I huvudet på en Ultrarookie I

Sitter på ett hotellrum med halvt gapande mun och läser en mängd intressanta bloggar med helt fantastiska berättelser från en helt sjukt extrem ultralöpningstävling i Täby som i år som lök på laxen sprangs i ömsom blötsnö, ömsom gegga och däremellan lite dy, lite asfalt och en och annan härlig isvattenpöl. Sitter och fascineras av historierna och över de distanser som tillryggalades i dessa förhållanden. Åtta eller sexton mil. Ja, ni läste rätt; MIL. Det känns ju helt overkligt. Och galet. Overkligt galet.

Rycks ur min dvala och inser helt plötsligt att det är bland annat mig själv jag sitter och läser om. Inser också att det måste vara en kombination av sömnbrist de tre senaste dygnen och den både fysiska och mentala tröttheten som sätter in efter långvarig fysisk ansträngning som spelar min hjärna spratt. Spratt som bland annat resulterar i en känsla att stå lite snett bakom och bredvid sig själv.

För fem dygn sedan stod jag och glodde in i min garderob fylld med träningskläder och löprelaterad utrustning. Funderade på vad jag skulle behöva på mitt första "timade" ultralopp som skulle gå av stapeln några dygn senare. Hur skulle vädret bli? 6 grader och sol, va? Var det inte det jag läste på både dmi, yr och smhi. Jo, visst var det så. Kanske ändå bäst att ta med en långärmad. Och vindjackan. Mössa eller keps? Keps bör ju räcka. Eller? Äh, jag tar bägge för säkerhets skull. Smart! Pannlampa? Nä, det asar jag inte med. Jag bör ju vara klar vid 20 om vi startar klockan 10. Eller? Jo, för fan. Det bör jag vara. Eller? Jo. Pannlampan får ligga kvar.

Idiot!. Eller om det kanske stavas 'Ultra-Rookie som egentligen aldrig gillat att packa och som just i detta nu skulle packa inte bara för sin första Ultratävling utan också för fem dagars jobb med tillhörande minikonferens i anslutning till tävlingshelgen i så få väskor som möjligt då han ska färdas med tåg och väl i Stockholm så kallat "kommunalt"'.

I vilket fall så var det korkat att inte packa ner allt som man kunde tänkas behöva. För löpning i alla väderlekar. För löpning på olika delar av dygnet. Fast det visste jag som sagt inte just då.



Rookien anländer Täby strax före 18 på fredagen. Dagen innan Ultra-premiären. Regnet strilar konstant och gör sitt allra bästa för att blöta ner mig på promenaden från busshållplats Stockholmsvägen till Täby Park. Något som regn är fantastiskt bra på. Checkar in, slänger in mina blöta väskor på rummet och ger mig ner i bistron bredvid receptionen för att få mig något att äta. Primo-lasagnen från 11.30 har gjort sitt och det känns som jag går på nästan tom tank. Inte helt optimalt med tanke på den fysiska ansträngning som väntar. Möts i baren av ett helt gäng (förmodade) löpare och hälsar på en handfull på min väg fram till bardisken där jag beställer både mat och dricka. Tänker att det nog kommer att ta lite tid då jag får för mig att alla de andra också precis beställt mat i baren. Hmmm?

Får syn på Solvikingarnas stolthet Barbro Nilsson och blir riktigt glad av att se ett bekant ansikte. Pratar med Barbro om ditten, datten och förra årets Gästgifverilöpning och inser plötsligt då jag lägger märke till "biljetten" i Barbros hand att jag nog missat något väsentligt. Eller åtminstone något som alla andra i rummet verkar ha förstått. Det visar sig att det vankas gemensam middag i "matsalen" för alla de TEC-deltagare som läst sina mail och som föranmält sig till detta trevliga initiativ. Och här kommer servitrisen med min hamburgertallrik. Tack för det. Jaja. Inget att göra åt nu. Och, ultrafina som ultramänniskor är så blir jag medbjuden in i matsalen i alla fall. Hamburgertallriken får också följa med och jag trivs i min nya "familj".



Arrangörerna Jonas och David intar efter ett tag scenen och drar igenom lite regler och praktiska detaljer inför morgondagens lopp. Stämningen är hög och jag trivs som fisken bland ultramänniskorna i rummet. David och Jonas kommer in på något om obligatorisk utrustning och bland dessa tycker jag mig plötsligt uppfatta ordet "lampa". Lampa? Pannlampa? Obligatoriskt? Japp! Ouch! Äh, kan det verkligen vara det även för oss som "bara" ska springa 50 miles? Nej, det kan inte gälla oss...

Idiot!. Eller om det kanske stavas 'Småstressad familjefar på nytt jobb som av något obegriplig anledning inte läst igenom det långa mailet med allsköns nyttig information om tävlingen som han fick för längesedan!'

Nåja, inte mycket att göra åt nu. Pannlampan ligger kvar i garderoben där hemma och det lär ju inte krylla av lördagsmorgonöppna affärer som säljer pannlampor i utkanten av Täby där jag nu befinner mig. Nej, hög tid att krypa till kojs. I morgon är en stor dag. Dagen då min ultratävlingsdebut ska genomföras. Ska bli riktigt spännande och kul. Ahhhh. Natti-natti! Sov gott!

-"VASELIN! VASELIN! JAG GLÖMDE PACKA NER VASELIN!"

Sätter mig upp i sängen. Pulsen är skyhög. Klockan visar 02.15. Och LAMPA!? Varför tog jag inte med någon lampa? Tänk om jag inte får starta utan lampa? Har macken öppet? Nu? Har de vaselin? Och någon form av lampa, tro? Ja, det måste de väl ha? Lägger mig ner. Stirrar ut i mörkret. Pulsen normal igen. Tänker att jag kanske är lite nervös inför den här debuten ändå. Bestämmer mig för att kolla utbudet på macken innan frukost. Släcker lampan. Och somnar om till ljudet av regnsmatter på hotellrumsfönstret. Måste sova nu. I morgon är det dags...

Ingen drömsits

Allt var upplagt för en höjdarkväll. Tre kollegor (Jag, M och Mr Orienterare), tre MTBs, mängder med kilometrar av skogsstigar på Hovdala att avverka. Det här kan bara bli hur bra som helst!

Efter den inledande stigningen som värmde upp oss (eller i varje fall mig) ordentligt så började en riktigt seriös MTB-körning. Hej och hopp, grenar i huvet, korsande motocrossspår med slirig sand, lövbeklädda och steniga stigar slingrandes fram i skogen. Fantastiskt kul. Lite problem med att göra de rätta vägvalen emellanåt vilket resulterade i kroppslig markkontakt vid ett par tillfällen, men inget allvarligt.

De två kollegorna är riktiga MTB-virtuoser och såg ut som om de vore ihopväxta med sina respektive cyklar. Själv kämpade jag lite med SPD-bindningarna. Både att komma i och ur de förbannade clipsen. En vanesak. Som det mesta här i livet.

Jag kom vid tillfällen en bit efter de andra två men de väntade snällt in mig. Då vi efter en inväntning låg på en lång rad och flög fram längs stigarna inträffade haveriet. Mr Orienterare som låg precis framför mig parerade snyggt för en stor sten som då alltför plötsligt dök upp mitt framför mig så att jag också fick väja. Åt fel håll. Rakt ner i lös sand. "Poff" ner i grusen med både cykel och mig själv. Inga problem. Upp igen. Men.. då visar det sig att sadeln fått sig en så pass rejäl törn i fallet att själva sittdelen lossnat från stålbygeln som den normalt sitter fästad runt. Dessutom hade det i plast tillverkade fästet gått sönder så att återmontera den gick alltså inte. Och att fortsätta utan fungerande sadel i den rådande terrängen var helt uteslutet. Således slutcyklat för min del. Skit också! M och Mr Orienterare följde mig nerför och fortsatte sedan cykelturen utan den sadellöse MTB-rookien.

Materialsporter. Bah!

Drömsits?

Inlägg

Nu är mina ortopediska inlägg färdiga. Jag var hos ortopeden och hämtade dem idag och fick de tillslipade så att skulle passa så fint som möjligt i mina löparskor. Känslan när jag körde ner fötterna i de inläggsförsedda skorna var först och främst att det var kompakt. Stödet under mina höga fotvalv kändes riktigt skönt. Dock blev sulan lite högre än originalet vilket fick ovansidan på tårna att flirta med insidan på skornas ovansida. Jag hoppas att det inte ställer till med någonting när jag börjar springa igen. Skav är heller inget kul.

Springa igen, ja. Jag undrar innerligt när jag skall vara så pass bra i benet att jag kan börja kuta igen. Jag provade att ta ett par löpsteg idag då jag promenerade mot tågstationen iklädd mina (som nya) löparskor, men det gick inget vidare. Smärtan kom direkt varje gång jag landade på vänstran. Skit också. Jag är så trött på det här! Om det inte är bättre till i nästa vecka, så måste jag söka igen. Så här kan det inte fortsätta.