lördag 29 januari 2011

I/O balans

Den ingrediens i min träning som jag faktiskt tycker är "svårast" är kosten. Jag tycker nämligen att jag blir "fetare" ju mer jag tränar? Inbillning? Vet ej. Vikten har ökat något, men det kan bero på att jag börjat besöka gymet lite mer frekvent. Men ändå. Jag tycker att den ring som omger midjan blir större. Eller i alla fall inte minskar i omfång, Balans i Input/Output efterlyses!


De basala reglerna och fallgroparna tror jag mig känna till. Raffinerat socker = BAD. Chips = BAD. Öl = BAD. Linser, bönor, grönsaker, frukt = GOOD.


Men hur mycket ska man äta? Vad är bäst att äta? Och när? Just nu försöker jag köra efter principen mer kolhydrater på morgonen än på kvällen. Och sallad till varje måltid. Men det känns inte riktigt som att det "räcker". Ska man väga maten? Räkna ut kaloriinnehåll? Följa en viss fördelning på proteiner/fett/kolhydrater? Hur mycket ska man vältra i sig efter en uttömmande långpass? Riskerar man ibland att trycka i sig för mycket? Blir man kanske lurad av kroppen att smälla i sig för mycket och fel saker? Är det kanske framförallt törstig man är? Är kolhydrater farliga? Har vi i västvärlden blivit lurade under årtionden vad gäller grynets och pastans förträfflighet? Är det farligt att steka i riktigt smör. Och ha riktigt smör på grovmackorna. Eller är det rent av bra?


Hjälp?!

fredag 28 januari 2011

iobalans

Fredag. Fridag. Ahhhhhh. Härligt!


Utan tvivel veckans absolut bästa dag. Just denna fredagen inleddes med, efter att jag lämnat barnen på skolan, ett lättare distanspass runt staden. Knappt en och en halv mil på lätta fötter i lätta skor med ett till synes fjäderlätt och fullkomligt obekymrat sinne.


Efter fem löpta kilometer spelas det plötsligt en, för den automatiskt skapade spellistan, lite udda låt på ipoden; "Empty Room" med Bromölla- (eller förlåt: Edenryd)-tösen Sanna Nielsen. Tonerna från pianot/flygeln i låtens inledning är som rena, klara, små iskorn som pickar försiktigt på mina trumhinnor och skapar en skön harmoni hela vägen in till hörselcentrum i mitt mössbeklädda huvud. "Sitting here alone with my memories, Staring at a picture of you and me...".



Bilden lånad härifrån


En melodifestivalsschlagerlåt som jag egentligen aldrig "textlyssnat" på. Men idag var det som att orden i sången skrevs med kristallklara bokstäver i skarpaste fokus och med god kontrast rakt på näthinnan. Helt plötsligt känner jag hur det börjar tränga fram en tår eller två i ögonvrån. Och trots att det låg en lätt bris emot då jag gled fram grusvägen på väg mot Hammarsjön, tror jag faktiskt inte att det kan förklara det som hände. Det som för ett ögonblick gjorde min värld oklar och suddig och min själ att börja känna sig både ynklig och vemodig.


Vad hände egentligen? Varför reagerade jag så på en gammal slagdänga? Varför så känslig? Är jag helt ur balans eller vad? Trots min underbara familj, mitt fina hus, min fantastiskt njutbara löpning och mina goa vänner. Jag har ju allt jag kan önska mig!


Det ska inte vara så här! Och definitivt inte på min "heliga" fridag? Då ska ju allting skimra i ljusa färger och lyckan ska vara på topp. Det är ju helt fel att tänka mörka tankar eller känna sig nedstämd på veckans lyxdag. Ungefär lika illa som att utgjuta "blod på sin födelsedag". Som var fallet för Lotta. På den bråkiga Krukmakargatan.


Dock tror att jag att det är just den lediga dagen som är problemet. Eller, nej. Det som är problemet är det som den lediga dagen tar ledigt från. Det är nämligen där obalanserna existerar. Åtminstone upplever jag det så. Det är där den ena obalansen efter den andra radas upp. Det är där harmonin har så infernaliskt svårt att infinna sig. Trots idoga försök från min sida. Och detta under snart två års tid. Hmmm? Dags att byta taktik?

tisdag 18 januari 2011

Rullande tristess

Ett möte på jobbet lyckades komma emellan mig och dagens lunchlöpning som skulle sprungits tillsammans med Dunceor och två kollegor som sedan ett tag tillbaka tillhör den inre kretsen av tisdagslunchlöpare. Möten ska inte få komma emellan! Det har jag ju bestämt en gång för alla. Besviket fick jag dock konstatera att idag skulle jag bli tvungen att göra ett undantag. Aldrig kul...


Kvällens gympass inleddes med sedvanlig uppvärmning för att få igång kroppen och förbereda den på den förestående brutala behandlingen. Då jag som sagt inte fått de tänkta kilometrrna i kroppen tidigare under dagen bestämde jag mig att jag minsann skulle köra lunchpasset på bandet. Sagt och gjort. 6,8 kilometer plastband skulle alltså få rulla fram under mig samtidigt som jag skulle lyfta på endera ena, endera andra foten och utföra en simulerad löprörelse. Kanon.


Men... Herrejävlar vad trist det är att springa på löpband! Helt sjukt obeskrivligt trist. Så jag ska inte ens försöka. Men jag tror nästan jag hellre skulle rullat stenar uppför branta berg i Hades ett oändligt antal gånger än att springa fler pass på det där bandet. Åtminstone om det, som idag, ska göras iklädd alldeles för varma överdragsbyxor och utan musik eller något annat trevligt i öronen.


Den oerhörda tristessen fick mig att verkligen längta efter att få plågas i de kommande planerade utfallen, situpsen och ryggövningarna. Och när det äntligen var färdigsprunget tog jag mig planenligt igenom resten av gympasset med ett svettigt leende på läpparna och en rysligt genomblöt marathonfinishertröja.

söndag 16 januari 2011

11 rätter, 11 mil

Kom precis hem från veckans långpass. Idag lite längre. Idag lite mer fokus. Jaha? Nåt speciellt?


Jojomen. Allas vår ultrababe, aka Fredrika Gullfot, har nämligen gjort det igen. Bokat ett ultraevent värt namnet. Denna gång tvärs över det vackra Skånska landskapet. 110 sköna kilometer ska avverkas i det som hon valt att kalla ”The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience”. Vilket även innefattar 11 gourmeträtter fördelat på tre olika värdshus.




Ingen är gladare än jag för detta. Upplägget påminner faktiskt en del om den planerade ”tvärs över Skåne”-löpningen som förvandlades till en Skåneledscykling för min del förra året. Skillnaden är dock tydlig. Detta är arrangerat av en människa som fullständigt vibrerar av proffsighet och handlingskraft. Ja, det här kan bara bli bra.


Dessutom tror (nej, vet) jag att jag inte är ensam om dessa åsikter då det inte tog mer än ett par dagar efter det att gruppen och det tillhörande evenemanget skapades på Facebook förrän alla 20 platser var bokade.


Benet is about to go Ultra. Och jag gillar det! Skarpt!

tisdag 11 januari 2011

Kristianstad - Lund 1 - 0

Åtminstone vad gäller plogning och sandning av cykelstigar.


Var ute på ett vanligt tisdagslunchpass i Lund idag tillsammans med Dunceor och herr M-A. Som vanligt mycket trevligt och det flöt på fint i ett 5:20-tempo till en början. Men mot slutet blev det värre. Både med underlaget och, som en följd av detta, även tempot. Vissa partier tassade vi försiktigt, försiktigt, i absolut tystnad koncentrerade till tusen över fullständigt glashala, lite knaggliga isbanor. Ett litet felsteg och det hade varit ortopeden nästa. Helt galet.


I söndags var jag ute på årets första fartlek på Kristianstads cykelstigar och då såg det helt annorlunda ut. Åtta kilometer underbar barmark. Way to go C4 Teknik! Det är nästan så att man är lite stolt över att vara Kristianstadsbo!

söndag 9 januari 2011

Ett problem att axla

Det är ju en förbannad tur att man inte springer med axeln!


I nästan precis en vecka har jag gått omkring med bara en fungerande axel, den högra. Axeln på motsatt sida gav upp helt i söndags kväll då jag fångade lillasyster i ett så kallat "kramkast". En övning där utövaren spontant kastar sig handlöst uppåt/framåt med förhoppningen att mottagande part fångar vederbörande i luften för att avsluta det hela med en kärvänlig far/dotterkram. Ett cirkusnummer som visade sig vara sista droppen i den bägare som efter hand fyllts på under de senaste veckornas gympass då jag känt att något varit "på gång" i denna komplexa led.


Att springa med en ömmande axel fungerar som tur är, men är inte helt bekymmersfritt. Under fredagens långpass fick jag till exempel jämmerligt ont efter en timmes löpning och fick springa resterande timme med en svängande och en rakt hängande arm.


Ett besök hos gymmets sjukgymnast ska se till att göras nästa vecka. Innan dess ska det springas på töande, glashala vägar. Med broddar på. Inget bra att halka då endast 50% av armarna finns där att ta emot.

lördag 1 januari 2011

Coolt slut, isig start

Jaha. Då har det alltså gått ett helt år sedan förra årsskiftet. Helt galet. Och även om jag inte är den som uppehåller mig alltför länge i det förgångna utan gärna försöker leva i nuet och, om det skall blickas, hellre gör det framåt än bakåt, skadar det nog inte att kosta på sig en hastig tillbakatitt på året som gick.


Det började fint med mycket löpning i ett vintrigt Skåne. På ömsom snöiga, isiga och barskrapade vägar flöt jag fram och lyckades klämma in en hel del veckokilometer trots ett tröstlöst, tidsödande pendlande med den så kallade SkåneEXPRESS-bussen. Express, my ass. Men, det är en helt annan story.


På nämnda buss fick jag dock tid till mycket eftertanke och kontemplation. Och det var även på denna buss som jag smidde planerna på ett somrigt löpäventyr tvärs över mitt landskap mol allena. Det som sedan fick göras om till en längre cykeltur över stock och sten då högerfoten/hälsenan inte riktigt ville vara med under sommaren och hösten.


Då snön så äntligen försvann i slutet av mars inleddes sista fasen i uppladdningen till det som skulle bli löpårets absoluta höjdpunkt; Stockholm Marathon. Ett lopp som närmast kan beskrivas som euforiskt. I stort sett hela vägen från start till mål. Helt sjukt, om man tänker efter. Det ska väl inte vara så på ett marathon! Eller?




Som en liten parantes i denna tillbakablick bör kanske också nämnas att jag två veckor innan marathonloppet i huvudstaden sprang ett varv i Göteborg i ett väder som skulle kunna klassas som en akut och rejäl värmebölja. Sanslöst varmt, tungt och jävligt. Och inget speciellt att minnas.


Efter den positiva urladdningen i Stockholm tog jag det relativt piano och myslöpte mest hela sommaren. Förutom en mil i Kristianstad i början av juli då jag tryckte på för allt jag hade i sommarvärmen. Det var dags för andra upplagan av "Startskottet" vilket jag inte ville missa. För övrigt mitt första millopp någonsin. Och precis så sjukt jobbigt som jag föreställt mig. Och den tryckande värmen gjorde inte saken bättre.


Loppet var för övrigt också startskottet på en fyra veckor lång sommarsemester som till stor del spenderades i fantastiskt vackra Åhus, där jag och min kära hustru sprang många sköna rundor i den underbara tallskogen och på de öppna fälten och där vi avslutade de flesta passen med ett dopp i det förvånansvärt varma vattnet i Hanöbukten. Löpsommaren "avslutades" med ännu ett besök i vår underbart vackra huvudstad. Jag och frun åkte upp för att möta upp med fruns bror och sedan tillsammans ta oss an Midnattsloppet. En premiär i löploppssammanhang för de båda syskonen, som med den bravur tog sig runt de tio kilometrarna på Södermalm i den tropiska sommarnatten.


Då hösten gjorde sitt intåg och jobbet återigen inletts efter den sköna och välbehövliga semestern återupptog jag tisdagslunchlöpningarna i Lund med bland andra Dunceor och började även att fundera på mer detaljer runt kust-till-kust-äventyret med min MTB. Ett äventyr där jag inte nådde hela vägen över, men som ändå var en riktigt härlig upplevelse!


Det femte loppet jag planerat att springa under året, Bromölla halvmarathon, ställde jag in av samma anledning som tvingade mig att använda stålhästen i stället för apostlahästarna då Malmö - Haväng skulle avverkas; en trilskande hälsena. Dock var jag närvarande vid evenemanget och lyckades under loppets gång föreviga alla halvmaredeltagare.


2010 var även året då jag fick in gymbesök som en mer regelbunden del av min träning. Jag är skyldig min bror ett tack för att jag faktiskt lyckats fortsätta med det som jag vet är lika nyttigt som nödvändigt. Jag tror inte att jag på egen hand skulle kunna motivera mig till så pass regelbundna besök som det faktiskt blev. Mycket fokus läggs på mage, rygg och vader. Men även bröst, armar och axlar ses över för att få en vettig balans i kroppen.




Fjolårets sista löpevenemang genomförde jag igår tillsammans med åtta andra löpglada vänner i ett av mig via Facebook spontan-arrangerat Sylvesterlopp på cykelstigar i och runt vår lilla stad. En rakt igenom positiv löpning om tolv kilometer med perfekt väder, härligt sällskap och lugnt och skönt tempo. Det känns faktiskt som att detta skulle kunna vara första upplagan av en årligt återkommande lokal löptradition! Riktigt coolt! Med de kilometrarna stannade trippmätaren för året på 1412,8. Inte så mycket som jag hoppades på i början av året, men ändå tillräckligt för att hålla lyckan och endorfinnivåerna på trevligt höga nivåer.


Natten till första dagen på det nya året regnade det och en del av den snö som legat sedan i slutet av November har smält bort. Och då temperaturen kröp under nollan igen orsakade regnet också en djävulsk ishalka på både uppfart, bilvägar och cykelstigar häromkring. Således en isig start på ett år som jag hoppas och tror kommer att bjuda på mycket spännande upptåg, löpningar och äventyr.


2011. Jag är redo.