Känslan som infinner sig när du tagit de första stegen ut i en lite kylig, frisk och helt vindstilla kväll efter en småstressig och händelserik dag på jobbet, eller kanske (som igår) efter en fantastiskt rolig, spännande och intensiv dag i en idrottshall fylld med 11-åriga Volleytjejer och deras coacher och föräldrar. Och känslan när dessa första steg känns otroligt lätta, naturliga och ja, i stort sett viktlösa. När det obehag som känts i slemhinnor och luftvägar och hotat med förkylningsutbrott under några dagar nu verkar vara som bortblåsta.
Och när den medhavda musiken strömmar in i huvudet under löpningen och genast blandar sig med hjärnans diverse substanser till en harmonisk cocktail av välbefinnande. När de olika artisternas röster bildar ord som du hört hundratals gånger förut men som plötsligt får en djupare innebörd än någonsin förut, när ett trum-komp suger tag i dig och sätter din kropp i trans, när kilometer efter kilometer avverkas i ett tempo som för dig är så behagligt att du känner att du skulle kunna springa i evigheters evighet, när en ny låt dyker upp i spellistan där ett bluesgungande munspel spelar huvudrollen och fötterna bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Ja, då bara måste jag le. Le, smajla, skratta, lyckovråla. Stort, brett och ärligt. Det går liksom inte att hålla tillbaka. Helt omöjligt. Känslorna blir för stora och mäktiga att hålla inombords. De bara måste ut. Ut för att förklara för mig själv vad som händer, varför jag känner som jag känner. Förklara att jag hittat rätt. Hittat till en plats av total lycka och harmoni. En plats jag vill återvända till om och om och om igen...
måndag 11 februari 2013
Smile - you're out on a long run
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Precis så! Le och världen ler tillbaks. :-)
"Propellerglädje" tror jag att jag någon gång har kallat denna känsla av att allt faller på rätt plats här och nu, även om det var ett bra tag sen jag erfor den i samband med löpning.... men, för att tala med Fröding, "jag minns att jag tyckte det var vackert".
Jag längtar dit. En fin målbild.
Det finns ingen känsla som liknar det.
Andra lyckotillstånd:
Att mysa med en älskad katt som fått förtroende för dig efter ett hårt liv innan ni träffades.
Att spela en match tillsammans med sina lagkamrater, där det väger jämnt in i det sista, stämningen och trycket i hallen är högt, och sista slaget i sista rutan för den sista spelaren i vårt lag avgör matchen till vår förmån.
Att paddla kajak i havet en sommardag med lätta vindar, evt med gammal dyning att surfa på.
Att sitta ensam på en sten i skogen och lyssna till ljudet du aldrig annars hör.
Mycket bra beskrivet!! Brukar komma på mig själv att springa och le brett vid dessa tillfällen, helst vill jag skratta högt men som tur är (för min eventuella omgivning) så har jag aldrig skrämt livet ur någon och gjort det :-)
Det är precis den känslan man vill åt. Den infinner sig inte alltid, men när den gör det är det självklart att le. Le med hela kroppen.
Antar att detta betyder att du är skadefri - härligt!
Tack!! Det var precis en sån lovsång till löpningen som jag behövde läsa just idag!
Visst är det bra härligt när käslan är just sån - rena miraklet!
Tack ska ni ha! Och låt oss hoppas att vi alla hamnar i den känslan snart, ofta och länge!
Skicka en kommentar