8 Monate...

Sitter storögt och med halvöppen mun och kollar in den korta videon från förra årets Swiss Alpine som ligger på förstasidan på deras webplats. Två minuter och tretioåtta sekunder fyllda med fullkomligt magiska bilder. Bilder som får min mage att skutta och pirra och mina ögon att lätt fuktas samtidigt som en smått irriterande känsla av en osäkerhet kommer krypande.



Finns det verkligen en möjlighet att jag ska vara redo att vara med i detta fantastiska lopp om blott åtta månader? Det känns just nu som en utopi att jag, som på grund av en idiotisk skada i en av tårna i högerfoten inte har kunnat springa med någon reda sedan Berlinmaran, ska kunna vara med och kriga de 79 kilometrarna i de magiskt vackra och, för en Kristianstadsbo, ofattbart branta schweiziska alperna runt Davos.



Sitter och drömmer om loppet, läser om loppet, kollar in den brutala banprofilen. Pirret tilltar i styrka. Och så bestämmer jag mig.

Det är klart som fan att det finns en möjlighet. Självklart! Första steget i satsningen är att verkligen ta tag i den skada som just nu gäckar mig. Bli färdig att söka professionell hjälp som kan ge mig råd hur jag bör agera. Få bättre styr på alternativträningen. Hitta luckor i schemat för att förutom köra crosstrainer och rodd på gymet även få in både vattenlöpning och styrketräning. Och när foten och tån läkt börja bygga sakta men säkert. Gräva fram recept och gamla kostnoteringar för att åter komma på banan vad gäller bra mat som ger rätt energi och som håller insulinet på en jämnare nivå.

Om en vecka öppnar anmälan. Och då är det jag som hänger på låset.

Swiss 2013: Hier komme ich!