Jag skulle ju bara vara med för att det var en kul grej. För att göra nånting som jag inte brukar göra. För att ge mig in i nånting som kanske egentligen ligger utanför min "comfort zone". För att tänja på mina gränser.
Jag fick frågan för en vecka sedan av en kollega, Mr Eagle. Korpbudkavle. Tre sträckor. "Det hade väl varit kul? Du kan ju ta förstasträckan, så slipper du ju bry dig om kartan utan kan bara hänga på nån som verkar veta vart han/hon ska. Jag pekar ut en lämplig kandidat innan start och sen är det bara att hänga på.". Javisst, det låter som en kul idé.
Det var två stycken 3-mannalag från jobbet som ställde upp i tävlingen tillsammans med 27 andra lag. Jag och M sprang förstasträckan i våra respektive team. Mr Eagle pekade ut vår ledarhund. Det var ingen mindre än mrs Eagle. Hon visade sig vara en riktig hejare på det där med kartläsning och eländig-terräng-löpning. Vi snackar f.d. elitorientererska.
Sagt och gjort. Starten gick. Jag och M knycklade ihop våra kartor och satte efter mrs Eagle som drog iväg längs en stig med bra fart under orienteringspjucken. Sedan vek vi tvärt från stigen in i ett björke och över en lite bredare bäck med ett rejält skutt. Eller nästan över. Plofs! Mmm, vilken härlig sumpdoft. Vilka härligt blöta skor. Skit samma, vidare mot första kontrollen. Tjoho, det här går ju riktigt bra. Och är riktigt jobbigt. En koll på pulsklockan konfirmerar detta. 185.
Mot tvåan nu. Över stock och sten, grenar i ansiktet, pinnar att snubbla på. Andra kontrollen hittad. Kanon. Sträckan till nummer tre är lång och vi knixar en hel del innan vi når fram. Till slut dyker den upp. Placerad på ett trist granhygge. Nåja, vidare mot fyran. Mrs Eagle skuttar ner för en liten slänt. Jag skuttar efter. PANG! Landar i en håla med lite snedställd vänsterfot. Stukar den rejält. Scheisse. Scheisse. Scheisse.
Tur att inte ungarna var i närheten. Då hade jag blivit fattig. Jag får nämligen böta för varje svordom jag stöter ur mig... och det blev ett gäng där på hygget vill jag lova. Det var alltså slutsprunget för min del. Resterande sju kontroller fick M och mrs Eagle stämpla utan mitt sällskap.
Jomen, så går det när man ska vara lite äventyrlig och hitta på dumheter. Dumheter som gett mig en svullen vänsterfot som just nu är ordentligt hårt lindad. Dumheter som äventyrar mina planerade morgonrundor tillsammans med IF Linnéa-coach Nisse nästa vecka. Dumheter som också äventyrar mitt deltagande i årets upplaga av golftävlingen DenSwe Cup om tio dagar. Där jag dessutom har en titel att försvara.
Ja, jag säger då det. Orientering... Stolleprov!
28 kommentarer:
Nej men AJ!!! Den ser ut som min högerfot gjorde för några veckor sen... inte kul.
Och orientering, det måste helt klart vara det värsta man kan utsätta sig för. Jobbigare än rugby.
Magda, har du nåt Magda-tips på hur man snabbast rehabbar sin stukade fot?
Orientering, ja. Visst fasen är det jobbigt. Sjukt jobbigt. All respekt till orienterare. Känns så surt att jag inte fick fullfölja. Det började ju kännas bra vid tredje då man blivit ordentligt varm.
Usch det var ingen trevlig bild. :( Ett vanligt tips är ju att kyla så mycket det går, hoppas du kan komma tillbaka och försvara titeln, golf är ju kul (du får väl hyra en bil i värsta fall ;) )!
Scheisse, Scheisse, Sheisse!!, säger du. Jag har svårt att invända. Tråkigt inte bara för dig utan också för orienteringens redan dåliga rykte här i löparbloggosfären. Jag vet två som redan sitter och filar på sina kommentarer.
Precis, nu ger du Masse mer ved till elden =)
Tråkigt nu när du faktiskt har kommit igång igen. Tejpa, linda och kyl så ska du se att du snart är på benen igen. Ge dig inte ut för tidigt dock, fotlederna är ordentligt försvagade när man har haft en stukning och går man ut för hårt för tidigt så kan det bli en kronisk skada!
Ja, så var vi där igen. Inte för tidigt. Risk för kroniska skador... Löpning är nog något av det svåraste jag gett mig in på. Och då snackar jag inte om att kunna bränna av 1000-metersintervaller i raketfart på en dag då man känner sig låg och omotiverad, utan att hålla sig borta från dylika aktiviteter då man fått någon fis på tvären. Samt att veta hur länge man skall fortsätta att hålla sig borta... Knepigt.
Dunceor/Berglund: Menar ni att det skulle hjälpa att kyla nu? Alltså, så pass länge efter skadetillfället?
Och jo, jag öste nog rätt ordentligt med vatten på bl a Masses anti-orienterings-kvarn... Hehe.
Skrutt oxå! Och du som hade så roligt. Orientering kan faktiskt vara roligt. Men stukade tassar är det inte. Och det där ser ont, ont, ont ut... :-(
Kyl. Linda. Och högläge. Ta´re lugnt ett par dagar tills svullnaden lagt sig, men sen kan du nog lugnt börja träna försiktigt. Promenixer först förstås. Och balansplatta är nog bra. En smärtande fotled efter stukning ska tränas upp aktivt. Fast det får förstås inte skära som knivar av smärta...
Tveksamt att kylning hjälper mot svullnad, dock ger det smärtlindring. Det kanske hjälper återhämtningen precis som isbad gör, jag vet inte. Det lär inte göra det sämre i alla fall.
Föresten, någon som vet om man kan köpa riktig kylspray på apoteket? Minns vi hade det när man spela fotboll när man var yngre. Det lär vara kanon för återhämtning för det blir riktigt kallt.
Tack för alla behandlings- och rehabtips!
Hittade också en tråd på funbeat forum om stukade fötter...
Inlägget med tidsstämpel 2007-10-19 11:46 sammanfattar det hela på ett bra sätt, tycker jag.
Jag tror inte att jag behöver säga något... Ni vet vad jag tänker... Det stavas I-D-I-O-T-I
Det där lät väldigt hårt... Naturligtvis är jag väldigt ledsen för att du gjort illa foten. Hoppas det blir bra snart...
Masse, :)
Det ordet var faktiskt ett rubrikalternativ jag övervägde...
Och jag håller med. Åtminstone det faktum att jag ställde upp. Men som alltid är det väldigt lätt att vara efterklok.
Ud o ränna i skogen på det viset. Skrämma alla stackars fåglar, skalbaggar och harar. Foten var nog straffet för fridstörningen.
Kyla och högläge tror jag på.
Uj uj uj. Fast denna gång vet du ju vad elendet beror på. Alltid något. Följ givna instruktioner så fixar det sig nog sinom tid!
Nej, Masse - det stavas O-R-I-E-N-T-E-R-I-N-G. Däremot uttalas det idioti ;)
Åter till det viktiga: Aj! Mer i själen än i foten. Det är så OTROLIGT trist att du återigen går på en skada som håller dig borta. Du är värd betydligt bättre än så, nu när du äntligen var på väg tillbaka ordentligt.
Allt om rehab är redan sagt. Ett litet ljus är att du redan har byggt upp vanan att rehabträna...
Johan: Jag vet, jag vet. Om några av skogens djur läser detta så vill jag passa på att säga "Sorry!" och "Det kommer INTE att upprepas!"...
Tillbakatill...: Ja, det ska nog ordna sig. Hellre förr än senare, tack! Dock tur att jag redan tidigare bestämt mig för att skippa Stockholm Halvmarathon.
Nix: Nya skador, ja. Hm, det är kanske det som stavas O-T-U-R, men uttalas "klantarsle", eller om det nu var tvärtom...
Jag har gjort liknande två gånger med ett år mellan, men det är 25 år sedan. Andra gången var hela foten mörkblå ända ner i tårna med blod. Då såg jag till att träna upp känsel och styrka i sidled, det är bättre än externa stöd eller tejp mm.
Igen: skor med mycket "stöd" tar bort känsel och ger effektiv hävstång när det väl går illa.
Detta verkar vara rätt bra info.
Hz: Tack för länken. Suverän info!
Jag är på något sätt (så här i efterhand) egentligen inte förvånad att jag stukade mig. Jag har gjort det förr, speciellt i vänstran. Just vid löpning i oländig terräng/ojämnt underlag så är jag lite extra utsatt då min naturliga fotställning innan isättning är klart supinerande.
Skutt/hopp nerför med en i luften redan lite snedställd fot kräver inte så stora ojämnheter i landningsytan för att saker och ting skall riskera att gå ordentligt snett...
Men du har säkert rätt vad gäller alltför mycket stöd i skorna. Det kanske hjälper för att undvika småstukningar men om det skulle vara en rejäl vrickning kan det leda till än värre skador, t ex knäskador.
Ajajaj! Stackars dig! Du som var på gång igen!!! Hoppas foten läker fort och bra! Krya på dig!!!
Orientering verkar livsfarligt! Synd att du inte lider av samma dåliga lokalsinne som jag för då hade du aldrig nappat på förslaget.
Fast å andra sidan är det kul att testa nya saker. Du lever bara en gång - och trots ond fot så lever du fortfarande. Alltså ett minne att lägga till i livet. Nisse kan behöva komma ut och lufsas om mornarna lite senare i höst när foten är bra igen ;-)
Men äsch! Vad trist :-( För övrigt måste jag bara hålla med Nix; det stavas orientering och uttalas idioti ;-)
Krya på dig och foten och ta hand om coach Nisse om ni ger er ut och springer!
Aj,aj, aj, ser ont ut!!!!!!
Ta det nu lungt och följ Hz tips så inte DenSwe cup blir inställt för din del. Jag tänkte nämligen ge dig en match för att få hem titeln i år.
Förresten orientering det måste vara ända sen forsakar på högstadiet, eller?
Min värsta stukning har jag fått i ett vanligt elljusspår, alltså inte bland stubbar och rötter utan på relativt slät mark. Har också stukat mig på asfaltskanten när jag varit trött och irrat för långt ut på vägen. Så gräm dig inte över att du gav dig ut i skogen, det kunde lika gärna hänt nånannanstans.
Askan har helt rätt. Jag vill minnas att en av löparbloggosfärens värsta orienteringshatare (jag har glömt hans namn) stukade sig på en trottoarkant på Lidingö i vintras. Det du sysslade med var för övrigt, om jag läst din beskrivning rätt, inte orientering utan något slags följa John i full fart över stock och sten. Riktiga orienterare känner av marken under fötterna och blir ett med skogen.
Linnéatjejerna: Tack för omtanken. Kan meddela att foten mår bättre och jag håller det inte för omöjligt att jag kan göra Nisse sällskap på någon morgontur i slutet av veckan. Det ser ljusare (eller åtminstone mindre blålila) ut för varje dag som går...
Mr R: Ja, det var inge skönt alls, men 54 hål skall nog klaras av till helgen. Hur det går skall bli mycket spännande... Formen är oviss (som vanligt).
Askan: Så sant, så sant. Man kan skada sig på de mest osannolika platser. Dock fick jag en rejäl flashback då det smällde till där ute på hygget i onsdags. Den senaste orienteringen jag deltog i (I blå militär träningsoverall för snart 20 år sedan) slutade med lindad fot, kyla och högläge. När jag i onsdags låg och ojade mig kändes det nästan som om någon högt uppe bland de regntunga molnen sade något i stil med: HALLÅ! Get the message! Orientering är inget för dig!
Jumper: Du har så rätt i din analys av onsdagens aktivitet. Det var ingen orientering för min del, utan enbart en fartfylld och riskfylld följa-john-lek i oländig terräng. Där "John" dessutom utgjordes av en riktigt duktig orienterings-terräng-löperska som lätt tassade över (och genom) alla hinder som kom i hennes väg. Hade jag själv läst kartan, så hade jag dels sprungit mycket mer stig, dels varit mindre stressad.
Men, men. Gjort är gjort. Och som tur är så känns det rejält mycket bättre idag. Jag tackar mig själv för att jag verkligen avbröt tävlingen och fick foten lindad så pass snabbt.
Skulle JAG var bloggosfärens största orienteringshatare? Jag trodde att det var masse?!
Nej "en av löparbloggosfärens värsta orienteringshatare". Masse är, helt riktigt, värst. Om han är Måns, så är du och Karin mera som Bill och Bull. Själv är jag naturligtvis Pelle.
(Hjälp, var fick jag det ifrån?)
Skicka en kommentar