Blitzkrieg

Barnmorske-Karin skrev på Facebook i morse att "Lycka är att vara frisk. Och skadefri." Och det där är ju så sant, så sant och något vi aldrig får glömma. Är man frisk (och skadefri) så blir resten så jävla mycket enklare. Man fixar i stort sett allt eftersom den inre styrkan man får från löpningen hjälper till att bemästra livets prövningar och, vilket är otroligt viktigt, ger kraft och en vilja att öppna upp sina sinnen och bejaka och uppskatta allt det där fina här i livet. Som storslagna vyer, slingrande stigar, pittoreska fiskebyar, böljande fält, givande samtal, inspirerande möten, gnistrande leenden, briljanta idéer, smittande skratt, varma kramar, välsmakande måltider och naturliga, lätt svävande löpsteg...

När man är sjuk eller skadad, eller åtminstone när jag är sjuk eller skadad, så vill jag fortfarande kunna uppskatta allt det där, men har ofta inte förmågan eftersom all energi går åt till att komma tillbaka till det tillstånd där jag vill vara. Det friska. Skadefria.

I skrivande stund känns det som att någon sorts förkylning är på gång att ge sig in i kroppen min. Kände det redan igår kväll då jag ombytt för löpning vankade omkring i hemmet och velade om jag skulle ge mig ut eller inte. Det som stoppade mig var en känsla av bomull, eller kanske mer akkurat fetvadd, i huvudet, spontana nysningar och ett irriterande kill i både näsa och hals. Kom aldrig ut och tror jag gjorde klokt i det. I morse vaknade jag tung som en sumobrottare och hade svårt att ta mig ur sängen. Tog mig till slut till jobbet. Känslan av fetvadd sitter fortfarande kvar.

Har dock bestämt mig för en sak. Jag kommer inte att ge mig utan krig. Och jag tänkte köra en överraskningstaktik. Hugg snabbt, hugg hårt och ge di ikke en chans att ta sig längre in i systemet. Vatten, ingefära, citron och vitamin D ska förhoppningsvis vara en del av seger-receptet som snabbt och lätt ska få ut mig i spåret igen.