Dunceor: Plågsamma Berlin

Efter ha lyckats ignorera i drygt 6 veckor att jag strax ska springa ett marathon igen så var det ändå dags. Jag skulle bara göra ett kort besök i huvudstaden då jag hade bokat rätt sent och därför fått rätt dåliga flygbiljetter.

Lördagen började med att jag åkte till København och hängde på Illum & Magasin och tittade på fina möbler med en vän. Efter fått lite pepp där flög jag till Schönenfeldt.

Jag hade bokat ett hotell rakt under Tiergarten för att ha närma till starten på söndagen. Efter (av misstag) plankat på S-bahn lyckades jag hitta mitt hotell, kasta in mina grejer för att sedan gå och möta upp Benet och några andra. Efter ätit en kanongod men liten tallrik pasta på en restaurang med den mest förvirrade servitören någonsin i Berlins gaykvarter så var det en tidig kväll.

Nästa dag vaknade jag tidigt, åt en ordentlig hotellfrukost och förberedde mig inför loppet. Fortfarande känns det som vilken dags som helst och min tanken var att bara ta mig igenom loppet så får vi se vad som händer.

Efter promenerat till startområdet och varit lite optimistisk i min tidsplanering och efter insett att det var helt omöjligt att hitta så gav jag upp möjligheten att möta upp Benet och de andra innan starten. Jag lunkade i lugn och ro mot Startgrupp E och sen av en ren händelse så ser jag Benet stå där. Efter ett kort pepptalk så gick starten men Benet vek av för göra ett snabbt toabesök.

Nu var loppet igång. Planen sen tidigare hade hela tiden varit att gå emot sub3:30 och jag tyckte att det var lika bra att försöka hålla den och rasar det så rasar det. Efter inte ha sprungit en meter på drygt 10 dagar så var benen fräscha och sugna så det skulle bli intressant och se vad den dåliga uppladdningen skulle påverka mig.

Första km rullade på och jag la mig direkt i runt 5:00-tempo, helt enligt plan. Det kändes inte tungt och jag fick trampa lite på bromsen för inte lägga mig i högre fart.

Vädret var fint och det kändes att det skulle bli varmt de senare delarna av loppet, precis som det var 2009 när jag sprang Berlin förra gången. Detta gjorde att jag bestämde mig för att dricka på alla vätskekontroller och se till och hålla vätskan på en bra nivå. Jag har kört en hel del långpass helt utan vätska hela sommaren och känner att min kropp brukar klara det bra men det är lite "train low, compete high" så hoppades på att detta skulle hjälpa mig.

Första milen klockar in på 49:55 på min klocka, ganska exakt enligt plan. Dock så märker jag att jag ligger lite fel med min klocka och mattorna som ger en viss skillnad. Officiella tiden för 10km är 50:23 så låg några sekunder efter.

Jag sprang och väntade på när kraschen skulle komma för jag var rätt tveksam till om detta skulle gå. Jag tänker lite så att om jag kör på och ligger ok och får kraschen rätt sent så kan jag jogga det sista in.

Vid 15km kände jag lite smärta i knävecket, samma knäveck som jag hade stora problem med för drygt 3 år sen. Eftersom jag hade en hel del problem med det sist så blev jag lite orolig men jag sprang på och tänkte jag ignorerar det.

Det rullade på och kändes bra, de flesta km-tiderna låg runt 4:52-5:00 med någon enstaka över. Vid 20km så kändes det allt för bra och helt plötsligt kom en km på 4:38. Halvmaran passerades på drygt 1:45:54 (1:44:xx på min klocka) och jag låg helt enligt plan vilket skrämde mig lite.

Allting kändes bra och jag drack på varje station och när jag kom till 28-29km kände jag att det måste ju ta slut någon gång och jag valde att stega ner något i tempo. Nu hade det onda i knävecket gått bort och benen kändes helt ok. Nu låg tempot snarare på 5:05-5:07. Vid 32km kändes det fortfarande helt ok och jag tänkte då att nu är det bara en mil kvar. En mil jag för två månader sedan klarade på 42:30, så fort kommer det inte att gå idag. Jag låg fortfarande bra till vid 32km men att jag skulle kunna öka och klara sub3:30 hade jag väl börjat inse inte skulle gå. Frågan är hur mycket skulle jag tappa på sista milen.

Sen vid 34km kom väggen. Plötsligt gjorde allting ont, knävecket smärtade igen, under ena foten smärtade det och det bara dunkade i mina vader. Det jag intala mig var att jag får inte gå och det är bättre att jogga i dåligt tempo än att gå. Vid 36km övertalade jag mig själv att det var ok att gå drygt 10m vid vattenstationerna vilket jag inte ens hade gjort tidigare.

Nu var det fruktansvärt plågsamt och jag var bara trött på alla människor runt omkring. Irriterad på dem att de skulle se hur ont jag hade och hur långsamt jag nu sprang. Jag blev omsprungen av en hel del löpare runt 36-40km då jag låg i ett lägre tempo än de flesta runt mig. Tempot höll sig mellan 5:36 och 5:50. Den sämsta km blev 41km som klockades på 5:54. Kraschen var fullkomlig och det gick så långsamt tyckte jag. Så här i efterhand är jag nöjd med 5:54 tempo för det kändes som jag joggade i 7:00-tempo. Vid 41km skylten hade jag bestämt mig att då skulle allting ges så 300-400m innan så promenera jag drygt 50m för att få ner pulsen och sen när 41km kom så öste jag på med allt jag hade.

Jag kommer in på Unter DEn Linden och jag vet att det är lite mer än en km kvar. Jag drar på och försöker springa så fort jag kan. Benen vill inte riktigt vara med men jag ignorerar all smärta och bara trycker på. Jag springer på och bakom mig hör jag plötsligt en man som skriker och jag tittar bak och ser hur han helt kollapsar med kramp i båda sina ben. Jag ser samtidigt en sjukvårdare som springer emot honom så jag väljer att ignorera det och springa på.

Jag kommer längre upp och en kommentarer påstår att det nu "bara är 500m kvar" och jag försöker springa mer. Allting känns så enormt långt bort och avlägset. Jag klockar 42km och den går i 5:04-tempo åtminstone.

Nu hade jag lärt mig från 2009 att först kommer en matta med 42km och sedan kommer målet. Det gäller att inte tappa fokusen utan att ösa på det sista in. Jag ger verkligen allt och jag springer förbi en hel del på upploppet medan jag känner hur benen knappt håller mig. Klockan står på 3:37 och jag satsar allt.

Till slut är det över, jag kommer in och jag känner att min ena arm har domnat bort och jag är enormt trött. Jag går lite lugnt framåt för att få min medalj. Min tanke är och hitta bort till där Benet och jag har avtalat att träffas. Jag inser jag glömt stänga av min klocka så jag vet inte i det läget vad den exakta tiden är men jag vet den är något på 3:37:xx.

Jag väntar några minuter och sen ser jag Benet komma linkande och jag går fram och säger "Det ser bra ut" till honom och får ett väldigt trött leende tillbaka.

Vi sätter oss ner och dricker två Erdinger i det fina vädret medan vi diskuterar loppet och känslan. Efter mött upp Benets arbetskamrat så väljer jag att dra mig hemåt.

Dagen fortsätter med att jag åker och möter en vän, hamnar på en Biergarten, dricker öl till kl 24:00, åker S-Bahn hem till hotellet och är hemma 1:30, går upp kl 04:00 fortfarande lite smärre berusad och åker till flygplatsen.

Direkt efter kändes det som jag inte skulle springa fler men nu kommer funderingarna igen och antagligen vill jag ha revansch på loppet och se vad jag kan göra för tid med bättre uppladdning.

Dunceor: Mitt Startskott

Eftersom jag har valt att inte blogga mer men att jag vid vissa väl valda tillfällen vill berätta om en upplevelse så kommer historien här på min kollega Benets blogg istället.

I början på veckan så frågade jag Benet om han kanske var sugen på Startskottet i Kristianstad. Jag visste att han hade sprungit det året innan och jag har länge velat springa 10km då mitt PB borde ha uppdaterats för flera år sen (det är 49:xx från Trelleborgsloppet 2008) och jag har ej sprungit några 10km lopp efter det.

Jag och Benet möttes upp på Lund station efter jobb då vi båda jobbar i Lund. En tågresa till Kristianstad där vi fick tid och lägga upp strategin för loppet. Benet var rätt defensiv och vill satsa på sub45 medan jag (som vanligt) var kaxig och sa 42.

Vi bytte om och tog oss in till stan. Benet hade varnat för att det var inget individuell tidtagning utan det gällde att stå långt fram så man inte tappade någon tid.

Startskottet gick inte utan istället blåstes det i en visselpipa och sen var vi igång. Planen var att ligga runt 4:13-4:15 även om jag kände att det kanske inte riktigt skulle gå. Oftast så brukar man ju rusa i början och jag var rädd för det så jag tänkte jag tar det lite lugnare men ändå ramlade första kilometern in på 4:14 exakt enligt plan. Första kilometern bestod rätt mycket av att springa förbi folk och hitta sin plats i loppet. Andra kilometer så tänkte jag att då får man bromsa men istället blev det näst-snabbaste på 4:08. Efter detta kom den långsammaste kilometern på 4:29. Efter detta rullade det på tills vid 4km då Benet helt oväntat kommer susande förbi. Min första tanke är att nu har jag börjat springa långsammare men istället går han förbi i bra fart. Jag följer med i drygt 200m innan jag inser att detta är inte en fart jag kommer orka hålla. Jag faller tillbaka och sen resten av loppet ligger jag 100-200m bakom.

Vid första varvet kändes det helt ok men sen vid 5,5km kommer första dippen. Jag förbannar att jag har valt och springa detta loppet och jag vill mest hem och fis-jogga i 5:40-tempo igen istället för ligga och pressa mig. Dock så har jag lyckats hitta en klunga på 4-5 killar som ligger rätt stabilt i 4:20 tempo och jag bestämmer mig för att inte släppa dem. Jag springer om dem och de springer om mig lite då och då eftersom jag inte springer i så jämnt tempo. Jag hade sagt innan loppet att jag inte tänkte dricka något då det inte borde behövs på 10km men vid vattnet vid 7km så tar jag en mugg och häller det mesta över mig.

Nu är det bara att slå på pannbenet och ta de sista kilometrarna innan mål. Planen om en längre spurt kom också men jag insåg att det inte skulle gå och öka tempot sista utan det får bli när det var drygt 500m kvar. Under hela loppet så släpade min klocka efter och jag hade vett och kolla vad klockan stod på när jag sprang förbi 9km skylten. Då stod den på 8,83km och låg ungefär 150-170m fel. Så tanken var att när det var 500m kvar så ösa på allt vad jag hade.

Efter ett par skarpa svänga i slutet innan man kom upp på rak sträckan in till mål så ser jag målet längre fram så nu är det bara och trycka på allt vad jag är värd. Jag drar förbi 5-6 pers på raksträckan och håller på att springa in i en funktionär som helt plötsligt har fått för sig att gå mitt i gatan. Jag har ingen koll på klockan men jag har förstått att det är en bra tid och jag kommer in i mål, ser Benet och sen sätter mig ner då jag knappt kan andas. Jag toppar på 186 i puls (188 är min uppmätta maxpuls) sista kilometern och det känns.

Min egna klocka har stannat på 42:29 (som sedan blir 42:30 officiell tid).

Ren hård fakta hittas här:
http://connect.garmin.com/activity/97804808

Det gav helt klart ett sug efter att få springa fler 10km lopp och minst ett till ska hinnas med i år. Det hade varit skoj att göra sub40 men tvivlar på att det är görbart i år. Antagligen blir det målet för nästa år.

Jag och Benet hann även diskutera lite framtida lopp utöver Berlin Marathon som vi båda ska springa och förhoppningsvis blir det mer lopp innan Berlin i slutet av september.