Rehabtrubbel med Bubbel

En missräkning vad gäller djupvattenlöpningen på semestern. Bassängerna på området lämpar sig tyvärr icke för sådana aktiviteter. De är helt enkelt för grunda. Skit också.

Försöker simma och leka mig trött. Och styrketräna lite sporadiskt. Samt att fylla år ordentligt. Idag passeras nämligen ännu en noll-milstolpe i mitt liv. Firas just nu med bubbel som precis levererades med bud till vår lilla bungalow. Tack för det fotografen!

Allt har sin tid. I morgon fortsätter min rehab. Jag vill och jag ska kunna springa de där 42 om en månad!

Skål!

DWR

Deep water running. Ett nytt inslag i mitt löparliv.

I torsdags efter domen om ischias fallit far jag sent på kvällen iväg till affären för att göra några nödvändiga basvaruinköp. Bland rågkakor och knäckebröd sprang jag av en ren slump på stadens glada och supertrevliga badmästare. Istället för att enbart byta de vanliga artighetsfraserna passade jag på att fråga honom om möjligheten att låna wetvests i stadens badhus. Han förtäljde att det gick fint att helt kostnadsfritt låna de något till åren komna västarna. Vid frågan om det även gick bra att låna med sig västen "hem" för att användas i annat badhus blev svaret också: "Självklart. Inga problem".

Klockan 06.00 morgonen därpå stod jag därför utanför badhuset, fick syn på herr Badmästare därinne och blev insläppt för att tillsammans med honom leta upp en passande väst. Vi hittade till slut en som satt som en smäck och som var i relativt i bra skick trots dess höga ålder. "Ta du den och kör hårt. Behåll den så länge du känner att du behöver den". När man träffar människor som vår badmästare inser man att det finns gott hopp för mänskligheten.

Idag var det dags att för första gången testa djupvattenslöpning. Jag och min lånade väst gav oss i morse av till badhuset för att bekanta oss lite med varandra. Efter några tips jag läst och sett på nätet så hade jag en grovhuggen plan om vad jag skulle göra med de 35 minutrarna som jag hade till förfogande innan andra sysslor skulle få fokus.

Det kändes lite avigt till en början men efter ett tag fick jag häng på det, hittade balansen och kunde börja trycka på i klorvattnet. Det var faktiskt riktigt jobbigt och 35 minuter kändes tillräckligt för att vara första gången med wetvest och faktiskt det första passet på en hel vecka. Kände mig nästan lite vimmelkantig men väldigt nöjd då jag klev upp ur vattnet och med simskoleföräldrarnas undrande blickar i ryggen begav mig mot omklädningsrummet.

I morgon drar familjen, jag och min lånade väst söderut för att par dagars semester. De planerade morgonrundorna längs stranden får tyvärr stanna på planeringsstadiet för att inte riskera att förvärra ischias-skadan. Hoppas att det istället kan bli många trevliga DWR-pass där nere i Tyskland....

Auf wiedersehen! Bis gleich!

Ischias

Kände mig som en långsmal ryggradsförsedd amöba där jag låg på britsen och svettades i vårvärmen. En ryggrad där tredje kotan nerifrån dessutom är en aning förskjuten. Naprapat Mehlqvist ryckte och slet i mig och ett tag trodde jag att ryggen skulle gå av.

Så fick jag till slut domen. Ischias. Löpförbud ytterligare minst en vecka. Cykelförbud likaså. Djupvattenslöpning, Crosstrainer-träning och buktrycksövningar. Återbesök om en vecka. Kul. Inte.

3692

Nu börjar det verkligen kännas att det är nära. Sex veckor. Det är ju ingenting!

Cykel, snabbdistans och naprapat

Cykel, cykel på väggen där, säg vad som roligast i världen är... Är det backintervaller på en MTB? Eller ett långpass till fots? Snabbdistans? Eller vad? Inget svar. Kanske är det att gå till en naprapat? Hmmm. Får det svaret på torsdag då det är dags för ett välbehövligt besök. Måste få reda på vad som får mig att få ont i det vänstra underbenet gång på gång. Hoppas att han har några teorier.

Tills dess får jag cykla, cykla och cykla. Och springa de dagar då det känns bättre i benet. Som idag. Då kutade jag faktiskt en 5k snabbdistans på fältet. Kände mig dock fruktansvärt svag i vänsterbenet. Ingen stuns. Ingen kraft. Sjukt.

Drygt sex veckor kvar till loppet i mina drömmar. Måtte jag vara redo då.

Rullande backpass

Igår var det dags för backpass. På cykel!
- Vad menas med detta? Du skall väl inte cykla de där två varven i Stockholm den 30/5?
- Nä, men vänsterbenet har börjat j-vlas lite igen och om jag inte lyssnar och vilar lite från löpningen så kanske det inte blir någonting löpt överhuvudtaget i huvudstaden den där lördagen om 7½ vecka.
- Aha! Låter ju faktiskt ganska klokt.

Plockade ner min cykel från väggen i förrådet där den hängt sedan i höstas. Smorde kedjan, pumpade däcken, knäppte fast skorna i tramporna och drog iväg med riktning Balsberget. En färd på ungefär 20 minuter. Det var lite kallt i luften och jag kände att vinden kylde mer än jag räknat med. Hade ändå tre lager uppomkring och långa tights under cykelbyxorna. Det är svårt att klä sig för cykling.

Väl framme vid Balsberget hade jag planen klar för mig. Uppför den första branta biten mot första ”toppen”. Den biten bör ta ungefär en minut att bestiga vilket är i linje med Sz’s rekommendationer för dagens backpass. Väl uppe, vänd och rulla ner igen. Håll på så i mellan 15 och 20 minuter.

Sammanlagt blev det 8 vändor. Tiden för en bestigning låg på mellan 51 och 61 sekunder. De två sista fick jag nästan syrebrist och kände mig lite vimmelkantig då jag nådde toppen. Riktigt nöjd efter den åttonde klättringen rullade jag ner för berget och fortsatte sedan hemåt. ”Kylan” hade tilltagit och min längtan efter en varm dusch nådde nya höjder.

Sträcka till/från berget: 19
Total tid: 59

Digitalt väder

På löpturen för en vecka sedan bar jag både mössa och vantar. Långa tights och vindjacka. På gårdagens långpass sprang jag i shorts och en tunn t-shirt. 28 kilometer. I 6-minuterstempo. Svettades som en gris! Och detta på samma geografiska plats som mössturen för sju dagar sedan. Snacka om väderskiftningar.

Korna har blivit utsläppta på fältet. Vissa låg och solade, andra stod slött tuggandes och glodde på mig när jag kom joggandes längs en av grusvägarna. "Jösses! Håller han fortfarande på sådär?", frågade de sig nog.

Det börjar bli grönt i skogen. Och snart kommer vitsipporna! Våren är här nu. Halleluja.

Sträcka: 28.1
Tid: 2.47
Tempo: 5:56
Puls: 160

Pull pull pull

Kände mig som en hönsfarmare där jag for fram på fältets grusvägar igår kväll. Mantrat jag rabblade skulle lika gärna kunna komma från någon som försöker locka med sig en skock hönor på en gårdsplan någonstans i Sverige.

Jag såg en instruktionsfilm om POSE häromdagen och blev återigen sjukt inspirerad. Har ju kört lite pose-liknande löpning på sistone, men insåg då jag såg filmen att det var ett par grundläggande detaljer jag missat alternativt glömt, bland annat att hålla hög kadens samt att inte gå upp för högt på tårna. Den höga kadensen fick mig att flåsa en del då jag "pullade" fram i 5-tempo med solnedgången som kompanjon.

I tisdags var det inget pose-löpande utan mer ett stolpigt återhämtningsjoggande på stela ben beroende på söndagens snabbdistans. Det var ju tänkt att jag och Dunceor skulle köra ännu ett backpass, men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Dock joggade vi bortom S:t Hans backar och var då tvungna att bestiga "vårt" berg åtminstone en gång. Det var riktigt kul, och gick ungefär tio sekunder snabbare än senast. Mest på grund av att vi idag slapp den starka motvinden. Ljuvligt!

Det närmaste pose jag kom i tisdags var den pose som Dunceor bjöd på uppe på djävulsbacken i norra Lund... Schyssta pjuck!

Premiärtur i di röe

Premiärmil på Djurgården i Stockholm. Premiärtur för mina röda DS Racers i Björket i Kristianstad. Dock inte en hel mil, utan "enbart" åtta kilometer, vilket i och för sig inte kändes så bara. Tempot var nämligen högre än vanligt. Snabbdistanstempo. Och det är ju alltid jobbigt. Målet var att försöka hålla mig under 4.30 i kilometersnitt.

Underlaget utgjordes av blöta grusvägar med ett par korta (ca 100 meter) asfaltspartier där jag riktigt kände att jag fick något bättre fart under skorna. De åtta kilometrarna sprangs som fyra varv på en tvåkilometersslinga. Varvbanor är (åtminstone för mig) psykiskt påfrestande.

Efter 13 minuters uppvärmning i 5:40-tempo och sedan tre snabba strides bar det iväg i sommartidskymningen. Hög fokus på klockan de första 100 metrarna för att försäkra mig om att jag inte gick ut för hårt. Planen var att hitta 4.30-tempot och sedan hålla mig där i fyra varv. Efter första varvet trodde jag att det skulle bli svårt, men efter tredje var jag säker på att jag skulle lyckas.

Jag var ordentligt trött men inte helt slut när klockan pep för åttonde gången och jag stannade tvärt, började gå och upptäckte att de stackars vaderna var ordentligt slutkörda. Oj, vad stel jag var. Pust, flämt, stön och stretch och sedan hemåt på stela ben. Mycket, mycket nöjd med kvällen. Och med skorna.

Sträcka (snabbdistans): 8
Tid: 35.40
Tempo: 4:28
Puls: 185

Mösslöst kraftlös

Första rundan utan toppluva på mycket länge. Våren verkar vara här nu. Äntligen! Trots det sköna vädret kände jag mig dock tråkigt platt, matt och kraftlös. Det var väl verkligen jag som drack vatten och var chaufför igår? Jo, det har jag bestämt för mig, även om det inte kändes så.

5:30-tempo var beställt och jag trodde att jag skulle kunna riva av 8k i det tempot med vänsterhandens lillfinger, typ. Men, nej. Trögt. Och värkigt i underbenen under första halvan. Hur skall det kännas i morgon då det står 8k snabbdistans på programmet? Nåja, det ger sig väl.

Sträcka: 8
Tid: 44.08
Tempo: 5:31
Puls: 162

Extremt i St Hans backar

Idag blåser det. Ordentligt. Visserligen brukar det alltid blåsa i Lund, men detta är exceptionellt. Dock hindrade det inte mig och Dunceor att ge oss ut innan lunch med riktning St Hans backar. Det är nästan precis tre kilometer från jobbet till backområdet, vilket känns som en alldeles lagom uppvärmningssträcka. Dessutom helt i linje med vad Sz förespråkar i sitt program. Nice.

Vi var vid gott mod trots blåsten och sprang med någon slags juvenil förväntan över hur backarna skulle se ut och hur det skulle kännas att kuta upp och ner i dem.

Efter lite rekande hittade vi en backe som såg ut att vara både lång och brant nog. Löpningen skuklle få ske på det mjuka gräset då stigarna inte gick upp till topparna utan mer runt fötterna på områdets olika upphöjningar.

Första repetitionen sprangs med stor entusiasm. Dunceor tog täten och hade ett fint steg i sina ultralätta NB RC152. För min del kändes det gött att vara igång och den sköna känslan höll i sig i nästan exakt 36 sekunder. Sen passerade vi trädgränsen och den starka vinden som legat och lurat bak ett gäng buskar gjorde entré. Detta samtidigt som mjölksyran började ansamla sig i de smala benen. Detta samtidigt som jag var framme vid den brantare delen av backen. Scheisse!

Äntligen uppe efter totalt 67 sekunder. Min löparkumpan var då redan på plats på toppen. Fy fan. Det här blir jobbigt. Vi bestämde där och då att fyra repetitioner skulle bli målet för dagen. Något mindre än vad Sz förespråkar, men fullt tillräckligt för mig som kommer från, och mestadels springer i, en av Sveriges plattaste städer.

Urblåsta, bensega och glada joggade vi tillbaka till jobbet. Det här måste vi göra om. Det var ju riktigt kul!

Detaljer om passet

Kravalligt långpass i nya skor

Söndag. Långpassdag. Har sett fram emot det hela veckan. iPoden laddad med lite schysst musik och en och annan podcast. Vätskebältet laddat med både vatten och lite energigivande sliskdricka. Snickers i fickan. Lagom temp och inte mycket vind. Samt nya pjuck på fötterna. Kan ju knappt bli bättre. Kan man tycka.

Men trots de goda förutsättningarna började löpningen ofattbart trögt. Stolpigt, platt och riktigt otrevligt. Dessutom obehag i både vänster OCH höger underben. Hög puls för det låga tempot och allmänt skittrist. Inte ens de tre spanarna, Jonas Hallberg, Helena von Zweigbergk och Calle Norlén kunde få löpningen att flyta. Min veckoliga spanarstund kändes förstörd. Funderade allvarligt på att lägga av och lubba hemåt igen med svansen mellan benen.

Då spanartrion tystnat och det var dags att hitta nåt nytt att lyssna på stannade jag till, masserade vänstervaden lite grand samt rullade mig i iPodens menysystem fram till en P1 Dokumentär, "Bölden som sprack". Låter ju precis lika ballt som jag känner mig, tänkte jag och körde igång. Det visade sig handla om Kungsankravallerna i augusti -87. Eller egentligen om vad som fick det att smälla i Kungsan den där sommarveckan strax innan höstterminen skulle dra igång. En riktigt välberättad historia som på något konstigt sätt fick min löpning att börja funka. Ett "flow" infann sig och rätt som det var så kändes det som att både stelheten och stolpigheten var som bortblåsta.

Resten av passet var en ren njutning och de spenderade 2,5 timmarna kändes mer än lovligt välinvesterade.

Sträcka: 25.3
Tid: 2.29
Tempo: 5.52
Puls: 155

Fegade ur

Kalla mig "fegis". "Chicken". "Mes". Eller benämn mig "mogen". Eller kanske till och med "klok". Spelar egentligen ingen roll vilken etikett som klistras på mig. Faktum kvarstår. Jag hoppade över de planerade 800-metersintervallerna igår.

Under hela dagen hade jag velat lite fram och tillbaka angående det tänkta testpasset. Ska jag? Eller inte? Anledningen till velandet heter känningar i vänster underben. Kan inte sätta fingret på vad det är som känns. Bokstavligt talat. Hittar nämligen ingen smärtpunkt längs skenbenskanten. Det känns bara irriterat.

Kristianstads IP. En annan dag...
Bilden lånad härifrån.

Stack dock ner till idrottsplatsen efter jobbet. Var lite osäker på om jag skulle hinna med hela passet innan det blev för mörkt, men körde ändå igång med några uppvärmningsvarv. Närmare bestämt åtta stycken. Fotbollsspelarna som höll till i närheten undrade nog vad jag höll på med. Varför ligga och småputtra på bana när det finns ett schysst spår i björkskogen bara hundra meter bort?

Efter 3.2 sprungna kilometer togs beslutet. Jag bestämde mig för att strunta i de planerade "slitsamma" 800-metersloppen. Jag var helt enkelt rädd. Inte för smärtan som 800-meterslopp innebär i allmänhet, utan för att jag skulle ge mig in i något som jag sedan bittert skulle få ångra. För att jag skulle ignorera kroppens signaler, om än väldigt svaga, att det kanske inte är läge för stora påfrestningar.

Resultatet för kvällen blev att jag lämnade löparbanorna, gav mig ut i Södra Björket och avverkade en improviserad tempostege över en halvmil i fredagskvällsskymningen. Så trött fick jag bli, men på ett mer skonsamt sätt än 12 tuffa varv på bana.

Sträcka: 8.24
Tid: 42.08
Tempo: 5:06
Puls: 163/187

Kortintervaller from hell

Bloggrubriker kan ibland vara lite småknepiga att "hitta". Dock inte idag. 400-metersintervallerna höll på att fullständigt ta knäcken på mig. Sprang dem nere i björket på en bana som jag med hjälp av Polaren mätte upp till cirka 400 meter. Banan är en del av en slinga på ungefär 650 meter, vilket gav mig en gå/joggvila på 250 meter mellan loppen.

Måltid per 400-lopp: 85 sekunder, som vanligt enligt Mäster själv. Efter knappt tre kilometers uppvärmning och tre stycken hundrameters-strides störtar jag iväg på den första repetitionen.

Håller nästan på att krokna efter halva sträckan. Har jag kanske gått ut för hårt? Förmodligen. Stapplar i mål och kollar klockan: 87 sekunder. Fy fan, det här blir jobbigt. Är Mäster helt från vettet? Lunkar de 250 metrarna till starten på nästa varv. Resultatet av resterande repetitioner synes nedan. Kan berätta att det var slitigt idag. Blodsmaksslitigt.

Slutligen vill jag önska alla sextimmarslöpare LYCKA TILL i Skövde i morgon!

Hade någon i kväll frågat mig vilket jag hellre gjort; sprungit ytterligare en repetition eller sex timmar i Skövde i morgon, hade jag nog fasen valt Skövde...

Easy Piecy

Ibland kan det vara riktigt härligt att springa. Ibland kan det vara tungt och slitigt. Och ibland känns det som idag: Bara helt sanslöst fantastiskt superskönt och lätt. Bra balans, bra rytm, bra flyt. Lätt, lätt. Tripp, tripp. Lätt framåtböjd. Ren njutning.

Idag njöts det runt Pildammsparken i Malmö. Halvannan kilometers transportsträcka dit, tre varv runt parken och tillbaka. Träffade många löpande malmöbor på min 12k-runda. Och en hel del icke-löpande också. Bland annat två snubbar som uttryckte sin åsikt vad gällde mina orangea DS Trainers. "Fiula skior!". Vände mig om och gav dem fingret. Tummen. Upp. Det var en sån dag idag.

Sträcka: 12
Tid: 63
Tempo: 5:17
Puls: 162/172

Sliten

Sliten i benen. Kvällens 7.2k på Näsby Fält gick trögt. Ont i bägge underbenen, framförallt i vaderna. Garanterat snabbdistansen häromdagen som spökar. Kombinerat med att jag sprungit lite varje dag sedan dess. Nu är det ett par dagars vila som gäller. Ja, jag säger då det. Inte mycket det fina tål...

Sträcka: 7.2
Tempo: 5:17
Puls: 168

Snabbdistans värd namnet

Idag gick det undan. Tjohoo!

Efter fyra sköna asfaltskilometer i 6:30-tempo tillsammans med frun, som idag hade riktigt bra flyt i löpningen, var det dags för mig att ge mig i kast med dagens utmaning; Snabbdistans. Egentligen var det tänkt att det skulle köras backintervaller, men det är ju så fantastiskt dåligt med backar i denna stad, så jag bestämde redan i morse för att byta ut det mot en snabbdistans om sex kilometer.

Jag satte av i bra fart hemifrån med riktning Björket. En snabb titt på klockan efter 200 meter berättar för mig att det går alldeles för fort (3:40min/km). Det blir ofta så i början av snabbdistanserna. Förmodligen beror det på de "strides" jag på inrådan av Mäster Sz genomför innan jag kör igång. I dessa "strides" är det full fart mot slutet och det är precis som att kroppen med hjälp av dessa ruscher vant sig vid ett riktigt högt tempo och drar iväg som skjuten ur en kanon då passet börjar.

Jag stillar mig en aning, men ligger ändå på lite mer än vanligt. Första kilometern avverkas på 4.16. Ojdå. Ska detta verkligen hålla? Nästa kilometer, som också den springs på asfalt går ännu lite fortare, 4.11, och jag är redan trött. Kommer ner i Björket och fortsätter löpningen på de blöta gruscykelvägarna. Ett "varv" i första delen av Björket är två kilometer långt och min plan är att köra två sådana varv.

Efter första varvet där kilometertiderna ligger på 4.18 är jag rejält trött. En titt på pulsklockan talar om för mig att pulsen ligger precis strax under 200-strecket, vilket är riktigt, riktigt högt, även för mig. Jag beslutar mig för att korta snabbdelen till en halvmil. Känns onödigt att riskera något. Det är ju ändå bara träning. Femte och sista kilometern görs på 4.17,9 vilket är på tiondelen samma tid som på den fjärde. Det är ju helt sjukt. Vad är sannolikheten?

Summa summarum fem snabbkilometer i jämnt och fint tempo vilket ledde till nytt personligt på 5k. Trött i bena och lite känningar i höger hälsena. Nedvarvningen gjordes i sällskap med gamla kända Kristianstadsbor som kom förbijoggandes då jag pustandes stod och stretchade lite lätt efter halvmilstriumfen.

I morgon är det tänkt att jag och Dunceor ska lunchjogga ihop nere i Lund. Han har beställt återhämtningsjoggtempo och jag är just nu väldigt glad för det.

Sträcka (snabbdistans): 5.0
Tid: 21.22
Tempo: 4.16
Puls: 191/198

Slut på långpasstorkan

Tar en titt i träningsloggen på jogg.se och konstaterar att det inte blev ett enda långpass under februari månad. Anledningarna var flera. Bland dessa är "halsåkomman" som jag drog på mig i Kina den största. Ja, om man skall vara helt ärlig så störde faktiskt kinaresan som sådan löpningen en del. Jag skulle bland annat kört ett långpass den söndag jag for, men detta blev kraftigt avkortat.

Då jag denna avresesöndag varit ute en knapp timme och ett alltför stort antal saker som jag inte fick glömma att packa ner dykt upp i skallen, började jag känna paniken stiga och jag avbröt ganska abrupt. Egentligen helt i onödan. Jag hade lätt hunnit med både långpass och packning, men oron i kroppen tog överhanden. Och givetvis hade jag helt och hållet mig själv att skylla. Jag kunde ju faktiskt ha packat dagen innan. Men det gjorde jag alltså inte. Så till er som redan konstaterat min planeringsmiss kan jag bara säga: Ja, ni har helt rätt!

Nåväl, det var då och nu är nu. Mars månads ankomst skulle igår firas med just ett långpass. Jag skulle äntligen göra slut på torkan. Tog en titt i Mäster Szalkais 3.30-program och såg att han för denna dag förespråkar 22 kilometer. Jag tog detta som ett riktmärke, men tänkte samtidigt att det kanske räcker med 20 då jag haft ett nästan två veckor långt löpuppehåll under den gångna månaden.

Jag gav mig ut på mitt kära fält som nu nästan helt blivit kvitt vinterskruden och på vissa ställen istället stolt visade upp härligt leriga grusvägar. Det var hyfsat tungsprunget på vissa sträckor och vinden som låg emot gjorde också sitt till för att den gänglige kroppen faktiskt skulle få jobba lite. Ett ställe som jag nog aldrig tänkt på att jag känt mig trött i tidigare var höfterna. De kändes rejält stela och sömniga under min framfart på lervägarna. Jaja, de har väl också rätt att vara lite motsträviga ibland.

Efter drygt en mil på fältet kom jag ut på ett något mer lättsprunget underlag. Asfalten kändes stabil och skön under mina Adistars och jag studsade ut på Härlövsängaleden. Ganske snart bytte jag åter underlag då jag vek av leden och gav mig ut på Kanulhusspången; en trevlig träspång som ringlar sig fram genom delar av vårt fenomenala vattenrike. Löpningen började nu flyta på riktigt bra och det kändes lättare för varje steg. Ingvar och spanartrion som hållt mig sällskap ett tag tystnade till tonerna av Toots Thielemans och jag bytte till kära gamle Marley vars gungande takter fick mig på extra gott humör.

Exakt två timmar efter det att jag gett mig iväg var jag återigen hemma. Svettig, hungrig och rejält urblåst ställde jag mig på uteplatsen och körde en lätt stretch av mina, vid det laget, lagom möra löpmuskler.

Åh, kära långpass. Så oerhört skönt att ha fått spendera lite kvalitetstid med dig igen! Och detta samtidigt som Daniel Thynell fixade sin tredje seger i Vasaloppet. Lyfter på toppluvan och gratulerar!

Sträcka: 20.6
Tid: 120
Tempo: 5:50
Puls: 154

Balanslöpning

Äntligen tillbaks i spåren. Och dessutom i strålande solsken. Kineshalsen som gäckat mina löpambitioner i snart två veckor verkar nu äntligen ha gett med sig. Provade vingarna i dag under lunchen. Slängde på mig löparkläderna (bara det gav en lyckokänsla) och gav mig ut på Näsby Fält för dryga sju kilometers lätt distans i lagom komfortfart.

Den snö som kommit över min del av Sverige under min Kinavistelse verkade ha fått ge sig mot solens värmande strålar. Det var på sköna grusvägar som min löpning inleddes. Underlaget skulle dock förändras (till det sämre) allteftersom jag kom längre och längre ut på rundan. På vissa ställen var det verkligen bus-halt att ta sig fram på de dubblösa skorna jag sprang i. Och andra delar av rundan bjöd på ett halvmjukt snötäcke som satte prov på balansen i den för tillfället något löpovana kroppen.

Vrister och leder fick jobba mer än jag förväntat mig och den sedan sex månader stukade vänstran fick verkligen bekänna färg. Den höll. Och planen att springa lite lugnt höll också. Så skönt att få vara tillbaka. Hoppas nu bara inte att hals-uslingen blir arg och finner på nåt nytt jävelskap.

Sträcka: 7.5
Tempo: 5:30
Puls: 156

Kinesiska halsar och usla pass

Det harklas mycket i Kina. Djupa, ljudliga, harklingar som oftast resulterar i riktigt motbjudande spottloskor. Och detta pågår överallt; på gator och torg, på toaletter, i taxibilar. Under mina vistelser i landet har jag lite smått äcklad undrat varför detta ganska osmakliga beteende är så utbrett. Nu förstår jag.

Min senaste resa till Kina avslutades i onsdags. Det skulle ha blivit en resa där jobb skulle kombineras både med en liten semesteravstickare till Shanghai, kära återseenden samt en hel del löpning på olika platser i det gigantiska landet. Dock blir det ju som känt inte alltid riktigt som man tänkt sig.

Men det började bra. Den Airbus A330-341 som tog oss från Köpenhamn till Beijing landade på självaste Lanternfestivaldagen, första fullmånen efter det kinesiska nyåret. Detta skulle ju definitivt firas. Och detta hemma hos en av våra kinesiska kollegor. Skitkul. Jag och J tog oss dit i taxi och bevittnade på vägen dit ett artilleri av kinesiska smällare och raketer. Ett fullständigt hämningslöst skjutande som pågick i timtals under hela kvällen. Ända fram till midnatt då allting plötsligt avstannade. Då inföll nämligen skjutförbudet. Ett förbud som enligt uppgift sträcker sig ända fram till nästa nyår, då oxens år tar slut och tigerns tar vid.

Påföljande morgon gav vi oss ut på en efterlängtad löprunda på Beijings gator i Chaoyang-distriktet. Ett pass där vi bland annat försökte skaka av oss en del av den jetlag vi återigen drabbats av. Det visade sig bli en ordentlig sick-sack-löpning då trottoarerna vi flöt fram på var fullständigt överfyllda med resterna från gårdagskvällens febrila fyrverkerismällande. Extrapersonal hade kallats in för att så snabbt som möjligt sopa ihop det papper som tidigare höljt svartkrutet i de miljontals bomber som briserat under Lanternfestivalens sista timmar. Jag önskar jag hade haft kameran med mig, för denna syn var något utöver det vanliga.

Löpningen flöt på fint trots slalomspringandet och det hela utvecklades till en spontan progressiv tempolöpning över en dryg halvmil. Det hela avslutades med halvannan kilometers nedvarvning, poolbesök på hotellets gymanläggning, bastu och dusch. Därefter gled man, som en ny människa, ner i frukostmatsalen och satte i sig både bacon, omelett och bakade bönor.

Morgonen därpå bjöd också på löpning. Denna gång i sällskap med inte mindre än tre kollegor. Det visade sig nämligen att det var många som lockats av tanken att springa i Beijing då de hört mina och Js berättelser från förra trippen. Löpningen gick i ett högst moderat tempo som faktiskt var påkallat av mig. Jag ville inte busa på för hårt för att undvika att slita för mycket på kroppen och underbenen. Det skulle ju bli fler rundor i Kina. Många fler, var det tänkt.

Facit för morgon nummer två blev åtta kilometers trevlig pratfartsjogging på både gamla, kända samt även lite nya löpvägar. Kul att hitta nya leder. Kul att få känna sig lite djärv i storstadsdjungeln...

Tredje morgonen hade jag bestämt mig för att vila. De stenhårda trottoarerna hade fått mina benhinnor att vifta med viloflaggen. Löpning på hårt underlag tre dagar i rad är för tufft för dem och det är bara att lyda. Tog sovmorgon och var inte i poolen förrän klockan 07.30. So far, so good. Två hyggliga pass och ett planerat inställt dito.

Alla pass är dock inte lika lyckade. Vissa är tvärtemot behäftade med riktigt usel kvalitet. Innan vi gav oss iväg tog jag en extra titt i min resehandling, passet, för att kontrollera att det verkligen var mitt och inte någon annan familjemedlems. Jag tyckte då jag vek upp det för att beskåda min passfoto-nuna att det knakade oroväckande mycket i plasten. Jag kommer ihåg att jag tänkte: "Det låter ju som om plasten i lamineringssömmen håller på att spricka. Men så illa kan det väl ändå inte vara? Det borde ju vara tillverkat av ett högkvalitativt icke-självsprickande material. Det är ju ändå en otroligt viktig handling då man befinner sig utanför landets gränser".

Jag tänkte sedan inte speciellt mycket mer på det utan stoppade ner passet och begav mig mot Kastrups flygplats. Allt flöt på fint och passet, som kontrollerades både avigt och rätt under både ut- och inresa, verkade hålla för den relativt brutala behandling som det utsattes för. Ända tills vi kom fram till hotellet. Då orkade det inte hålla emot längre, utan sprack i sömmen där den laminerade sidan sitter vidhäftad. Det här är ju inte alls bra. Sidan satt kvar, men hängde på en mycket skör tråd. Piss!

Resultatet av denna incident blev ett besök på Svenska Ambassaden i Beijing där det införskaffades ett sött litet rosa provisoriskt pass. Utan visum! Det satt ju i originalpasset som nu inte var giltigt längre. Ajfan. Hur skall det här gå? Vad är det för kvalitetssäkring på passutfärdarmyndigheten egentligen? Sånt här skall ju inte behöva hända! Men det gör det, fick jag reda på. Alldeles för ofta. Uselt är ordet. Mycket uselt.

Fjärde morgonen i Beijing skulle det åter få springas. Nu skulle benhinnorna ha fått sin behövliga vila och ett snabbpass var på programmet. Men det blev inte så. Inte för min del i alla fall. Jag hade nämligen börjat låta som många av de kineser som jag tidigare höjt på ögonbrynen åt. Djupa harklingar, hostningar och andra obehagliga ljud. Allt för att bli kvitt den påtagliga mängd grönfärgad materia som parkerat sig i halsen min. Mycket otrevligt vill jag lova. Dessutom med en medföljande smärta på vänstra halssidan ända upp i örat. Det kändes inte alls bra. När jag satt ombytt och klar på sängkanten på torsdagsmorgonen och kikade på pulsklockan, såg jag att pulsen låg ungefär 30 slag högre än normalt. Ajdå. Det fanns inget annat att göra än att meddela resten av löpargruppen att "den långe fegar ur". Ytterst irriterande. På många sätt.

Min "kineshals" har tvingat mig att hålla mig borta från löpningen sedan denna torsdagsmorgon. Således blev det inga löpande besök i Olympiska parken, inget löpande på kinesiska muren, inget långpass bland skyskraporna i Shanghais finanskvarter. Slemmet fick mig alltså på fall och jag kämpar ännu mot det. Jag känner dock att jag har segervittring nu. Låtom oss hoppas att jag har rätt. Löpabstinensen börjar nämligen bli högst påtaglig.