Kalkon

Hur springer man Maffepass i frisk sid/motvind på en gammal banvall tvärs över skånska åkrar utan att göra parodi på en hel folkrörelse? Hur överlever man rent psykiskt ett sådant försök?

Svaret på första frågan måste bli att det är i stort sett omöjligt. I varje fall om man som jag har ett maffetempo (i normala förhållanden) på drygt 6:40. Andra frågan besvaras med att man struntar i att titta på pulsklockan. Man stänger istället av och kör på i något som känns som lågpulstempo. Ett beteende som av renläriga Maffetoneadepter (inklusive mig själv) skulle kunna anses vara groteskt rebellska.

Ett sådant parodiskt äventyr utspelade sig i mitt liv i förmiddags på vägen mellan Näsby och Tollarp. En två mil lång sydvästlig resa med en fjorton sekundmeter stark väst-nordvästlig vind som ständig följeslagare.

På något underligt sätt kunde jag njuta av hela situationen och emellanåt faktiskt känna mig riktigt avslappnad. Trots det frustrerande låga tempot, den envisa vinden och regnet som då och då dök upp och blötte ner hela högersidan. Jag lyckades dessutom till största delen hålla pulsen i Maffezonen utan att, som jag brukar, stirra på klockan i parti och minut. Jag antar att jag har lärt känna min kropp och hur dess lågpulsandning beter sig vid det här laget.

Det tog mig sammanlagt knappa två och en halv timme att nå målet. Och väl framme stod både kalkonen och ölen på bordet. Något som avnjöts efter en välbehövlig, varm dusch.

Ahhhh! Värt varenda motvindspust och regndroppe i världen.

Sträcka: 20.2
Tid: 147
Tempo: 7:15
Puls: 138

Ingen bra idé

Ett tips till er som kanske funderar på att köra igång ett lågpulsprojekt: Det är en DÅLIG idé att dricka öl kvällen innan man skall köra ett lunchmaffepass. Lyckades själv med den kombinationen dygnet som gick (ett gäng E.S.B på Bishops Arms i Lund igår kväll) och kan som sagt konstatera att det inte var ett speciellt intelligent drag.

Sprang vid 11-tiden idag till Hässleholmsgårdens motionsspår för att där lunka runt i fem kuperade kilometer och sedan vända tillbaka mot kontoret. Sammanlagt nio riktigt psykpåfrestande tunglunkskilometer i strilande regn.

Jag fick promenera i mer eller mindre varje uppförsbacke. Och när det gick nerför var jag också tvungen att hålla igen för att pulsen inte skulle skjuta i höjden. De gånger det var flackt och jag kunde slappna av lite, kunde jag dock faktiskt njuta av både tystnaden och den totala ensamheten. Däremellan var det som sagt väldigt frustrerande.

Nåja, ett pass är ett pass är ett pass. Nästa planerade "tantlöp" är ett längre pass längs den gamla banvallen till Tollarp (drygt 20k) på söndag. Hoppas att kroppen är bättre förberedd då. Det hade varit riktigt gött att snart få svart på vitt att det här lunkandet verkligen gör nytta.

Sträcka: 8.9
Tid: 64
Tempo: 7:14
Puls: 137

Lågt varv

Ikväll lyckades jag få med mig frun ut på en löprunda igen. Kul! Vi inledde i skönt snacktempo och fick på så sätt en riktigt mysig pratstund längs stadens regnvåta gator.

Sjuminutersfarten visade sig dessutom vara "lätt som en plätt" för mig idag. Kroppen gick verkligen på lågvarv. Snittade 126 i puls den första halvmilen.

Efter trettiofem minuter var vi tillbaka vid huset och jag tog farväl av mitt löpsällskap och gav mig ut på ytterligare en sväng. Jag bytte vår trevliga konversation mot lite musik och passade även på att höja tempot (och följdaktligen pulsen) en aning. Landade väl på runt 6:40/139.

Sex kilometer senare var jag återigen hemma. Satte mig nöjd och glad vid köksbordet och avnjöt en något sen, men icke desto mindre välsmakande, onsdagsmiddag.

Sträcka: 11
Tid: 76
Tempo: 6:54
Puls: 133

Bromskloss på trottoaren

En helt allmänt vanlig kvällsrunda på de orangebelysta cykelvägarna runt stan. Motvind på "Ängaleden". Börjar bli en trist ovana det där med vind rakt emot på vägen ut. Men, det som så mycket annat bygger säkert bara karaktär.

Inne i stan springer jag genom stadens lunga, Tivoliparken. Får syn på ett helt gäng i löparoutfits och gula reflexvästar. Verkar som att de samlar ihop sig för någon gemensam aktivitet. Jag lunkar förbi och hälsar lite försynt med en lätt nickning vilket får mösstofsen att dingla framåt och killa mig på näsan.

Fem minuter senare kommer nämnda löphord trippande. Passerar mig och utstöter hurtiga och malliga hälsningar. I mina öron låter deras "Hej, hej!" mer som "Ursäkta oss 'rikitga' löpare. Vi som har lite fart under skorna skulle väldigt gärna vilja köra om lite snyggt här på trottoaren.". Hmmm.

Sträcka: 8.7
Tid: 59
Tempo: 6:48
Puls: 137

Urblåst far

Fars dag. Alltid trevligt. Skönsång och frukost på sängen från döttrarna. Och presenter. Mycket fint pyssel. Många vackra konstverk. Samt ett litet paket från Löplabbet. En ny löpundertröja. En Icebreaker Bodyfit150. Schysst!

Drog på mig den nya tröjan. Kompletterade med en vindjacka och ett par långa tights. Laddade schysst musik i den nya telefonen och fyllde på vatten i vätskebältet. Gav mig sedan ut vid 12-tiden i ett helskönt väder. Solen sken, temperaturen var riktigt behaglig och vinden var måttlig.

En timme senare förändrades scenen fullständigt. Himlen mörknade och det blåste upp rejält. Ett strilande regn gjorde entré och det var ett tag ett riktigt pissigt höstväder. Vindstyrkan tilltog och då jag hamnade rakt emot var det bara att slappna av så mycket det gick och fortsätta att trampa på så lugnt och sansat som möjligt. Allt annat skulle få pulsen att gå i taket. Givetvis sjönk tempot då jag i motvinden korsade de obanade ängarna i Vattenriket med riktning Lillö.

Efter totalt 22 kilometer var jag hemma igen. Rejält urblåst men riktigt lycklig. En bra present till mig själv på min dag.

Sträcka: 22
Tid: 154
Tempo: 7:00
Puls: 137

Som ett höstlöv...

...for jag runt under torsdagens runda. Starka vindar som fick mig att stå stilla då jag hamnade i riktning rakt emot. Ångrade att jag inte tog de tyngre skorna. De hade kanske hållit mig mer stabil.

7.9 grader i stark vind är mycket kallare än 3 grader vindstilla som rådde i söndags. Tur jag insåg det redan innan jag gav mig ut. Både extratröja och toppluva fick följa med. Turen gick runt och inom stan. The Beatles höll mig sällskap hela vägen och jag kände mig lycklig.

Sträcka: 10.75
Tid: 73
Tempo: 6:49
Puls: 137

Pildammarna runt, runt, runt

Ännu en stadsrunda i Malmö. Ikväll enbart runt och genom Pildammsparken. Det blev ett antal varv i skönt, fuktigt duggregn med härlig musik i lurarna. Jag blev omsprungen av en hel del löpare. Glad att jag inte för statistik som MarathonMia gör. Det hade varit jobbigt att hålla reda på hur många det blev. Hade behövt en abakus.

Känslan var bra idag. Det var riktigt skönt och pulsen var relativt lätt och hålla under 141. Det var väl bara de sista kilometrarna som den ville krypa upp lite.

Sträcka: 12.5
Tid: 87
Tempo: 6:57
Puls: 137

Nystart

Ny vecka, nya rön. Lyssna på det här: Jag tror att jag springer för fort! Har ni hört på maken? För fort!? 6:40-7:00 är för fort!?

Jag satt igår kväll och lusläste en mycket intressant FAQ angående lågpulsträning. Jag läste också om Fredrikas första MAF-test och insåg att jag nog springer för fort!

Jag har under en tid under mina lågpulsrundor haft en snittpuls ungefär lika med min MAF-puls (maximum aerobic function, 180 - ålder, i mitt fall 141), men borde haft MAF som absolut maxpuls under dessa pass.

Jag har nu tagit ett beslut att under min resterande Maffetone-period, fram till nyår, sänka farten ytterligare och aldrig överstiga MAF-puls. Allt för att försöka maximera nyttan med det infernaliskt psykpåfrestande projektet.

Idag sprang jag en runda i Malmö. Med de nya rönen i bakhuvudet. Först ett varv runt Pildammsparken, sedan ett fasligt irrande fram och tillbaka bland högst intressanta ljusspel i vackra Slottsparken. Sammanlagt drygt elva kilometer. Ofattbart sakta. Men med en "bra" snittpuls. Ett trevligt faktum är att den elfte och sista kilometern också var den "snabbaste". Med en snittpuls på 137.

Sträcka: 11.3
Tid: 82
Tempo: 7:15
Puls: 135

Rekyl

Rent resultatmässigt blev det en rejäl jävla rekyl idag. Det var ju annars helt optimala förutsättningar för ett underbart långpass. Vindstilla, klarblå himmel, tre grader varmt. Trots detta ville inte kroppen, eller i varje fall det aeroba systemet, alls vara med. Inledde riktigt lugnt för att vänja kroppen vid lite lagom fysisk ansträngning, men redan efter ett par hundra meter så var pulsen uppe på MAF, 141. Tempot låg då på 6:45, typ. Herre min je. Det här kommer att bli en lång dag, tänkte jag.

Mitt geografiska mål hette idag Åhus. Jag blev avsläppt från bilen för att påbörja löpresan ungefär 15 kilometer från destinationen. Lite jox med kläder, vätskebälte och musikanläggning och sedan iväg. Ritkigt långsamt från allra första början alltså.

Efter att ha nått stugan i Åhus, så väntade parlöpning tillsammans med frun i det sköna fem kilometer långa tallskogsspåret som drar förbi alldeles runt tomtkröken. Sagt och gjort. Frun stod redo när jag kom lunkandes. Det blev en riktigt mysig (om än sjukt långsam) halvmil ihop.

Summa summarum knappt tjugo ultralångsamma kilometer i underbart väder. Hur kan det vara så stor skillnad på dagsformen? Jag fattar det inte.

Sträcka: 19.6
Tid: 142
Tempo: 7:16
Puls: 140

Tretton stabila

Sprang en runda i skymningen. Tretton kilometer. Med konstant puls. Och i det närmaste konstant tempo. I stort sett hela rundan. Skumt.

Kilometertiderna blev: 6.[20 34 48 58 34 42 34 44 50 34 50 36 42].
Med snittpuls: [135 140 140 136 142 139 140 141 141 141 142 141 142].

Känns som jag skulle kunna hålla på ytterligare ett tag i den takten med den pulsen. Kilometertiderna brukar ju (naturligt) bli sämre och sämre för varje kilometer med bibehållen puls. Dock inte idag. Intressant.

Sträcka: 13.1
Tid: 87
Tempo: 6:40
Puls: 140

Postsnickerihunger

Semester. Får en ibland att förvandlas. Till hantverkare. Igår till snickare. Projekt "Garageförråd" stod på programmet. Spenderade dagen i garaget tillsammans med svärfar, glespanel, reglar, spik, gips, osb-skivor och diverse verktyg.

Frun fixade lunch. Men endast tillbehören. Sulet*) fick vi fixa själva. På med grillen. Korv, burgare. Mums. Riktig snickarmat. På eftermiddagen kaffe och kanelbullar. Ingår nog också i en hantverkares jobbdiet.

En löprunda skulle ju också hinnas med. Det hade jag bestämt sedan länge. Ville se hur det kändes att maffespringa två dagar i rad. Klockan hann bli nitton innan jag kom iväg. Blev en asfaltsrunda inom stan. Tanken var att springa ungefär lika långt som igår, cirka en mil.

Det kändes riktigt bra till en början. Avverkade första kilometern på 6.25 (131spm), andra på 6.14 (137). Kändes riktigt bra hela den första halvmilen. Sedan kom hungern. Som ett slag rakt i mellangärdet. Började faktiskt må lite illa och längtade grymt efter energi. Vek av hemåt för att korta av rundan. De två sista sprangs enbart på "bensinångorna" och kilometertiderna blev därefter, 6.56 (141) och 7.06 (143).

Tömde kylskåp och skafferi då jag kom hem.

Sedan förvandlades jag igen. Denna gång till rörmokare. Dåligt flöde i ena handfatet. Mycket otrevligt gojs som fastnat i rören. Örk. På tiden att få det rensat. Bockade stolt av ytterligare ett "att-göra-item" på listan.

Var sedan mer än redo för sängen. Somnade innan jag lade huvet på kudden. Trots matmissen nöjd med dagen som helhet. Avkopplande med semester....

Sträcka: 8.25
Tid: 55
Tempo: 6:40
Puls: 140

*) Sul = skånska för kött. I svärfars sällskap blir skånskan bredare och bredare... :-)

Tisdagslunk

I pannlampsskenet gled jag fram. Helt vindstilla. Fem grader i luften. Sprang hit och dit på fältet och jagade kilometer. Hälsade på både kor och rådjur. God kväll!

Kändes avslappnat och fint idag. Ingen fotsensor med. Mätte rundan vid hemkomst. En dryg mil. Ganska lagom. Lågpulsprojektet rullar vidare.

Nu är det semester resten av veckan. Skönt.

Sträcka: 10.5
Tid: 70
Tempo: 6:40
Puls: 140

En liten bov i maffedramat

I morse blev jag äntligen färdig att göra något jag tänkt på i över en månad nu. Innan jag kastade mig på cykeln och påbörjade min dagliga cykeltur från hemmet till järnvägsstationen tog jag nämligen på mig pulsbandet. Min avsikt var att mäta min "stressa-till-tåget-per-cykel”-puls.

Enligt Maffetone, så skall man under grundträningsfasen inte genomföra någon slags fysaktivitet på högre puls än MAF-puls, i mitt fall 141. Jag har misstänkt att jag varje morgon chockar kroppen och trycker upp pulsen till en bra bit över det ”tillåtna” på mina 10-minuters cykelruscher till tåget.

Resultatet var högst intressant och helt i linje med mina misstankar. Redan efter några hundra meter på hojen i mitt "normala" något uppskruvade morgoncykeltempo hade jag stressat upp hjärtfrekvensen rejält. Klockan visade på en puls strax under 150. Och då hade jag som sagt precis kommit igång. Aha, tänkte jag. Det här kan kanske vara en liten bov i mitt maffedrama. Om det verkligen är som Dr Phil skriver, att anaerob träning "förstör" den aeroba uppbyggnaden, så borde ett lugnare cykeltempo på morgnar (och kvällar) kanske få resultaten att mer gå min väg i mitt fortsatta lågpulsprojekt.

Vi får väl se.

Halvmara i vintertid

En trevlig weekend. Glada vänner i ett lånat hus på den sydskånska slätten. God mat. Gott att dricka. Återhämtning. Batteriuppladdning.

Helgens långpass fick snällt vänta till hemkomst. Regnigt och relativt blåsigt. Har inte hindrat mig förr. Ej heller denna gång.

Ner mot Norra Lingenäset. Tillbaka vid huset igen efter 6.4. Slängde av mig den extratröja jag tagit på mig med rädsla för att bli för kall i vinden. Spände också på mig vätskebältet. Det kändes nämligen ganska bra (6:40-tempo med 137 i puls) och jag ville springa längre. Mycket längre.

Kanalhusspången

Det blev till slut en avstressande och behaglig halvmara över både Lingenäs och Isternäs och på spångar genom vattenriket in mot staden. Ett härligt pass som avslutades i nästintill kompakt vintertidskt mörker. Leriga vägar och många vattenpölar beträddes på fältet de tre sista kilometrarna. Tempot blev därefter...

Sträcka: 21.6
Tid: 149
Tempo: 6:55
Puls: 140

Ett steg i fel riktning?

Tog med fotsensorn på dagens tur. Mest för att ha koll på sträckan till frun som idag bestämt sig för att följa med. En halvmil blir lagom, tyckte hon. Rutten gick på de belysta cykelvägarna häromkring. Fältet var inte att tänka på. Det var bäckmörkt.

Vi letade oss ner till Härlövsängaleden och lunkade på där till dånet av de passerande bilarna. Inte speciellt mysigt, men kanske karaktärsdanande. Det var bara att stänga av och köra på. Två och en halv kilometer hemifrån vände vi tillbaka. Jag tyckte under vår framfart att det gick ovanligt sakta. Det tyckte nog frun också, för vid 3,5 drog hon iväg och lade sig en bit framför mig. Jag som var fjättrad vid min "max 140 i puls"-boja fick snällt stanna kvar i lustempot.

Väl hemma igen efter fem sprungna kilometer utbrister frun de underbara orden: Det var ju riktigt skönt att springa ikväll! Superkul att löpningen kändes så bra för henne. Jag är ärligt väldigt, väldigt glad för det.

Dock kan jag inte låta bli att sura lite. Inte över henne utan över mig själv.

När jag anlände hemmet för andra gången efter ytterligare fyra sprungna kilometer kunde jag konstatera att hela det här lågpulsprojektet går åt fel håll för min del. 6:58 i snittempo med 139 i snittpuls. Att jämföras med en åttakilometersrunda för exakt en månad sedan som gick i 6:37-tempo med 137 i snittpuls.

Vad gör jag för fel? Springer jag för korta sträckor, för få pass, på fel puls, eller vad är det? Är det kanske vanligt att det går åt "fel" håll den första månaden för att sedan plötsligt vända? Det börjar (tro det eller ej) faktiskt bli riktigt tungt att hålla motivationen uppe för det här gubblunksprojektet. Giv mig styrka att hålla ut ett tag till! För kanske, kanske vänder det snart.

Sträcka: 9.2
Tid: 64
Tempo: 6:58
Puls: 139

Dricks det för lite på jobbet?

Vatten alltså. Och inte generellt sett, utan specifikt gällande mig. Idag var nog något som kan klassas som en typisk dag för mitt dryckesintag på jobbet. En kopp kaffe till frukost vid 9-snåret. Och oftast ytterligare en kopp under förmiddagen. En lättöl, eller möjligen en Ramlösa till lunch samt en kopp kaffe på eftermiddagen. That's it! Således inget vanligt vatten. Alls. På en hel dag.

Kan det verkligen vara bra? Eller kan avsaknaden av vattenintag under dagen rentav kanske påverka min prestationsförmåga negativt då jag ger mig ut på en löprunda på kvällen? Det vore kanske läge att börja införa nya rutiner. Typ att dricka vanligt vatten då och då under arbetsdagen. Det skulle nog inte vara så dumt, eller vad tror ni?

Kvällens löprunda, som följde dagens typiska och vattenbefriade kontorsvistelse, var väl i och för sig relativt trevlig. Kom faktiskt in en ganska skön rytm och kunde hålla pulsen runt 140 även i motvinden på vägen tillbaka till huset. Det blev nog någonstans mellan nio kilometer och en mil på dryga timmen. Samma runda som i fredags faktiskt. Och på samma tid, men med lite högre puls.

Jag sprang i mina DS Trainers idag och varvade klassisk hälisättning med framfotslöpning. På en lång asfalterad raka på hemvägen kom jag in i ett skönt gung då jag lätt framåtlutad i motvinden tassade fram på framfoten med blicken fästad på en punkt långt, långt bort i fjärran. Ingen musik idag utan bara det svaga ljudet från mina Trainers som mötte den nylagda asfalten ett par, tre gånger i sekunden. Det var rena terapin, kan jag lova. Så sjukt avstressande.

Tid: 63
Puls: 139

Städad maffesöndag

Söndag. Igår en kombinerad städdag och maffelångpassdag.

Städaktiviteterna skedde inomhus. Dammsugarröret min lans där jag for fram bland dammråttor och popcornssmulor. Två våningar. Många hörn, skrymslen och vrår att jaga i. Toaletterna nästa projekt. Lansen byttes mot Kalkosan som mitt främsta vapen. En ovärderlig hjälp i det hårda vattnets förlovade landsända.

Maffeaktiviteterna skedde joggandes runt Råbelövssjön. Med start vid godset. Blåsigt. Och ganska långt. Och frustrerande. Tyvärr. Återigen svårt att hålla pulsen under 141. Kände det nästan på mig. Pulsen tycktes faktiskt lite högre redan innan jag gav mig iväg.

Kuperat och varmt i skogen på västra sidan om sjön som bjöd på vackra höstfärger och knotiga gamla äppelträd längs grusvägskanten med perfekt mogna frukter. Flackt men rejält motvindigt och kallare längs sjön på östra sidan. De gånger jag slappnade av och lyckades hitta nån slags rytm, ville pulsen gärna parkera sig på 143-145. Små ryck i handbromsen fick ner den till 138. Således ett hackigt pass. Fick avsluta med en hel del promenerande den sista biten i den starka motvinden över åkrarna.

Var riktigt låg på energi vid hemkomst drygt två och halv timme senare. Hade nog inte fått i mig tillräckligt med näring mellan städning och långpass. Nötterna och russinen som knaprades längs rundan verkade inte räcka. Och jag fick nog inte i mig tillräckligt med energi efter passet heller. Vaknade nämligen mitt i natten hungrig som en varg. Gick upp. Åt, åt, åt och drack. Verkade vara bottenlös. Tillbaks i sängen en timme senare. Somnade till slut. Trött som en vinterbjörn då väckarklockan ringde. Trött och lite småhungrig...

Runda: Runt Råbelövssjön med start vid Råbelövs gods och mål vid hemmet
Tid: 158
Puls: 139

Pendlande löpning

Jag är en pendlare. Har varit det i stort sett hela mitt vuxna liv. En naturlig del av min vardag, helt enkelt. Spenderar i nuvarande anställning trettiofem minuter, varav tjugo på ett tåg, varje vardag för att ta mig till eller från mitt jobb. En dryg halvtimme som jag vant mig vid och som jag faktiskt verkligen trivs med. En stund för reflektion, musiklyssning, bokläsning. En alldeles lagom stund alldeles för mig själv bland en väldig massa andra.

Inom kort kommer denna lagom stund bli allt annat än lagom. En hel timme kommer att adderas till "min" dryga halvtimme för en enkel resa till eller från jobbet. Således sammanlagt drygt tre timmar om dagen på resande fot. Allt beroende på effektivisering inom bolaget. Stängning av kontor. "Mitt" kontor. Och flytt till huvudkontoret.

En av mina första tankar när jag möttes av beskedet var: Hur kommer detta att påverka min marathonuppladdning och hela min fortsatta löpning? Tre timmars pendling om dagen! Det är väldigt mycket tid.

Hur lägger jag bäst upp strategin? Morgonrundor? Lunchrundor? Avstigning ett par stationer "för tidigt" för att därifrån springa hem? Hm...? Det här skall tänkas igenom ordentligt. Det här pusslet skall lösas. Måste lösas. Några tips?

Ett steg i rätt riktning?

Klämmer in ett litet träningsdagboksinlägg. Stack ut på fältet direkt efter jobbet och joggade en dryg timme i höstskymningen. Det gick faktiskt över förväntan. Trodde under första kilometern att det var nåt fel på pulsbältet, alternativt pulsklockan. Där jag lufsade på i mitt vanliga Maffetempo orkade pulsen inte ens upp till 130. Låg och svalpade runt 125. Fick faktiskt öka tempot lite, vilket kändes fantastiskt kul. Har jag månne klivit upp ett litet snäpp på Maffetempostegen?

Tid: 63
Puls: 137

Natt och dag

Dagsljus och fint ute i lördags, mörkt och blött ute ikväll. Nattsvart löpning i lördags, skinande klart ikväll. Tänk vad det kan skilja från dag till dag, från pass till pass. Det som var så tungt, segt och trist i lördags var så lätt, roligt och skönt ikväll.

Jag visste inte riktigt vart den släng av förkylning som jag levt med ett antal dagar nu hade tänkt ta mig, så jag hade inte direkt planerat för att springa idag. Men olika samverkande händelser ledde fram till ett perfekt tillfälle att hoppa i löparstassen och ta en timme i anspråk till fortsatt satsning i lågpulsträsket.

Jag påbörjade rundan inne i centrala stan och den första kilometern kändes ofattbart lätt. Jag kunde till och med prestera något som av andra skulle kunna benämnas löpning utan att pulsen gled över 140. Tempot fick därefter (tyvärr...) sänkas till mitt normala lunktempo som idag ändå kändes både rytmiskt och fint. Inte alls lika stolpigt och segt som sist.

Det funderades en hel del på min lågpulssatsning under turen och jag målade i tanken upp olika utvecklingsscenarion. Hur kommer detta att gå? Jag vet inte om jag redan nu kanske borde se några förbättringar vad gäller tempot, eller om det kanske är alltför tidigt. Jag har ju inte hållit på speciellt länge. Några få veckor bara.

Det som känns lite jobbigt är att jag ju inte vet om jag kommer att kunna se några förbättringar överhuvudtaget, även om jag fortsätter med denna strategi ända fram till nyår. Skulle den positiva utvecklingen utebli kommer jag att känna mig rejält grundlurad. Snacka om blåst på konfekten. Nej, bort med sådana negativa tankar. Det här är en bra strategi! Som jag kommer att ha riktigt god nytta av till våren! Basta.

Och dagens pass känner jag mig som sagt väldigt nöjd med. Tiden gick otroligt fort, och jag ville knappt att det skulle ta slut. Den sista tredjedelen av passet lunkade jag som i trans. På den icke-belysta, spikraka och "oändligt långa" cykelbanan längs Rödaledsvägen flöt allting bara på och jag kunde lufsa fram i mörkret helt avslappnad med en puls parkerad på 138. Det var så fantastiskt skönt och jag kände mig nästan lite hög. Mitt första "Gubblunker's High"?!

Runda: Runt "stan" via Österäng
Tid: 60
Puls: 137