Skånsk Ultrakärlek

Valborgshelg. Skåne. Österlen. 131 kilometer. Av kärlek.

Kärlek till löpningen. Till ultran. Till livet självt och till de underbara människorna omkring dig. Till Österlen, naturen, havet, ljuset. Till den fantastiska maten, ölet och vinet. Till det äkta, det genuina. Det vackra, det sköna. Till tidiga morgnar, rodnande solar, värmande bubblor och mjuk frotté. Till slingrande vägar, pittoreska byar, ålabodar, fiskenät, vitsippebäddar och ramslök. Till storslagna vyer. Till skratt och konstanta leenden. Till tallbarrsbeströdda stigar, vit sand och torkad ljung. Till vågornas brus, vindens brutalitet, gräsets doft och stenars magi. Till känslan då varje steg, varje andetag är synkroniserad med andras steg och andetag och du förvandlas till en del av en löpande maskin som känns helt ostoppbar.

Magisk kärlek.

Som stavas T.S.G.U.E.



Fler TSGUE 2013-bilder

En schweizare i Kristianstad?

Idag öppnade (äntligen!) anmälan till Swiss Alpine 2013. Såg mailet, kastade mig på tangentbordet och drog iväg en anmälan till K78. I upphetsningen missade jag dock att ändra "Nationality" från det förvalda Switzerland till det i mitt fall mer korrekta Sweden, så nu är jag visst anmäld som Schweizare. Ich, ein Schweizer? Ja, warum nicht? :-)



Har nu skrivit till Swiss Alpine och bett dem ändra. Så att det inte blir några Missverständnisse...

8 Monate...

Sitter storögt och med halvöppen mun och kollar in den korta videon från förra årets Swiss Alpine som ligger på förstasidan på deras webplats. Två minuter och tretioåtta sekunder fyllda med fullkomligt magiska bilder. Bilder som får min mage att skutta och pirra och mina ögon att lätt fuktas samtidigt som en smått irriterande känsla av en osäkerhet kommer krypande.



Finns det verkligen en möjlighet att jag ska vara redo att vara med i detta fantastiska lopp om blott åtta månader? Det känns just nu som en utopi att jag, som på grund av en idiotisk skada i en av tårna i högerfoten inte har kunnat springa med någon reda sedan Berlinmaran, ska kunna vara med och kriga de 79 kilometrarna i de magiskt vackra och, för en Kristianstadsbo, ofattbart branta schweiziska alperna runt Davos.



Sitter och drömmer om loppet, läser om loppet, kollar in den brutala banprofilen. Pirret tilltar i styrka. Och så bestämmer jag mig.

Det är klart som fan att det finns en möjlighet. Självklart! Första steget i satsningen är att verkligen ta tag i den skada som just nu gäckar mig. Bli färdig att söka professionell hjälp som kan ge mig råd hur jag bör agera. Få bättre styr på alternativträningen. Hitta luckor i schemat för att förutom köra crosstrainer och rodd på gymet även få in både vattenlöpning och styrketräning. Och när foten och tån läkt börja bygga sakta men säkert. Gräva fram recept och gamla kostnoteringar för att åter komma på banan vad gäller bra mat som ger rätt energi och som håller insulinet på en jämnare nivå.

Om en vecka öppnar anmälan. Och då är det jag som hänger på låset.

Swiss 2013: Hier komme ich!

Smakar fågel

Årets Ultra-magiska Ultra-event med sveriges skönaste Ultra-människor komponerat av allas vår Ultra-Fredrika är till ända. 4 dagar magi i ett landskap och en natur så vacker att mitt torftiga ordförråd inte räcker till att försöka göra det hela någon rättvisa.

För att ändå på något sätt försöka förmedla all den skönhet, all den glädje och all den goda mat vi fått uppleva så publicerar jag, istället för en alltför lång berättelse som få ändå skulle orkat sig igenom, ett album med bilder tagna under helgen som gått. En helg som jag aldrig ska glömma. En helg som sannerligen smakade fågel!

TSGUE 2012

Centrepiece

Isberget har anlänt. Pryder nu sin plats centrerat på spiselkransen utstrålandes en aura av 'achievement'. Snyggare glasskulptur har jag då aldrig sett, än mindre ägt...

I huvudet på en Ultrarookie III

Del 1
Del 2

Lägger mig ungefär i mitten av en av grupperna som bildas och ger mig under total tystnad ut på det knöliga underlaget i form av nyfallen och nyss upptrampad snö på cykelstigen som leder bort från Ensta krog. Jag känner mig lugn och trygg där i snöfallet och hamnar ganska så meddetsamma i ett lunk som känns behagligt. Tänker inte alls på att det är 80 kilometer jag ska springa utan befinner mig bara helt och hållet i nuet. Börjar dock efter någon kilometer att inse att det kommer att bli bra mycket tyngre med tanke på det ojämna och sugande underlaget. Och när höger hälsena, som bråkar lite av och till om jag inte sköter den ordentligt, börjar knorra, blir jag en aning orolig.

Försöker mellan stegen att sträcka på foten och göra lite övningar för att mjuka upp den nedkylda och stela senan. Känns något bättre och jag tuffar på i ledet som jag hamnat i. Ingen stress vad gäller farten. Tror vi håller 6:20 eller nåt på de oplogade vägarna och det känns lätt. Närmar oss Rönningesjön och ska vika tvärt höger och passera över en liten, liten bro som går över en bäck som leder ner i sjön Det är ordentligt halt innan bron varför jag tar tag i broräcket då jag viker in på den. Min handske blir i samma ögonblick alldeles plaskblöt och iskall vilket väcker ordentliga obehagskänslor i mig. Blöta vantar är osköna vantar.

Det är helt tyst i leden. Tankarna virvlar omkring och är i mitt fall väldigt suddiga. Det hela känns smått overkligt. Kommer fram till att det är en kombination av för lite sömn de senaste dygnen, själva eventet i sig (80k-tävlingar springer man ju inte varje dag…), och det helskumma vädret så här i mitten av April. Vi passerar över Roslagsbanan och kommer till en asfaltsväg på andra sidan järnvägen. Eller åtminstone så tror jag att det är asfalt; Snötäcket är kompakt. Och buligt. Och blött.

Strax efter den obevakade övergången kommer banans första uppförsbacke och som på gemensamt kommando börjar hela ledet att gå. Eller raskpromenera. Så fort vi når toppen övergår vi unisont till lugn löpning igen. Då det går nerför har jag lite problem att hålla min position i ledet. Jag vill rulla på mycket fortare än de andra som verkar hålla emot på något sätt. Håller min plats och tänker att jag får "rulla" när jag springer utan sällskap, vilket nog kommer att ske framöver. Det är ju en bit kvar.

Höjdkurva TEC-banan

Efter att järnvägen på nytt korsas passeras den tredje kilometerskylten. Det blir signalen för att starta det kontinuerliga energiintaget medelst de medhavda, och dessutom egenhändigt bakade, Runekakorna. Tar en liten kaka, suger och tuggar. Njuter även en slurk vatten till denna eminenta Ultraföda. Det ska visa sig att det ska käkas Runekakor varje gång denna skylt passeras vilket gör den lite till en favoritskylt.

En skylt som dock inte tillhör favoriterna är den med siffran 7. För här börjar "eländet", eller som orienterarna skulle sagt, den "intressanta delen". Snöigt, blött, lerigt, rotigt, stenigt och jävligt. Svårsprunget, men, och där måste jag ge trailmänniskorna och orienterarna rätt; det är faktiskt både lite spännande och intressant. Och tiden bara flyger förbi även om farten inte är den allra högsta. Alltid någon rot, eller sten eller gyttjepöl eller isfläck att fokusera på och på så sätt komma ifrån det monotona malandet. Det sistnämnda är det inte så mycket av här på TEC-banan. Utan mer en ständig variation av både underlag, lutning och terräng.

Foto: Micke Sjöblom

Första milen är snart avverkad och det är dags för första varvning/depåstopp. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig eller hur jag ska lägga upp det men det löser sig säkert. Efter en avslutande skön nerförslöpning rundar jag en lekplats och ser en skara folk stå och heja och ta emot mig som vore jag värsta stjärnan. Mitt nummer skriks från en för-spanare tillbaks till en funktionär som sitter vid en dator (tror jag, ser faktiskt inte vem som tar emot "NUMMER 35!"-ropen).

Springer över mattan, får ett pip som kvitto på att jag registrerats och kliver fram till Mia, Ken och de andra Linneanerna vid gottebordet. Någon frågar om jag behöver påfyllning av flaskorna och jag tackar för erbjudandet och langar över flaskorna. Service! Själv växlar jag några ord både med Mia och Ken, får höra att jag ser pigg ut, trycker i mig några bananbitar, lite choklad och en kopp kaffe. Eller om jag tog kaffet först på andra varvet. Äh, det vill jag ha osagt och det är ju egentligen inte speciellt intressant. Det intressanta är istället att jag blir så otroligt glatt överraskad och glad av det pepp och den service jag erbjuds i start/målområdet. Och hur innerligt glad jag blir när Mary helt plötsligt står där och säger "Hej!". Fantastiskt kul med så mycket kändisar. Med nypåfyllda flaskor i bältet, magen full av banan och choklad och Dopaminförrådet påfyllt drar jag ut på varv nummer två.

Första kilometern går helt ok, men när det ska springas på gräsmattor som blivit ännu lerigare och blötare och då det klampas ner i iskalla pölar redan under andra kilometern börjar jag faktiskt att misströsta en aning. Ska jag verkligen springa i det här "möget" i 68 kilometer till? Och bli lika j-vla blöt och kall om fötterna vid dessa ispölspassager under ytterligare sex varv? Det här är ju helt sjukt!

De negativa tankarna biter sig liksom fast under i stort sett hela det andra varvet som springs i något slags irriterat "töcken". Det rullar på, men motvilligt. Tempot har jag ingen aning om, då jag vägrar titta på min klocka. Vill inte veta hur sakta det går. Vill inte bygga upp ytterligare stress. Möter fotograf Micke i skogen i slutet av slingan och försöker glatt bemöta hans peppande "Ser bra ut!" men det känns bara förbannat tungt.

Foto: Micke Sjöblom

Vid varvningen förändras dock allt. Till det bättre. Mottagarkommitén är på plats och hejar, tjoar och tjimmar än värre än vid första passeringen. En snabb titt på det stora digitala uret talar om för mig att tempot inte sänkts något nämnvärt mot det första varvet och Mias kommentar, "Men Thomas, är du redan här igen? Springer du bara halva varv?" får mig att helt plötsligt skina upp. Vattenpåfyllningsservicen håller lika hög klass som vid förra besöket och de negativa tankarna jag haft under andra milen rinner liksom av mig. Trycker i mig lite bananer och lite choklad och lämnnar startområdet på mycket lättare ben än jag hade då jag lufsade in i samma område för bara ett par minuter sedan.

Och det skulle bara bli bättre. Under tiden jag gnetade runt andra milen hade Täby kommun letat upp snöplogarna och skrapat både cykelstigar och de större vägarna. Vilket innebär att åtminstone halva slingan nu faktiskt skulle kunna klassas som riktigt löpvänlig. Sweet! Men de delar som inte går på asfalt eller hårt packad grus blir däremot bara värre och värre. Men det hade de i och för sig blivit ändå, med eller utan plog av de riktiga vägarna. Så plog-faktumet är bara positivt!

Glider fram med energi på tredje varvet och börja tycka att det hela är fantastiskt kul. Njuter av tystnaden, friheten och hela situationen. Har snart sprungit 30k och känner mig oförskämt pigg. Även om jag är blöt om fötterna, lerig upp till knäna, knappt får fäste i de brantare uppförsbackarna inne i skogspartierna och att lervällingen blir värre och värre och emellanåt på vippen suger loss mina skor från fötterna. Har egentligen aldrig fattat att jag är masochist, men nu börjar det mer och mer gå upp för mig att så måste fan vara fallet.

Vid tredje passeringen av start/målområdet får jag första gången syn på den store påhejaren i rött, allas vår Jumper. Han står i skocken precis efter mattorna och jag ger honom en obligatorisk "Haj Faj". Mer att käka och dricka och sedan iväg. Tredje milen klart lättast hittills även om skogspartiet och vissa andra sträckor är riktigt svårsprungna, leriga och allmänt kläggiga.

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Ut på fjärde varvet och nu har jag gjort drygt en tredjedel. De plogade cykelbanorna är lättsprungna och livet leker när plötsligt ett lätt illamående kommer över mig. Aldrig en trevlig känsla. Måste bero på att jag slängde i mig maten lite väl fort vid passeringen. Får ta det lugnt vid nästa matpaus. En paus som också innebär att jag "får" sätta på iPoden. En present jag lovat mig själv då hälften är gjord. Stretar på och börjar tänka riktigt mycket på min familj då jag kommer ut på den slingrande lilla grusvägen strax efter Rönninge gård. Stannar vid 34k och tar en bild på mig själv som jag postar på facebook för att tala om att jag mår bra.

Kilometer efter kilometer betas av och 50%-varvningen närmar sig. I depån hittar jag förutom Jumper även Therese som nu äntligen dykt upp och Cecilia som jag trodde skulle vara på banan, men som tyvärr fått bryta på grund av en trilskande sätesmuskel. Svett-kramkalas utbryter och snacket går. De tycker jag ser pigg ut och tycker också att jag nu nog bör tänka på loppet som jag är mitt inne i, momentant sluta med att vara social och ge mig iväg ut på den femte milen. Bra idé. Smäller igång iPoden, rattar in senaste podcasten med F&F och ger mig iväg. Dags för att bli lite mer blöt och kall om fötterna. Härligt!

Men i hjärtat blir jag varm. Både av smågrabbarnas vatten-och-godis-stations-initiativ längs banan, av mötet med Jumper i skogen och av samtalen med Bosse under några kilometer. Det börjar kännas i kroppen att man sprungit i snart fem mil nu, men knoppen är pigg och jag tycker fortfarande att det är kul, även om måste erkänna att jag längtar till jag kan säga att jag är på sista varvet. Har ingen som helst koll på klockan utan springer så att det känns bra. Tuggar Runekakor och dricker vatten. Perpeteum har jag helt slutat att dricka. Tror att det kan vara en av orsakerna till mitt illamående som kommer och går lite.

När jag ger mig ut på sjätte varvet strömmar det musik in i öronen. Musik, som tillsammans med känslan att vara på väg mot både längdrekord och snart ett fullföljt 50-miles-lopp, för mig in i ett Runner's High-tillstånd som jag inte upplevt på mycket länge. En känsla av eufori fullständigt sköljer över mig och jag studsar över den leriga gräsmattan trots det sunkiga underlaget samtidigt som tårarna kommer. Borde kunna skrivas ut på recept det här. Känner du dig någon gång deppig eller nere, spring 51 kilometer i snöslask med AC/DC i hörlurarna, så ska du se att alla dina bekymmer försvinner.

Ett par kilometer senare, vid en av mina favoritskyltar (4) springer jag återigen på Jumper som kommer gående längs vägen. Jag stannar och tar fram telefonen för att föreviga detta underbara ögonblick av den ensamma påhejaren i ett Aprilvintrigt och ganska öde landskap som gör under för den löpare som hejandet riktar sig till. Trots att det börjar bli både sent och lite segt så vet jag att nu kan det bara gå fint.



Innan jag ger mig ut på varv nummer sju stoppar jag i mig en varm och go pannkaka med mycket sylt och stoppar sedan på mig den på Statoil tidigare under dagen införskaffade lilla ficklampan. Hittar även ett dubbel-Snickers i väskan som får lov att hänga med. Det har börjat skymma, men än så länge klarar det sig utan hjälp-lyse. Men det här är nog sista varvet som det är så. Nästa (och sista) loopen lär vara mörk. Åtminstone inne i skogen. På tal om skogen så kommer jag på mitt sjunde varv ifatt Carina precis innan det tuffaste partiet avslutas. Carina promenerar och jag saktar ner och börjar gå med henne. Hon berättar att hon tycker att det är fruktansvärt jobbigt och att hon mått riktigt dåligt. Jag vill få henne att förstå att kroppen hennes har kämpat hårt mot förkylningen den senaste tiden och att hon, om hon väljer att stanna efter åtta varv, ändå är en superhjältinna! Vet inte hur hon uppfattar det jag i all välmening säger, men i nästa stund skickar hon iväg mig så att jag inte ska behöva hålla hennes lägre tempo.

Jag går in för varvning för allra sista gången och efter ännu en pannkaka och lite socialt chit-chat är det bara en sak som gäller. Ta mig runt helskinnad i mörkret den allra sista milen. Jag bestämmer mig för att se positivt på alla ispölar, lerträsk och uppförsbackar för så fort jag passerar dem vet jag att det är sista gången vi ses, åtminstone under denna tävling.

Då jag smyger in i skogen efter sex och en halv kilometer tar jag fram den lilla lampan och försöker hitta ett bra sätt att lysa upp lerstigen samtidigt som jag kan fortsätta pendla med armarna. Jag inser ganska så meddetsamma att lampan jag köpt inte direkt är anpassad för det jag nu försöker ha den till. Skenet är för svagt och att hålla den 1,5 meter över marken och lysa någon meter framför mig fungerar inte speciellt bra. Jag blir tvingad att böja mig ner så att ljuset i käglan på marken framför mig blir så pass starkt att det faktiskt ger mig information om var jag sätter mina fötter.

Det hela känns mycket märkligt, men det tar ju faktiskt slut någon gång. Bara att streta på det allra sista lilla skogspartiet. Elljusspåren möter mig efter ett tag och på den sista, sköna biten in mot mål kostar jag på mig en spurt och när jag sträcker händerna i luften då jag för åttonde gången springer över mattorna är det en känsla av total lättnad som inträder. Lättnad, som alldeles strax övergår i glädje och en viss mängd stolthet.

50 miles. I snö, slask och lera. På 9.24. Vilken grej!

I huvudet på en Ultrarookie II

Del 1

Vaknar strax innan alarmet skulle satt igång. Känner att jag sovit ganska så risigt. Har under natten format de alltför porösa kuddarna till en örngottsöverdragen liten boll för att försöka få något som helst stöd under nacken. Känner mig lite stel. Och trött. Tassar upp och drar från gardinerna för att få in lite ljus som kanske kan få mig att vakna. Och vaknar gör jag. Även om jag först tror att jag drömmer då jag kollar ut genom fönstret. Snö! SNÖ!? Och inte det lilla heller. Det ser ju ut att ligga nästan en decimeter. Och det snöar fortfarande. Blöta snöflingor yr runt i vinden och lägger allt som kommer i dess väg under ett kallt, blött och vitt täcke. Ja, det här var ju en najs soprajs. Helvete!



Tar på mig rejält med kläder och ger mig ut i ovädret för ett besök på Statoilmacken i jakten på en lampa och det genomskinliga guldet för en långlöpare; Vaselin! Drar upp jackhuvan och kisar för att undvika att få de stickande flingorna i ögonen. Äntrar macken som en arla Yeti-varelse och scannar av hyllorna. Lampa hittad. LED. Liten och smidig. Kan funka. Luktar mig fram till Apotekshyllan och hittar det mesta. Utom vaselin. Idomin. Men inte vaselin. Skit! Jaja, det får gå ändå.

Kommer tillbaka till hotellet några minuter senare och ser återigen ut som en snögubbe. Den yrande snön är skoningslös. Slänger av jackan och de införskaffade prylarna på rummet och går ner i frukostmatsalen för att bunkra energi. En rejäl tallrik med bröd, smör och pålägg, kokta ägg, "skramlade" ägg och lite bacon. Kaffe, juice och vatten. Får syn på Roine som jag snackat lite med igår kväll och slår mig ner vid honom och hans triathlonpolare. Goa människor. Lättpratade som få. Mycket snack om allt möjligt. Givetvis om det sanslöst sjuka vintervädret men även om Roines deltagande i Gladiatorerna under förra säsongen och hur ofantligt många smällar han fick under tävlingarna. Inget för veklingar. Precis som en 50-mile:are i skitväder... Hehe.

Traskar efter den långa frukosten ner till startområdet för att hämta ut nummerlappen. Springer på solstrålen Mia som är i full färd med att lasta ur RallyMazdan på all möjlig proviant som ska serveras under dagen. Ger henne en spontan kram, kläcker ur mig nånting om att det är kul att få ha kommit till Norrland, och fortsätter in i värmestugan för lapp och chip. Tävlingsledare David och Jonas tar, precis när jag får lapp och chip av en funktionär, beslutet att skjuta på starten två timmar till klockan 12. Det har nämligen under natten fallit en del träd i skogen som måste röjas undan. Och startområdet måste fortsätta skottas. Och tusen andra saker som måste på plats innan årets upplaga av Tåby Extreme Challange kan dra igång.



Tar med mig beslutet tillbaka till hotellet. Monterar på nummerlappen, chippen (japp, vi fick ett till var doja), klär på mig dagens outfit, ringer Carina för att meddela att hon inte behöver stressa och trippar ner i receptionen för att informera andra om att vi plötsligt fått två timmar att slå ihjäl. Slår mig ner i en av hotellets lobbysoffor mellan Tommy från Kramfors och Bosse från Västerås och chit-chattar ett tag. Bosse ser den nära förestående tävlingen som ett liten uppvärmning inför det stora målet för honom i år; UTMB. Ett av de tuffaste trail-loppen du hittar. Wow! Fångar efter en stund även upp Barbro som är på väg ut i snöovädret och tar tillsammans en kopp kaffe.

Får från soffan syn på två välbekanta nyllen borta vid receptionen. Håkan och Leif har anlänt Täby. Tjeeeeena! Alltid kul med så kära återseenden. Leffe är som alltid på topphumör, men Håkan verkar lite småhängig. En hänginghet som helt och hållet är väderrelaterad. Tittar ut och visst snöar det fortfarande. Om än med en något förminskad intensitet än då jag besökte macken strax efter 07.

Vi bestämmer oss för att köra ett nytt frukostrace för att fylla på förråden. Men innan dess har jag nöjet att lägga till en hjälte på min lista av sådana. Kramfors-Tommy som, efter att ha hört att jag åkt ifrån vaselinet, plockar upp en nästan tom (men fortfarande med fullt tillräckligt innnehåll) tub Sportslick och säger på sitt härliga norrlandsmål. -"Ta den här du! Jag har en till, helt ny, i väskan". Tommy, jag är dig från och med denna stund för evigt tacksam!

Äter en schysst andra frukost i glada vänners lag och då magen står i fyra hörn är det dags att dra ner mot starten. Men innan dess "fixar jag till mig" på rummet med min nyss erhållna och så ovärderliga present från Kramfors. Perfekt! Passar också på att slänga ner några av de hembakade Runekakorna i två små påsar som jag stoppar i jackfickorna där jag också trycker ner lite toapapper och ett halvt paket dextrosol som jag fått med mig hemifrån. Med nya kompressionsstrumpor, Sportslick, självlysande Lonesome Runners-jacka, Runekakor och toppluva så kan det som väntar fan inte gå fel!

Hittar en plats till min väska i ett av tälten. Väskan, som innehåller lite ombyte i form av nya strumpor och extra T-shirts samt ett par Snickers, resten av Runekakorna, min ryggsäck, min nya fina LED-lampa och en flaska sportdryck, känns lite rookie-aktig där den står inklämd bland andra väskor och kläder. Många av de andra gamla utlra-rävarna har stora plastlådor med genomskinligt lock vari de strategiskt placerat diverse (säkert mycket spännande och genomtänkta) grejer. Wow, tänker jag. Fiffigt. Men hur skulle det sett ut om jag kommit med en stor plastlåda under armen på hela min väg från Kristianstad till Stockholm och Täby via tåg, tunnelbana och buss. Hade varit riktigt opraktiskt. Då. Men inte nu. Nu hade det säkert varit riktigt bra att ha en sån där. Kanske.



Fler kändisar dyker upp. Främst i form av Carina, som jag så noga följt i hennes enormt tuffa, vassa och genomtänkta uppladdning inför det som nu alldeles strax ska starta. Ger henne en stor lycka-till-kram och får en tillbaka. Snön fortsätter att falla. Jag, Carina, Leffe och Håkan står och snackar.

Foto: Micke Sjöblom

Plötsligt samlar David och Jonas alla löpare och går igenom vad som gäller för dagen. De har fått dra om banan en aning och snitslat runt ett par nedfallna träd. De informerar om att banan är i (något slags) löpbart skick om än snöig och än så länge oplogad.



Efter avslutad information ber en man med asiatiskt utseende tävlingsledningen att dra det lite kort på engelska. Mannen visar sig komma från Singapore och är för första gången på besök i Sverige och Europa. Är även för första gången i kontakt med det som nu singlar ner över våra mössor. Han ska, i detta för honom fullständigt främmande väder, springa den långa sträckan, 100 miles. Snacka om timing för en tuff utmaning.

Starten närmar sig. Vi blir likt en skock får vallade bakåt från där vi står. Jag har börjat frysa en aning och är i detta nu så ofattbart glad att jag verkligen fick med mig den långärmade Merino-ull-tröjan, toppluvan och Gore-vantarna. Utan det hade jag varit körd. Eller i alla fall förbannat kall. "3, 2, 1, KÖR!". Jonas (eller om det är David) räknar ner och släpper iväg det knappt 120 man och kvinns starka fältet. Jag hamnar någonstans i främre halvan av fältet och tänker, när jag till jublet från både deltagare, funktionärer och några åskådare, joggar ut ur startområdet: "JA! Då kör det så äntligen igång!"...

I huvudet på en Ultrarookie I

Sitter på ett hotellrum med halvt gapande mun och läser en mängd intressanta bloggar med helt fantastiska berättelser från en helt sjukt extrem ultralöpningstävling i Täby som i år som lök på laxen sprangs i ömsom blötsnö, ömsom gegga och däremellan lite dy, lite asfalt och en och annan härlig isvattenpöl. Sitter och fascineras av historierna och över de distanser som tillryggalades i dessa förhållanden. Åtta eller sexton mil. Ja, ni läste rätt; MIL. Det känns ju helt overkligt. Och galet. Overkligt galet.

Rycks ur min dvala och inser helt plötsligt att det är bland annat mig själv jag sitter och läser om. Inser också att det måste vara en kombination av sömnbrist de tre senaste dygnen och den både fysiska och mentala tröttheten som sätter in efter långvarig fysisk ansträngning som spelar min hjärna spratt. Spratt som bland annat resulterar i en känsla att stå lite snett bakom och bredvid sig själv.

För fem dygn sedan stod jag och glodde in i min garderob fylld med träningskläder och löprelaterad utrustning. Funderade på vad jag skulle behöva på mitt första "timade" ultralopp som skulle gå av stapeln några dygn senare. Hur skulle vädret bli? 6 grader och sol, va? Var det inte det jag läste på både dmi, yr och smhi. Jo, visst var det så. Kanske ändå bäst att ta med en långärmad. Och vindjackan. Mössa eller keps? Keps bör ju räcka. Eller? Äh, jag tar bägge för säkerhets skull. Smart! Pannlampa? Nä, det asar jag inte med. Jag bör ju vara klar vid 20 om vi startar klockan 10. Eller? Jo, för fan. Det bör jag vara. Eller? Jo. Pannlampan får ligga kvar.

Idiot!. Eller om det kanske stavas 'Ultra-Rookie som egentligen aldrig gillat att packa och som just i detta nu skulle packa inte bara för sin första Ultratävling utan också för fem dagars jobb med tillhörande minikonferens i anslutning till tävlingshelgen i så få väskor som möjligt då han ska färdas med tåg och väl i Stockholm så kallat "kommunalt"'.

I vilket fall så var det korkat att inte packa ner allt som man kunde tänkas behöva. För löpning i alla väderlekar. För löpning på olika delar av dygnet. Fast det visste jag som sagt inte just då.



Rookien anländer Täby strax före 18 på fredagen. Dagen innan Ultra-premiären. Regnet strilar konstant och gör sitt allra bästa för att blöta ner mig på promenaden från busshållplats Stockholmsvägen till Täby Park. Något som regn är fantastiskt bra på. Checkar in, slänger in mina blöta väskor på rummet och ger mig ner i bistron bredvid receptionen för att få mig något att äta. Primo-lasagnen från 11.30 har gjort sitt och det känns som jag går på nästan tom tank. Inte helt optimalt med tanke på den fysiska ansträngning som väntar. Möts i baren av ett helt gäng (förmodade) löpare och hälsar på en handfull på min väg fram till bardisken där jag beställer både mat och dricka. Tänker att det nog kommer att ta lite tid då jag får för mig att alla de andra också precis beställt mat i baren. Hmmm?

Får syn på Solvikingarnas stolthet Barbro Nilsson och blir riktigt glad av att se ett bekant ansikte. Pratar med Barbro om ditten, datten och förra årets Gästgifverilöpning och inser plötsligt då jag lägger märke till "biljetten" i Barbros hand att jag nog missat något väsentligt. Eller åtminstone något som alla andra i rummet verkar ha förstått. Det visar sig att det vankas gemensam middag i "matsalen" för alla de TEC-deltagare som läst sina mail och som föranmält sig till detta trevliga initiativ. Och här kommer servitrisen med min hamburgertallrik. Tack för det. Jaja. Inget att göra åt nu. Och, ultrafina som ultramänniskor är så blir jag medbjuden in i matsalen i alla fall. Hamburgertallriken får också följa med och jag trivs i min nya "familj".



Arrangörerna Jonas och David intar efter ett tag scenen och drar igenom lite regler och praktiska detaljer inför morgondagens lopp. Stämningen är hög och jag trivs som fisken bland ultramänniskorna i rummet. David och Jonas kommer in på något om obligatorisk utrustning och bland dessa tycker jag mig plötsligt uppfatta ordet "lampa". Lampa? Pannlampa? Obligatoriskt? Japp! Ouch! Äh, kan det verkligen vara det även för oss som "bara" ska springa 50 miles? Nej, det kan inte gälla oss...

Idiot!. Eller om det kanske stavas 'Småstressad familjefar på nytt jobb som av något obegriplig anledning inte läst igenom det långa mailet med allsköns nyttig information om tävlingen som han fick för längesedan!'

Nåja, inte mycket att göra åt nu. Pannlampan ligger kvar i garderoben där hemma och det lär ju inte krylla av lördagsmorgonöppna affärer som säljer pannlampor i utkanten av Täby där jag nu befinner mig. Nej, hög tid att krypa till kojs. I morgon är en stor dag. Dagen då min ultratävlingsdebut ska genomföras. Ska bli riktigt spännande och kul. Ahhhh. Natti-natti! Sov gott!

-"VASELIN! VASELIN! JAG GLÖMDE PACKA NER VASELIN!"

Sätter mig upp i sängen. Pulsen är skyhög. Klockan visar 02.15. Och LAMPA!? Varför tog jag inte med någon lampa? Tänk om jag inte får starta utan lampa? Har macken öppet? Nu? Har de vaselin? Och någon form av lampa, tro? Ja, det måste de väl ha? Lägger mig ner. Stirrar ut i mörkret. Pulsen normal igen. Tänker att jag kanske är lite nervös inför den här debuten ändå. Bestämmer mig för att kolla utbudet på macken innan frukost. Släcker lampan. Och somnar om till ljudet av regnsmatter på hotellrumsfönstret. Måste sova nu. I morgon är det dags...

Baka baka kaka

Förberedelserna har börjat. Knappt en vecka kvar. Nedtrappningen har startat och inga fler längre pass i kalendern för min del. Däremot en del planering. Och kakbakning. Runekaksbakning. Spännande. Speciellt för en som aldrig någonsing i sitt snart fyrtiotreåriga liv ens kommit för sig att koka knäck. Men idag var det dags.



Och resultatet blev faktiskt riktigt trevligt, även om de blev något "torrare" än jag förväntat mig. Kommer att bli kanon. Kan man springa Spartathlon och ro över Atlanten på dessa kakor så vore det väl fan om man inte ska kunna springa åtta fjuttiga mil...

Halvt genrep i sommarväder

Tre veckor kvar till årets största(?) löputmaning för min del; TEC 50 miles. Tre veckor. Det är ju ingenting! Kommer att fullständigt flyga fram. Så, det gäller att få de förberedelser man planerat på plats i tid.

Idag var det dags för en av dessa. Det långa passet. Typ ett marathon. För att påminna mig om hur långt det verkligen är. Och, genom extrapolation, kanske få en liten känsla för hur långt dubbelt så långt är.

Jag bestämde mig i början av helgen för att jag på dagens pass skulle få möta havet och således blev det till Åhus jag siktade då jag strax efter 12 drog iväg i sällskap med min nya ultrapolare Nathan. En sträcka som jag sprungit ett antal gånger, både fram och tillbaka, men aldrig under samma dag. Vyerna runt mig var dagen till ära fantastiskt vackra och försomriga, trots att vi bara läser mars i kalendern.



Lätt medvind i ryggen, en positiv och lätt känsla i kroppen. Tempot har jag ingen koll på och det var helt enligt plan. Vill bara hitta något ultramässigt tripp-tempo som känns lätt och som jag känner mig bekväm i. Om det hamnar på 5:40, 6:00 eller 6:30 spelar ingen roll. Det är 50 miles vi pratar om och utmaningen handlar inte om att ta sig runt de åtta varven runt den där (namnlösa?) sjön där uppe utanför Täby på en viss tid, utan helt enkelt att inte DNFa. Har en grym respekt för distansen och när jag tänker på att de flesta i startfältet ska springa inte bara åtta, utan sexton, milvarv blir jag rent av smått vimmelkantig.

Det rullar på fint. Stannar ibland och växlar ner till promenad då jag ska suga i mig innehållet i min på ryggen transporterade kateter-påse. Slänger vid ett par tillfällen in en Dextrosoltablett som jag tuggar och som tillsammans med vattnet bildar lite bränsle för min sköna framfart.

En och en halv timme efter att jag lämnat familjen och fönsterputsningen viker jag in på Rinkaby skjutfält och solen värmer än mer. Jag springer i 3/4-byxor och en T-shirt. Och svettas skönt. I mars. Otroligt.



Havet närmar sig, men den vanligtvis lite kyliga brisen uteblir och det är lika varmt ända ner på stranden där jag för första gången känner av lite vind. Lika vackert som vanligt nere på Östra Sand. Min barndoms strand. Mina lätt tångdoftande rötter.





Tar lite bilder. Insuper sommaratmosfären och drar vidare. Nästa stopp sommarstugan för ett civiliserat toalettbesök och proviantering av det som står att finna i stugans kylskåp. Vilket visar sig bestå av smör. Som klins på ett par knäckebrödsskivor som gömmer sig i skåpet ovanför. Sitter som en smäck. Byter min svettiga T-shirt mot en torr dito som jag fiskar upp ur ryggan.



Sköter mina ärenden och styr sedan kosan tillbaka hem. Har 20k framför mig och sätter nu för första gången under dagen på iPoden där Filip och Fredrik filosoferar på sitt typiskt tjattrande, och i mina öron förbannat underhållande, manér.



Lite tyngre på vägen hem. Dels på grund av den svaga, men dock närvarande, vinden som nu ligger emot, dels av det naturliga faktum att jag redan har drygt 20k i benen. Men tröttheten tar aldrig överhanden och känslan förblir både positiv och skön. Maler ner kilometer efter kilometer och rätt som det är står jag hemma i trädgården igen. Hela familjen hemma. Och fönstrena är putsade.

En dag att minnas!




Passet på jogg.se

Födelsedagsfesten spikad

Och i år förläggs den till Brösarps Gästgifveri i glada ultralöparvänners lag! Gullfot har nämligen gjort det igen; Bokat ett Ultraevenemang verkligen värt namnet.



The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience 2012 är sedan igår inskrivet i kalendern och den 27:e april samlas vi i Sjöbo för att ladda med en fyrarätters, lite löparsnack och en god natts sömn för att den 28:e fira födelsedag löpandes 45k mot Brösarp och ett av Skånes bästa gästgifverier. Festen pågår ända fram till den 1:e Maj och kommer förutom Sjöbo och Brösarp även innefatta Brantevik och Ystad och därtill mycken skön Österlenlöpning tillsammans med några av Sveriges ultragoaste löpare! Längtar redan!

50 miles? På de här gamla benen?

Det damp ner ett inbetalningskort i den digitala brevlådan igår. TEC 2012 Betalningsinformation. TEC, ja. Den 14 April. 2012! Oops. Det är ju för fasen snart. Inte mycket mer än 4,5 månader bort. 50 miles.... 50! Miles!! Nästan två marathon. På raken. På tid. Jisses.



Och jag som redan känner mig lite halvsliten. Ont både lite här och lite där. Mest här, faktiskt. I höger hälsena. För att jag är en slarver. Med de excentriska tåhävningarna. Men även lite där. I vänster underben, på insidan strax under knäet. Och så är det ju det där med ryggen. Och ischiasen. Som spökar lite då och då. På grund av att jag är en slarver. Med coreträningen.

Inget av ovanstående behöver betyda något speciellt allvarligt. Lite ont kan man väl stå ut med. Men, småskavanker på en åldrande kropp bör man nog ändå vara observant på, så att det inte utvecklas till någon seg, ihållande skada. Tåhävningar och coreträning skulle jag ju dessutom kunna sätta igång med närsomhelst. Kanske till och med redan i kväll. Träna för att kunna träna.

Japp. Så får det bli! För de där 50 milesen uppe i Täby både vill och ska jag fixa. Och det på ben som aldrig känt sig yngre!

Paris? Äh! Varför då?

Tre veckor sedan nya jobbat startade. Sjukt vad tiden går. Speciellt när man är riktigt busy vilket verkligen varit fallet under dessa dagar. Annat var det veckan innan jag startade. Då var det skönt laid-back. En frivecka där det svåraste var att bestämma med vilka trevligheter alla de i kalendern underbart tomma sidorna skulle fyllas. Ett tag var jag inne på att dra till en storstad för att få uppleva den från löparskorna. En kanonidé om ni frågar mig. En inte lika bra idé om ni frågar min älskvärda äkta hälft.

Så, istället för tåget till Kastrup tog jag bussen ner till Brösarp för att därifrån fortsätta norrut från vårens Skanör-Brösarps-Ultra på egen hand. Denna gång med slutdestination Sölvesborg. Och de närmaste två dagarna blev helt perfekta och jag saknade inte Paris en endaste liten stund… Honest....

För vad är Gare du Nord mot Brösarps station?

Och vad är Seine mot Helge å?

Paris vackra damer mot Tosteberga ängars skönheter?

Eiffeltornet mot en 3G-mast i Nymölla?

Eller trestjärniga franska krogar mot pittoreska, små lokala etablissemang?

Vänsterdelen av bilderna lånades från följande platser:

Gare du Nord: http://comps.fotosearch.com/bigcomps/WTD/WTD365/PSF00187.jpg
Seine: http://farm7.static.flickr.com/6111/6307636382_9c6bd8afbc.jpg
Crazy horse: http://www.julesmoretti.com/wp-content/uploads/2010/01/rtr23zpa.jpeg
Eiffel: http://farm4.static.flickr.com/3127/2630035553_dbd8666162.jpg
Taillevent: http://bewitchingkitchen.files.wordpress.com/2010/03/taillevent1.jpg

Ett blött miniultra mot solen i Kivik

Semester. Sommarstuga i Åhus. Närhet till havet. Och vita stränder. Fantastiskt härligt. Om vädret tillåter. Men det gör det inte alltid.

Just nu hällregn och styv kuling. Tallarna vajar majestätiskt utanför köksfönstret. Regnet piskar på rutorna. Hur spendera denna dag? Ett långpass, kanske? Hur långt kan det vara till Kivik? Gmaps pedometer säger 38. Men då med löpning även på de större vägarna, vilket inte är så kul. Nåja, navigeringen ska nog inte utgöra något större problem. Ha havet på vänstersidan och du springer åt rätt håll.

Laddar ordentligt med nybakade fullkornsbullar och kaffe. Fyller sedan löparryggsäcken med dricka, lite godis och en banan. Tar även på vätskebältet för att lättare komma åt drickan under löpning. Hade varit bra med en CamelBak eller liknande. Måste få tummarna loss och kolla upp vad som skulle kunna passa.

Vinkar adjö till barnen som sitter uppkrupna under en filt i soffan tittandes på TV och kliver, tillsammans med frun, ut i tallskogen och det minst sagt intressanta vädret. Vinden ligger dock på från nordost vilket gör att regnet kommer snett bakifrån. Ett faktum som känns som en stor vinst i sammanhanget. Temperaturen på nederbörden är klart acceptabel och min klädsel; t-shirt och korta tights känns helt rätt.

Får en avskedspuss av mitt sällskap efter fem sprungna kilometer och fortsätter själv över bron till Äspet. Parkerar mig i ett behagligt Benet-ultra-tempo på runt 6 min/km. Känner mig uppsluppen, lätt och glad där jag färdas söderut med regnet och iPoden skvalandes "MarathonTalk" som enda sällskap. Det är en otrolig frihetskänsla att transportera sig till fots.

Bestämmer mig att ta en Snickers och bananpaus då jag avverkat halva sträckan, vilket jag just nu tror är 19 kilometer. Då jag passerar Furuboda-anläggningen springer jag ner mot stranden för att få en skymt av havet och för att ta den där "halva sträckan gjord"-pausen. Möter ett dånande hav och en piskande vind. Skogen en bit upp från havet har gett mig lä, men här nere är det inget som stoppar kulingen. Jag börjar frysa i de genomblöta kläderna och jag gömmer mig bakom en sanddyn där jag glupskt sätter i mig banan och choklad. Det har börjat gå rejäla vågor och dånet från havet ger mig lite obehag. Ett mörkt dånande hav är något som fanns i mina mardrömmar som liten och det verkar på något sätt sitta i.

Tar mig tillbaka till den asfalterade Furubodavägen och fortsätter min färd söderut. Springer genom mången skogar och förbi mången fritidshus. Slås av hur underbart lugnt och fridfullt här är och hur fantastiskt det är att få se på allt det vackra som lugnt passerar i 10 kilometer i timmen.

Då jag når Juleboda och Ravlunda skjutfält tar vid möts jag av en återvändsgrändsskylt i sydlig riktning och jag bestämmer mig för att följa vägen västerut, från havet för att förhoppningsvis hitta en väg i nord-sydlig riktning en bit längre upp från stranden. Det visar sig finnas många vägar, men ingen som verkar "pålitlig". Jag följer därför den asfaltsväg som leder mig ända upp till Maglehem. Där hittar jag en cykelled på en nedlagd banvall med riktning Brösarp. Viker in på denna och njuter av naturen runt mig.

Fullkornsbullarna gör sig plötsligt väldigt mycket påminda då jag fridfullt trippar fram på den gräsbevuxna cykelleden. Ett snabbt skutt ett par meter in i skogen och lättnaden som följer är stor.

Efter ett antal kilometer på cykelleden kommer en skylt som ser ut att vara något som jag bör följa, "Ravlunda skjutfält/Dammåkra". Ligger inte det väldigt nära Haväng? Hmmm? Jo, visst gör det det. Sagt och gjort. Styr kosan uppför de breda grusvägarna. Pulsen går upp rejält då lutningen blir större och större och jag tar fasta på det tips som Cecilia gav mig på vår Gourmet-Ultra-löpning. Blir det för jobbigt att springa uppför så växla ner till rask promenad. Sagt och gjort. Med raska steg bestiger jag de första backarna jag sett sedan starten i Åhus. Lyckas hålla en fart på 7:30 min/km med hjälp av de långe benen och det känns riktigt fint.

Då jag passerar militäranläggningen ser jag Havängsskylten och känner mig glad att jag snart är framme. Har redan drygt 36k på klockan och inser att de 38 jag trodde jag skulle springa inte ska räcka på långa vägar. Det blir nog minst ett marathon.

Nere vid Haväng börjar det spricka upp något, men är fortfarande lite blåsigt och vågorna går höga. Omgivningen är bedövande vacker och den glädje som väller upp inombords är svår att beskriva. Följer en vandringsled ner mot Vitemölle by och, trots att mina ben börjar bli riktigt trötta, njuter jag för varje meter jag färdas även om stegen som måste tas i lös sand känns tyngre och tyngre. Solen har nu letat sig fram och gör upplevelsen än ljusare. De vitkalkade husen i Vitemölle och Kivik gnistrar och lockar.

Marathondistansen passeras mitt inne i Vitemölle by och nu är jag nära målet.

Ytterligare halvannan kilometer längs Tittutvägen kommer jag fram till Kivik där jag nästan meddetsamma får syn på familjen som sitter i den nu gassande solen och äter glass. Vilken härlig syn! Frun har också tagit med torra kläder och skor, de kvarvarande frukostbullarna spetsade med i Kivik nyinköpt rökt lax och en kall öl.

Livet blir inte mycket bättre än så här.

Ren magi - dag 3

Vaknar med fötterna hängandes ut över kortändan av sängen. Fötter som känns förvånansvärt pigga och inte har tillstymmelse till skavsår eller nagelont. Klockan visar på en halvtimme tidigare än igår. Något som är planerat för att kunna vara nere till frukosten redan 07.30. Är, trots den rejäla middagen kvällen innan, sjukt hungrig. Kör samma rutin som i Skanör; snabb dusch (som på detta etablisemang befinner sig i korridoren, alternativt en trappa ner bredvid bastun), påklädning och fördelning av pinaler mellan ryggsäck att transporteras medelst bil respektive av mig själv.

Ramlar ner i matsalen och hugger in. Buffén håller långt ifrån den klass som den frukost Skanör presenterade, men det är väl bara att gilla läget och äta av det som bjuds. Tycker synd om vår glutenintoleranta Vegan-Ultra-mamma som har ett riktigt magert utbud att välja bland. Märkligt att krögaren inte kunde ha tänkt till lite vad gäller att tillfredsställa alla, oavsett allergier och preferenser vad gäller animaliska produkter.

Liselott kommer ner strax efter mig och Leif och hon låter inte speciellt pigg. Rosslar som en storrökare och klagar över ont i halsen. Jag beger mig genast upp på rummet för att hämta lite specialpulver för att "bota" eller i varje fall lena just ont i halsen. Tog, för säkerhets skull och för att jag själv kände mig lite små-risig i torsdags/fredags, med mig lite kinesisk mirakel-ingefärssoppa i NesCafé-liknande form. ”Blanda ut i varmt vatten och drick!”. Liselott ser länge tveksam ut och grinar illa då häxbrygden passerar halsen. Men erkänner att det lenar. Dock är det givetvis kört för henne att springa idag. Inte en chans.

Ytterligare ett par av deltagarna bestämmer sig för att skippa Skivarp-Brösarp-etappen. Det planeras istället lite kortare (och naturskönare) löpning runt Brösarpstrakten efter det att billedes ha färdats till nästa Gästgifveri.

Själv är jag helt inriktad på att springa. Dock velar jag lite vad gäller sträckning. Vi har nämligen två olika rutter att välja på. Originalrutten som ligger i folks GPS-klockor på drygt 57k och som innehåller en 20 kilometers löpning på den smala och ganska hårt trafikerade väg 19 eller en något längre väg på cirka 64k genom klart mer omväxlande natur. En rutt som min kompis orienterar-HP fixat till oss. In i det sista ”hattar” jag fram och tillbaka vad jag egentligen vill, men bestämmer mig till slut för att köra på originalet tillsammans med Zingo, Cecila, Barbro och Therese. Maria R och Stefan ska också springa denna rutt, men i sitt eget (klart mycket högre) tempo. Leif och Håkan ger sig på alternativrutten då den ser klart mer inbjudande för de både som inte fixar allför monotont ”malande” på spikraka landvägar.

Efter lite fotografering och klargörande om vem som ska göra vad drar de tre grupperna iväg. Precis som igår så dröjer det inte länge förrän Maria R i sina FiveFingers och Stefan i sina snabbpjuck fösvinner likt två antiloper i horisonten. I min grupp lägger vi oss i ett behagligt 6:30-tempo och det känns riktigt gött att vara igång. Lite stel i höfter, knän och nacke(!?) men inte ont någonstans och inte tillstymmelse till skav. Underbart!

Springer och tänker på allt och ingenting och det är faktiskt riktigt tyst i gruppen under långa stunder. Vet inte vad de andra funderar på, men själv är jag bara upprymd och lycklig över att få vara ute i det fantastiskt vackra, om än lite kyliga och blåsiga, förstamajvädret. Så småningom kommer dock snacket igång och jag och Therese diskuterar bland annat prästyrket och om huruvida det är vanligt att präster någon gång börjar tvivla på det som de predikar varje söndag och om det sker att präster lämnar in prästrocken och säger upp sig. Eller om de, för att få lite variation i deras vardag, skjuter in egenskrivna texter vid evangelieläsningen på söndagarna.

Efter 7,5k är det kissepaus och Håkan och Leif kommer trippandes och ansluter till gruppen. Therese har precis innan stoppet börjat klaga över smärtor i hälen som strålar mot hålfoten... Ajdå. Låter i mina (icke medicinutbildade) löparöron som om det skulle kunna röra sig om ”plantar fascit”. Hon bestämmer sig för att efter pausen vika av ner mot Svarte för att där ta sig med pågatåget till Ystad och sedan vidare därfrån. Nog ett klokt val. Dumt att riskera att få långvariga men med tanke på att det ligger både göteborgsvarv och stockholmsmaror i närtid för hennes del.

Efter lite förvirring om vem som skall springa vart blir det ändå till slut som så att Leif och Håkan fortsätter på alternativrutten med avsikt att efter nån timme eller så fixa skjuts resterande väg. Jag, Zingo och mega-ultra-damerna Cecilia och Barbro kör på enligt originalkartan med första planerade stopp i Tomelilla och Therese styr som sagt kosan söderut mot Svarte.

Tempot ställs återigen in på drygt 6:30 och vi kommer efter ett litet tag till Marsvinholms slott. Fascineras över hur pass bra skick alla byggnader på slottsområdet håller. Måste kosta en halv förmögenhet att sköta om det fastighetsbeståndet. En del bilder tas innan vi fortsätter.

Det blir en hel del prat om Ultralöpning i allmänhet och vissa Ultralopp i synnerhet, bland annat de som nyligen genomförts av mina medlöpare. Får reda på att både Zingo och Barbro sprungit TEC 100 miles i Täby för tre veckor sedan, där 62-åriga Barbro till och med tagit hem ett silverbältesspänne och en femteplats med sina finfina 22.33, att Cecilia först vunnit 50-kilometersklassen i TEC och sedan, bara en vecka senare, smällt till med en femteplats på Sveriges första nationella mästerskap i 100 km. Och mitt bland dessa Ultrafenomen springer jag. Och känner mig stark. Det är en lite märklig, men sannerligen härlig känsla.

Längtan efter mat börjar bli allvarlig då trippmätaren visar 25 km. Jag tar av mig ryggsäcken i löpsteget och rotar fram en banan som jag trycker ner på tvären. Den mättar för stunden och kommer förhoppningsvis att ta mig pigg och glad hela vägen till första bästa matställe i Tomelilla. Efter en kort löpning på den väg som vi senare under dagen ska få bekanta oss mycket mer med (19) så kommer vi till "min" (Benets) stad ”Bene(t)stad”.

Ett kort fotostopp och sedan in på den vägbit som leder till mat. Är nu riktigt hungrig, vilket får mig att höja tempot, rynka pannan och böja ner huvudet. Samt utstöta en och annan svordom. ”Det var ju satan vad det ska blåsa, och hur jävla långt kan fyra kilometer vara egentligen?”

Väl inne i byn/staden hugger jag första bästa människa och ”kräver” vägbeskrivning till närmaste Pizzeria. Här ska svullas! Tjejen ser först lite chockad ut men lugnar sig när Barbro, Cecilia och Zingo, vilka alla tre har en mycket gladare uppsyn än jag, ansluter. Givetvis är den första Pizzerian stängd och jag börjar trava mot nästa då Barbro hittar ett café som håller öppet. Serverar de något ätbart!? Ja! OK, KÖR PÅ DET!

Mega-räkmacka, blåbärsmuffins, lättöl, kaffe och Finska pinnar (on the house) trycks ner i den Bengtssonska halsen och mitt humör stiger i takt med blodsockret. Vi har en riktigt trevlig lunch tillsammans på det som visst är Hasse och Tages museums-café. Personalen är hjälpsam och serviceminded även om jag tror att Barbro tyckte att det tog lite väl lång tid att slänga ihop den där Brie-smörgåsen hon beställt. Vem vet, kanske hade Barbro också lite tjall med blodsockret?

Det diskuterades ännu mera löpning vid bordet. Rune Larsson kom på tal. Och från Rune var steget inte långt till Monte Gordo. Ett ställe där de andra varit. Och Zingo, den turgubben, hade till och med lyckats knipa en gratisresa dit via en tävling på jogg. En av instruktörerna på just denna resa hade varit Evy Palm. En människa som sport-ointresserade Zingo aldrig tidigare hört talas om vilket fullständigt chockar senioren i vårt lunchsällskap. Jag ler brett, när annars så väna Barbro nästan spänner ögonen i Zingo och ger honom lite bannor för att inte ha bättre koll på våra svenska löparikoner. Haha, vilket skönt gäng vi är!

När den andra baljan kaffe är sänkt fyller vi på vätskeflaskor och CamelBaks, lämnar caféet och styr färden norrut. Vi är överens om att Tomelilla centrum var charmigt, men att det industriområde vi passerar på vår väg ut inte lika så. Då vi närmar oss väg 19 igen har vi fyra bildat två grupper. I den främre springer jag strax bakom Cecilia som håller ett precis lagom tempo. Längdskillnaden på oss är en knapp halvmeter så att ligga bakom henne är absolut ingen fara för sikten. Vi viker höger ut på riksvägen som går från Ystad till Kristianstad via bland annat Brösarp. Första mentala boj på denna oändligt trista, relativt smala och hyfsat trafikerade väg är Skåne Tranås där det finns en chokladfabrik som jag är lite sugen på att besöka. När vi väl kommer dit vill jag dock inte stanna då jag tycker att vi tuffar på alldeles förträffligt.

Efter ytterligare en bit i motvinden på väg 19 kommer ett lätt obehagligt illamående över mig. Jag rapar lite luft och det kör ordentligt i magen. Hm? Vad är det nu? Försöker tänka bort det, men det är ju inte så lätt. Funderar på om jag kanske bör stanna, men så länge det inte blir värre funkar det nog. Då stannar plötsligt Cecilia, vänder sig om och ser lite blek ut om nosen. ”Jag tror jag behöver stanna till och kanske promenera ett tag...”. Åh fasen? Mår du också lite tjyvtjockt? Jo, så är det. Ah! Räkorna? Eller äggen? Eller kanske den feta, goda majonäsen? Jag har lite Cola kvar i ryggan som jag skakar kolsyran ur och sedan delar med min medlöperska, tillika SM 5:a på 100k. Kan fortfarande inte fatta att jag springer med henne!! Vi promenerar en stund och Barbro kommer ifatt. Zingo käkar glass och är något längre bak.

En kilometer senare vänder sig Cecilia om och frågar om det funkar för mig att börja springa igen. Ja, för min del är det helt ok. Avslagen-cola-tricket fungerade alldeles förträffligt.

Nu är det bara att "mala på" som gäller. Vi pratar inte så mycket längre utan har vårt fokus på den kalla öl som väntar i baren på Brösarps Gästis. Vinden ligger nu på från norr och vi har alltså fortfarande motvind. Tempot ökas och vi springer de sista sex, sju kilometrarna i 6:00-tempo. Trafiken är konstant men det går mestadels fint eftersom vi ser den mötande trafiken och kan anpassa vår position efter denna. Det är inte mycket att spela på. Vägrenen är smal, ett par decimeter kanske, och bredvid finns det en ungefär lika bred grussträng innan diket tar vid. En liten incident får vi dock vara med om. Vid ett kort samtal oss emellan har jag tagit ett steg ut i vägbanan för att lättare höra vad Cecilia säger i den konstant susande motvinden. Ingen mötande trafik, så det är lugnt. Tills en omkörande silverfärgad BMW blåser om i drygt hundra knyck bakifrån så att det fladdrar till i vindjackan. Jädrar vad rädd jag blir och jag är övertygad om att jag kastar ur mig nåt högljutt som skulle kostat mig en 50-lapp om ungarna hört på.

Strax innan väg 19 och väg 9 möts finns det en liten genväg in till Brösarps by. En väg som inte är tillåten för bilar att ta. Men för löpare går det alldeles utmärkt. Det går rejält nerför och både jag och Cecilia känner nu att vi bara är minuter från en immande kall öl på helgens tredje Gästgifveri. Det är med glada miner och på lätta fötter vi studsar fram på Brösarps byaväg och då vi står utanför restaurangen blir det både en high-five och en stor kram. Det här gjorde vi bra. Och nu ska det firas!

Klockan är kvart i fem och vi har 5 härliga kvart att spendera på vår spontana ”after-run” i Brösarps Gästgifvarpub tillsammans med de flesta andra deltagarna. Maria R, som förmodligen redan varit i mål en timme eller två har redan lämnat då hon var tvungen att ta sig hem från eventet på söndagen. Men annars är vi alla samlade. En del har varit och sprungit på östsidan vid Brösarps backar och Haväng och det är inte utan jag tänker att det hade varit otroligt kul att få springa där också. Väg 19 har ju sina begränsningar vad gäller rofylld naturskönhet. Ett underbart kakofoni utbryter och det skrattas, skojas och återhämtas med diverse maltdrycker.

Kvällen fortsätter i samma goda stämning och det är lätt att trivas med sådana här underbara, levnadsglada och positiva människor. Middagen som serveras är i absolut toppklass och serveras i en takt som enligt mig är alldeles perfekt. Inga timmeslånga pauser mellan rätterna som i Skanör utan alldeles precis lagom.

Efter middagen är det dags att omgruppera för mer samkväm. Vi transporterar oss inte så långt, 57.7 kilometer får räcka för en dag, utan glider ner på bänkarna i puben igen. Efter en kort stund blir vi ”utkastade” från bardelen och får således ta ett skutt till andra sidan den gamla, vackra grönmålade skjutdörrsväggen. Snackar först konsultbranchen med snabbfotade Kent och hamnar senare bredvid Maria W/Mary/funrun eller vad hon egentligen kallas hemma på gatan i stan där hon bor. Jag kallar henne rätt och slätt Maria och hoppas att det är ok. Vi landar snart i riktigt intressanta och inspirerande samtal. jogg(.se), blogg, barn, jobb, drömmar och andra funderingar. Håkan fyller i och både leder vissa och kryddar andra samtal. Tiden försvinner och vattenkaraffen fylls på om och om igen...

Zingo slår sig ner och Ultrasnacket tar vid. Det Zingo inte vet om Ultraevenemang är nog inte värt att veta. Det namedroppas friskt och den ena tävlingen efter den andra kommer på tal. Jag får också frågan vid ett flertal tillfällen vilka tävlingar jag kommer att springa då jag nu förlorat Ultraoskulden och öppnat Ultradörren på vid gavel. Jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det, men känner när vi sitter där och drömmer att Swiss Alpine är något jag gärna skulle göra någon gång. Och så Jättelångt. De där hembakade kanelbullarna i arrangörerens mammas trädgård låter bara för goda för att missas.

Vi lämnar baren med ett visst sting av vemod. Är det slut nu? Blir det inte mer av allt detta fantastiska och magiska? Jodå, visst blir det väl det. Om inget annat så nästa år. Och vi har ju faktiskt en hel måltid till att se fram emot; Brösarps frukostbuffé.