Skulle jag klä i badmössa?

Klockan visar 04.55 när ”dags-att-stiga-upp”-hymnen ljuder från telefonen. Muntorrheten påminner mig om att det dracks lite vin inne i Monaco igår kväll. Nåja. Det får vara som det är med den saken. Smyger upp ur sängen och stänger till dörren för att inte väcka resten av familjen. Dricker ett stort glas vatten och klär på mig de redan framlagda löparkläderna. Går så snabbt på sommaren. Älskar det! Packar ner badbyxor, handduk, extra tröja och torra kallingar i en ryggsäck och trippar ut i den dunkla, men redan varma och sköna söndagsmorgonen här på den franska rivieran.

Koden till grinden har bytts under natten och jag får inte rätt på de minnesfragment av den nya som ligger omkringslängda uppe på hjärnkontoret. Blir tvungen att springa tillbaka till receptionen och får där som tur är tag på en nattvakt som överräcker en liten lapp med den nya koden. Siffrorna var desamma som jag provat, men de två sista hade jag vänt ordningen på. Mög. Klockan går och starten närmar sig.

Känner mig lite småstressad. Vet att jag har nio kilometer till mitt mål och hade tänkt att hålla ett riktigt lugnt och behagligt tempo, typ 6:00, men på grund av kod-strulet ligger jag på lite hårdare och landar på drygt fem minuter per kilometer istället. Jag vill ju inte missa start-tutan. Och jag vill ha så pass gott om tid att jag kan hitta en schysst plats att stå på för att på relativt nära håll se sardinstimmet ge sig iväg. Har ju ingen aning om hur mycket folk som kommer att stå och titta. Vet ju inte ens hur många som kommer att vara med och tävla. Kan det vara 1000? Eller 2000?

Löpningen går fint. Lugnt och skönt på vägarna. Solen går upp så sakteliga och jag börja se tecken på att något är på gång i stan då jag närmar mig Promenade des Anglais västerifrån. En polisbil med tända saftblandare agerar eskort för en lastbil fullastad med koner som ställs ut på gatans ena tre-filiga körfält. En stund senare drar en kortége av mc-poliser förbi. Hur många var de? 50? 100? Trafikinformationsskyltarna visar vad som är på gång idag och berättar att ”la Promenade” kommer att vara helt avstängd längre fram.

Möter, trots den arla timmen, en ansenlig mängd löpare. Något jag även upplevde både igår och i förrgår då jag sprang längs kusten västerut från Saint Laurent du Var. En enorm kontrast mot exempelvis Wroclaw, Polen där jag fick en känsla av att folk såg mig som en alien som kommit bort från moderskeppet som landat utanför stan och nu irrade planlöst över gator och torg för att desperat försöka hitta tillbaka. Här, längs vattnet på den franska Rivieran, känner jag mig som en del i ett större löparsammanhang. Som om jag är med i ett spontanlopp med hundratals deltagare som pågår från tidig morgon till sen kväll.

Snart framme nu och jag hör dunkande musik och en speaker som på upphetsad franska, varvad med ”fransk” engelska verkar försöka få igång den fest som alldeles strax ska dra igång. Vattnet ligger blankt och stämningen som verkar råda känns till och med så här på avstånd smått magisk.

Efter 45 minuter är jag på plats. Smått svettig glider jag in i start/mål-området och försöker bilda mig en uppfattning om var jag bör stå för att bäst kunna se det som står för dörren. Det är ganska mycket folk i området, men inte så mycket att det är problem att komma fram. Ställer mig först uppe på vägen där jag får en bra överblick av stranden, men känner att jag inte kommer tillräckligt nära för att kunna insupa lite av den spända förväntan (nervositet?) som säkerligen råder hos deltagarna.

Tar därför en av trapporna ner till stenstranden och hamnar alldeles intill staketet som separerar deltagarna från publiken. Fascineras av mängden neoprenklädda människor med likadana badmössor (blåa för killarna, rosa för tjejerna). Försöker ”se” vad de olika deltagarna tänker men lyckas inte. De ser överlag förvånansvärt avspända ut. Klockan närmar sig 06.30, musiken dundrar på, speakern gör allt för att få igång både publik och tävlingsdeltagare, men badmössorna på stranden är relativt sammanbitna. De behöver givetvis spara på varenda kalori de kan. De har mellan 8,5 och 16 timmar av extremt hårt fysiskt arbete framför sig. De ska, alla 2500, ge sig iväg på något som garanterat kommer att bli ett bestående minne för resten av deras liv.

Då start-tutan ljuder rusar ”IronMan France”-deltagarna ut i vattnet och påbörjar den 3,8 kilometer långa vattenfärden. Havet fullkomligt kokar av vevande armar och sparkande ben. Det är svårt att urskilja individer i stimmet av simmare och jag tänker på hur det skulle kännas att själv befinna sig mitt i detta extremitetsfäktande inferno. Förhoppningsvis hade jag varit så pass förberedd att paniken inte blivit så stor som den är just nu i min fantasi.

Letar mig upp från stranden när de sista deltagarna äntrat vattnet och letar upp ett morgonöppet café för intagande av en äkta fransk frukost; kaffe, juice och croissant. Skippade dock ciggen som enligt uppgift annars ingår i den normala frukostdieten. Flanerar runt området och får en skymt av ledaren, en belgare, som kommer springandes upp ur vattnet efter drygt 50 minuters frenetiskt simmande. Han håller sprintfart bort mot cykeln vilken han i nästa ögonblick far iväg på i en sinnessjuk hastighet. Strax efter kommer tre av hans huvudkonkurrenter som också håller ett rent ut sagt ofattbart tempo. 18 mil i de Provencalska bergen väntar. Innan den avslutande marathonlöpningen tar vid. 42195 meter som kommer att springas som fyra stycken tur- och returslingor västerut längs Promenade des Anglais i stekande mitt-på-dagen-solsken. Have fun boys and girls!

Själv drar jag mig en bit bort för ett efterlängtat morgondopp innan jag löpandes ger mig hemåt med en fundering som inte riktigt vill släppa: ”Man kanske skulle skaffa sig en riktig hoj. Och badmössa”.

Lille ko

Nynnar på den gamla kära Riedel/Lindgren-barnvisan när jag närmar mig den vita spetshornade kon. Hon har, till skillnad från kon i Idas visa som verkade stå uppe på en bro, parkerat sig under en dito av en för mig helt okänd anledning. Kanske söker hon skugga, kanske är hon bara allmänt nyfiken om hur det ser ut på andra sidan...

Oavsett vilket blockerar hon nu den tilltänkta fortsatta vägen för mig på ett suveränt skönt söndagslångpass. Ett pass som inleddes med 6,7 km kuperad sällskapslöpning uppe i Bockatorpet och sedan följdes av 17,5 km solitär 6-minuterslunk hemåt i det fantastiska vädret. Efter lite försiktig övertalning glider hon ut i ån och låter mig passera, Livet är fan allt riktigt bra Musigt ibland.

En marathonhypokondrikers bekännelser

Onsdag. Hem från jobbet i vanlig tid. Käk. In-i-bilen-pack. Iväg. 65 "sköna" mil framför oss. Rullar på fint men äldsta dottern verkar lite hängig. Trött? Eller på väg att bli förkyld? Och då kommer nysningen. Och en till. Och en till. Duschar fullproppade av illvilliga vårförkylningsvirus skickas bakifrån fram mot mig i förarsätet. Känner hur de gör allt för att leta sig in i näsa och hals och jag bestämmer mig för att timingen inte kunde varit sämre. Den nuförtiden oftast passive hypokondrikern i mig vaknar till liv och tankarna börjar fara runt i takt med att kilometer efter kilometer avverkas på E4:n norrut. Om jag blir smittad nu, onsdag kväll, när bryter då förkylningen ut? I morgon? Eller inte förrän på fredag? Om den skulle bryta ut i morgon, vad har jag för chanser att kurera mig till på lördag 11.30? Och vilken kureringsmetod borde vara den bästa? Vad tog jag med mig i väskan och necessären egentligen? Echinagard? Kinesisk ingefärs-häxbrygd? Hmmm? Så vitt jag kommer ihåg ingetdera. Jaha... Det var det marathonloppet...

Timmarna går och förberedelserna för loppet fortsätter inne i min egen lilla marathonbubbla. Min svågers yngste solstråle till grabb har ett gott öga till mig och vill gärna brottas, busa och ha det skoj då vi träffas. Denna gång gör jag dock allt för att undkomma våra lekar då han också är bärare av något virus som gett honom en härligt rinnande kran och rosslande hosta. Detta är helt f**king kört!

Det har blivit fredag och jag åker in till stan och börjar med att hämta ut nummerlappen och strosa omkring på Expot som i år är väldigt präglat av marans nya huvudsponsor. Fastnar i "anmälan-till-nästa-års-marathon"-bås och fyller i en blankett, lättar på lädret och får en "Jag tränar inför Stockholm Marathon 2012"-T-shirt. Ovanför hyllorna där träningströjorna ligger hänger vissa exemplar på skyltdock-torsos. Där hänger också en av årets "Finisher"-tröjor. Lysande klarblå. Vacker och åtråvärd. Så himla synd att jag förmodligen inte kommer att ha möjligheten att få känna känslan att dra en sådan på mig. Börjar jag inte kännas lite varm? Och fan vad det killar i halsen...

Kvällen kommer och jag bestämmer träff med Therese på pastapartyt efter att ha spankulerat runt i Stockholm tillsammans med mina kära föräldrar som också är på plats i huvudstaden. Regnet vräker ner då jag kommer upp ur underjorden vid Stadion och jag skyler en stund för att undkomma den värsta skuren jag sett på länge. Jag behöver ju liksom inte göra det ännu lättare för virusen att få grepp om mig genom att kyla ner mig och gå omkring blöt och kall resten av kvällen.

Får via telefon tag på min date som i pastakön sprungit på både Leif och Håkan och bildat en Ultratrio som nu står och skyler under ett annat tält inne på ÖIP. En kort promenad över konstgräsplanen och trion blir en kvartett. Tjena, tjena. Handslag och kindkramar. -Hur är läget? -Jag känner mig förkyld. Ett unisont tillbakaryggande från de andra. Vi skrattar lite åt eländet och referenserna till Moliére och hans välkända hypokondriker "Argan" haglar ikapp med regnet. Fantastiskt kul att ses och tankarna på en hals som alldeles strax ska tjockna skingras för ett ögonblick.

Det börjar dra lite i kaffetarmen och vi lämnar ÖIP och tar sikte mot ett café. Landar efter lite planlöst irrande på Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan. Cappucino och kärleksmums. Måste tillhöra en av de bättre uppladdningarna inför ett 42-kilometerslopp. Smakar fantastiskt och stämningen är hög. Och jag är varm. Är ni andra också det? Eller är det nu det börjar? Visar sig att jag inte är ensam om att svettas på caféets övervåning. Ett bra tecken. Hoppas jag.

Smyger hem till det lånade hotellrummet efter lite gemensam ostkakejakt på Konsum tillsammans med Håkan. Tar det lugnt och varvar ner med "Trädgårdfredag" tillsammans med föräldrarna. Känns som evigheter sedan jag satt och kollade på TV. Och speciellt med mor och far. Känner då klockan passerat halv elva att det snart är dags att tänka på refrängen. Kan ju om inget annat ge kroppen en chans att med hjälp av rejält med sömn samla krafter för att bekämpa de små jävlarna som nu garanterat håller på att montera ner hälsan bit för bit.

Vaknar av mig själv tidigt, kring sju-snåret, och blir tvungen att stiga upp direkt då gårdagskvällens vätskeladdning gör sig påmint. På toaletten en trappa upp i det spännande huset som utgör hotellet bankar hjärtat hårdare än någonsin. 12 trappsteg och jag känner mig så här andfådd. Det här är verkligen kört. På med kaffe och fram med frukost. Jag kör på som om inget hänt. Föräldrarna behöver ju inte också stressas upp. Får ett sms under frukosten. Från en kär gammal vän. Efterfrågar startnummer. Och sluttid i fjol. Jag svarar. Och är noga med att påpeka att de 3.40 jag gjorde i fjol förmodligen inte kommer att varken mötas eller överträffas. Tränat lite dåligt. Och är nog lite förkyld. Är jag verkligen det? Eller sa jag det för att jag vet att jag snart kommer att bli det? Kanske mitt under loppet? Vet inte. I vilket fall som helst så tyckte min kompis att jag nog borde tänka mig noga för. Ett marathonlopp med en infektion i kroppen kan ju faktiskt vara förödande. Ja, rentav livsfarligt. Skit.

På tunnelbanan från Zinken träffar jag på en hel flock med vita nummerbeklädda kassar. Och löpare bärandes dessa på ryggen. Och vid Slussen dyker ett mycket bekant ansikte upp. Leif!? Vilket sammanträffande. -Tjeeenare Leif!, hojtar jag. -Jag har nog fasen lite feber, blir svaret. -Nä? utbirster jag och börjar själv känna mig varm och märklig. -Jo, konstaterar Leif. Skumt.

Springer på Rebecka och Duracell-Karin direkt vid ankomst ÖIP. Karin studsar högre än vanligt och ser ut att vara i storform och Rebecka berättar att hon precis blivit botad från en dunderförkylning av en kvinnlig, kinesisk akupunkturguru. Låter ju helt otroligt! Var hittar man en sån när man behöver en som bäst?

Vidare ner mot omklädningstälten. Att ha sällskap av någon man känner innan ett marathonlopp är guld värt. Man har någon att prata av sig med i alla logistikfrågor, vilket i mitt fall känns oerhört värdefullt och alldeles nödvändigt. Ett bollplank, helt enkelt. Ska jag ha Gel med mig? Kan man verkligen stå här och Vaselinpreparera? Ska jag köra med eller utan keps? Långa eller korta ärmar? Man vet egentligen svaret på alla dessa frågor själv, men det känns tryggt på något sätt att få ställa dem högt.

Vi skiljs åt. Starten närmar sig. Än har halsen inte tjocknat. Kan jag verkligen ha klarat mig? Nä, det låter ju alltför otroligt för att vara sant. Står "ensam" i startfållan i Grupp C. Vinkar energiskt då speakern uppmanar att ge sig till känna om man är svensk. Får då en klapp på axeln och en påminnelse om att jag faktiskt är dansk. Eller i varje fall halvdansk. Nix och Johan är på plats. Linnea-triatleterna informerar om sin plan. De har bestämt sig för att köra maran som ett träningspass. Låter ju sunt. Själv har jag som plan att försöka överleva. Tänker på sms:et jag fick ett par timmar tidigare. Är det verkligen värt det? Jaja, jag får väl kliva av om jag skulle bli dålig. Inte mer med det.

Starten går. Och vi börjar gå. Och ganska snart, snabbare än i fjol då jag stod i grupp D, går promenaden över i löpning. 5:20-tempo är beställt och det är där jag hamnar till en början. Känner mig glad. Och lätt. Men fortfarande smått orolig. Efter ett par kilometer börjar jag känna mig riktigt varm. I huvudet....

Och det är ju inte så jävla konstigt. Jag springer ju. Springer som om jag aldrig gjort något annat. Springer och studsar som en kalv på grönbete. Springer med ett stort leende på läpparna. Springer och vinkar åt publiken. Springer. Och njuter. Den inbillade sjuke får fan ge sig nu! Det här kommer att gå bra. Det här kommer att bli helt fantastiskt. Det här kommer att vara den dagen då hypokondrikern i mig får ett stort rött kort upptryck i nosen och en uppmaning om att lämna banan. Raus du kranken Krattler! För här ska det springas. Ett helt marathon. I tre timmar, trettiofyra minuter och trettioåtta helsköna sekunder! Halleluja!

Foto: Maria Bengtsson

3.34.38

Och det kan jag tacka mina fötter, mina ben, min stora kärlek till löpningen, min fantastiska familj som var helt suveräna supportrar längs banan, Tor på Torsgatan, alla hejarop via SMS och på FB, Bon Scott, Johnny Rotten och alla andra som bar mig fram längs Stockholms gator för. Lyfter på kepsen och tackar och bockar! Helt fantastiskt kul!

Lånat från StockholmMarathon.se

Den 2 Juni 2012 är det dags igen! Det är redan bokat.

Oaslöpning i mittens rike

En nio timmars lång flygresa med kraftig turbolens vid landning är avklarad. Så även en lång promenad på skinande marmor på världes tredje största sammanhängande taktäckta yta; Beijing Capital International Airport. Passkontroll, immigrationsstämplar, transittåg och bagageutlämning. Allting flyter på fint och då vi sitter i minibussen på väg till hotellet känner jag att detta kommer att bli en bra vecka. Utbildning av kollegor och externa konsultbolag står på programmet. En del sightseeing. Kanske lite shopping. Och så löpning! Snabbskorna är nerpackade och jag sitter och funderar på och planerar hur, var och när jag ska springa. Och vilken sorts pass. Det är ju faktiskt bara 14 dagar till dagen D. Eller kanske det borde kallas dagen M? M1 i så fall. M2 ligger längre fram. I höst. September. Men nu i maj är det M1 som står för dörren. I Stockholm. Gud vad jag längtar.

Får tag i en karta på hotellet och letar efter lämpliga platser. Valet faller i stort sett meddetsamma på parken som ligger en knapp halvmil söder om hotellet, Chao Yang park. Det blir bra. Men det får bli i morgon bitti. För nu ska det ätas Kinamat (eller kort och gott 'mat' som det väl heter här). I mängder. Och så tyckte jag mig höra någon i sällskapet yra något om pärlor. Hong Qiao Pearl Market således.

Stiger upp 07.00 på söndagen och kliver ut i ett redan för en svensk för årstiden grymt varmt och skönt väder. Shorts, T-shirt, keps, lätta skor. Tar höger längs en bred och ganska trafikerad väg. Kommer fram till korsningen (eller myllret av vägar kors och tvärs i flera plan) och undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna ta mig över till andra sidan. Hittar till slut en "kulvert" som verkar användas av cyklister och mopedister, men även av en och annan taxi. Och nu även en vinterblek, lång och lite vilsen svensk löpare.

Hittar upp ur underjorden och följer ett vattendrag österut. Möter en del hundvallande människor som verkar ha kanalbrinken som en etapp på sin standardrunda med jycken. Min uppenbarelse får en del att vakna ur sin vardagliga hundpromenadsslummer. Upp från kanalen med sikte på nästa kanal en bit söderut. Den visar sig vara torrlagt och dessutom är vägen ner till dess parallella promenadstråk avspärrad. In bland hyreshus och vidare ut på en väg som förhoppnings leder mig mot parken. Hittar en gångbro över fjärde ringvägen och därifrån är det inte långt till en av parkens östra ingångar.

Springer igenom det som verkar vara någon slags säkerthetskontrollhus och de första människor jag stöter på är ett gäng andra förmodat lokala löpare som är ute på en gemensam söndagsträning. Ni-hau, vinkevink och "big smiles". Jag skrattar för mig själv och mina kinesiska löparkollegors ärliga leenden gör mig alldeles varm inombords.

Parken visar sig vara rejält stor. Jag utforskar dock enbart en liten del idag och tänker att jag tar resten på veckans kommande pass. Innan jag lämnar den via den norra entrén hittar jag en översiktskarta som jag betraktar en stund. Ja, hit måste jag definitivt återvända.

Veckan rullar på och det tullas ordentligt på sömnkontot. Har en ovana att vakna mitt i natten och vara hur pigg som helst trots att jag gått och lagt mig "sent" (23-snåret) och vid det tillfället varit fullständigt färdig och verkligen redo för sängen. Denna ovana i kombination med mycket jobb och tidiga löppass tär på den gamle kroppen. Men den ångar på ändå. Avbetalningen kommer att göras efter hemkomst. Med ränta. Så brukar det vara.

Ytterligare två pass hinns med under min knappa vecka i världsstaden i mittens rike. Alltid på morgonen. Alltid ner till och runt i Chao Yang park. Den tredje dagen bestämmer jag mig för att ta en rejäl sväng i parken och utforska de delar som ännu inte hunnits med. Studsar för tredje gången på ett antal dagar förbi luckan vid det lilla entréhuset då ett huvud plötsligt sticks ut och ropar mig tillbaka. Det visar sig att det visst kostar 5 RMB (= 5 SEK) att bevista grönområdet. Oj fan, tänker jag och känner mig rakt igenom kriminell. Fiskar upp en femma ur den trånga shortsfickan och får en finfin biljet för besväret.

Besöket är klart värt de fem kronorna och jag springer på det ena intressanta efter det andra. OS-arenan för beachvolleyboll, fotbollsplaner, pingisbord i långa rader, utegym, sjöar, nöjesfält, kanaler, vackra broar och andra fina byggnader. Känner mig lätt och lycklig när jag yrar omkring på de välstädade vägarna och stigarna och vill knappt lämna oasen. Men frukosten lockar och skamgränsen för när man kan glida in på kontoret börjar närma sig.

Tänker under mina löpturer faktiskt inte så mycket på det som komma skall under nästa helg. Springer enbart för att det är skönt. Ibland långsamt och utforskande, ibland med lite snärt i steget och fartvind i kepsen. Rakt igenom behagligt varmt väder och livet känns enkelt. Hit vill jag igen. Helt klart. Lika klart som en blom-te-termos i en Bejingtaxis bagageutrymme.

Spontan snabbis

Med ett hårt belastat sömnkonto och alldeles för få timmar i sängen natten som gick satt jag och funderade på om jag överhuvud taget skulle ge mig på en löprunda idag. Kanske hade varit bättre att helt och hållet strunta i det och enbart fokusera på vila och sömn. Men så tänkte jag på att Ramslöken med alla säkerhet står i full blom nere i skogspartiet vid sjön. Och att ett lugnt pass med härligt sällskap oftast piggar upp mer än tröttar ut. Så jag och frun drog ut i det fina vädret med riktning Lingenäset, Lugnt, lugnt tempo. Vackra vyer. En underbar sol från en knallblå himmel. Lätta skor på fötterna och efter bara några hundra meter ett sinne lätt som en utblommad maskros.

Mina aningar besannades vad gäller ramslöken. Skogen var ett vitt hav av bollformade blommor och doften av lök låg tung då vi färdades på de supersköna stigarna. Ett par pulshöjande ryck för att få igång fruns andning lite och dessa fartökningar i kombination med att mäster Sz visst rekommenderat en kortare snabbdistans i helgen samt det blogginlägg Bureborn skrev igår tände något i mig. Då vi kommit ut ur skogspartiet vinkade jag min bättre hälft farväl och lade mig i ett 4:40-tempo med avsikt att ligga där i en halvmil.

Farten ökades något vid nästa kilometer och det var fantastisk skönt att låta benen gå. Så glad att jag verkligen gav mig ut. De fem kilometrarna klarades av och klockan stannade på 22.20. Ingen superspeed, men med tanke på omständigheterna är Benet nöjd. Och otroligt glad att han verkligen gav sig iväg.

Sömnlös temperaturtillvänjning

Om det blir varmt på årets Stockholm maraton om exakt en (1!? oj...) vecka har jag gjort vad jag kunnat för att förbereda mig genom att de senaste sex dagarna, med sammanlagt tre löptillfällen om totalt 38 kilometer, spenderat min tid i ett 25-30-gradigt Beijing. En fantastisk resa på många sätt som bjöd på mycket av det mesta. Dock inte sömn. Vilket får vågskålen innehållande dåliga uppladdningsfaktorer att tynga ner. Jetlag är något som drabbar mig i stort sett varje gång jag korsar de sex eller sju tidszonerna österut. Och det blir inte bättre med åldern vill jag lova.

Har för övrigt riktigt dålig koll hur det går för övriga i bloggosfären och facebookvärlden. Kina är väl ett av de sämre länderna att sitta i när det gäller att försöka hålla sig up-to-date genom dessa sociala media. Har en del inlägg att både läsa och skriva. Samt en massa timmars sömn att ta igen. Godnatt!

Ren magi - dag 3

Vaknar med fötterna hängandes ut över kortändan av sängen. Fötter som känns förvånansvärt pigga och inte har tillstymmelse till skavsår eller nagelont. Klockan visar på en halvtimme tidigare än igår. Något som är planerat för att kunna vara nere till frukosten redan 07.30. Är, trots den rejäla middagen kvällen innan, sjukt hungrig. Kör samma rutin som i Skanör; snabb dusch (som på detta etablisemang befinner sig i korridoren, alternativt en trappa ner bredvid bastun), påklädning och fördelning av pinaler mellan ryggsäck att transporteras medelst bil respektive av mig själv.

Ramlar ner i matsalen och hugger in. Buffén håller långt ifrån den klass som den frukost Skanör presenterade, men det är väl bara att gilla läget och äta av det som bjuds. Tycker synd om vår glutenintoleranta Vegan-Ultra-mamma som har ett riktigt magert utbud att välja bland. Märkligt att krögaren inte kunde ha tänkt till lite vad gäller att tillfredsställa alla, oavsett allergier och preferenser vad gäller animaliska produkter.

Liselott kommer ner strax efter mig och Leif och hon låter inte speciellt pigg. Rosslar som en storrökare och klagar över ont i halsen. Jag beger mig genast upp på rummet för att hämta lite specialpulver för att "bota" eller i varje fall lena just ont i halsen. Tog, för säkerhets skull och för att jag själv kände mig lite små-risig i torsdags/fredags, med mig lite kinesisk mirakel-ingefärssoppa i NesCafé-liknande form. ”Blanda ut i varmt vatten och drick!”. Liselott ser länge tveksam ut och grinar illa då häxbrygden passerar halsen. Men erkänner att det lenar. Dock är det givetvis kört för henne att springa idag. Inte en chans.

Ytterligare ett par av deltagarna bestämmer sig för att skippa Skivarp-Brösarp-etappen. Det planeras istället lite kortare (och naturskönare) löpning runt Brösarpstrakten efter det att billedes ha färdats till nästa Gästgifveri.

Själv är jag helt inriktad på att springa. Dock velar jag lite vad gäller sträckning. Vi har nämligen två olika rutter att välja på. Originalrutten som ligger i folks GPS-klockor på drygt 57k och som innehåller en 20 kilometers löpning på den smala och ganska hårt trafikerade väg 19 eller en något längre väg på cirka 64k genom klart mer omväxlande natur. En rutt som min kompis orienterar-HP fixat till oss. In i det sista ”hattar” jag fram och tillbaka vad jag egentligen vill, men bestämmer mig till slut för att köra på originalet tillsammans med Zingo, Cecila, Barbro och Therese. Maria R och Stefan ska också springa denna rutt, men i sitt eget (klart mycket högre) tempo. Leif och Håkan ger sig på alternativrutten då den ser klart mer inbjudande för de både som inte fixar allför monotont ”malande” på spikraka landvägar.

Efter lite fotografering och klargörande om vem som ska göra vad drar de tre grupperna iväg. Precis som igår så dröjer det inte länge förrän Maria R i sina FiveFingers och Stefan i sina snabbpjuck fösvinner likt två antiloper i horisonten. I min grupp lägger vi oss i ett behagligt 6:30-tempo och det känns riktigt gött att vara igång. Lite stel i höfter, knän och nacke(!?) men inte ont någonstans och inte tillstymmelse till skav. Underbart!

Springer och tänker på allt och ingenting och det är faktiskt riktigt tyst i gruppen under långa stunder. Vet inte vad de andra funderar på, men själv är jag bara upprymd och lycklig över att få vara ute i det fantastiskt vackra, om än lite kyliga och blåsiga, förstamajvädret. Så småningom kommer dock snacket igång och jag och Therese diskuterar bland annat prästyrket och om huruvida det är vanligt att präster någon gång börjar tvivla på det som de predikar varje söndag och om det sker att präster lämnar in prästrocken och säger upp sig. Eller om de, för att få lite variation i deras vardag, skjuter in egenskrivna texter vid evangelieläsningen på söndagarna.

Efter 7,5k är det kissepaus och Håkan och Leif kommer trippandes och ansluter till gruppen. Therese har precis innan stoppet börjat klaga över smärtor i hälen som strålar mot hålfoten... Ajdå. Låter i mina (icke medicinutbildade) löparöron som om det skulle kunna röra sig om ”plantar fascit”. Hon bestämmer sig för att efter pausen vika av ner mot Svarte för att där ta sig med pågatåget till Ystad och sedan vidare därfrån. Nog ett klokt val. Dumt att riskera att få långvariga men med tanke på att det ligger både göteborgsvarv och stockholmsmaror i närtid för hennes del.

Efter lite förvirring om vem som skall springa vart blir det ändå till slut som så att Leif och Håkan fortsätter på alternativrutten med avsikt att efter nån timme eller så fixa skjuts resterande väg. Jag, Zingo och mega-ultra-damerna Cecilia och Barbro kör på enligt originalkartan med första planerade stopp i Tomelilla och Therese styr som sagt kosan söderut mot Svarte.

Tempot ställs återigen in på drygt 6:30 och vi kommer efter ett litet tag till Marsvinholms slott. Fascineras över hur pass bra skick alla byggnader på slottsområdet håller. Måste kosta en halv förmögenhet att sköta om det fastighetsbeståndet. En del bilder tas innan vi fortsätter.

Det blir en hel del prat om Ultralöpning i allmänhet och vissa Ultralopp i synnerhet, bland annat de som nyligen genomförts av mina medlöpare. Får reda på att både Zingo och Barbro sprungit TEC 100 miles i Täby för tre veckor sedan, där 62-åriga Barbro till och med tagit hem ett silverbältesspänne och en femteplats med sina finfina 22.33, att Cecilia först vunnit 50-kilometersklassen i TEC och sedan, bara en vecka senare, smällt till med en femteplats på Sveriges första nationella mästerskap i 100 km. Och mitt bland dessa Ultrafenomen springer jag. Och känner mig stark. Det är en lite märklig, men sannerligen härlig känsla.

Längtan efter mat börjar bli allvarlig då trippmätaren visar 25 km. Jag tar av mig ryggsäcken i löpsteget och rotar fram en banan som jag trycker ner på tvären. Den mättar för stunden och kommer förhoppningsvis att ta mig pigg och glad hela vägen till första bästa matställe i Tomelilla. Efter en kort löpning på den väg som vi senare under dagen ska få bekanta oss mycket mer med (19) så kommer vi till "min" (Benets) stad ”Bene(t)stad”.

Ett kort fotostopp och sedan in på den vägbit som leder till mat. Är nu riktigt hungrig, vilket får mig att höja tempot, rynka pannan och böja ner huvudet. Samt utstöta en och annan svordom. ”Det var ju satan vad det ska blåsa, och hur jävla långt kan fyra kilometer vara egentligen?”

Väl inne i byn/staden hugger jag första bästa människa och ”kräver” vägbeskrivning till närmaste Pizzeria. Här ska svullas! Tjejen ser först lite chockad ut men lugnar sig när Barbro, Cecilia och Zingo, vilka alla tre har en mycket gladare uppsyn än jag, ansluter. Givetvis är den första Pizzerian stängd och jag börjar trava mot nästa då Barbro hittar ett café som håller öppet. Serverar de något ätbart!? Ja! OK, KÖR PÅ DET!

Mega-räkmacka, blåbärsmuffins, lättöl, kaffe och Finska pinnar (on the house) trycks ner i den Bengtssonska halsen och mitt humör stiger i takt med blodsockret. Vi har en riktigt trevlig lunch tillsammans på det som visst är Hasse och Tages museums-café. Personalen är hjälpsam och serviceminded även om jag tror att Barbro tyckte att det tog lite väl lång tid att slänga ihop den där Brie-smörgåsen hon beställt. Vem vet, kanske hade Barbro också lite tjall med blodsockret?

Det diskuterades ännu mera löpning vid bordet. Rune Larsson kom på tal. Och från Rune var steget inte långt till Monte Gordo. Ett ställe där de andra varit. Och Zingo, den turgubben, hade till och med lyckats knipa en gratisresa dit via en tävling på jogg. En av instruktörerna på just denna resa hade varit Evy Palm. En människa som sport-ointresserade Zingo aldrig tidigare hört talas om vilket fullständigt chockar senioren i vårt lunchsällskap. Jag ler brett, när annars så väna Barbro nästan spänner ögonen i Zingo och ger honom lite bannor för att inte ha bättre koll på våra svenska löparikoner. Haha, vilket skönt gäng vi är!

När den andra baljan kaffe är sänkt fyller vi på vätskeflaskor och CamelBaks, lämnar caféet och styr färden norrut. Vi är överens om att Tomelilla centrum var charmigt, men att det industriområde vi passerar på vår väg ut inte lika så. Då vi närmar oss väg 19 igen har vi fyra bildat två grupper. I den främre springer jag strax bakom Cecilia som håller ett precis lagom tempo. Längdskillnaden på oss är en knapp halvmeter så att ligga bakom henne är absolut ingen fara för sikten. Vi viker höger ut på riksvägen som går från Ystad till Kristianstad via bland annat Brösarp. Första mentala boj på denna oändligt trista, relativt smala och hyfsat trafikerade väg är Skåne Tranås där det finns en chokladfabrik som jag är lite sugen på att besöka. När vi väl kommer dit vill jag dock inte stanna då jag tycker att vi tuffar på alldeles förträffligt.

Efter ytterligare en bit i motvinden på väg 19 kommer ett lätt obehagligt illamående över mig. Jag rapar lite luft och det kör ordentligt i magen. Hm? Vad är det nu? Försöker tänka bort det, men det är ju inte så lätt. Funderar på om jag kanske bör stanna, men så länge det inte blir värre funkar det nog. Då stannar plötsligt Cecilia, vänder sig om och ser lite blek ut om nosen. ”Jag tror jag behöver stanna till och kanske promenera ett tag...”. Åh fasen? Mår du också lite tjyvtjockt? Jo, så är det. Ah! Räkorna? Eller äggen? Eller kanske den feta, goda majonäsen? Jag har lite Cola kvar i ryggan som jag skakar kolsyran ur och sedan delar med min medlöperska, tillika SM 5:a på 100k. Kan fortfarande inte fatta att jag springer med henne!! Vi promenerar en stund och Barbro kommer ifatt. Zingo käkar glass och är något längre bak.

En kilometer senare vänder sig Cecilia om och frågar om det funkar för mig att börja springa igen. Ja, för min del är det helt ok. Avslagen-cola-tricket fungerade alldeles förträffligt.

Nu är det bara att "mala på" som gäller. Vi pratar inte så mycket längre utan har vårt fokus på den kalla öl som väntar i baren på Brösarps Gästis. Vinden ligger nu på från norr och vi har alltså fortfarande motvind. Tempot ökas och vi springer de sista sex, sju kilometrarna i 6:00-tempo. Trafiken är konstant men det går mestadels fint eftersom vi ser den mötande trafiken och kan anpassa vår position efter denna. Det är inte mycket att spela på. Vägrenen är smal, ett par decimeter kanske, och bredvid finns det en ungefär lika bred grussträng innan diket tar vid. En liten incident får vi dock vara med om. Vid ett kort samtal oss emellan har jag tagit ett steg ut i vägbanan för att lättare höra vad Cecilia säger i den konstant susande motvinden. Ingen mötande trafik, så det är lugnt. Tills en omkörande silverfärgad BMW blåser om i drygt hundra knyck bakifrån så att det fladdrar till i vindjackan. Jädrar vad rädd jag blir och jag är övertygad om att jag kastar ur mig nåt högljutt som skulle kostat mig en 50-lapp om ungarna hört på.

Strax innan väg 19 och väg 9 möts finns det en liten genväg in till Brösarps by. En väg som inte är tillåten för bilar att ta. Men för löpare går det alldeles utmärkt. Det går rejält nerför och både jag och Cecilia känner nu att vi bara är minuter från en immande kall öl på helgens tredje Gästgifveri. Det är med glada miner och på lätta fötter vi studsar fram på Brösarps byaväg och då vi står utanför restaurangen blir det både en high-five och en stor kram. Det här gjorde vi bra. Och nu ska det firas!

Klockan är kvart i fem och vi har 5 härliga kvart att spendera på vår spontana ”after-run” i Brösarps Gästgifvarpub tillsammans med de flesta andra deltagarna. Maria R, som förmodligen redan varit i mål en timme eller två har redan lämnat då hon var tvungen att ta sig hem från eventet på söndagen. Men annars är vi alla samlade. En del har varit och sprungit på östsidan vid Brösarps backar och Haväng och det är inte utan jag tänker att det hade varit otroligt kul att få springa där också. Väg 19 har ju sina begränsningar vad gäller rofylld naturskönhet. Ett underbart kakofoni utbryter och det skrattas, skojas och återhämtas med diverse maltdrycker.

Kvällen fortsätter i samma goda stämning och det är lätt att trivas med sådana här underbara, levnadsglada och positiva människor. Middagen som serveras är i absolut toppklass och serveras i en takt som enligt mig är alldeles perfekt. Inga timmeslånga pauser mellan rätterna som i Skanör utan alldeles precis lagom.

Efter middagen är det dags att omgruppera för mer samkväm. Vi transporterar oss inte så långt, 57.7 kilometer får räcka för en dag, utan glider ner på bänkarna i puben igen. Efter en kort stund blir vi ”utkastade” från bardelen och får således ta ett skutt till andra sidan den gamla, vackra grönmålade skjutdörrsväggen. Snackar först konsultbranchen med snabbfotade Kent och hamnar senare bredvid Maria W/Mary/funrun eller vad hon egentligen kallas hemma på gatan i stan där hon bor. Jag kallar henne rätt och slätt Maria och hoppas att det är ok. Vi landar snart i riktigt intressanta och inspirerande samtal. jogg(.se), blogg, barn, jobb, drömmar och andra funderingar. Håkan fyller i och både leder vissa och kryddar andra samtal. Tiden försvinner och vattenkaraffen fylls på om och om igen...

Zingo slår sig ner och Ultrasnacket tar vid. Det Zingo inte vet om Ultraevenemang är nog inte värt att veta. Det namedroppas friskt och den ena tävlingen efter den andra kommer på tal. Jag får också frågan vid ett flertal tillfällen vilka tävlingar jag kommer att springa då jag nu förlorat Ultraoskulden och öppnat Ultradörren på vid gavel. Jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det, men känner när vi sitter där och drömmer att Swiss Alpine är något jag gärna skulle göra någon gång. Och så Jättelångt. De där hembakade kanelbullarna i arrangörerens mammas trädgård låter bara för goda för att missas.

Vi lämnar baren med ett visst sting av vemod. Är det slut nu? Blir det inte mer av allt detta fantastiska och magiska? Jodå, visst blir det väl det. Om inget annat så nästa år. Och vi har ju faktiskt en hel måltid till att se fram emot; Brösarps frukostbuffé.

Ren magi - dag 2

Telefonens alarmsignal låter inte alls lika elak som den brukar göra en vanlig vardag då den nu väcker mig och Leif i vår schyssta Skanörsvit. Märkligt det där. Att samma signal kan låta så annorlunda beroende på var och när den ljuder. Eller kanske inte? Nåväl. Snabb dusch för att snabbare kunna gnugga gruset ur ögonen. Ett par hjärtliga garv åt Leifs fyndigheter hinns med innan det är dags att skrida ner i paviljongen. Hänger utsvultna på låset tillsammans med Barbro, Cecilia, Maria R, Liselotte, Carina och Maria W och då klockan slår exakt åtta skickar vi in Leif i köket för att uppmärksamma personalen om läget. Och framför allt om tiden. Skön snubbe!

Dörren flyger upp och frukosten som möter oss kan beskrivas med ett enda ord; Fantastisk! Maria R, Håkan och Liselott vid bordet. Förväntansfulla, glada och pratsamma. Och Håkans putsade Ystadskånska och perfekta timing påminner mig väldigt mycket om Johan Glans, vilket jag delger den glade utflyttade skåningen vid mitt bord. Reaktionen vittnar om att jag inte är den förste som påpekar detta faktum.

Efter frukost blir det en halvstirrig kvart i rummet för att bestämma vad som ska med i väskan som ska transporteras med bil respektive löpar-ryggan, vilka kroppsdelar som ska smörjas in och hur mycket godis/vätska som beräknas behövas samt vilka löparkläder som ska bäras på kroppen och vilka som ner i ryggan. Planering och logistik är, som jag tidigare klargjort, inte riktigt min pryl. Men till slut känns det som att vi har hyfsat koll på läget och lämnar vårt fina rum och packar in varsin väska i Saras och Kents Mini Cooper.

Frukostvärdinnan störtar ut ur Gästgifveriet då vi precis utanför detsamma förbereder oss och våra klockor för avfärd. Hon yrar något om en oreglerad skuld för en kopp kaffe eller något ditåt. Vi betalar henne kollektivt genom att fylla hennes famn med mobiltelefoner och kameror för att föreviga hela gänget innan avfärd. En av dessa bilder hamnar också i Sydsvenskan för hela världen att beskåda. Kul! Tack för det Cecilia!

Maria R, hennes FiveFingers och snabb-Stefan tar täten och är efter bara efter en liten stund utom synhåll. Jag lägger mig ganska långt bak i ledet för att försöka att inte skymma utsikten för övriga. Något jag ändå lyckas med. Blir uppmärksammad av Therese som fyrar av en skön kommentar som tar mig tillbaka till 80-talet och dåtidens biografer med dålig lutning på golvet... :-)

Bredvid mig i bakre ledet hamnar Carina, och vi verkar ha oerhört mycket att säga varandra, som om vi var mycket goda vänner som inte träffats på ett bra tag. Efter någon kilometer känner Carina att de 50 miles hon avverkade i Täby några veckor tidigare samt all löpning från träningslägret i Italien helgen som gick gör sig påminda och hon vill sänka tempot en aning. Ingen fara för min del. Jag är en hejare på att springa soft :-)

Intressanta diskussioner och berättelser avlöser varandra och tiden fullkomligt flyger. Vi lånar toalett hos några trevliga asiater som förbereder sin restaurang för lunchservering, vi kommer ner mot stranden och det gröna gräset, den vita sanden, den blåa himlen och vårt trippande utgör en palett av livsglädje som endast löpare kan förstå. Vi målar i sinnet våra egna tavlor där vi springer genom pil-alléer, förbi pittoreska vitkalkade hus och små badhytter. Någon nyfiken hemmansägare undrar om vi är på väg mot Trelleborg. När han får reda på att slutdestinationen är Skivarp viftar han raskt iväg oss med en underförstådd uppmaning att ”skau nij enna ti Skivarp haur ni ente tijd o steå häor o tragga me maj”.

Vi har på ett naturligt sätt delats upp i fyra grupper som närmar oss Trelleborg. Jag och Carina är i grupp nummer tre och då vi kommer in i Trelleborg centrum börjar Carina telefonledes att försöka samla ihop den utspridda skocken av löpare. Det visar sig att vi är först in i centrum. Den stora gruppen hade irrat runt lite och förlängt sin rutt med någon kilometer.

Rätt som det är hamnar vi mitt i Sydkustloppet, som startat bara några minuter innan vi ankommer stan. Det visar sig också att Maria R och Stefan kommit till starten precis innan loppet skulle inledas och sprang med i loppet alla 21.1 kilometrarna. Hade de dessutom varit registrerade ger jag mig på att man hittat deras namn högt upp i resultatlistorna :-)

Själv följer vi loppet från åskådarplats utanför stadens McDonald's och Kent, som ansluter efter att ha vinkat av Maria W och Sara vid bussen tillbaka till Skanör, tyckte det var dags att mätta magen med lite ”slabbmat”. Då vi står i kön kommer resten av gänget och jag störtar ut och ropar in dem till att förstöra sina löparkroppar med lite onyttig fast-food. Alla följer lydigt med och vi ”avnjuter” lunchen ihop.

Vägen ut ur Trelleborg blir lite knölig och vi zick-zackar lite innan vi, med hjälp av karta och klockor, hittar rätt kurs och snart är vi ute på vägar som vi ska lära oss att känna igen. På var sida om dessa hittar vi åkrar, åkrar och åkrar. Och rakt framifrån en östanvind envis som synden. Då och då dyker en liten by innehållande en vitkalkad kyrka med ärgat koppartak upp. Vi fortsätter springa genom vissa, promenerar genom andra.

I Klagstorp hittar vi första affären sedan Trelleborg. Perssons livs. Dags att öka Klagstorpshandlarens dagsomsättning med ett par hundra procent. Kanske om vi varit där 20 minuter tidigare, men nu möts vi av en stängd dörr och en neslig ”Stängt”-skylt. Dessutom är två av deltagarna, Liselotte och Therese, i akut behov att lätta på trycket. Räddningen visar sig vara närmare än man vågat tro. Mittemot Perssons livs, på Nils Perssons väg, sitter två snubbar och målar staket. En fråga senare är båda toalettaspiranterna inne i huset innanför nämnda staket. Och när de kommer ut vankas det frukt! Bananer, äpplen och päron. Snacka om service! Tackar och bockar till den snälla damen i huset med det rödmålade staketet!

Vidare mot Skivarp. Återigen åkrar. landsvägar, pittoreska små hus och vind, vind, vind. Hela tiden emot.

Therese börjar bli trött och verkar även ha lite ont i magen. Gratisäpplet som spökar? Vem vet? I vilket fall finns det inte en chans att någon ska behöva promenera ensam mot målet och vår trav övergår synkroniserat i gång. Vår promenad är supertrevlig och tiden försvinner när vi passerar Skånetypiska, bildsköna hus och Therese drömmer sig bort och kan definitivt se sig själv påta i en kryddplantering i en av de charmiga trädgårdarna. Efter att vi tryckt i oss av det sista i energiväg vi hittar i våra ryggor är resten av löparna ifatt oss. Vad!? Var kommer de ifrån? De hade återigen tagit en liten extratur och inte blint ”lyssnat” till klockan. Vi hakar på och börjar springa igen. Nästa stopp Skivarp!

Jag tar täten och hoppas att jag ska kunna hjälpa de bakomvarande genom att ta det mesta av den envisa motvinden. Men den verkar inte bry sig utan besvärar alla minst lika mycket, oavsett var i gåsaledet man ligger. Cecilia går om lägger sig först och Therese släpper lite och nu har jag istället Liselotte stånkandes i hälarna. Verkar som att hon också är rätt sugen på att komma fram, och när vi ser skylten skiner vi upp och tar fram kamerorna. En sketen kilometer kvar till en sjukt efterlängtad och förhoppningsvis riktigt kall öl.

Väl framme vid Skivarps Gästgifveri firar jag, Maria R och Therese längdrekord! 53 kilometer för mig, 55 för Therese, som var med i gruppen som irrade runt i förorterna innan Trelleborg och något längre för Maria som tog en alternativ rutt i och med Sydkustloppet. I mitt fall består firandet i en Fuller’s ESB, en imperialistisk 25-centiliters restaurang-CocaCola samt en skål jordnötter. Och en otroligt trevlig stund i solen tillsammans med övriga Gästgifverilöpare. Jag mår så bra som det bara är möjligt och historierna och skratten avlöser varandra. Positivismen går nästan att ta på och hade det inte varit för den lite kyliga vinden hade jag kunnat sitta i den där trädgårdsstolen ännu.

Den efterföljande duschen är dock inte en av mitt livs skönaste. Vattnet är kallt och jag ojar mig en hel del innan jag lyckas skölja bort tillräckligt med tvål och schampo från min skakande löparkropp.

Ombyte och sedan entré i salen där kvällens trerätters serveras. Stämningen är från början uppsluppen och alla är på plats, inklusive Ultramamman själv, som tyvärr varit tvungen att fara iväg på jobb tidigare under dagen. Middagen, bestående av Sillatallrik, dansk fläskstek samt mullbärsparfait, och därtill hörande Mullbärshistoria levererad av krögaren själv, avnjuts och alla verkar trivas då det pratas och skrattas i ett konstant sorl.

Innan klockan blivit allför mycket letar jag mig upp till vårt rum bakom en av de speglade Gabondörrarna på övervåningen och kryper ner. Denna gång på vänstersidan. En present för längdrekordet från min Farstapolare. Tackar för det! Gonatt, gonatt och låtom benen få tillräcklig vila för ytterligare 57k i morgon!