Som ett visset hundkex

Vaknar i ett sommarvarmt rum utan hjälp av väckarklockans bröl. 8.00. Lördag. Semester. Ahhh! Tittar ut. Klarblå himmel. Ahhh! Underbart! Familjefrukost på uteplatsen. Nybakade bullar. Nybryggt Zoegas. Ahhh!

Tar en titt i kalendern. Två veckor efter midsommar. Vilket betyder att jag nu hållit mig borta från allt vad löprelaterade aktiviteter heter i 14 dagar. Känns som en riktigt lång period. Känner mig knappt som en löpare längre. Har tappat den där sköna känslan som jag har då jag befinner mig mitt i ett träningsprogram och mycket av tankeverksamheten kretsar kring kilometertider, pulszoner och återhämtningsstrategier.

Har sedan tidigare bestämt mig att idag är dagen då det är dags att försiktigt försöka komma tillbaka till mitt löparliv. En stilla upptrappning med löpning, cykling, bålträning och stretching i en balanserad kompott för att förhoppningsvis hålla ytterligare skador och skavanker stången.

Knäpper pulsbandet runt bröstet, knyter på mig skorna som bar mig runt i Stockholm för en dryg månad sedan och ger mig promenerandes iväg mot kända trakter på Näsby fält. En snabb titt på pulsklockan under min promenad talar om för mig att någonting är galet. Är den den 30-gradiga värmen som stressar min kropp? Eller har jag på bara två veckor tappat all den kondition jag byggt upp under de senaste två åren? Eller håller jag kanske på att bli sjuk? Siffrorna skrämmer mig en del, men trots det låter jag efter två kilometer promenaden att övergå i en försiktig jogg.

Kommer in i skogspartiet och det känns skönt att vara hemma igen. Håller ett lågt tempo och tittar runt i skogen för att se vad som hänt sedan jag var här sist. Ramslöken är borta. Och de hundkex som varje år tar över scenen efter löken är också snart borta. De har redan börjat vissna och ser allmänt eländiga ut. Ungefär som min kropp känner sig. Värdena pulsklockan visar mig (~170) är typ 20 slag högre än normalt i det tempo jag håller. Visset. Riktigt visset.

Städad maffesöndag

Söndag. Igår en kombinerad städdag och maffelångpassdag.

Städaktiviteterna skedde inomhus. Dammsugarröret min lans där jag for fram bland dammråttor och popcornssmulor. Två våningar. Många hörn, skrymslen och vrår att jaga i. Toaletterna nästa projekt. Lansen byttes mot Kalkosan som mitt främsta vapen. En ovärderlig hjälp i det hårda vattnets förlovade landsända.

Maffeaktiviteterna skedde joggandes runt Råbelövssjön. Med start vid godset. Blåsigt. Och ganska långt. Och frustrerande. Tyvärr. Återigen svårt att hålla pulsen under 141. Kände det nästan på mig. Pulsen tycktes faktiskt lite högre redan innan jag gav mig iväg.

Kuperat och varmt i skogen på västra sidan om sjön som bjöd på vackra höstfärger och knotiga gamla äppelträd längs grusvägskanten med perfekt mogna frukter. Flackt men rejält motvindigt och kallare längs sjön på östra sidan. De gånger jag slappnade av och lyckades hitta nån slags rytm, ville pulsen gärna parkera sig på 143-145. Små ryck i handbromsen fick ner den till 138. Således ett hackigt pass. Fick avsluta med en hel del promenerande den sista biten i den starka motvinden över åkrarna.

Var riktigt låg på energi vid hemkomst drygt två och halv timme senare. Hade nog inte fått i mig tillräckligt med näring mellan städning och långpass. Nötterna och russinen som knaprades längs rundan verkade inte räcka. Och jag fick nog inte i mig tillräckligt med energi efter passet heller. Vaknade nämligen mitt i natten hungrig som en varg. Gick upp. Åt, åt, åt och drack. Verkade vara bottenlös. Tillbaks i sängen en timme senare. Somnade till slut. Trött som en vinterbjörn då väckarklockan ringde. Trött och lite småhungrig...

Runda: Runt Råbelövssjön med start vid Råbelövs gods och mål vid hemmet
Tid: 158
Puls: 139

30 kilometer med schwung

Kan man inte springa får man gå. Och gick gjorde jag i helgen. På ofattbart vältrimmade, välputsade fairways och greens. Under dagarna tvenne i strålande solsken spelades nämligen årets upplaga av DenSwe cup på Simon's Golf Club utanför Humlebaek i Danmark.

Sammanlagt avverkades 54 hål vilket motsvarar en tillryggalagd sträcka på i runda slängar 30 kilometer. Jag var lite orolig för hur min stukade fot skulle reagera på denna ganska ansenliga distans men kan glatt meddela att det faktiskt gick riktigt bra. Visst hade jag lite ont under lördagen, speciellt då jag blev tvungen att både gå och stå i obekväma nerförs- och sidlutningar, men det var ingenting som störde alltför mycket.

På söndagen kändes det bättre i foten vilket smittade av sig på spelet som under finaldagen började fungera riktigt hyggligt. Så pass bra att jag lyckades upprepa fjolårets bedrift och stod som totalsegrare efter de tre varven.

Som en liten bonus kan nämnas att jag spelade alla 54 hålen med samma boll! När hände det senast?

Slutresultat
1. Benet 79
2. Tony 76
3. Morten 74
4. Rille 61

Nice try

Forgive me Father for I have sinned...

Smög nämligen på mig löparstället efter kvällsmålet och gav mig ut på en liten runda, trots att jag vet att jag borde vilat idag. Löpning två dagar på raken är jag och min vad inte riktigt redo för än, men man måste ju få prova, eller? Dessutom var vädret så sanslöst skönt att jag bara inte kunde låta bli.

Dock var jag så pass klok att jag efter två kilometers löpning gjorde halt och började gå istället. Ibland är det bara att acceptera faktum.

Tasselitass

Vilken härlig kväll! Vilket väder! Det är vår i luften. På allvar. Idag var jag bara tvungen att komma ut på fältet för att testa vaden min. Sagt och gjort, efter matlagning och ätning och snackning med kidsen, så var det jag som gav mig ut på en liten tasserunda. Den inleddes med en kilometers rask promenad och följdes sedan av en riktigt lugn och beskedlig tasslöpning.

Efter halvannan kilometer och en mängd olika tankar började jag fundera på hur ett tasslöpsteg som jag just nu ligger inne med verkligen ser ut. Hmmm, det finns väl bara ett sätt att ta reda på det, tänkte jag. Genom att filma det förstås. Fram med mobilen. Nu skall den lufsande, tassande och rehabiliterande långskånken filmas.... aaaand "Action!"

En dryg halvtimme senare var jag hemma. Just nu ber jag en stilla bön att vaden pallade dagens tasspass.

Total tid (inkl uppvärmning): 34 minuter
Puls: 130

Ett Tjoho för mycket

Idag har jag genomfört en Powerwalk. En Kraftgång.

Eller borde det i mitt fall kallas kräftgång? Det är i alla fall ungefär så jag känner att rehabiliteringen går för tillfället. R e h a b i l i t e r i n g. . . Vilket trist ord. Blä! Jag är trött på det nu. Trött på det tråkiga ordet. Trött på att inte veta vad som är bäst för mig själv, för min vad, för min fortsatta löpning.

I lördags var jag riktigt lycklig över att kunna jogga utan att känna av vaden. Så pass lycklig och fylld av nytt självförtroende att jag provade att trycka på lite extra under en ny runda i måndags. "Tjoho", tänkte jag. Nu j-vlar är jag tillbaks! Snart dags att kliva in i halvmarans 1.45-program och börja ladda ordentligt inför Göteborgsvarvet.

"Tjoho" visade sig vara helt malplacerad. "Tjoho" borde inte alls ha fått någon speltid i måndags. "Tjoho" skulle istället snällt legat kvar i sitt ide och slumrat. "Tassjoggen" skulle fått vara herre på täppan ett tag till. Tass, tass, tass så att den skadade muskeln sakta men säkert kunde få byggas upp igen för att återfå normal styrka.

Nåja, tillbaks till "Powerwalking". Det är nog en ganska bra form av träning i vissa sammanhang. Till exempel i rehabsyfte (blä, ännu ett astråkigt ord). Jag provade denna träningsform ikväll. Jag kände att jag behövde komma ut och röra på mig och få igång cirkulationen, och eftersom löpning är uteslutet så fick det bli någon slags alternativ träning. Valet föll då på Powerwalking. Svingande armar, högt och fint (!!??) gångsteg. Flytta på er, här kommer gatans pajas.

45 minuters filosoferande samtidigt som solen smög ner och lämnade plats åt månen.

Jojo, alltid något.

Rudolf på löptest

Ytterligare ett löptest utfördes ikväll i ett massivt mörker så när som på den ljuskägla som min pannlampa genererade och som lyste upp ett par kvadratmeter på grusvägarna där jag färdades. Jag kände mig som Rudolf med Halogenmulen.

Halogen-Rudolf lyckades nog skrämma några avlägsna släktingar (rådjur) i sin framfart idag, ty det galopperades en hel del i skogen då han passerade. Jag gillar inte när det plötsligt prasslar till i mörkret och man hör galopperande hovar bara ett par meter bort. Hu.

Jag började med att promenera i det blåsiga vädret i ett försök att få till stånd någon slags uppvärmning innan löpningen skulle inledas. Det känns ganska udda att spatsera ut på ett bäckmörkt fält helt ensam iklädd tights och en pannlampa. Hade jag sprungit hade det inte känts lika fånigt av någon anledning, men att promenera. Bah!

På min promenad så provade jag lite olika gångstilar. Dels för att hitta något som värmde upp min kropp lite bättre, men även för att fåna mig och ha lite kul i min ensamhet. Jag menar, risken för att nån skulle se mig var lika med noll. Jag körde min egen improviserade variant av Monty Python's "Silly Walks", vilket faktiskt var riktigt underhållande. I varje fall tills jag nådde fram till sjumilaklivsstegen där jag lyckades sträcka mig i högerljumsken... Oh, for f**ks sake... Inte speciellt allvarligt, men lik förbannat riktigt onödigt.

Efter halvannan kilometers "promenerande" så började jag så smått att jogga. Gud vad stelt det kändes den första biten. Men efter ungefär 500 meter så lossnade det och efter ytterligare en bit så kunde jag faktiskt ta mig framåt med en stil som kanske skulle kunna liknas vid "normal" Benet-löpning. Farten hade jag ingen koll på idag, eftersom det för tillfället känns hyfsat irrelevant, men det kändes som att jag höll ungefär lättdistansfart under ett par km. Coolt! Visst är det lite ömt och stelt i vänstran, men när man väl blivit varm så funkar det ganska bra. Dock stannade jag efter ca tre kilometers löpning och fortsatte min runda promenerandes. Jag såg ingen anledning att fresta mer på benet idag. Jag hade fått det besked jag ville. Efter att jag blivit varm, så verkar benet att hålla för ett par, tre kilometers löpning. Gött.

Stormig promenadjogg på fältet

Idag var det ÄNTLIGEN dags igen! Dags att testa om benet höll för lite löpning. För en vecka sedan utförde jag det första löptestet efter skadan, vilket inte gick så värst bra. Idag kan jag med stor ödmjukhet säga att det gick mycket bättre

Det stormar ordentligt i Skåne idag, dock inte lika farligt som igår. Vinden ligger på från väst så när man beger sig från huset ut på Näsby Fält är det rak motvind. Jag tog för säkerhets skull på mig en extra vindjacka för att undvika att frysa i den hårda vinden.

Jag inledde med att promenera 1,5 km varefter jag stretchade musklerna i vänster underben så gott jag kunde. Därefter kände jag mig varm nog för att testa lätt, lätt jogg. Jag kände från första löpsteget att något fortfarande är lite halvknas med vänstran, men det gjorde inte ont. Jag joggade ungefär 500 meter, sedan var det dags att stretcha lite lätt igen. Därefter en promenad fram till början av skogspartiet nere vid Norra Lingenäsets parkering. Ytterligare lite uppmjukande stretch och sedan var det tänkt att jag skulle försöka jogga "hela" skogspartiet på ungefär 1,5 km.

Skogen gav skydd för vinden vilket var skönt. Skönt var det också att lätt, lätt tassa fram i mina inläggsförsedda Nike på skogsstigarna utan att känna smärta för varje steg jag tog med vänstran. Visst kändes det ovant och lite stelt, men smärtan höll sig på avstånd.

Då skogspartiet led mot sitt slut och jag tassade fram på en av fältets spångar stannade jag och stretchade ytterligare en gång. Därefter "vågade" jag inte springa mer, även om jag väldigt gärna ville. Jag var helt enkelt rädd för att överanstränga mig. Viljan är ju som sagt emellanåt starkare än kroppen.

Sammanlagt sex km på fältet varav två medelst lätt jogging. Vilket gött framsteg! Halleluja!

Fältpromenad i vårväder

Idag gick jag en skön runda på "mitt" fält som dagen till ära var fullt av både söndagsflanörer och en och annan lycklig löpare. Vädret var perfekt. Klarblå himmel, vindstilla, behaglig temperatur. Fåglarna sjöng och jag trallade med.

Rundan som jag kallar min "default"-slinga mäter 6.7 km och går både på bilgrusvägar och inne i skog på underbara skogsstigar.

På fötterna bar jag mina Nike Air Zoom Vomero +2, numera försedda med ortopediska inläggssulor. Det kändes bekvämt. Det enda jag kände som kanske kan bli problem när jag återigen börjar springa är att det känns som att längden inne i skon kortats av något litet pga de handgjorda inläggen. Kan tårna möjligtvis ta stryk av detta vid en löparrunda?

Tja, skulle det visa sig att så är fallet, så får det väl helt enkelt bli nya (något längre) skor...

En timmes rask promenad

Lördagseftermiddagen spenderades på fältet i löparkläder och skor. Målet för dagen: Att promenera i rask takt i minst en timme. Frun var med och vi travade på likt två vasaloppsåkare utan varken skidor eller stavar. Pulsen låg på knappa 120 bpm, så det var ett behagligt tempo i det sköna vädret.

Vaden känns helt OK vid promenad, om än en väldigt rask sådan, men så fort jag börjar springa så gör den sig påmind. Jag vet inte när jag vågar testa den på riktigt. Den är fortfarande stel. Speciellt på morgnarna då den knorrar en del när jag går nerför i trappan.