Tusingar med känningar

Efter dagarna tvenne instängd i ett halvunket konferensrum tillsammans med mitt nuvarande team, längtade jag ut i friheten likt en instängd vildkatt. Ut i den sköna luften, ut i den fortfarande hyggligt ljumma septemberkvällen. Mitt huvud behövde rensas och min kropp stressas.

Jag hade under dagens jobbrelaterade övningar bestämt mig för vilken sorts löpning det skulle bjudas på i kväll och valet föll på tusingar. Närmare bestämt sex stycken tusingar med en minuts joggvila emellan. Hur fort varje tusing skulle springas var jag inte riktigt klar över, men med hjälp av McMillan bestämde jag mig för att försöka ligga strax under 4:30-tempo.

...

En lugn två kilometer lång post-kvällsmats-jogg tar mig ner till de upplysta grusvägarna i den lilla björkskogen öster om stan och jag påbörjar tusing-showen. I ensamt majestät älgar, eller nej, faktiskt pose-trippar jag fram i gatlyktornas gul-orangea sken. Första river jag av på 4:25 och tycker att det känns precis lagom. Andra på 4:28 och jag känner mig fortfarande ganska lätt i den långa kroppen. Det är kul, det känns bra och jag känner en varm känsla växa inom mig. Det här är ju bara så förbaskat gott!

Efter tredje kilometern, som också den går under fyra och en halv minut (4:24) börjar jag få små, små känningar av ischiasen som sakta verkar smyga sig på mig. Jag känner, eller i varje fall tror mig känna, ilningar på baksidan av bägge benen. Nåja, det kan säkert vara så då jag slarvat en hel del med core-träningen de senaste veckorna. Och samtidigt suttit väldigt mycket de senaste dagarna. Känningarna skrämmer mig inte speciellt. Jag vet ju vad det är. Och även hur jag motar bort det. Och mota skall jag göra. För allt vad jag är värd...

Men, först ska tusingpasset slutföras och de tre resterande repetitionerna görs på 4:29, 4:17 och 4:17. Således lite mer tryck de sista två och det är ju alltid inspirerande. Efter två fantastiskt sköna nedvarvningskilometer samt både stretch, sit-ups och en behaglig, förvisso fortfarande ofärgad, dusch sitter man nu här och mår som en prins. Kanske skulle jag dessutom fira denna torsdagskväll med en kall Weizen? Ja, varför inte? Det kan jag nästan tycka att jag är värd! Och Weizen är ju dessutom en av de mer optimala återhämtningsdryckerna. Har jag läst.

Prost!

Naturligt löpsteg

Blir det månne en löpare av dottern också?

In i dimman

Klockan ringer. 6.00. Precis som vanligt en vardag. Upp. På med löparstället. Finsihertröjan ligger överst i högen. Känns bra. Kliver ut. Kallt. Krispigt. Friskt. Ahhh. Startar klockan. Standardrundan. Gruset knastrar under de tunna sulorna på mina röda favoritskor. Fuktigt. Dimmigt.

Tittar ut över ängarna. Magiskt. Trolskt. Fantastiskt. Stegen jag tar är lätta och relativt korta. Det går inte speciellt fort. Och det är skönt. Otroligt skönt. Det är tyst. Eller, är det verkligen det? Nej. Korna råmar. Fåglarna sjunger med oförtruten entusiasm. Det ljusnar fortfarande. Solen börjar värma.

Ner genom skogspartiet. Mycket prassel i vegetationen. Undrar vad det är som rör sig därunder. Tittar utan att se. Trippar vidare. Nattens dåliga sömn verkar inte störa. Känner mig stark. Och glad. Ökar farten något och känner hur svetten börjar pärla sig i pannan.

Ute på grusvägarna igen. Hälsar på tjurarna, korna och kalvarna. Grässträngen på vägen fuktar och kyler skorna. Inget som solen inte torkar. Snart hemma. 6.7 fantastiska morgonkilometer avverkade. På 38 minuter. Inklusive ett par foto-stopp. Lugnt och fint alltså. Och fullständigt, fullständigt sagolikt.

Av hela mitt hjärta

Idag sprang jag. Ja, för första gången på mycket länge så verkligen sprang jag. Sprang genom ett lätt strilande regn. Sprang från alla konstiga, i hjärnan slarvigt ihopknölade jobbekymmer. Sprang på regntunga grusvägar. Sprang på mitt underbara fält. Sprang i mina röda, sköna, underbara skor.

Blev riktigt trött efter knappt sex kilometer. Höll då 4:10-tempo och hade i det läget en puls på 197 slag per minut. Stannade. Frustade. Spottade. Och log. För jag verkligen älskar att springa. Älskar det. Av hela mitt snabbultande hjärta.

Ekorrhjulet äntrat

Frustrerande långa och stressiga dagar. Kaotiskt. Tankegnagande tillvaro. Vilket gör löpningen lidande. Inställda lunchlöp. Avkortade kvällslöp. Ny tjänst. Ekorrhjulet har börjat snurra. Initialt alldeles för fort. En del av hjärnan fortfarande i semesterläge. Balans efterlyses. Måtte den snart infinna sig. Längtar efter ett långpass. Blir inte till helgen. Då är det golf. Hela helgen.

Sommar summarum

En fem veckor lång, välbehövlig och alldeles underbar semester är till ända. En ledighet som inneburit många sköna stunder av ren avkoppling och tid för kontemplation men även en hel del fysiska aktiviteter såsom havsbad, cykelturer och framförallt underbara löppass i de lägre pulsregionerna.

Ja, idéerna om att bygga grund med hjälp av Maffeliknande pass består och utövandet av desamma har varit till mycken glädje under de 37 dagar jag kunnat lalla omkring i shorts och flip-flops.

Sammanlagt har det blivit 19 pass, 184 kilometer och drygt 20 träningstimmar. Av dessa har en hel del gjorts tillsammans med min kära fru som också fått till en fin kontinuitet i sin löpning och på en av våra gemensamma rundor passerat den magiska och för bara några månader sedan utopiska MILstolpen.

Genomsmittspulsen på mina pass hamnade på ett antal slag, närmare bestämt sju, över "Maximum aerobic HR" (140) vilket faktiskt var helt enligt plan. Jag hade nämligen lovat mig själv att inte stressa upp mig om jag skulle överskrida den övre Maffeteoretiska gränsen. Dessutom tror jag att min aeroba tröskelpuls ligger en bra bit över de där 140 och jag är övertygad att jag inte förstör något av min grundträning om jag ligger några slag över Dr Phils åldersrelaterade pulsgräns.

Det har känts både otroligt kul och fantastiskt bra under alla dessa 19 pass och det enda som egentligen stört friden något litet är smärtan i hålfotssenan som funnits där ända sedan triumfen i Stockholm den 30 maj. En liten skitskada som jag har bestämt mig för att den kommer att självläka. Och det väldigt snart.

Parallellt med löpningen så har jag kämpat på med balansplattan och lite core-övningar, mestadels situps och ryggresningar men även en del höftrullningövningar på jättebollen. Styrketräning är fortfarande något jag måste tvinga in i träningsprogrammet och är alltså inget som än så länge kommer helt naturligt. Med största sannolikhet eftersom jag tyvärr tycker det är så förbannat tråkigt.

Tråkigt är också att semestern är slut. Jag skulle mycket väl kunnat tänka mig att vara fri att göra lite som jag vill på tider som passar mig ett tag till, men så blir det alltså inte. Nu är det istället intensiva arbetsdagar, lång pendling och mer strukturerade och planerade löpningar som står på programmet. Planen är att klämma in fyra löppass i veckan under hösten. Mycket mer än så tror jag inte jag hinner med. Men det bör räcka för att stilla min för tillfället konstanta löphunger. Hoppas jag.

Dr Maffetone, I presume

Så har då våra vägar korsats igen. Efter ett längre uppehåll på grund av min otrohet har jag och den galne doktorn med den absoluta pulszonen börjat umgås lite mer frekvent igen. Jag talar givetvis om Dr Phil Maffetone som (något förenklat) påstår sig kunna bevisa att man, genom att förlägga varje löppass i lågpulsträsket, sakta men säkert kommer att förbättra uthålligheten och även farten i kommande marathonlopp.

Veckorna både före och efter min marathondebut har löpmässigt mest handlat om funderingar runt rehabprogram och hur jag skall kunna undvika framtida skador. En sak som jag kommit fram till och faktiskt så smått också börjat praktisera är att varva löpningen med styrketräning, framförallt av bålen. Men när det kommer till själva löpprogrammet så har jag varit mer kluven. Hur skall jag kunna "komma tillbaka" till ett tillstånd där jag känner mig fysiskt redo för ett program innehållande både tuffa tempo-, intervall- och backpass samt riktigt långa, malande långpass? Utan att egentligen haft någon bestämd plan verkar det alltså som att jag nu återigen lutar mig mot Dr Maffetones trygga lågpulsaxel.

De senaste rundorna har nämligen mestadels sprungits tillsammans med frun i ett för henne passande tempo. Ett tempo som sammanfaller med mitt Maffe-dito. Även om det ibland kan kännas som att jag inte får någon ordentlig träning av dessa rundor har de för mig varit oerhört viktiga, både mentalt och fysiskt. De har haft en stor betydelse för min väg tillbaka till kontinuerlig löpning. På land. Och enligt Maffetone själv är det precis så här man bygger en stabil grund.

Dock tror jag inte att jag denna gång kommer att vara lika über-nitisk varken vad gäller pulsen vid löppassen eller vad gäller avhållsamheten från allt vad som skulle kunna klassas som an-aerob aktivitet, typ styrketräning. Men, lugna, Maffeliknande, mitokondriebildande, kapillärgenomblödande och benhinnevänliga pass till allra största del är alltså melodin framöver. För att bygga styrka till vintern då nästa marathonuppladdningsperiod tar vid. Jag längtar redan.

Dr M, shall we?

Som ett visset hundkex

Vaknar i ett sommarvarmt rum utan hjälp av väckarklockans bröl. 8.00. Lördag. Semester. Ahhh! Tittar ut. Klarblå himmel. Ahhh! Underbart! Familjefrukost på uteplatsen. Nybakade bullar. Nybryggt Zoegas. Ahhh!

Tar en titt i kalendern. Två veckor efter midsommar. Vilket betyder att jag nu hållit mig borta från allt vad löprelaterade aktiviteter heter i 14 dagar. Känns som en riktigt lång period. Känner mig knappt som en löpare längre. Har tappat den där sköna känslan som jag har då jag befinner mig mitt i ett träningsprogram och mycket av tankeverksamheten kretsar kring kilometertider, pulszoner och återhämtningsstrategier.

Har sedan tidigare bestämt mig att idag är dagen då det är dags att försiktigt försöka komma tillbaka till mitt löparliv. En stilla upptrappning med löpning, cykling, bålträning och stretching i en balanserad kompott för att förhoppningsvis hålla ytterligare skador och skavanker stången.

Knäpper pulsbandet runt bröstet, knyter på mig skorna som bar mig runt i Stockholm för en dryg månad sedan och ger mig promenerandes iväg mot kända trakter på Näsby fält. En snabb titt på pulsklockan under min promenad talar om för mig att någonting är galet. Är den den 30-gradiga värmen som stressar min kropp? Eller har jag på bara två veckor tappat all den kondition jag byggt upp under de senaste två åren? Eller håller jag kanske på att bli sjuk? Siffrorna skrämmer mig en del, men trots det låter jag efter två kilometer promenaden att övergå i en försiktig jogg.

Kommer in i skogspartiet och det känns skönt att vara hemma igen. Håller ett lågt tempo och tittar runt i skogen för att se vad som hänt sedan jag var här sist. Ramslöken är borta. Och de hundkex som varje år tar över scenen efter löken är också snart borta. De har redan börjat vissna och ser allmänt eländiga ut. Ungefär som min kropp känner sig. Värdena pulsklockan visar mig (~170) är typ 20 slag högre än normalt i det tempo jag håller. Visset. Riktigt visset.

Sporadiska löp

Midsommarfirandet är över. En trevlig och avkopplande tillställning tillsammans med trevliga människor i en sommarstuga i nordvästra Skåne. Själva midsommarafton inledde jag med något i mitt nuvarande liv så ovanligt som en löprunda. Det har enbart blivit ett par enstaka halvmilsrundor de senaste veckorna. I fredags blev det faktiskt en hel mil. I högst blandat väder; sol, värme, blåst, regn, hagel och så lite sol och värme igen. Den första kilometern hade jag rejäla känningar i hålfoten, som fortfarande repar sig efter maran, och även lite obehag av ryggen som spred sig ner i benet. Blev tvungen att stanna på stranden och stretcha ut valda delar av den gamle kroppen. Jag önskar verkligen att jag sluppit skriva de två sista meningarna, men måste samtidigt inse att jag inte är helt kurant och lägga upp min träning därefter.

Livet har varit relativt hektiskt efter triumfen i Stockholm för drygt tre veckor sedan och jag har inte riktigt haft tid att bestämma mig för hur jag skall lägga upp den kombinerade rehab-träningen och den avslappnade springa-och-njuta-utan-krav-eller-stress-eller-för-mycket-tanke-löpningen. Besöket hos naprapaten för en vecka sedan gav mig väl i och för sig ganska positiva besked. Det ser bättre ut i ryggen vad gäller Ischias-problemen, men det kommer att krävas dedikerat rehab-arbete från min sida för att hålla framtida besvär stången. Dessutom, och det är egentligen detta som jag tycker är det riktigt trista, har benhinneproblemet hunnit ifatt mig igen. Smärtan är tillbaka i EXAKT samma punkt som var min akilleshäl förra våren. Den smärta som då tog ett halvår att bli kvitt. Men jag är visare nu än vad jag var då. Vis nog att veta att det är vila som gäller. Löpvila!

Är det verkligen så? Mög!

Zen

Det regnar idag. Efter jobbet gav jag mig direkt ut i trädgården för att passa på att ge den stackars gräsmattan lite välbehövlig gödning. Efter utfört arbete mitt i det strilande regnet dök det plötsligt upp en bild i huvudet mitt. En scen från "Spirit of the Marathon". När en av personerna i filmen, 'Lori', lagar mat tillsammans med pojkvännen och talar om "the Zen runners". Jag stannade upp för ett litet ögonblick, hörde Loris röst igen; "Zen runners..." och styrde sedan kosan mot fältet. Löpandes. Utan klocka, utan pulsband, utan fotsensor. I hällande regn. En halv mil. Frihet. Njutning. Underbart.

Dubbelt anmäld

Lika bra att smida medans järnet är varmt och träningsvärken ännu sitter kvar... vilket den faktiskt inte gör, skönt nog.

Nåväl, idag betalade jag in anmälningsavgiften till både GV och StM 2010. Och längtar redan efter träningsprogrammet och uppladdningen! Men innan det drar igång skall jag börja rehabträna för ryggen på allvar, springa utan krav eller press och bara njuta av livet, sommaren och löpningen. Skål och Halleluja!

En varm debut

--- Uppdatering 2009-06-02: Lite bilder från loppet insprängda i texten ---

Så har man då landat i ett X2000-säte efter en marathon-debut-helg i vår kära, och vansinnigt vackra huvudstad. De långa benen känns lite slitna men är både stolta och glada att de lyckades med uppdraget att i tryckande värme bära resten av mig de magiska 42195 metrarna i lördags.

Lördagsmorgonen började med grötfrukost i värsta kollektivandan hemma hos svåger M uppe i Knivsta, Tre generationer samlade under samma tak och fullt ös på barnen och deras killkusiner. Själv försökte jag samla tankarna och få till någon slags plan i min något uppstressade hjärna. Logistik innefattar planering vilket inte är min starkaste sida, speciellt då man inte riktigt vet exakt vad som väntar och vilket sätt som är att föredra. Det har sina sidor att vara rookie.

Nåväl, en väska packades och stegen styrdes mot stationen där jag skulle möta upp med Dunceor på tåget. När Uppsalapendeln angjorde perrongen och öppnade dörrarna insåg jag att dagens första stora prövning var nära. Det skulle bli "sardinburks"-ståplats i en kokhet SJ-vagn hela vägen till Stockholm C. Måste ju vara den perfekta marathonuppladdningen. Eller inte.

Väl framme vid Stadion och ÖIP letade vi oss fram till omklädningsrummen för att intaga lite lätt lunch, byta om och förbereda oss för det som komma skulle. Ett marathonlopp. 42 km i 27-gradig värme. Jag började inse att det nu verkligen var dags för mitt mandomsprov som jag gått och väntat på i exakt 364 dagar.

Ombytta och klara sprang vi på den ena kändisen efter den andre på ÖIP. Jumper, Coach Nisse, Allan, Rebecca, Helena, Mia, Masse, Nix, Fredrika och Bureborn. Alla vid gott mod och fulla av energi. Riktigt kul att få byta ett par ord innan det var dags att förflytta sig mot Lidingövägen och (i mitt, Dunceors och Masses fall) startgrupp D.

Startskottet gick, ett jubel hördes och vi började så smått röra oss framåt. Alltid en lika mäktig känsla att påbörja ett löparäventyr tillsammans med så många andra lika förväntansfulla människor. Jag hade min plan klar för mig. Öppna i 5.30-tempo och försök ligga kvar där så länge som möjligt. Skulle det hålla hela vägen skulle det betyda en sluttid på 3.51. Och således en nio minuter stor buffert för att glida över mållinjen inom de fyra timmar som fanns där som en åtråvärd lockelse.

Dunceor reviderade sin plan något och beslöt sig under den första kilometern att hänga med i mitt tempo, trots att detta var lägre än han tänkt sig. Ett beslut som jag gladde mig åt. Vi höll ett mycket jämt och bra tempo och obehaget i vänsterbenet som förföljt mig och min löpning under de senaste månaderna var mycket mer tystlåtet än på länge. Första femman i 5:32-tempo. Perfekt! Det enda lilla abret var att jag tyckte det kändes tyngre än det borde göra, vilket skrämde mig en del. Är jag i så dålig form? Hur kan det kännas tungt i 5.30-tempo? Förmodligen värmen. Men, men, det känns kanske bättre snart. Bara att köra på och hoppas på det bästa.

Då vi passerat genom folkmassorna längs Strandvägen, Nybrokajen och Kungsträdgården var det dags för en rejäl energikick; familjen som stod och skrek och hejade mittemot ”Zum Fransiskaner” på Skeppsbron! Att få höra många av ”de närmsta” stå och vråla, tjoa och tjimma på mig var en ny upplevelse i min löparkarriär. På mina två tidigare lopp, årets och fjolårets Göteborgsvarv, har jag mest varit en anonym Skånepåg bland de västkustska påhejarna. Att få se alla förväntansfulla och stolta (?) blickar från de mina var en rejäl kick och för ett ögonblick glömde jag att det faktiskt fortfarande kändes lite tungt.

Längs hela Söder Mälarstrand, som under första varvet faktiskt gick ganska lätt, så funderade jag på om jag skulle stanna och lätta på blåstrycket eller inte. Vi sprang förbi ett antal löpare som gjort slag i saken och vattnade träden längs vägen, men jag beslutade mig för att vänta lite och hoppas att det kanske skulle gå över.

När vi tassat över Västerbron, vilket gick lättare än befarat, var det inget att tveka på vad gäller p-paus eller inte. Jag var helt enkelt tvungen. Således skildes jag och min, under 14 kilometer, löparkumpan åt och jag fick äntligen uträtta det ärende som jag sprungit och tänkt på i närmare en och en halv timme. Ett rookiemisstag, helt klart. Det tog sin lilla tid då blåsan var fylld till brädden, och när jag äntligen kom ut i löparströmmen igen började en begynnande ångest växa upp inombords.

Jag var inte trött, varken flåsmässigt eller i benen, men min hjärna började räkna kvarvarande kilometer. 14 nu, där borta är 15-mattan. Tre av åtta 5:or gjorda. Snart "bara" fem stycken kvar. Plus en liten tvåa. Kommer inte den där 15-mattan snart. Den borde vara här nu. Är en kilometer verkligen så här lång? Ja, nu var jag inne på helt jävla fel spår. Bit ihop, fokusera. Titta på publiken, le, gilla det här. Du älskar ju att springa. Visa det nu. Kom igen, för fan. Det är ju det här du har väntat på i ett HELT år!

Mina försök att börja klättra uppför, istället för att glida nerför, den spiral som min hjärna byggt upp gick trögt, men då jag sprang igenom pipet vid 20-mattan kände jag mig stark och fick en skönt pirrande känsla i kroppen. Det är nu det börjar. Det är det här du har snackat om och fantiserat om under månader! Jag knöt näven och utbrast ett högt och tydligt "Kom igen nu!" till mig själv och mina ben som fortfarande var relativt tysta och snälla. Jag ökade takten något och gav mig ut på varv nummer två.

Någon kilometer senare ser jag ett numera bekant ansikte tillhörande en 188 cm lång man i röd tröja som står och hoppar och viftar längs banan. Precis som han lovade så stod han och spanade efter "kändisar" som han på ett förtjänsfullt sätt peppade och manade på. Budskapet som han gav till mig var "Det är inte långt fram till Kalle (Dunceor)! Kör på!". Min respons var lika ärlig som trist; "Det börjar kännas tungt nu!". Jag hade då insett hur sjukt långt jag hade kvar och de negativa tankarna var på väg tillbaka. Vid 23 sprang jag förbi en drickande, tillika promenerande coach Nisse, som såg ut att ha det riktigt tungt. Min första tanke var att stanna och fråga hur det var, men beslöt mig för att slänga ett "Hur är det?" i flykten. Jag vågade helt enkelt inte ge benen smak på att gå.

Siktet för min del var, av någon anledning som jag själv inte riktigt förstår, inställt på 30-mattan vid slottet. Kommer jag bara dit, så kanske det ska ordna sig…Men dit var det långt. Hela Djurgården, hela Strandvägen och Kungsan. Sprang på, försökte njuta av den vackra omgivningen, av de utställda trädgårdsvattenspridarna och av löpningen som sådan. Men tankarna på att tempot började sjunka, att jag började bli rejält trött och att det var sjukt långt kvar ville inte riktigt släppa.

Resten av resan var en kamp. En fysisk, men faktiskt mest en mental, kamp. En kamp där jag efter ett tag fick ge upp hoppet om sub4. Trots rejäla energiboosts i form av familj och kompisar som började dyka upp på olika ställen i stan. Ångesten var riktigt påtaglig vid Stadshuset och avståndet mellan varje kilometerskylt blev längre och längre. Vid Centralen stod föräldrarna och skrek. Jag vinkade lite slött, försökte mig även på ett leende, men tänkte mest på den uppförslutande förbannade Torsgatan. Bara jag fixar Torsgatan så kommer detta kanske att gå vägen. Benen var nu rejält tunga och min klocka visade 6:40-tempo. "Fortare!", skrek jag. "Kan inte!", skrek benen tillbaka. "Jo, kom igen för fan!", envisades någon del av min hjärna. "Vågar inte. Det är ju faktiskt 4000 meter kvar. Och vi har lovat att vi skall över den där mållinjen inne på Stadion. Och det löftet tänker vi hålla!".

Kunde det vara så? Att jag kanske skulle kunnat springa lite fortare om jag varit säkrare på min kropps förmåga? Att jag inte vågade ta ut det absolut sista för att jag var rädd för att kollapsa innan jag passerat mållinjen? Det är mycket möjligt.

Precis där Stadion tog vid stod familjen och viftade och hejade och nu var jag säker. Jag skulle fixa detta. Jag skulle ta mig hela vägen. Den siste att heja fram mig var återigen Jumper som sprang med en bit och levererade ett par rejält värmande ord: ”Det är ju en kanontid på gång. Strax över fyra timmar. Bra kämpat!”. Jag lyfte på kepsen som tack, gled in på de otroligt vackra löparbanorna på stadion och tänkte: Nu är det dags. Nu ska jag spurta in i mål.

Med ett vrål korsade jag mållinjen. Med händerna sträckta över huvudet, precis som jag drömt om gång på gång den senaste tiden. Tårarna som jag i mina fantasier trodde skulle komma, lyste dock med sin frånvaro. Spelar ingen roll. Jag var så grymt glad och nöjd med det faktum att kampen, efter 4 timmar 8 minuter och 55 sekunder, var över och att jag gått segrande ur den.

Jag besegrade de negativa tankarna, jag fortsatte springa trots att jag helst ville stanna och gå. Jag hade uppnått något som för ett par år sedan kändes som en fullkomlig utopi. Jag är nu invigd i det hjältespäckade marathonsällskapet. Jag är nu en marathonlöpare. Med en vinröd finishertröja i min ägo.

4.08.55

...och finishertröjan var min! Tjohoo!

En maradebut, en upplevelse, en prövning, en pärs, en erfarenhet, ett minne för livet.

Kände direkt att värmen påverkade mig. Det 5.30-tempo jag planenligt höll till en början kändes mycket tyngre än vanligt. Sista 14 var för jävliga och gick inte speciellt fort. Även om det kanske är som att svära i kyrkan bland ultralöparna i läsekretsen så vidhåller jag bestämt att 42k är långt. Förbannat långt.

Vill tacka för allt stöd jag fick längs banan. Både från IK Kometen, IF Linnéa-klacken, kompisar och inte minst från min familj. Tackar också för alla gratulations-SMS som ramlade in under gårdagskvällen. Längre rapport från min maradebutdag kommer inom kort. Nu ska jag sätta mig i skuggan i svågerns trädgård och avnjuta en öl. Det är jag fan värd.

Sol, vind och vatten

Kollade in weather.com's prognos för Stockholm på lördag. Ser ju riktigt trevligt ut!

Det börjar närma sig på allvar nu. Mina tankar har svårt att fokusera på så mycket annat än på det stundande loppet. Dag som natt maler kvarnarna samma tankar om och om igen uppe på hjärnkontoret. Visualiserar starten, de vackra vyerna i vår underbara huvudstad och framförallt målgången. Målgången, ja... Får ståpäls vid blotta tanken.....

Träffade av en ren slump Dunceor på bussen i morse. Skönt att få snacka av sig med folk som vet vad det handlar om. Tackar för det. Redan i morgon bär det av norrut. Och på lördag är det dags för det jag gått och väntat på i nästan exakt ett år nu.... Ischias eller ej, nu kör vi!

Uppdatering (27/5 kl 10.00)

SMHI tror på mer värme. Ganska mycket mer värme... Jaja, det får bli som det blir. Inte mycket man kan göra åt den saken.

Rehabfokus i poolen

Läste ni Mårten Klingbergs "Finish Line"-krönika i senaste numret av RW? Jag hade exakt en sådan dag idag. I rehabens tecken för att skona ryggen och spara benen begav jag mig till stadens badhus för lite långa intervaller. Jag var lite skeptisk med tanke på dagen (Kristi Himmelfärds-klämdag, alla barn lediga från skolan, kan vara förbannat trångt i bassängerna). Mina farhågor besannades. Ett tag tänkte jag strunta i alltihopa, åka hem, sura lite och få ännu mer panik innan StM.

Men nej, jag stannade. Började med att simma. Tjugo minuter i hyfsat tempo för att få igång kroppen. Sedan på med västen och ner bland vattenbombande barn och alla möjliga flytetöj som barnen både red på och sprattlande klamrade sig fast vid. Planen på 7 x 5-minutersintervaller med en minuts vila såg ut att vara mer än hotad. Hur fan skulle det här gå till?

Det gick. Blev bara påsimmad/påhoppad/nerskvätt ett par gånger. Försökte ha full fokus på löpningen, vilket var en STOR utmaning de första repetionerna, men blev faktiskt lättare och lättare även om bassängen blev mer och mer befolkad. En sak är säker. Om ett marathon kräver att man måste ha förmågan att "stänga av" och bara köra på så är jag förberedd. Ordentligt förberedd.

Ett andra varv

- Jag vill hälsa dig hjärtligt välkommen tillbaka från västkusten.
- Tackar, tackar!
- Varsågod. Får man ställa den klassiska frågan?
- Klassiska?
- Ja, frågan som alla sportjournalister envisas med att ställa efter avslutad sportslig insats.
- Jaså den. Ja, var så artig.
- Ok. Hur kändes det?
- Tack, det kändes bra. Var faktiskt riktigt, riktigt trevligt.
- Jaså, minsann? Vad kul! Till och med trevligare än i fjol?
- Ja, på sätt och vis. Och så gick det mycket fortare.
- Ser man på! Då får man be att få gratulera! Får man också kanske fråga hur mycket fortare?
- Ja visst. Låt se, öhhhh, hmmmm,
- Vad gör du?
- Räknar.
- Jaha. Ja, det där med minuter och sekunder kan ju vara lite knepigt.
- Mmmm, för att inte tala om timmar.
- Förlåt?
- Sssh! Mummel, mummel… Jo, nästan precis 3 timmar och 45 minuter snabbare.
- ????
- Förmodligen mest beroende på det från i fjol förändrade transportmedlet.
- Förändrat transportmedel? Nya skor? Eller vad? Men inte kan väl skorna ha så så stor betydelse att det gör nästan fyra timmar på ett halvmarathon? Du får ursäkta, men jag fattar ingenting.
…

Därefter spårade intervjun fullständigt ur och inget mer vettigt blev sagt. Låt mig därför fortsätta berättelsen från Göteborg med egna ord.

Vi hade i år tagit beslut om att transportera oss till Göteborg medelst bil, främst för att spara en hel del tid. Och det gjorde vi också. I runda slänga fyra timmar. (Ja, just de fyra timmar som den lokala, likaledes virtuella, sportjournalisten hade så svårt att greppa.) Innan beslutet om att köra bil togs hade vi varit lite bekymrade över om var vi skulle kunna hitta en vettig parkeringsplats någotsånär i närheten av Slottsskogsvallen en dag då Göteborg formligen invaderas av löpsugna människor. Vi ville ju komma så pass nära händelsernas centrum med bilen att vi skulle kunna använda den som "base camp". Oron visade sig vara helt onödig. Vi hittade en helt utmärkt plats bara ett par hundra meter från startlinjen. Perfekt!

Då hela uppresan flytit på fint och parkeringsproceduren gått på ett kick fick vi ett par sköna timmars picnic i solen i gröngräset bredvid den parkerade bilen innan det var dags att ge sig i kast med dagens huvudattraktion; själva loppet. Den förste av oss tre skulle ge sig iväg redan klockan 14.03. Den andra (kollega M) klockan 14.08. Jag var sist iväg. Från startgrupp 4. Klockan 14.27.

Den halvtimmes långa väntan i startfållan utsatte mig och övriga löpare för en hel del sol och värme, vilket i och för sig var trevligt, men också gjorde mig ordentligt törstig. Jag blev tvungen att ”offra” innehållet i en av mina tre vätskebältesflaskor innan jag ens rört mig en enda meter framåt. När min startgrupp, eller ”starthord”, äntligen började röra på sig var det som vanligt i dessa sammanhang bara att hänga på. Vi marscherade i takt mot startlinjen ackompanjerade av både musik och SATS-tjejernas energiska dans på en scen en bit bort. Strax innan vi skulle passera första mattan började horden så smått att springa. Så även jag iklädd mina orangea DS Trainers. Det kändes härligt att få komma iväg och få lite svalkande vind i ansiktet.

Mantrat jag upprepade för mig själv då jag dragit igång lunkandet var: Ta det lugnt, håll igen. Tänk på att det väntar ett marathon på dig i huvudstaden om två veckor och att det här bara är ett träningspass som skall få dig att känna på att springa i klunga och för att testa om ryggen/benet håller. Pulsklockan, som ger mig momentant tempo, hjälpte till att hålla ”rätt” fart, vilket jag tidigare bestämt till att hamna någonstans mellan 5:15 och 5:20. Obehaget, som jag brukar känna i vänster underben, fanns närvarande, men väsnades inte speciellt mycket.

Det kändes bra att springa. Roligt att springa. Lätt att springa. Härligt att springa. Stördes inte nämnvärt av den trängsel som allt som oftast uppstod utan sprang mest och småmyste. Då det var dags för första utförslöpningen nerför Älvsborgsbron, så lade jag i friläget och ”rullade” nerför backen så avslappnat jag kunde. Jag sprang förbi mängder med folk under utförslöpan och det hela kändes så lätt, så lätt.

Ute på Hisingen är det inte många meters höjdskillnad mellan högsta och lägsta punkt på banan och det kändes både tryggt och hemtamt då jag ju springer de flesta träningspass i extremt flacka Kristianstad. De åtta kilometrar som springs på ”andra” sidan Göta Älv kommer jag ihåg att jag upplevde som ganska trista och jobbiga i fjol. Det kände jag inte alls igår. Det var bara kul. Milen passerades på ca 53 minuter, vilket gav mig ett kvitto på att jag låg helt rätt i mitt planerade träningstempo.

Då vi begav oss uppför den ganska sega Götaälvsbron kände jag mig för första gången i loppet lite trött i benen, men det försvann lika snabbt som vi kom upp på brons högsta punkt och utförslöpningen tog vid. Även vid denna utförslöpa sprang jag förbi en hel drös med folk. Det bara rullade på och det kändes som att jag gick på frihjul. Väl inne i stan var det härligt att möta allt folk på Avenyn och när jag rundat Götaplatsen och kramat den erhållna tvättsvampen över huvet tänkte jag att nu lägger jag mantrat åt sidan och trycker på lite. Jag menar, lite trött måste jag väl få bli. De avslutande kilometrarna gjordes i sub-5-tempo och det kändes både jobbigt och härligt att få köra på den sista biten.

Mitt resesällskap, som gått in på fina 1.33 respektive 1.39 och som fått vänta en knapp halvtimme på min ankomst, stod och hejade precis innan jag svängde in på Slottsvallen där gav mig på en liten spurt för att slutligen korsa mållinjen på en planenlig tid av 1.49.28 (5:11min/km).

Post-löpnings-öl.
Himmelskt gott!
Skål!

Sammantaget en kanondag. Med ett riktigt roligt halvmarathonlopp som gav mig ett bra och skönt besked. Det verkar som att kroppen håller. Det verkar som att det faktiskt skulle kunna gå vägen den 30:e. Låt oss hoppas att det verkligen blir så!

Göteborg nästa

Ja, nu har jag bestämt mig. Jag åker upp till Götet. Tar det isigt. Känner mig för. Hoppas att det blir en trevlig dag. Startar 14.27 i grupp 4. Med nummer 15751 på bröstet. Japp, så får det bli. Wish me luck.

Rena snurren

Det snurrar rätt bra i den Bengtssonska skallen nuförtiden. Jag väger argumenten mot varandra. Funderar. Analyserar. Försöker bygga underlag men kommer liksom inte fram till något riktigt vettigt. Alla tänkbara beslut har sina för- och nackdelar och jag har svårt att se vilket beslut som skulle vara det bästa. Samtidigt är det precis det jag måste göra. Och det snart. Det är nära nu.

Jag var ute och testade min löpförmåga i fredags. Ett standardvarv på Näsby Fält i fjolårets Göteborgsvarvstempo. En sträcka på 6,7 kilometer som sprangs i ett helt underbart väder en fantastisk prematur försommarkväll. Resultatet av testet var ganska positivt, tycker jag. Den kombinerade smärtan och kraftlösheten som jag på senare tid upplevt i vänsterbenet var inte alls lika påtaglig längre. Inte helt friskt dock, men bra mycket bättre än på länge.

Jag kände mig lycklig, lycklig då jag sprang den långa raka grusvägen ner mot skogspartiet på Norra Lingenäset. Väl inne i skogen upptäckte jag att vitsipporna var på väg att dra sig tillbaka för i år, vilket gjorde mig en smula vemodig. Den vita prakten kommer dock att tas över av ramslöksblommorna inom kort, men ändå. Det känns som att jag missat en av de visuella höjdpunkterna under året.

Men, men. Det är som det är och inte mycket att göra åt den saken. Nu är nu och det är härifrån och framåt som jag har möjlighet att påverka. Men hur?

Den stora frågan som just nu ockuperar största delen av min vakna tid är ifall jag skall åka upp till Göteborg på lördag eller inte. Jag vill så gärna vara med på 30-årsjubiléet. Vill så gärna få uppleva stämningen igen. Få sitta och tjata löpning och annat med kollega M på vägen upp och sedan få till ett "kvalitativt" långpass innan det är dags att ta sig an den verkliga utmaningen i hufvudstaden två veckor senare.

Samtidigt vill jag absolut inte riskera att göra något som potentiellt skulle kunna fördärva mina chanser att vara åtminstone någotsånär "fit for fight" den 30:e. 42 kilometer är långt. Förbannat långt. 14 kilometer längre än jag någonsin sprungit, faktiskt. Ett faktum som skrämmer mig en hel del. Och som emellanåt får mig att börja tvivla.

Ju mer jag funderar desto mer värk får jag i vänsterbenet. Psykosomatiskt? Säkerligen, men trots det ofattbart irriterande. Ska jag, ska jag inte? Ge mig en prästkrage eller nåt. Jag blir knäpp.

Om Maskros och Klordoft

Det är vår, ja nästan sommar, i luften. Maskrosorna lyser ute på den torra gräsmattan och liksom kallar på uppmärksamhet att ta ett krafttag där ute i den inhängnade myllan.

Men jag gör som Carl-Anton. Jag låter maskrosorna finnas och annat i trädgården snällt vänta. Jag har nämligen två löprelaterade evenemang att fokusera på i första hand. På grund av den förbannade ischiasen så är jag hänvisad till styrketräning och alternativa löpaktiviteter vilka på senaste tiden inneburit en hel del spenderad tid i klorerat vatten.

Djupvattenslöpning är, hur ska jag uttrycka det, intressant. Man känner sig som en hyfsat udda figur då man glider genom vattnet i super-slow-motion samtidigt som man frustar som en vårbrunstig tjur, kippar efter andan och försöker undvika otrevliga kallsupar från de sporadiska småvågor som emellanåt gungar förbi som resultat av tonåringarnas vattenbombande.

I helgen körde jag två intervallpass i bassängen. Ett med långa 5-minutersintervaller och ett med korta 1.30-intervaller. Båda lika jobbiga som sköna. Härligt att få bli rejält andfådd igen. Det känns som att detta kommer att få bli min huvudsakliga träningsform åtminstone ytterligare en vecka. Då skall jag vara redo får lite landlöpning igen. Och då skall jag minsann förära Sveriges andra stad med ett löpande besök.

Rehabtrubbel med Bubbel

En missräkning vad gäller djupvattenlöpningen på semestern. Bassängerna på området lämpar sig tyvärr icke för sådana aktiviteter. De är helt enkelt för grunda. Skit också.

Försöker simma och leka mig trött. Och styrketräna lite sporadiskt. Samt att fylla år ordentligt. Idag passeras nämligen ännu en noll-milstolpe i mitt liv. Firas just nu med bubbel som precis levererades med bud till vår lilla bungalow. Tack för det fotografen!

Allt har sin tid. I morgon fortsätter min rehab. Jag vill och jag ska kunna springa de där 42 om en månad!

Skål!