Draknästet

En inbjudan dök ner i Facebook-brevlådan. Bålträning. I Malmö. Lördag. Med Heleneholms triatleter under ledning av världens bästa Cykelmygga Katarina. Följt av långpass med Heleneholmslöparna. Låter ju både välbehövligt och alldeles förträffligt trevligt. Hittade en bra lucka i kalendern. Gick och lade mig tidigt på fredagen. Alarmet på 04.45.

Kaffe, gröt, mackor, pack av (stor) väska. Tåg riktning Malmö, Triangeln. En stilla promenad genom Pildammsparken till gamla anrika Malmö Stadion. Ombyte, samling. Glada, varma, välkomnande människor med Katarina i ledarluvan. Av med skorna. Uppvärmning. Stel som aldrig förr. Hälsenorna knakade och knorrade under rephoppningen. Men det skulle visa sig vara nada mot vad som komma skulle. Sju finfina övningar som verkligen blottade mig vad gäller styrka i framförallt höfter och sida mage/rygg. Och definitivt vad gäller kroppskontroll.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som att jag tagit mig in i ett draknäste. En quest som krävt ett visst mått mod och en hel del övertygelse. Det här med min core-tränings-aversion är någonting som jag bara måste besegra, precis som en drake som jag bara måste ta mig förbi för att nå dit jag siktar!

Och på tal om drake, så var en av dessa sju övningar just "Draken". Ett prov i styrka, balans, kroppskontroll och koordination. Jag tittade mig omkring och var stum av beundran över hur mycket av det sagda som vissa av deltagarna, däribland Sara och givetvis vår eminenta ledare, hade. Själv kände jag mig både naken, vilsen och fruktansvärt stel.



Efter fyra "varv" kämpandes med dessa övningar så kastade jag in handduken, torkade svetten med en annan, och gick för att byta om till min favoritutstyrsel, löparstassen. Det var som att kliva ur en lite obekväm kostym och i en hemtam superman-dräkt. I dessa kläder visste jag var jag hade både mig själv, mina ben och mitt fokus. Den stora väskan och den tjocka vinterjackan tog Sara och Katarina förtjänstfullt hand om och jag kunde ge mig ut på en totalt 18 kilometers tur runt Malmö tillsammans med ett gäng härliga löpare med en massa sköna stories i bagaget.

Då vi återvänder till Stadion tar jag farväl av Heleneholmslöparna med en vink och ett "Vi synes i Schweiz!" och blir sedan guidad in mot stan och Katarinas place av ytterligare en ny bekanskap; Andreas. Efter ett par kilometers löpning viker vi in på en gata i ett kvarter som för mig är så långt från ett främmande, skrämmande draknäste som det bara kan bli. I dessa kvarter bodde nämligen en synnerligen god barndomsvän under ett antal år och här spenderade jag en hel del kvällar och nätter då jag jobbade i Lund för att slippa pendla så förbaskat långt varje dag.

- "Här är det!" utbrister Andreas plötsligt. - "Här??" svarar jag med en förvånad och lätt upphetsad stämma. - "Ja. Åtminstone tror jag det. Jo, visst är det här. Nummer 78. Fjärde våningen.". - "Jisses! Det är ju exakt den porten!".

Av alla portuppgångar i Malmö bor alltså Katarina i ett av de extremt få hus som jag varit inne i i Malmö, och där jag dessutom som sagt spenderat mången dar. Ja, jädrar. What are the odds?! Ännu ett av ödets löprelaterade nycker.



Lunchen som serveras, och samtalen med Katarina och Sara är fantastiskt välsmakande och trevliga och det känns precis som jag varit här många gånger förut. Och det har jag ju i och för sig. Åtminstone nästan.

Sa jag tack förresten?! Inte? Men då gör jag det nu. Tack för en kanonlördag!