Och fantastiskt glad att vara i mål. Det var tungt. Och snoret rann. Men det gick! Och det är jag ganz überglücklish för!!
Och fantastiskt glad att vara i mål. Det var tungt. Och snoret rann. Men det gick! Och det är jag ganz überglücklish för!!
Det är trångt. Jag zick-zackar mig fram. Har koll på var jag sätter fötterna. Vill inte gärna sätta krokben för någon. Inklusive mig själv. Det är varmt. Solen är obarmhärtig. Jag drar ner kepsskärmen ytterligare en bit för att undkomma de brännande strålarna så gott det går. Jag svettas. Floder. Och jag lider.
INTE!
Efter en vecka i Alcúdia kan jag konstatera följande:
Nu, fem dagar efter hemkomst är jag på benen igen, men varken snoken eller halsen är helt fria från det slem som verkar ha bestämt sig för att göra sig ordentligt hemmastatt hos Benet. Det som återstår för mig är egentligen bara att vänta och se vad som sker fram till söndag klockan 09.00 då starten går. Antingen är jag med på "riktigt" och satsar på att göra en schysst tid. Eller, så är jag med lite på "låtsas" och joggar runt banan för att få se Berlin från mina Asics och glatt få vinka till den tyska publiken. Eller, i värsta fall, får jag agera påhejare till alla de jag känner som också bestämt sig för att förgylla den tyska huvudstaden med sin närvaro. Vi får se, vi får se...
Skriver följande inlägg liggandes i sängen med nattduksbordet belamrat med spanska medikament, svenskt vatten och mjuka näsdukar. Den kinesiska häxbrygden är slut och jag får nu följaktligen förlita mig till mer gängse bota-förkylning-metoder.
En förkylning som jag lyckades dra på mig de sista dagarna under förra veckans fantastiskt sköna vistelse på ljuvliga Mallorca. En förkylning som får mina stresshormoner att sättas i rörelse. En förkylning som äventyrar höstens stora löprelaterade event; Berlin marathon om exakt en vecka.
Kommer följande sex dagar räcka för att bli kvitt det virus som nu härjar i min kropp? Är det tillrådigt att så tätt inpå en infektion utsätta sig för en så pass fysiskt krävande ansträngning som ett marathonlopp? Finns det någon chans att jag ska kunna deltaga i mitt första utanför-Sverige-lopp den 25:e september? Eller är det helt förkylt?
Just nu springer livet mitt i ett rasande tempo. Det är jobb, familj, marathonuppladdning, semesterresor, möten och hemmasysslor som svischar förbi likt svepande, rörelseoskarpa färgbilder. Och jag försöker hänga med så gott jag kan.
De senaste veckorna har jag mitt i allt detta ändå lyckats få ihop 60-65 löpta veckokilometer i träningsdagboken vilket känns skönt. Dock har en del av passen fått göras på smått udda tider på dygnet vilket gör att uppladdningen ibland kan kännas lite "forcerad", ostrukturerad och med avsaknad av riktig kvalitet.
Bloggandet har också fått stå tillbaka den senaste tiden. Något som jag kan tycka är riktigt förbannat synd, men inspirationen har liksom inte riktigt "fått plats".
Veckan som kommer springer livet dessutom på bortaplan, närmare bestämt på Mallorca. Ett ställe så gott som något för finputsningen på formen inför Berlins 38:e marathon.
På återseende! Eller Hasta la Vista som man visst säger där nere...