lördag 6 september 2008

Lillö express

Tog cykeln till Lillö idag igen. Denna gång i betydligt högre tempo än senast. Möttes av ett fantastiskt väder och en lite lagom utmanande motvind. Rundan fick kortas ner något på grund av tidsbrist (tog vänster vid Finlandshusen efter Långebro istället för höger med riktning Ekenabben - Jumper, är du med på kartan? :-).




Lite reflektioner under turen:

  • Man hör inte så mycket av naturen då man cyklar i hyfsat tempo. Det är mest vindbrus. Så iPoden får nog följa med nästa gång.
  • Att cykla är riktigt roligt, men går ändå inte att jämföras med löpning. Dock är jag riktigt glad att jag fick tummarna loss och verkligen köpte mig en hoj i somras, för jag är övertygad om att det är ett oerhört bra komplement.

Samt ett par lärdomar:
  • Om du cyklar med en stukad fot och det ligger en stor vattenpöl på vägen; Kör runt pölen. Försök inte hoppa över! Det gör rejält ont i foten när du landar.
  • Om en skarp kurva på en stig utgörs av en regnvåt träbro; Sakta ner innan kurvan/bron och ta kurvan i låg hastighet.

Tid: 32
Puls: 166

5 kommentarer:

Johan Lindvall sa...

Jag skulle nog våga påstå att cykling är roligare än löpning, alltså rent rolighetsmässigt. Framförallt när man kör i skogen. (Nu får jag väl alla löpare på mig)
Det är det här med att ligga på gränsen till sin förmåga, lite som skidåkning eller bergsklättring.

Löpning är en bättre träningsform, alltså rent konditionsmässigt. Men det ger ju ingen adrenalinkick...

tillbakatillutmattning sa...

Cykling kanske inte ger adrenalinkick, men lyckorus! Långt bak i skallen finns några rundor när känslan är på topp. Man bara flyter på i för den egna förmågan fantastisk fart men andningen och ansträngningen är som om man låg i soffan. I de lägena vinner löpningen över allt. Enligt mig...

Anonym sa...

Du har så rätt Johan, nu får du oss på dig! Voff!!
Jag tycker inte om att cykla. Alls. Fast jag cyklar iofs bara på släta marken = inte speciellt adrenalinhöjande.
Fast Benets cykelturer låter mysiga, om än lite vådliga. Vad hände på den där träspången?

Benet sa...

Kan hålla med dig Johan att MTB-cykling i skog på kuperade småstigar är riktigt "jag-är-barn-på-nytt"-roligt. Den hisnande fartkänslan i nerförsbackarna kombinerat med den svett-lackande kampen uppför är en härlig kombination.

Men det är som "tillbakatill.." är inne på ändå inte riktigt samma känsla som vid löpning. Den där obeskrivliga känslan av Runner's High som jag vid ett par tillfällen fått uppleva då löpningen bara flyter på av sig själv har jag inte känt på cykelsadeln.

Bureborn: Det hände (som tur är) inget allvarligt. Men det kunde ha blivit "nasty". Bakhjulet förflyttade sig helt plötsligt till min stora förvåning en dryg halvmeter i sidled mitt på bron, mitt i svängen. Lyckades som sagt parera sladden och kunde fara vidare som om ingenting hänt. Dock med rejält förhöjd puls...

tillbakatillutmattning sa...

Tur ni missförstod mig rätt... Jag menade naturligtvis som ni förstod att det var löpningen som inte gav adrenalinkick men lyckorus.