Miraklet i Berlin

Hela loppet var egentligen ganska märkligt. Mestadels på grund av att det fokus som brukar infinna sig inför ett stort lopp denna gång nästan helt uteblev. Jag hade liksom inte klivit in i den där marathonbubblan utan blev lite lojt hängande strax utanför entrén. Har under de veckor som gått efter loppet ställt mig frågan "varför?" vid ett par tillfällen utan att ha kommit fram till något självklart svar. För jag vill inte tro att det har att göra med att detta var mitt sjätte marathonlopp i mitt löpande liv och att det skulle innebära att jag nu är så pass rutinerad att det inte längre är nödvändigt att fokusera. Jag vill heller inte tro att det har att göra med att jag åkte till Berlin tillsammans med min älskade hustru som själv inte skulle springa utan hänga med som härligt sällskap på denna förlängda weekendtrip och på tävlingsdagen utgöra min alldeles privata och mycket framemotsedda hejarklack. Kanske var det en kombination av ovanstående. Eller kanske något helt annat. Men faktum kvarstår; Fokuset på det 42 195 meter långa loppet som låg i en mycket närstående framtid hade nästan helt uteblivit.

Klockan är strax efter åtta när jag efter en rejäl frukost i den rejäla matsalen på det rejäla hotellet börjar knalla mot Brandenburger Tor i den kyliga septembermorgonen. Staden håller på att vakna och det pågår fortfarande förberedelser inför det som ska dra igång om en knapp timme. Fler och fler löparklädda människor sammanstrålar och snart är vi framme vid den Brandenburgska gaten, Tiergarten och det riessen-grossa startområde som dagen till ära är minutiöst inhängnat av tyskt kvalitetsstängsel. Kontrollen vid inpassagen till detta område genomförs precis som i fjol med oklanderlig precision och noggrannhet.

Rör mig hemtamt på området och hittar direkt till min klädinlämningsplats i myllret av människor. Den lite kittlande nervositet som vid det här laget brukar ha infunnit sig lyser idag med sin frånvaro. Hittar en oanvänd Berlin Marathon-"sopsäck" liggandes på marken och drar den över huvet likt så många andra gjort för att behålla kroppsvärmen så gott det bara går nu när överdragskläderna räckts över till funktionärerna. Vandrar i skock bort mot startfållorna och gör några vätskereglerande stopp på den ganska långa vägen dit. Kommer in i E-fållan med knappt tio minuter till start och börjar så smått titta efter Jensen som sagt att han skulle stå nära E-ingången så att vi skulle kunna önska varandra lycka till innan startskottet bränns av. Får syn på honom utanför fållan där han befinner sig av den enkla anledningen att han precis anlänt området. Springandes från en taxi som han blivit tvungen att ta eftersom han missade bussen från sitt hotell, att Metro-automaten inte tagit 20-Euro-sedlar samt att han inte haft någon växel på sig. Jo, låter ungefär som den Jensen man de senaste åren lärt känna :-)



Han tränger sig in i fållan och strax står vi på vänstersidan och inväntar att klockan ska slå 09.00. Redan efter någon minut börjar nedräkningen på maxad volym i högtalarsystemet och när skottet hörs släpps de tusentals ballongerna mot skyn och de tusentals löparna mot Siegessäule längs 17.Juni-gatan. Det är igång och jag är med. Trots att jag knappt riktigt greppat det. 42,2 kilometer att springa. I en fart som förhoppningsvis kommer att ta mig runt banan på strax under tre och en halv timme. Naturfenomenet Jensen har större och mer ambitiösa planer än så. 3:10 som sluttid, vilket innebär en km-tid på 4:30. Han frågar om jag vill haka på i det tempot och i samma stund som jag artigt, men relativt bestämt tackar nej, piper han iväg och blir det sista jag ser av honom denna svala, klara och fantastiskt vackra 30:e septemberdag.

När startmattan passeras håller jag redan ett hyggligt tempo och det känns faktiskt ganska lätt att springa. Min Garmin visar som vanligt nuförtiden enbart tiden jag varit ute i hela fönstret. Därför har jag lite dålig koll på det exakta tempot men får redan efter en kilometer reda på att jag håller nästan exakt tänkt tempo som alltså är 5 min/km. Det pratas en hel del runt mig. Folk från när och fjärran som springer tillsammans, med klubbtröjorna på med flaggor som visar varifrån de kommer. Det borde ju jag också ha, tänker jag. Ett blågult kors fastsytt på den orangea Lonesome Runners-tröjan skulle ju faktiskt vara riktigt trevligt en dag som denna i detta myller av människor i olika storlekar, olika färger och med olika språk. Att befinna sig så här mitt i ett större sammanhang som kretsar kring ett gemensamt intresse och som leder till ett gemensamt geografiskt mål, fast med lika många ambitionsmål som det finns deltagare är något oerhört inspirerande och glädjebringande. Tänk att få vara med i detta. Mitt i detta. Att få vara en av dessa hjältar (för att använda det ord jag använde på den beryktade post-marathon-festen på Stora Essingen för 4 år sedan) i ett av världens största marathonlopp i en av Europas största städer. Ja, jävlar! Det är ju minst sagt fantastiskt när man tänker på det på det viset.

Anyway, tillbaka till själva löpandet. Det rullar på och jag passerar en hel del, från i fjol, kända landmärken. Bland annat hotellet som jag då bodde på uppe vid U-bahn-station Turmstrasse och den kyrka som ligger några hundra meter längre ner längs Alt Moabit. Kyrkan vars klockor ringer högljutt då vi passerar. Antar att klockan är 09.30 och att det alltid ringer vid denna tid på söndagar i just denna kyrka. Vi passerar 5-mattan och det är nu bara en halvmil tills jag ska börja spana efter fru. Min fru. Som enligt överenskommelse ska stå och vifta med en svensk flagga någonstans mellan nio- och tioskylten.

Det flyter på och tempot ligger fortfarande ungefär där jag tänkt. Kanske lite snabbare, men vad gör väl det. Målet för detta marathon är att, till skillnad från då jag var här senast, kunna njuta av loppet, stämningen och löpningen som sådan. Tidsmässigt hoppas jag på en tid under 3.30, och om det inte skulle funka så borde jag åtminstone kunna knipa några minuter från fjolårets extremt smärtsamma 3.38.35.

Milpasseringen närmar sig och jag lägger mig i högerspår som överenskommet och sätter på Maria-radarn. Prydligt uppställda likt en oändlig rad av solglasögonprydda skyltdockor kantar de spanande människorna den nu soldränkta banan. Jag höjer koncentrationen ett snäpp och scannar av vartenda ett av de ansikte jag susar (nåja) förbi. Och DÄR står hon. Den svenska flaggan som hon håller i sin hand far upp i vinden i samma ögonblick som våra blickar möts, ett tjoande läte utstöts och en hög femma utdelas. Och allt detta under bara några enstaka sekunder. Sekunder som innehåller ett extremt koncentrat av motivations- och glädjeenergi.

Laddad till tusen fortsätter jag bort mot Alexanderplatz, den stora rondellen (Strausberger Platz?) och vidare ner mot Neukölln och Kreuzberg. Jag trippar relativt lätt och har bra koll på tempot. Ett tempo som just i detta läge skulle leda till en riktigt fin tid. Nästa landmärke runt denna bana, som känns överraskande obekant trots att jag faktiskt sprungit den en gång förr, är vid halvmarapasseringen. Då har jag nämligen en ny date, om än med samma underbara människa. Kilometrarna dit går som en dans. Inga känningar någonstans, inget direkt motstånd och bra koll på andning och tempo.

Efter 20-mattan har klivits över och jag på min klocka sett att jag ligger typ 3 minuter "före" 3.30-tidtabellen så börjar jag återigen min spaning. Vi har inte bestämt någon exakt rendez-vous-plats så det gäller att vara beredd, så vi inte missar varandra. Det får inte hända. Jag behöver den här injektionen, det känner jag nu. Och precis innan 21-skylten får jag syn på min egen privata påhejerska i sin röda jacka. Vi ler mot varandra och det känns riktigt gott. Strax därefter rusar Jensens kone en bit ut i banan och tjoar och viftar. Vad kul!

Med denna milstolpe bakom mig försöker jag nu spä på den energiboost jag precis fått injicerad genom att fylla huvudet med lite schysst musik. Jag kränger på mig hörlurarna jag har haft hängande kring halsen fulla med musik redan från start. Ett skönt gung letar sig in genom hörselgångarna och just nu mår jag alldeles, alldeles förträffligt. Även om jag börjar förnimma känslan om att det är långt kvar och att jag kanske håller ett lite för högt tempo för att kunna hålla det hela vägen runt. Jag slår dessa tankar ur hågen och försöker verkligen njuta av löpningen, stämningen, publiken, vädret, staden. Det är som sagt en helt fantastisk känsla att få vara med. Och att känna att kroppen svarar då jag ber den att trampa på.

Någonstans strax efter 25 serveras det Gel. Perfekt timing för min del, som lyckades tappa den gelförpackning jag haft med mig från start (note to self: Kom på en fiffig gel-transports-utrustning till nästa mara). Jag roffar åt mig två förpackningar (en i varje smak) och hoppas att de ska hjälpa mig och mina ben att komma ur en begynnande känsla av stumhet. Dock låter jag mig icke förivras vad gäller inmundigandet av själva gelen. Det väntar jag med till det serveras vatten. Misstaget att krama ur gelpåsen direkt gjorde jag i fjol och det gör jag helst inte om. En stor klistrig gelklump i munnen utan möjlighet till munsköljning är en ganska obekväm känsla då man börjar bli trött och lite torr i munnen.

Som jag hoppats hjälper gelen mig att få tillbaka stinget och bli av med den lilla känsla av stumhet som så sakta kommit krypande. Och nu har jag bara en siffra som snurrar i huvet och dansar runt tillsammans med tonerna från diverse favoriter; 37. Vid 37 är det nämligen dags att få göra den tredje och för denna rundan sista high-5 med frun. Jag vill vara där nu! Jag vill visa henne att jag fortfarande är med och att jag fortfarande håller farten uppe. Att jag är tacksam som fan att hon hängt med och i detta myller av folk, spanar efter och sedan står och skriker och gapar på mig. Jag vill vara där nu! NU! Men det är en bit kvar. Fyra kilometer för att vara exakt. Fan. Det är ju långt kvar. Nästan tjugo minuter, ju. Avståndet mellan skyltarna, som jag för övrigt tycker har en förbannat dum färg eftersom de flyter ihop med påbudsskyltarna som finns överallt. Speciellt nu när det börjar bli lite mosigt där uppe, växer för varje kilometer och de börjar verkligen kännas nu.

Det hela känns lite dimmigt och jag försöker skruva upp volymen på musiken i iPoden för att bedöva tankarna som kommer farande. "Sakta ner! Du är trött", skriker en del av hjärnan. "I helvete heller! Har jag lyckats hålla detta tempo i snart 3 timmar så vore det väl fasen om jag ska sabba det nu bara för att jag är lite trött!", skriker en annan del. "SAKTA NER!". "NEJ!". "JO!". Och mitt i allt detta surr trippar jag fram. Försöker tänka på armföringen och överdriver pendlingen emellanåt då jag inbillat mig att det hjälper att hålla upp farten. Snart inte långt kvar till 37. Kom igen. Kom igen!

Plötsligt ser jag något i ögonvrån. Jag vänder snabbt huvudet åt höger och ser fru Benet och fru Jensen hoppa, skutta, skrika och vifta som ett gäng uppspelta cheerleaders som precis avslutat en av sina inövade nummer och nu improviserar och sprattlar av sig överskottsenergin. Jag lyfter på handen och vinkar lite slött. Och tänker: Är jag redan vid 37? Svaret är nej. Jag har precis passerat 36 och känner mig lurad på en hel kilometer. Nu är det ju hela 6,2 kvar till mål!! Det skulle ju bara vara en halvmil kvar efter att jag passerat hejarklacken. Skit också. Sex kilometer. Det är ju SKITLÅNGT! Och jag börjar bli trött nu. Riktigt. Förbannat. Trött. Varför gör jag det här? Varför plågar jag mig på detta vis? Vad är det jag vill uppnå? Varför ska jag alltid må så här i slutet av varje lopp. "SAKTA NER! DU ÄR TRÖTT!". "NEJ! Jag ska fan hålla i det här. Hålla tempot och komma in under 3.24!". "SKIT I DET. DU ÄR TRÖTT! SAKTA NER!". "NEJ!". "JO!". "NEJ!!".

Så där håller vi på. Jag och mina två hjärnhalvor. Eller om det är två olika delar av samma halva, det låter jag vara osagt. Men, det är ett förbannat tjat och jag längtar nu riktigt mycket till det hela är över! Jag känner att jag får kämpa ordentligt mycket för att bibehålla farten. Det bränner lite under fötterna, men jag har inte ont någonstans. Inte som i fjol då bägge (under)benen fullständigt vrålskrek av smärta.

Äntrar Stadtmitte, springer förbi hotellet där vi bor och inser att det nu inte är alls långt kvar. Inte långt till att få låta benen vila, till att få en sjätte marathonmedalj till samlingen, till att få slippa det illamående som nu är alltför påtagligt för att det ska kännas bekvämt, till att få ha detta bakom mig, till att helt enkelt bara få stanna. Jag springer som i ett töcken och uppfattar inte riktigt det som händer runt mig och i de allt tjockare publikleden längs banan. Jag förnimmer en allt tätare stämning, men är inte kapabel att riktigt kunna insupa den. Inte långt kvar nu, inte alls långt kvar. Brandenburger Tor i fjärran. En syn lika vacker som efterlängtad. Och där bakom, långt, långt där bakom, målmattan.



Måste fixa det, måste orka hålla i hela vägen. Kom igen, andas, andas och håll igång benen. Slutet närmar sig och en titt på klockan säger mig att jag verkar ha lyckats att hålla tempot även andra halvan och kommer att göra en riktigt fenomenalt jävla bra sluttid. In i kaklet, hela vägen nu!

Korsar mållinjen med ett vrål och stannar vacklande och knäpper av klockan på nya personbästa med ungefär fyra minuter; 3.23.33 samtidigt som en funktionär suger tag i mig och frågar hur jag mår.

Jag tackar honom för den förtjänstfulla hjälpinsatsen och ber honom varje gång han frågar om han kan släppa att hålla en stund till. Yrseln avtar sakta och jag påbörjar Golgatavandringen bort mot påsutlämningen och Erdingertälten. Vaggar fram, nöjd som få, med min medalj runt halsen och det erhållna, blåa plastskynket över axlarna. Hämtar min klädpåse, hugger en öl, slår mig ner på gräset, skålar med grannen på filten bredvid och mår riktigt, riktigt, riktigt bra!



Prost!