saint Laurent du Var. En enorm kontrast mot exempelvis Wroclaw, Polen där jag fick en känsla av att folk såg mig som en alien som kommit bort från moderskeppet som landat utanför stan och nu irrade planlöst över gator och torg för att desperat försöka hitta tillbaka. Här, längs vattnet på den franska Rivieran, känner jag mig som en del i ett större löparsammanhang. Som om jag är med i ett spontanlopp med hundratals deltagare som pågår från tidig morgon till sen kväll.


Snart framme nu och jag hör dunkande musik och en speaker som på upphetsad franska, varvad med ”fransk” engelska verkar försöka få igång den fest som alldeles strax ska dra igång. Vattnet ligger blankt och stämningen som verkar råda känns till och med så här på avstånd smått magisk.




Efter 45 minuter är jag på plats. Smått svettig glider jag in i start/mål-området och försöker bilda mig en uppfattning om var jag bör stå för att bäst kunna se det som står för dörren. Det är ganska mycket folk i området, men inte så mycket att det är problem att komma fram. Ställer mig först uppe på vägen där jag får en bra överblick av stranden, men känner att jag inte kommer tillräckligt nära för att kunna insupa lite av den spända förväntan (nervositet?) som säkerligen råder hos deltagarna.


Tar därför en av trapporna ner till stenstranden och hamnar alldeles intill staketet som separerar deltagarna från publiken. Fascineras av mängden neoprenklädda människor med likadana badmössor (blåa för killarna, rosa för tjejerna). Försöker ”se” vad de olika deltagarna tänker men lyckas inte. De ser överlag förvånansvärt avspända ut. Klockan närmar sig 06.30, musiken dundrar på, speakern gör allt för att få igång både publik och tävlingsdeltagare, men badmössorna på stranden är relativt sammanbitna. De behöver givetvis spara på varenda kalori de kan. De har mellan 8,5 och 16 timmar av extremt hårt fysiskt arbete framför sig. De ska, alla 2500, ge sig iväg på något som garanterat kommer att bli ett bestående minne för resten av deras liv.






Då start-tutan ljuder rusar ”IronMan France”-deltagarna ut i vattnet och påbörjar den 3,8 kilometer långa vattenfärden. Havet fullkomligt kokar av vevande armar och sparkande ben. Det är svårt att urskilja individer i stimmet av simmare och jag tänker på hur det skulle kännas att själv befinna sig mitt i detta extremitetsfäktande inferno. Förhoppningsvis hade jag varit så pass förberedd att paniken inte blivit så stor som den är just nu i min fantasi.




Letar mig upp från stranden när de sista deltagarna äntrat vattnet och letar upp ett morgonöppet café för intagande av en äkta fransk frukost; kaffe, juice och croissant. Skippade dock ciggen som enligt uppgift annars ingår i den normala frukostdieten. Flanerar runt området och får en skymt av ledaren, en belgare, som kommer springandes upp ur vattnet efter drygt 50 minuters frenetiskt simmande. Han håller sprintfart bort mot cykeln vilken han i nästa ögonblick far iväg på i en sinnessjuk hastighet. Strax efter kommer tre av hans huvudkonkurrenter som också håller ett rent ut sagt ofattbart tempo. 18 mil i de Provencalska bergen väntar. Innan den avslutande marathonlöpningen tar vid. 42195 meter som kommer att springas som fyra stycken tur- och returslingor västerut längs Promenade des Anglais i stekande mitt-på-dagen-solsken. Have fun boys and girls!




Själv drar jag mig en bit bort för ett efterlängtat morgondopp innan jag löpandes ger mig hemåt med en fundering som inte riktigt vill släppa: ”Man kanske skulle skaffa sig en riktig hoj. Och badmössa”.