...kommer som bekant upp i tö. Så även hundbajs. Dock verkar det som att hundägare glömmer, eller kanske låtsas glömma, detta faktum varenda vinter.
Dagens supersköna långpass på diverse cykelleder runt Kristianstad var full av bevis på nyss nämnda sanning. Tappade räkningen vid 30 stinkande högar. Blörk. Skärpning!
Måndag. Ny vecka. Sitter på en gul buss. Igen. Torkar nästan ut på grund av den torra och överdrivna kupévärmen. Tittar ut över ett vitt, snöigt Skåne. Är glad att jag slipper framföra fordonet själv. Ägnar tiden åt att med lätt slutna ögon lyssna på sportradion och samtidigt kontemplera om framtida äventyr.
Äventyren som svischar runt i skallen är somriga och löprelaterade. Det som framträder tydligast ur löpdrömmarna är en tredagars skånsk kust-till-kustlöpning mol allena. Skulle det funka? Rent praktiskt? Logistiskt? Löpmässigt? Hur mycket tål kroppen till sommaren?`40k om dagen?
Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag att åtminstone försöka och efter en stund är tankarna nästan verkliga och jag tycker mig kunna känna doften av tallskog, nyklippt gräs, kor och dess fekalier samt havstång i Hanöbukten.
Bestämmer för att ta tag i detta och inte bara låta det bli drömmar orsakade av vinterleda och en alldeles för varm bussresa. Nästa steg blir att spendera ett par timmar tillsammans med Google Earth och Google Maps för att hitta en bra rutt. Och sedan fundera över alla praktikaliteter.
Bussen rullar vidare längs E22. Snart dags för "min" hållplats. Sverige har under resans gång lyckats besegra Finland med 3-0 i sista gruppspelsmatchen i OS i Vancouver. Och jag har fått ett nytt litet projekt att pula med. Ibland går 82 minuter riktigt fort.
Just som man trodde att vintern började gå mot sitt slut och att man snart kanske till och med skulle börja få skönja lite grönska på fältet så vräker det ner ännu en omgång med snö. Natten mellan fredagen och lördagen kom det en icke försumbar mängd frusen nederbörd. Gårdagen ägnades till stor del åt snöskottning och idag var det dags för veckans långpass. Bestämde mig för att testa att springa på fältet även om jag fruktade att det skulle vara riktigt tungsprunget.
Det visar sig att jag har rätt. Börjar ana oråd redan efter en halv kilometer då den första grusvägen visar sig vara täckt av en ansenlig mängd, i stort sett orörd snö. Så fortsätter det i många kilometer och i drivorna kan snödjupet uppgå till ett par, tre decimeter. Jag pulsar fram i en stil som säkert ser fantastiskt rolig ut. Försöker hålla balansen genom att använda armarna likt en lindansare. I vetskapen om att det som inte dödar härdar kämpar jag på och försöker även att tycka att det är kul. Men det är svårt idag. Det är inte alls roligt. Mest irriterande.
Rätt som det är finner jag dock att en del av vägen har blåsts fri från snö av vindarna som brukar ligga på från nordväst. Underbart att få springa utan att behöva sjunka ner i djup snö för varje taget steg. På andra partier har några bilförare dragit fram med sina åk vilket lämnat trevliga hårt packade hjulspår att springa i.
Partiet genom skogen som brukar vara en ren fröjd ägnade jag idag åt att försöka pricka de skidspår som någon lämnat efter sig efter en runda på längdlaggen. Med facit i hand hade längdåkning nog varit ett smartare val av fysisk exercis idag. Om jag haft några vill säga.
Efter drygt tio kilometer på fältet springer jag förbi hemmet. Stannar till, kränger av mig broddarna, slänger in dem på den nyskottade uppfarten och ger mig iväg mot den halvblottade asfalten på Hjärtebackes väg. Otroligt passande namn på en väg så här på självaste Valentindagen.
Påbörjar en ny del av passet som nu mestadels ska springas på cykelstigar runt om hemmastaden. Benen känns tröttare än vanligt efter en mils joggande, men det är i varje fall skönt att kunna trippa på i någotsånär normal löpstil. Jag finner asfalt på största delen av andra halvan och kilometerna rullar på. 22k känns dock långt idag och jag hamnar i någon slags långpassleda. Låt detta pass vara över snart. Låt mig få komma hem till värme, mat och en uppfriskande dusch... Till slut står jag så utanför dörren. Plockar upp broddarna som ligger slarvigt slängda på markstenen, öppnar dörren och kliver över tröskeln. En titt på min Polar visar att längden blev nästan på pricken som planerat; 22,1k.
Är nu nyduschad, ombytt, nykammad och energipåfylld och kan så här i backspegeln ändå konstatera att det var ett rätt gött pass. Trots, eller kanske på grund av, tröttheten som nu kommer över mig samt en liten obehaglig känning i höger hälsena.
Slutligen vill jag bara säga:
Happy Valentine's och stora vinterkramar till er alla!
Jag kan se det! Det svarta tjärbaserade löparguldet. Det ligger där framför mig likt långa slingrande, svarta ormar. Helt fritt från vitt pulver och brunaktigt slask och genomskinliga, förrädiska fläckar.
I ren extas far jag fram på dessa välskrapade cykelleder i ett för mig rasande tempo. Trots att vinden ligger på snett framifrån så hamnar jag på ett tempo som ligger högre än mitt måltempo för tävlingsmilen, 4:30. Målet är att hålla snabbtempo hela vägen runt. Cirka åtta kilometer. Efter att ha avverkat halva börjar jag känna mig osäker om jag ska orka och börja leka med tankar om att fega ur vid sju. Det är ju ändå något av en "vilovecka", med bara tre pass och färre antal kilometer.
Jag forcerar den enda stigningen på varvet, cykelbron över järnvägen vid Allös fjärrvärmeverk, i ett tempo som får mjölksyran att börja bubbla ordentligt. Vägen nerför rullar jag och använder tiden att försöka återhämta mig. En knapp kilometer kvar till åtta och jag har alltså bestämt mig att följa den ursprungliga planen. Går i mål precis innan gamla vakten på P6-regementet, numera huvudöppningen in till högskolans Campus.
Stretch av de något trötta vaderna och sedan en två kilometers nedvarvningsjogg innan jag var hemma. Kunde då konstatera att det idag verkligen handlade om snabbdistans. Ett snittempo på 4:23 inklusive den inledande kilometern som gick i 5-tempo som lite forcerad uppvärmning.
Det skall kanske dock tilläggas att klockan efter veckans batteri- och elektronikbyte är helt okalibrerad varför det möjligtvis kan slå på någon procent hit eller dit. Spelar mindre roll. Jag sprang, jag såg asfalten och jag segrade över mina trötta negativa tankar. Ett lunchpass i hemstaden att minnas.
