NEC 25 miles

Tre veckor till TEC. Idag dags för genrep. I något som fick heta NEC - Näsby (not so) Extreme Challenge 25 miles.

För att få genrepet så lik utmaningen i Täby som möjligt bestämde jag mig för att göra dagens övning till en åttavarvsutmaning. Åtta gånger "Lilla rundan på Näsby fält" á fem kilometer. Med depåstopp i köket hemmavid. Blir ju perfekt.

Började med att baka en omgång Runekakor att ha som bränsle både under dagen och på TEC. Blev riktigt ordentligt misslyckade. För hård knäck (lim) och för mycket havregryn gjorde kakorna fullständigt oanvändbara. Testade någon enstaka men höll på att förlora halva garnityret under testet. De hamnade i "organiskt" och en febril jakt efter något annat sött, gott och energirikt tog vid. Inte det lättaste dessa kakfria dagar - Pasi Salonens 100-dagarsutmaning still running... Lyckades till slut hitta ett paket Ballerinakex som skulle få agera varvningskäk.

Gav mig ut på varv nummer ett med skön musik i lurarna och humöret på topp. Hade klockan på tempovisning per halvmil och hamnade ganska naturligt på 5:30. Första varvet tog slut på noll-time. Vatten och första kexet nere. Nästan exakt en minut. Sedan iväg igen. Frun fixade käk till övriga familjemedlemmar. Mmmm. Såg smarrigt ut. Men det fick vänta ett par-tre timmar till. Varv nummer två lika enkelt och i ungefär exakt samma tempo. Så också varv tre och fyra.

Under det fjärde passade frun på att byta om till löparstass och stod beredd vid nästa varvning. Vi bestämde oss för att denna halvmil hålla 6:00-tempo vilket var ett ganska tufft men definitivt görbart tempo för henne. Gick riktigt bra. Men hon var trött. Vilket inte var så konstigt då hon faktiskt slog PB på "lilla rundan" med finfina 29.50. Great stuff!

Återigen allena tillsammans med den från Spotify skvalande musiken på varv sex och nu var det ju bara tre kvar. Och då kom snön. Ett ymnigt och på vissa ställen horisontellt snöfall mötte mig där ute på vårt vackra fält. Snö! Tjohoo! Härligt! Precis som sig bör på ett EC-event. Och på tal om det; Undrar hur vädret ska bli under TEC-helgen i Täby i år. Och om isen hinner försvinna inne i skogen där uppe i "Norrland". Nåväl, snön som kom idag störde inte något speciellt utan var mer ett lite pikant inslag under eftermiddagens varvslöpning.

Nu näst sista varvningen och Ballerinakexen är slut! WTF? Paketet var ju helt fullt när det hittades för några timmar sedan. Ah! Kidsen. Som också verkar svältfödda på sött dessa späkardagar som mor och far gett sig in i. Jaha. Fick bli ett litet glas cola istället. Och så iväg. Varv nummer 7. Tempot var återigen tillbaka på knappa 5:30 och löpningen flöt på. Gick som tåget, höll jag på att skriva, men det var punktligare än så. Jämnt och fint. Precis som det ska vara. Och snart bara ett ynka varv kvar.

Kändes bra att ge sig ut en åttonde gång och försökte tänka mig in i hur det ska kännas när denna stund kommer om 20 dagar. En fantastiskt skön känsla är det allt, för även om det är aldrig så härligt att få vara där ute och trippa fram med 170-180 steg per minut så är det rätt gott att få stanna, sträcka ut lite och sätta sig ner i lugn och ro med något kallt att dricka och lite varm och god mat på tallriken.

Klockan piper 5.00k för åttonde gången precis utanför ytterdörren och det är slut för idag. 25 miles. 3h44min. Jojo. En palmsöndag att minnas.


Lite välbehövlig stretch efter hemkomst

Smile - you're out on a long run

Känslan som infinner sig när du tagit de första stegen ut i en lite kylig, frisk och helt vindstilla kväll efter en småstressig och händelserik dag på jobbet, eller kanske (som igår) efter en fantastiskt rolig, spännande och intensiv dag i en idrottshall fylld med 11-åriga Volleytjejer och deras coacher och föräldrar. Och känslan när dessa första steg känns otroligt lätta, naturliga och ja, i stort sett viktlösa. När det obehag som känts i slemhinnor och luftvägar och hotat med förkylningsutbrott under några dagar nu verkar vara som bortblåsta.

Och när den medhavda musiken strömmar in i huvudet under löpningen och genast blandar sig med hjärnans diverse substanser till en harmonisk cocktail av välbefinnande. När de olika artisternas röster bildar ord som du hört hundratals gånger förut men som plötsligt får en djupare innebörd än någonsin förut, när ett trum-komp suger tag i dig och sätter din kropp i trans, när kilometer efter kilometer avverkas i ett tempo som för dig är så behagligt att du känner att du skulle kunna springa i evigheters evighet, när en ny låt dyker upp i spellistan där ett bluesgungande munspel spelar huvudrollen och fötterna bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Ja, då bara måste jag le. Le, smajla, skratta, lyckovråla. Stort, brett och ärligt. Det går liksom inte att hålla tillbaka. Helt omöjligt. Känslorna blir för stora och mäktiga att hålla inombords. De bara måste ut. Ut för att förklara för mig själv vad som händer, varför jag känner som jag känner. Förklara att jag hittat rätt. Hittat till en plats av total lycka och harmoni. En plats jag vill återvända till om och om och om igen...

Söndag med semesterkänsla

20k ner till ängarna, sanden, stranden. Av med svettiga kläder, i havet i bara mässingen. Kristallklart vatten. Lagom svalkande. Livet är gott!

Halvt genrep i sommarväder

Tre veckor kvar till årets största(?) löputmaning för min del; TEC 50 miles. Tre veckor. Det är ju ingenting! Kommer att fullständigt flyga fram. Så, det gäller att få de förberedelser man planerat på plats i tid.

Idag var det dags för en av dessa. Det långa passet. Typ ett marathon. För att påminna mig om hur långt det verkligen är. Och, genom extrapolation, kanske få en liten känsla för hur långt dubbelt så långt är.

Jag bestämde mig i början av helgen för att jag på dagens pass skulle få möta havet och således blev det till Åhus jag siktade då jag strax efter 12 drog iväg i sällskap med min nya ultrapolare Nathan. En sträcka som jag sprungit ett antal gånger, både fram och tillbaka, men aldrig under samma dag. Vyerna runt mig var dagen till ära fantastiskt vackra och försomriga, trots att vi bara läser mars i kalendern.



Lätt medvind i ryggen, en positiv och lätt känsla i kroppen. Tempot har jag ingen koll på och det var helt enligt plan. Vill bara hitta något ultramässigt tripp-tempo som känns lätt och som jag känner mig bekväm i. Om det hamnar på 5:40, 6:00 eller 6:30 spelar ingen roll. Det är 50 miles vi pratar om och utmaningen handlar inte om att ta sig runt de åtta varven runt den där (namnlösa?) sjön där uppe utanför Täby på en viss tid, utan helt enkelt att inte DNFa. Har en grym respekt för distansen och när jag tänker på att de flesta i startfältet ska springa inte bara åtta, utan sexton, milvarv blir jag rent av smått vimmelkantig.

Det rullar på fint. Stannar ibland och växlar ner till promenad då jag ska suga i mig innehållet i min på ryggen transporterade kateter-påse. Slänger vid ett par tillfällen in en Dextrosoltablett som jag tuggar och som tillsammans med vattnet bildar lite bränsle för min sköna framfart.

En och en halv timme efter att jag lämnat familjen och fönsterputsningen viker jag in på Rinkaby skjutfält och solen värmer än mer. Jag springer i 3/4-byxor och en T-shirt. Och svettas skönt. I mars. Otroligt.



Havet närmar sig, men den vanligtvis lite kyliga brisen uteblir och det är lika varmt ända ner på stranden där jag för första gången känner av lite vind. Lika vackert som vanligt nere på Östra Sand. Min barndoms strand. Mina lätt tångdoftande rötter.





Tar lite bilder. Insuper sommaratmosfären och drar vidare. Nästa stopp sommarstugan för ett civiliserat toalettbesök och proviantering av det som står att finna i stugans kylskåp. Vilket visar sig bestå av smör. Som klins på ett par knäckebrödsskivor som gömmer sig i skåpet ovanför. Sitter som en smäck. Byter min svettiga T-shirt mot en torr dito som jag fiskar upp ur ryggan.



Sköter mina ärenden och styr sedan kosan tillbaka hem. Har 20k framför mig och sätter nu för första gången under dagen på iPoden där Filip och Fredrik filosoferar på sitt typiskt tjattrande, och i mina öron förbannat underhållande, manér.



Lite tyngre på vägen hem. Dels på grund av den svaga, men dock närvarande, vinden som nu ligger emot, dels av det naturliga faktum att jag redan har drygt 20k i benen. Men tröttheten tar aldrig överhanden och känslan förblir både positiv och skön. Maler ner kilometer efter kilometer och rätt som det är står jag hemma i trädgården igen. Hela familjen hemma. Och fönstrena är putsade.

En dag att minnas!




Passet på jogg.se

Ooooo

Otroligt oinspirerade, oengagerade och otåliga 20k om 1h56min. Och oroväckande orkeslös i orkanen.

Paris? Äh! Varför då?

Tre veckor sedan nya jobbat startade. Sjukt vad tiden går. Speciellt när man är riktigt busy vilket verkligen varit fallet under dessa dagar. Annat var det veckan innan jag startade. Då var det skönt laid-back. En frivecka där det svåraste var att bestämma med vilka trevligheter alla de i kalendern underbart tomma sidorna skulle fyllas. Ett tag var jag inne på att dra till en storstad för att få uppleva den från löparskorna. En kanonidé om ni frågar mig. En inte lika bra idé om ni frågar min älskvärda äkta hälft.

Så, istället för tåget till Kastrup tog jag bussen ner till Brösarp för att därifrån fortsätta norrut från vårens Skanör-Brösarps-Ultra på egen hand. Denna gång med slutdestination Sölvesborg. Och de närmaste två dagarna blev helt perfekta och jag saknade inte Paris en endaste liten stund… Honest....

För vad är Gare du Nord mot Brösarps station?

Och vad är Seine mot Helge å?

Paris vackra damer mot Tosteberga ängars skönheter?

Eiffeltornet mot en 3G-mast i Nymölla?

Eller trestjärniga franska krogar mot pittoreska, små lokala etablissemang?

Vänsterdelen av bilderna lånades från följande platser:

Gare du Nord: http://comps.fotosearch.com/bigcomps/WTD/WTD365/PSF00187.jpg
Seine: http://farm7.static.flickr.com/6111/6307636382_9c6bd8afbc.jpg
Crazy horse: http://www.julesmoretti.com/wp-content/uploads/2010/01/rtr23zpa.jpeg
Eiffel: http://farm4.static.flickr.com/3127/2630035553_dbd8666162.jpg
Taillevent: http://bewitchingkitchen.files.wordpress.com/2010/03/taillevent1.jpg

Ett blött miniultra mot solen i Kivik

Semester. Sommarstuga i Åhus. Närhet till havet. Och vita stränder. Fantastiskt härligt. Om vädret tillåter. Men det gör det inte alltid.

Just nu hällregn och styv kuling. Tallarna vajar majestätiskt utanför köksfönstret. Regnet piskar på rutorna. Hur spendera denna dag? Ett långpass, kanske? Hur långt kan det vara till Kivik? Gmaps pedometer säger 38. Men då med löpning även på de större vägarna, vilket inte är så kul. Nåja, navigeringen ska nog inte utgöra något större problem. Ha havet på vänstersidan och du springer åt rätt håll.

Laddar ordentligt med nybakade fullkornsbullar och kaffe. Fyller sedan löparryggsäcken med dricka, lite godis och en banan. Tar även på vätskebältet för att lättare komma åt drickan under löpning. Hade varit bra med en CamelBak eller liknande. Måste få tummarna loss och kolla upp vad som skulle kunna passa.

Vinkar adjö till barnen som sitter uppkrupna under en filt i soffan tittandes på TV och kliver, tillsammans med frun, ut i tallskogen och det minst sagt intressanta vädret. Vinden ligger dock på från nordost vilket gör att regnet kommer snett bakifrån. Ett faktum som känns som en stor vinst i sammanhanget. Temperaturen på nederbörden är klart acceptabel och min klädsel; t-shirt och korta tights känns helt rätt.

Får en avskedspuss av mitt sällskap efter fem sprungna kilometer och fortsätter själv över bron till Äspet. Parkerar mig i ett behagligt Benet-ultra-tempo på runt 6 min/km. Känner mig uppsluppen, lätt och glad där jag färdas söderut med regnet och iPoden skvalandes "MarathonTalk" som enda sällskap. Det är en otrolig frihetskänsla att transportera sig till fots.

Bestämmer mig att ta en Snickers och bananpaus då jag avverkat halva sträckan, vilket jag just nu tror är 19 kilometer. Då jag passerar Furuboda-anläggningen springer jag ner mot stranden för att få en skymt av havet och för att ta den där "halva sträckan gjord"-pausen. Möter ett dånande hav och en piskande vind. Skogen en bit upp från havet har gett mig lä, men här nere är det inget som stoppar kulingen. Jag börjar frysa i de genomblöta kläderna och jag gömmer mig bakom en sanddyn där jag glupskt sätter i mig banan och choklad. Det har börjat gå rejäla vågor och dånet från havet ger mig lite obehag. Ett mörkt dånande hav är något som fanns i mina mardrömmar som liten och det verkar på något sätt sitta i.

Tar mig tillbaka till den asfalterade Furubodavägen och fortsätter min färd söderut. Springer genom mången skogar och förbi mången fritidshus. Slås av hur underbart lugnt och fridfullt här är och hur fantastiskt det är att få se på allt det vackra som lugnt passerar i 10 kilometer i timmen.

Då jag når Juleboda och Ravlunda skjutfält tar vid möts jag av en återvändsgrändsskylt i sydlig riktning och jag bestämmer mig för att följa vägen västerut, från havet för att förhoppningsvis hitta en väg i nord-sydlig riktning en bit längre upp från stranden. Det visar sig finnas många vägar, men ingen som verkar "pålitlig". Jag följer därför den asfaltsväg som leder mig ända upp till Maglehem. Där hittar jag en cykelled på en nedlagd banvall med riktning Brösarp. Viker in på denna och njuter av naturen runt mig.

Fullkornsbullarna gör sig plötsligt väldigt mycket påminda då jag fridfullt trippar fram på den gräsbevuxna cykelleden. Ett snabbt skutt ett par meter in i skogen och lättnaden som följer är stor.

Efter ett antal kilometer på cykelleden kommer en skylt som ser ut att vara något som jag bör följa, "Ravlunda skjutfält/Dammåkra". Ligger inte det väldigt nära Haväng? Hmmm? Jo, visst gör det det. Sagt och gjort. Styr kosan uppför de breda grusvägarna. Pulsen går upp rejält då lutningen blir större och större och jag tar fasta på det tips som Cecilia gav mig på vår Gourmet-Ultra-löpning. Blir det för jobbigt att springa uppför så växla ner till rask promenad. Sagt och gjort. Med raska steg bestiger jag de första backarna jag sett sedan starten i Åhus. Lyckas hålla en fart på 7:30 min/km med hjälp av de långe benen och det känns riktigt fint.

Då jag passerar militäranläggningen ser jag Havängsskylten och känner mig glad att jag snart är framme. Har redan drygt 36k på klockan och inser att de 38 jag trodde jag skulle springa inte ska räcka på långa vägar. Det blir nog minst ett marathon.

Nere vid Haväng börjar det spricka upp något, men är fortfarande lite blåsigt och vågorna går höga. Omgivningen är bedövande vacker och den glädje som väller upp inombords är svår att beskriva. Följer en vandringsled ner mot Vitemölle by och, trots att mina ben börjar bli riktigt trötta, njuter jag för varje meter jag färdas även om stegen som måste tas i lös sand känns tyngre och tyngre. Solen har nu letat sig fram och gör upplevelsen än ljusare. De vitkalkade husen i Vitemölle och Kivik gnistrar och lockar.

Marathondistansen passeras mitt inne i Vitemölle by och nu är jag nära målet.

Ytterligare halvannan kilometer längs Tittutvägen kommer jag fram till Kivik där jag nästan meddetsamma får syn på familjen som sitter i den nu gassande solen och äter glass. Vilken härlig syn! Frun har också tagit med torra kläder och skor, de kvarvarande frukostbullarna spetsade med i Kivik nyinköpt rökt lax och en kall öl.

Livet blir inte mycket bättre än så här.

Lille ko

Nynnar på den gamla kära Riedel/Lindgren-barnvisan när jag närmar mig den vita spetshornade kon. Hon har, till skillnad från kon i Idas visa som verkade stå uppe på en bro, parkerat sig under en dito av en för mig helt okänd anledning. Kanske söker hon skugga, kanske är hon bara allmänt nyfiken om hur det ser ut på andra sidan...

Oavsett vilket blockerar hon nu den tilltänkta fortsatta vägen för mig på ett suveränt skönt söndagslångpass. Ett pass som inleddes med 6,7 km kuperad sällskapslöpning uppe i Bockatorpet och sedan följdes av 17,5 km solitär 6-minuterslunk hemåt i det fantastiska vädret. Efter lite försiktig övertalning glider hon ut i ån och låter mig passera, Livet är fan allt riktigt bra Musigt ibland.

Ren magi - dag 3

Vaknar med fötterna hängandes ut över kortändan av sängen. Fötter som känns förvånansvärt pigga och inte har tillstymmelse till skavsår eller nagelont. Klockan visar på en halvtimme tidigare än igår. Något som är planerat för att kunna vara nere till frukosten redan 07.30. Är, trots den rejäla middagen kvällen innan, sjukt hungrig. Kör samma rutin som i Skanör; snabb dusch (som på detta etablisemang befinner sig i korridoren, alternativt en trappa ner bredvid bastun), påklädning och fördelning av pinaler mellan ryggsäck att transporteras medelst bil respektive av mig själv.

Ramlar ner i matsalen och hugger in. Buffén håller långt ifrån den klass som den frukost Skanör presenterade, men det är väl bara att gilla läget och äta av det som bjuds. Tycker synd om vår glutenintoleranta Vegan-Ultra-mamma som har ett riktigt magert utbud att välja bland. Märkligt att krögaren inte kunde ha tänkt till lite vad gäller att tillfredsställa alla, oavsett allergier och preferenser vad gäller animaliska produkter.

Liselott kommer ner strax efter mig och Leif och hon låter inte speciellt pigg. Rosslar som en storrökare och klagar över ont i halsen. Jag beger mig genast upp på rummet för att hämta lite specialpulver för att "bota" eller i varje fall lena just ont i halsen. Tog, för säkerhets skull och för att jag själv kände mig lite små-risig i torsdags/fredags, med mig lite kinesisk mirakel-ingefärssoppa i NesCafé-liknande form. ”Blanda ut i varmt vatten och drick!”. Liselott ser länge tveksam ut och grinar illa då häxbrygden passerar halsen. Men erkänner att det lenar. Dock är det givetvis kört för henne att springa idag. Inte en chans.

Ytterligare ett par av deltagarna bestämmer sig för att skippa Skivarp-Brösarp-etappen. Det planeras istället lite kortare (och naturskönare) löpning runt Brösarpstrakten efter det att billedes ha färdats till nästa Gästgifveri.

Själv är jag helt inriktad på att springa. Dock velar jag lite vad gäller sträckning. Vi har nämligen två olika rutter att välja på. Originalrutten som ligger i folks GPS-klockor på drygt 57k och som innehåller en 20 kilometers löpning på den smala och ganska hårt trafikerade väg 19 eller en något längre väg på cirka 64k genom klart mer omväxlande natur. En rutt som min kompis orienterar-HP fixat till oss. In i det sista ”hattar” jag fram och tillbaka vad jag egentligen vill, men bestämmer mig till slut för att köra på originalet tillsammans med Zingo, Cecila, Barbro och Therese. Maria R och Stefan ska också springa denna rutt, men i sitt eget (klart mycket högre) tempo. Leif och Håkan ger sig på alternativrutten då den ser klart mer inbjudande för de både som inte fixar allför monotont ”malande” på spikraka landvägar.

Efter lite fotografering och klargörande om vem som ska göra vad drar de tre grupperna iväg. Precis som igår så dröjer det inte länge förrän Maria R i sina FiveFingers och Stefan i sina snabbpjuck fösvinner likt två antiloper i horisonten. I min grupp lägger vi oss i ett behagligt 6:30-tempo och det känns riktigt gött att vara igång. Lite stel i höfter, knän och nacke(!?) men inte ont någonstans och inte tillstymmelse till skav. Underbart!

Springer och tänker på allt och ingenting och det är faktiskt riktigt tyst i gruppen under långa stunder. Vet inte vad de andra funderar på, men själv är jag bara upprymd och lycklig över att få vara ute i det fantastiskt vackra, om än lite kyliga och blåsiga, förstamajvädret. Så småningom kommer dock snacket igång och jag och Therese diskuterar bland annat prästyrket och om huruvida det är vanligt att präster någon gång börjar tvivla på det som de predikar varje söndag och om det sker att präster lämnar in prästrocken och säger upp sig. Eller om de, för att få lite variation i deras vardag, skjuter in egenskrivna texter vid evangelieläsningen på söndagarna.

Efter 7,5k är det kissepaus och Håkan och Leif kommer trippandes och ansluter till gruppen. Therese har precis innan stoppet börjat klaga över smärtor i hälen som strålar mot hålfoten... Ajdå. Låter i mina (icke medicinutbildade) löparöron som om det skulle kunna röra sig om ”plantar fascit”. Hon bestämmer sig för att efter pausen vika av ner mot Svarte för att där ta sig med pågatåget till Ystad och sedan vidare därfrån. Nog ett klokt val. Dumt att riskera att få långvariga men med tanke på att det ligger både göteborgsvarv och stockholmsmaror i närtid för hennes del.

Efter lite förvirring om vem som skall springa vart blir det ändå till slut som så att Leif och Håkan fortsätter på alternativrutten med avsikt att efter nån timme eller så fixa skjuts resterande väg. Jag, Zingo och mega-ultra-damerna Cecilia och Barbro kör på enligt originalkartan med första planerade stopp i Tomelilla och Therese styr som sagt kosan söderut mot Svarte.

Tempot ställs återigen in på drygt 6:30 och vi kommer efter ett litet tag till Marsvinholms slott. Fascineras över hur pass bra skick alla byggnader på slottsområdet håller. Måste kosta en halv förmögenhet att sköta om det fastighetsbeståndet. En del bilder tas innan vi fortsätter.

Det blir en hel del prat om Ultralöpning i allmänhet och vissa Ultralopp i synnerhet, bland annat de som nyligen genomförts av mina medlöpare. Får reda på att både Zingo och Barbro sprungit TEC 100 miles i Täby för tre veckor sedan, där 62-åriga Barbro till och med tagit hem ett silverbältesspänne och en femteplats med sina finfina 22.33, att Cecilia först vunnit 50-kilometersklassen i TEC och sedan, bara en vecka senare, smällt till med en femteplats på Sveriges första nationella mästerskap i 100 km. Och mitt bland dessa Ultrafenomen springer jag. Och känner mig stark. Det är en lite märklig, men sannerligen härlig känsla.

Längtan efter mat börjar bli allvarlig då trippmätaren visar 25 km. Jag tar av mig ryggsäcken i löpsteget och rotar fram en banan som jag trycker ner på tvären. Den mättar för stunden och kommer förhoppningsvis att ta mig pigg och glad hela vägen till första bästa matställe i Tomelilla. Efter en kort löpning på den väg som vi senare under dagen ska få bekanta oss mycket mer med (19) så kommer vi till "min" (Benets) stad ”Bene(t)stad”.

Ett kort fotostopp och sedan in på den vägbit som leder till mat. Är nu riktigt hungrig, vilket får mig att höja tempot, rynka pannan och böja ner huvudet. Samt utstöta en och annan svordom. ”Det var ju satan vad det ska blåsa, och hur jävla långt kan fyra kilometer vara egentligen?”

Väl inne i byn/staden hugger jag första bästa människa och ”kräver” vägbeskrivning till närmaste Pizzeria. Här ska svullas! Tjejen ser först lite chockad ut men lugnar sig när Barbro, Cecilia och Zingo, vilka alla tre har en mycket gladare uppsyn än jag, ansluter. Givetvis är den första Pizzerian stängd och jag börjar trava mot nästa då Barbro hittar ett café som håller öppet. Serverar de något ätbart!? Ja! OK, KÖR PÅ DET!

Mega-räkmacka, blåbärsmuffins, lättöl, kaffe och Finska pinnar (on the house) trycks ner i den Bengtssonska halsen och mitt humör stiger i takt med blodsockret. Vi har en riktigt trevlig lunch tillsammans på det som visst är Hasse och Tages museums-café. Personalen är hjälpsam och serviceminded även om jag tror att Barbro tyckte att det tog lite väl lång tid att slänga ihop den där Brie-smörgåsen hon beställt. Vem vet, kanske hade Barbro också lite tjall med blodsockret?

Det diskuterades ännu mera löpning vid bordet. Rune Larsson kom på tal. Och från Rune var steget inte långt till Monte Gordo. Ett ställe där de andra varit. Och Zingo, den turgubben, hade till och med lyckats knipa en gratisresa dit via en tävling på jogg. En av instruktörerna på just denna resa hade varit Evy Palm. En människa som sport-ointresserade Zingo aldrig tidigare hört talas om vilket fullständigt chockar senioren i vårt lunchsällskap. Jag ler brett, när annars så väna Barbro nästan spänner ögonen i Zingo och ger honom lite bannor för att inte ha bättre koll på våra svenska löparikoner. Haha, vilket skönt gäng vi är!

När den andra baljan kaffe är sänkt fyller vi på vätskeflaskor och CamelBaks, lämnar caféet och styr färden norrut. Vi är överens om att Tomelilla centrum var charmigt, men att det industriområde vi passerar på vår väg ut inte lika så. Då vi närmar oss väg 19 igen har vi fyra bildat två grupper. I den främre springer jag strax bakom Cecilia som håller ett precis lagom tempo. Längdskillnaden på oss är en knapp halvmeter så att ligga bakom henne är absolut ingen fara för sikten. Vi viker höger ut på riksvägen som går från Ystad till Kristianstad via bland annat Brösarp. Första mentala boj på denna oändligt trista, relativt smala och hyfsat trafikerade väg är Skåne Tranås där det finns en chokladfabrik som jag är lite sugen på att besöka. När vi väl kommer dit vill jag dock inte stanna då jag tycker att vi tuffar på alldeles förträffligt.

Efter ytterligare en bit i motvinden på väg 19 kommer ett lätt obehagligt illamående över mig. Jag rapar lite luft och det kör ordentligt i magen. Hm? Vad är det nu? Försöker tänka bort det, men det är ju inte så lätt. Funderar på om jag kanske bör stanna, men så länge det inte blir värre funkar det nog. Då stannar plötsligt Cecilia, vänder sig om och ser lite blek ut om nosen. ”Jag tror jag behöver stanna till och kanske promenera ett tag...”. Åh fasen? Mår du också lite tjyvtjockt? Jo, så är det. Ah! Räkorna? Eller äggen? Eller kanske den feta, goda majonäsen? Jag har lite Cola kvar i ryggan som jag skakar kolsyran ur och sedan delar med min medlöperska, tillika SM 5:a på 100k. Kan fortfarande inte fatta att jag springer med henne!! Vi promenerar en stund och Barbro kommer ifatt. Zingo käkar glass och är något längre bak.

En kilometer senare vänder sig Cecilia om och frågar om det funkar för mig att börja springa igen. Ja, för min del är det helt ok. Avslagen-cola-tricket fungerade alldeles förträffligt.

Nu är det bara att "mala på" som gäller. Vi pratar inte så mycket längre utan har vårt fokus på den kalla öl som väntar i baren på Brösarps Gästis. Vinden ligger nu på från norr och vi har alltså fortfarande motvind. Tempot ökas och vi springer de sista sex, sju kilometrarna i 6:00-tempo. Trafiken är konstant men det går mestadels fint eftersom vi ser den mötande trafiken och kan anpassa vår position efter denna. Det är inte mycket att spela på. Vägrenen är smal, ett par decimeter kanske, och bredvid finns det en ungefär lika bred grussträng innan diket tar vid. En liten incident får vi dock vara med om. Vid ett kort samtal oss emellan har jag tagit ett steg ut i vägbanan för att lättare höra vad Cecilia säger i den konstant susande motvinden. Ingen mötande trafik, så det är lugnt. Tills en omkörande silverfärgad BMW blåser om i drygt hundra knyck bakifrån så att det fladdrar till i vindjackan. Jädrar vad rädd jag blir och jag är övertygad om att jag kastar ur mig nåt högljutt som skulle kostat mig en 50-lapp om ungarna hört på.

Strax innan väg 19 och väg 9 möts finns det en liten genväg in till Brösarps by. En väg som inte är tillåten för bilar att ta. Men för löpare går det alldeles utmärkt. Det går rejält nerför och både jag och Cecilia känner nu att vi bara är minuter från en immande kall öl på helgens tredje Gästgifveri. Det är med glada miner och på lätta fötter vi studsar fram på Brösarps byaväg och då vi står utanför restaurangen blir det både en high-five och en stor kram. Det här gjorde vi bra. Och nu ska det firas!

Klockan är kvart i fem och vi har 5 härliga kvart att spendera på vår spontana ”after-run” i Brösarps Gästgifvarpub tillsammans med de flesta andra deltagarna. Maria R, som förmodligen redan varit i mål en timme eller två har redan lämnat då hon var tvungen att ta sig hem från eventet på söndagen. Men annars är vi alla samlade. En del har varit och sprungit på östsidan vid Brösarps backar och Haväng och det är inte utan jag tänker att det hade varit otroligt kul att få springa där också. Väg 19 har ju sina begränsningar vad gäller rofylld naturskönhet. Ett underbart kakofoni utbryter och det skrattas, skojas och återhämtas med diverse maltdrycker.

Kvällen fortsätter i samma goda stämning och det är lätt att trivas med sådana här underbara, levnadsglada och positiva människor. Middagen som serveras är i absolut toppklass och serveras i en takt som enligt mig är alldeles perfekt. Inga timmeslånga pauser mellan rätterna som i Skanör utan alldeles precis lagom.

Efter middagen är det dags att omgruppera för mer samkväm. Vi transporterar oss inte så långt, 57.7 kilometer får räcka för en dag, utan glider ner på bänkarna i puben igen. Efter en kort stund blir vi ”utkastade” från bardelen och får således ta ett skutt till andra sidan den gamla, vackra grönmålade skjutdörrsväggen. Snackar först konsultbranchen med snabbfotade Kent och hamnar senare bredvid Maria W/Mary/funrun eller vad hon egentligen kallas hemma på gatan i stan där hon bor. Jag kallar henne rätt och slätt Maria och hoppas att det är ok. Vi landar snart i riktigt intressanta och inspirerande samtal. jogg(.se), blogg, barn, jobb, drömmar och andra funderingar. Håkan fyller i och både leder vissa och kryddar andra samtal. Tiden försvinner och vattenkaraffen fylls på om och om igen...

Zingo slår sig ner och Ultrasnacket tar vid. Det Zingo inte vet om Ultraevenemang är nog inte värt att veta. Det namedroppas friskt och den ena tävlingen efter den andra kommer på tal. Jag får också frågan vid ett flertal tillfällen vilka tävlingar jag kommer att springa då jag nu förlorat Ultraoskulden och öppnat Ultradörren på vid gavel. Jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det, men känner när vi sitter där och drömmer att Swiss Alpine är något jag gärna skulle göra någon gång. Och så Jättelångt. De där hembakade kanelbullarna i arrangörerens mammas trädgård låter bara för goda för att missas.

Vi lämnar baren med ett visst sting av vemod. Är det slut nu? Blir det inte mer av allt detta fantastiska och magiska? Jodå, visst blir det väl det. Om inget annat så nästa år. Och vi har ju faktiskt en hel måltid till att se fram emot; Brösarps frukostbuffé.

Ren magi - dag 2

Telefonens alarmsignal låter inte alls lika elak som den brukar göra en vanlig vardag då den nu väcker mig och Leif i vår schyssta Skanörsvit. Märkligt det där. Att samma signal kan låta så annorlunda beroende på var och när den ljuder. Eller kanske inte? Nåväl. Snabb dusch för att snabbare kunna gnugga gruset ur ögonen. Ett par hjärtliga garv åt Leifs fyndigheter hinns med innan det är dags att skrida ner i paviljongen. Hänger utsvultna på låset tillsammans med Barbro, Cecilia, Maria R, Liselotte, Carina och Maria W och då klockan slår exakt åtta skickar vi in Leif i köket för att uppmärksamma personalen om läget. Och framför allt om tiden. Skön snubbe!

Dörren flyger upp och frukosten som möter oss kan beskrivas med ett enda ord; Fantastisk! Maria R, Håkan och Liselott vid bordet. Förväntansfulla, glada och pratsamma. Och Håkans putsade Ystadskånska och perfekta timing påminner mig väldigt mycket om Johan Glans, vilket jag delger den glade utflyttade skåningen vid mitt bord. Reaktionen vittnar om att jag inte är den förste som påpekar detta faktum.

Efter frukost blir det en halvstirrig kvart i rummet för att bestämma vad som ska med i väskan som ska transporteras med bil respektive löpar-ryggan, vilka kroppsdelar som ska smörjas in och hur mycket godis/vätska som beräknas behövas samt vilka löparkläder som ska bäras på kroppen och vilka som ner i ryggan. Planering och logistik är, som jag tidigare klargjort, inte riktigt min pryl. Men till slut känns det som att vi har hyfsat koll på läget och lämnar vårt fina rum och packar in varsin väska i Saras och Kents Mini Cooper.

Frukostvärdinnan störtar ut ur Gästgifveriet då vi precis utanför detsamma förbereder oss och våra klockor för avfärd. Hon yrar något om en oreglerad skuld för en kopp kaffe eller något ditåt. Vi betalar henne kollektivt genom att fylla hennes famn med mobiltelefoner och kameror för att föreviga hela gänget innan avfärd. En av dessa bilder hamnar också i Sydsvenskan för hela världen att beskåda. Kul! Tack för det Cecilia!

Maria R, hennes FiveFingers och snabb-Stefan tar täten och är efter bara efter en liten stund utom synhåll. Jag lägger mig ganska långt bak i ledet för att försöka att inte skymma utsikten för övriga. Något jag ändå lyckas med. Blir uppmärksammad av Therese som fyrar av en skön kommentar som tar mig tillbaka till 80-talet och dåtidens biografer med dålig lutning på golvet... :-)

Bredvid mig i bakre ledet hamnar Carina, och vi verkar ha oerhört mycket att säga varandra, som om vi var mycket goda vänner som inte träffats på ett bra tag. Efter någon kilometer känner Carina att de 50 miles hon avverkade i Täby några veckor tidigare samt all löpning från träningslägret i Italien helgen som gick gör sig påminda och hon vill sänka tempot en aning. Ingen fara för min del. Jag är en hejare på att springa soft :-)

Intressanta diskussioner och berättelser avlöser varandra och tiden fullkomligt flyger. Vi lånar toalett hos några trevliga asiater som förbereder sin restaurang för lunchservering, vi kommer ner mot stranden och det gröna gräset, den vita sanden, den blåa himlen och vårt trippande utgör en palett av livsglädje som endast löpare kan förstå. Vi målar i sinnet våra egna tavlor där vi springer genom pil-alléer, förbi pittoreska vitkalkade hus och små badhytter. Någon nyfiken hemmansägare undrar om vi är på väg mot Trelleborg. När han får reda på att slutdestinationen är Skivarp viftar han raskt iväg oss med en underförstådd uppmaning att ”skau nij enna ti Skivarp haur ni ente tijd o steå häor o tragga me maj”.

Vi har på ett naturligt sätt delats upp i fyra grupper som närmar oss Trelleborg. Jag och Carina är i grupp nummer tre och då vi kommer in i Trelleborg centrum börjar Carina telefonledes att försöka samla ihop den utspridda skocken av löpare. Det visar sig att vi är först in i centrum. Den stora gruppen hade irrat runt lite och förlängt sin rutt med någon kilometer.

Rätt som det är hamnar vi mitt i Sydkustloppet, som startat bara några minuter innan vi ankommer stan. Det visar sig också att Maria R och Stefan kommit till starten precis innan loppet skulle inledas och sprang med i loppet alla 21.1 kilometrarna. Hade de dessutom varit registrerade ger jag mig på att man hittat deras namn högt upp i resultatlistorna :-)

Själv följer vi loppet från åskådarplats utanför stadens McDonald's och Kent, som ansluter efter att ha vinkat av Maria W och Sara vid bussen tillbaka till Skanör, tyckte det var dags att mätta magen med lite ”slabbmat”. Då vi står i kön kommer resten av gänget och jag störtar ut och ropar in dem till att förstöra sina löparkroppar med lite onyttig fast-food. Alla följer lydigt med och vi ”avnjuter” lunchen ihop.

Vägen ut ur Trelleborg blir lite knölig och vi zick-zackar lite innan vi, med hjälp av karta och klockor, hittar rätt kurs och snart är vi ute på vägar som vi ska lära oss att känna igen. På var sida om dessa hittar vi åkrar, åkrar och åkrar. Och rakt framifrån en östanvind envis som synden. Då och då dyker en liten by innehållande en vitkalkad kyrka med ärgat koppartak upp. Vi fortsätter springa genom vissa, promenerar genom andra.

I Klagstorp hittar vi första affären sedan Trelleborg. Perssons livs. Dags att öka Klagstorpshandlarens dagsomsättning med ett par hundra procent. Kanske om vi varit där 20 minuter tidigare, men nu möts vi av en stängd dörr och en neslig ”Stängt”-skylt. Dessutom är två av deltagarna, Liselotte och Therese, i akut behov att lätta på trycket. Räddningen visar sig vara närmare än man vågat tro. Mittemot Perssons livs, på Nils Perssons väg, sitter två snubbar och målar staket. En fråga senare är båda toalettaspiranterna inne i huset innanför nämnda staket. Och när de kommer ut vankas det frukt! Bananer, äpplen och päron. Snacka om service! Tackar och bockar till den snälla damen i huset med det rödmålade staketet!

Vidare mot Skivarp. Återigen åkrar. landsvägar, pittoreska små hus och vind, vind, vind. Hela tiden emot.

Therese börjar bli trött och verkar även ha lite ont i magen. Gratisäpplet som spökar? Vem vet? I vilket fall finns det inte en chans att någon ska behöva promenera ensam mot målet och vår trav övergår synkroniserat i gång. Vår promenad är supertrevlig och tiden försvinner när vi passerar Skånetypiska, bildsköna hus och Therese drömmer sig bort och kan definitivt se sig själv påta i en kryddplantering i en av de charmiga trädgårdarna. Efter att vi tryckt i oss av det sista i energiväg vi hittar i våra ryggor är resten av löparna ifatt oss. Vad!? Var kommer de ifrån? De hade återigen tagit en liten extratur och inte blint ”lyssnat” till klockan. Vi hakar på och börjar springa igen. Nästa stopp Skivarp!

Jag tar täten och hoppas att jag ska kunna hjälpa de bakomvarande genom att ta det mesta av den envisa motvinden. Men den verkar inte bry sig utan besvärar alla minst lika mycket, oavsett var i gåsaledet man ligger. Cecilia går om lägger sig först och Therese släpper lite och nu har jag istället Liselotte stånkandes i hälarna. Verkar som att hon också är rätt sugen på att komma fram, och när vi ser skylten skiner vi upp och tar fram kamerorna. En sketen kilometer kvar till en sjukt efterlängtad och förhoppningsvis riktigt kall öl.

Väl framme vid Skivarps Gästgifveri firar jag, Maria R och Therese längdrekord! 53 kilometer för mig, 55 för Therese, som var med i gruppen som irrade runt i förorterna innan Trelleborg och något längre för Maria som tog en alternativ rutt i och med Sydkustloppet. I mitt fall består firandet i en Fuller’s ESB, en imperialistisk 25-centiliters restaurang-CocaCola samt en skål jordnötter. Och en otroligt trevlig stund i solen tillsammans med övriga Gästgifverilöpare. Jag mår så bra som det bara är möjligt och historierna och skratten avlöser varandra. Positivismen går nästan att ta på och hade det inte varit för den lite kyliga vinden hade jag kunnat sitta i den där trädgårdsstolen ännu.

Den efterföljande duschen är dock inte en av mitt livs skönaste. Vattnet är kallt och jag ojar mig en hel del innan jag lyckas skölja bort tillräckligt med tvål och schampo från min skakande löparkropp.

Ombyte och sedan entré i salen där kvällens trerätters serveras. Stämningen är från början uppsluppen och alla är på plats, inklusive Ultramamman själv, som tyvärr varit tvungen att fara iväg på jobb tidigare under dagen. Middagen, bestående av Sillatallrik, dansk fläskstek samt mullbärsparfait, och därtill hörande Mullbärshistoria levererad av krögaren själv, avnjuts och alla verkar trivas då det pratas och skrattas i ett konstant sorl.

Innan klockan blivit allför mycket letar jag mig upp till vårt rum bakom en av de speglade Gabondörrarna på övervåningen och kryper ner. Denna gång på vänstersidan. En present för längdrekordet från min Farstapolare. Tackar för det! Gonatt, gonatt och låtom benen få tillräcklig vila för ytterligare 57k i morgon!