Löpskräck

Ibland är man rädd. Rädd för att springa. Rädd för att det som man fortfarande hoppas blott är ett dumt påhitt eller kvarlevorna av en svunnen, elak mardröm verkligen skall finnas där och påminna om min kropps emellanåt väldigt fragila natur.

Jag är inne i en sådan period nu. Jag vill helst bara blunda riktigt hårt och hoppas att det jag har känt de senaste gångerna jag varit ute (vilket känns som om det vore en evighet sedan nu) bara är ren och skär inbillning. Att mina hälsenor alls inte knorrar, knastrar och gnäller utan är lika tysta, snälla och glada som de alltid varit. Samtidigt som jag blundar gör jag excentriska tåhävningar. Bara för att, om det nu verkligen skulle vara illa ställt med hälsenorna, ställa allting tillrätta igen. Innan det märks, liksom.

I morgon är det lunchlöpning på jobbet på schemat. Som vanligt en tisdag. Jag kommer inte att vara med. Vågar inte.

Ont om vår

Det gör ont när det närmar sig vår. Hävdar Karin Boye. Och jag. Tydligen. För tredje året i rad lyckas jag nämligen tajma soliga vårvinterdagar med en ny begynnande löparskada.

2008 var det benhinnorna. I fjol ryggen. Och nu är det fotleden och/eller hälsenan. Har mumlat lite om det på jobbet och fick då höra orden "inflammerade slemsäckar". Kan det vara de som blivit överansträngda och spökar? Har letat from Voltarensalvan från det privata löparapotekets gömmor och börjat smörja in fotleden morgon, middag, kväll.

Kommer att skippa lunchlöpningen idag. Bland annat på inrådan av min gode vän Dunceor. Detta trots att jag ännu en tisdag packat ryggsäcken full med löparprylar och transporterat densamma 80 km i sydvästlig riktning.

Jag hoppas att detta enbart är en liten skitskada som går över av sig själv efter nån vecka eller så. Jag får väl istället för att springa på land i det fantastiska vädret bege mig till bassängen och ta upp lite wetvest-löpning igen, även om jag finner den sysslan hiskeligt tålamodsprövande. Körde faktiskt ett pass på 75 minuter i söndags. Är grymt imponerad att jag stod ut så pass länge.

Dags att smörja foten igen. Gör det någon nytta tro?

Försteklickare

Gick i skola idag. Första dagen. Åtminstone på väldigt länge.

Var ute på en morgonjogg och fick efter fyra kilometer en plötslig längtan att påbörja skolgång. I mäster Sz's löpskola. Gjorde därför halt och försökte sedan komma ihåg några bra skolämnen. Började med hälkick vilket kändes ganska naturligt. Den övningen fanns ju med redan i barnsben då det spelades fotboll ute på gröningarna runt uppväxtvillan. Sedan ett eget påhitt, skridskosteget med hopp. Ja, vetefan var jag fick den övningen ifrån, men den kändes ganska rolig och antagligen gladde jag bilisterna som gled förbi ute på Härlövsängaleden också. Sista övningen blev en annan klassiker; hög skipping. 2x30 meter på varje övning och min morgonrunda kunde sedan få fortsätta.

Det här skall göras fler gånger. Minst en gång i veckan. Och tills nästa tillfälle ska jag passa på och spana in mäster själv på marathon.se's webb-tv.

Trösklar vidare

Har råkat på en hel del blogginlägg och forumtrådar på sistone om laktat, löpband, 4-minutersintervaller, blodprov, mmol/l, tröskelfart, tröskelpuls och tröskelpass. Jag finner laktat-, puls- och tröskeldiskussioner spännande och noterar noggrannt vad olika bloggare och forumbesökare har fått för resultat på sina respektive laktattester.

Själv har jag ännu inte blivit färdig att ta ett ovan nämnt test. Och jag kan därför ibland känna mig som en något "oseriös" löpare. Va? Haru ingen koll på din tröskelpuls? Hur ska du kunna göra en vettig tid på maran i år? Hmmmm...

I en tråd på jogg.se finns att läsa om en hel drös med löpare som varit och laktattestat sig på en klinik i Göteborgstrakten. Kul läsning. Men, en sak fick mig att reagera. Negativt. Dessa personer fick nämligen tipset av testutföraren att skippa alla "mellanpulspass" och koncentrera sig enbart på tröskelpass samt riktigt långa, lugna långpass. Mellanpulspassen ansågs nämligen inte tillföra någonting direkt till träningen och klassades således som ett rent tidsslöseri.

Jaha? Så, mina lätta och medelhårda distanslöpningar som jag trösk(l)ar på med är helt meningslösa? Och enda sättet att verkligen förbättra sig är att ligga precis på mjölksyratröskeln och gnata på under alla veckans pass som inte klassas som långpass. Vad betyder då detta för mig som inte har ett fint provresultat utskrivet? Är jag körd nu?

Äh, jag tycker Szalkais program verkar fan så mycket vettigare. Det handlar, tycker jag, som så mycket annat här i livet, om balans. Min kropp skulle aldrig palla flera tunga intervallpass i veckan. Den hade gett upp efter bara ett kort tag, det är jag nästan säker på.

Och vad gäller tröskelpuls tror jag faktiskt att man kommer långt genom att lyssna på sin kropp då man tuggar på i intervallrepetitionerna. Kommer illamåendet och stumheten, sakta ner, men ligg ändå på och håll dig liksom på "gränsen". Det borde väl vara tillräckligt noggrannt för en "seriös" motionär som jag själv. Eller?

---

Update 2010-03-05: Sprang förresten ett (försök till ett) så kallat tröskelpass igår kväll. Grisjobbigt. Och säkert väldigt nyttigt.

Det som göms i snö

...kommer som bekant upp i tö. Så även hundbajs. Dock verkar det som att hundägare glömmer, eller kanske låtsas glömma, detta faktum varenda vinter.

Dagens supersköna långpass på diverse cykelleder runt Kristianstad var full av bevis på nyss nämnda sanning. Tappade räkningen vid 30 stinkande högar. Blörk. Skärpning!

Bussiga äventyrsdrömmar

Måndag. Ny vecka. Sitter på en gul buss. Igen. Torkar nästan ut på grund av den torra och överdrivna kupévärmen. Tittar ut över ett vitt, snöigt Skåne. Är glad att jag slipper framföra fordonet själv. Ägnar tiden åt att med lätt slutna ögon lyssna på sportradion och samtidigt kontemplera om framtida äventyr.

Äventyren som svischar runt i skallen är somriga och löprelaterade. Det som framträder tydligast ur löpdrömmarna är en tredagars skånsk kust-till-kustlöpning mol allena. Skulle det funka? Rent praktiskt? Logistiskt? Löpmässigt? Hur mycket tål kroppen till sommaren?`40k om dagen?

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag att åtminstone försöka och efter en stund är tankarna nästan verkliga och jag tycker mig kunna känna doften av tallskog, nyklippt gräs, kor och dess fekalier samt havstång i Hanöbukten.

Bestämmer för att ta tag i detta och inte bara låta det bli drömmar orsakade av vinterleda och en alldeles för varm bussresa. Nästa steg blir att spendera ett par timmar tillsammans med Google Earth och Google Maps för att hitta en bra rutt. Och sedan fundera över alla praktikaliteter.

Bussen rullar vidare längs E22. Snart dags för "min" hållplats. Sverige har under resans gång lyckats besegra Finland med 3-0 i sista gruppspelsmatchen i OS i Vancouver. Och jag har fått ett nytt litet projekt att pula med. Ibland går 82 minuter riktigt fort.

Pulspass

Just som man trodde att vintern började gå mot sitt slut och att man snart kanske till och med skulle börja få skönja lite grönska på fältet så vräker det ner ännu en omgång med snö. Natten mellan fredagen och lördagen kom det en icke försumbar mängd frusen nederbörd. Gårdagen ägnades till stor del åt snöskottning och idag var det dags för veckans långpass. Bestämde mig för att testa att springa på fältet även om jag fruktade att det skulle vara riktigt tungsprunget.

Det visar sig att jag har rätt. Börjar ana oråd redan efter en halv kilometer då den första grusvägen visar sig vara täckt av en ansenlig mängd, i stort sett orörd snö. Så fortsätter det i många kilometer och i drivorna kan snödjupet uppgå till ett par, tre decimeter. Jag pulsar fram i en stil som säkert ser fantastiskt rolig ut. Försöker hålla balansen genom att använda armarna likt en lindansare. I vetskapen om att det som inte dödar härdar kämpar jag på och försöker även att tycka att det är kul. Men det är svårt idag. Det är inte alls roligt. Mest irriterande.

Rätt som det är finner jag dock att en del av vägen har blåsts fri från snö av vindarna som brukar ligga på från nordväst. Underbart att få springa utan att behöva sjunka ner i djup snö för varje taget steg. På andra partier har några bilförare dragit fram med sina åk vilket lämnat trevliga hårt packade hjulspår att springa i.

Partiet genom skogen som brukar vara en ren fröjd ägnade jag idag åt att försöka pricka de skidspår som någon lämnat efter sig efter en runda på längdlaggen. Med facit i hand hade längdåkning nog varit ett smartare val av fysisk exercis idag. Om jag haft några vill säga.

Efter drygt tio kilometer på fältet springer jag förbi hemmet. Stannar till, kränger av mig broddarna, slänger in dem på den nyskottade uppfarten och ger mig iväg mot den halvblottade asfalten på Hjärtebackes väg. Otroligt passande namn på en väg så här på självaste Valentindagen.

Påbörjar en ny del av passet som nu mestadels ska springas på cykelstigar runt om hemmastaden. Benen känns tröttare än vanligt efter en mils joggande, men det är i varje fall skönt att kunna trippa på i någotsånär normal löpstil. Jag finner asfalt på största delen av andra halvan och kilometerna rullar på. 22k känns dock långt idag och jag hamnar i någon slags långpassleda. Låt detta pass vara över snart. Låt mig få komma hem till värme, mat och en uppfriskande dusch... Till slut står jag så utanför dörren. Plockar upp broddarna som ligger slarvigt slängda på markstenen, öppnar dörren och kliver över tröskeln. En titt på min Polar visar att längden blev nästan på pricken som planerat; 22,1k.

Är nu nyduschad, ombytt, nykammad och energipåfylld och kan så här i backspegeln ändå konstatera att det var ett rätt gött pass. Trots, eller kanske på grund av, tröttheten som nu kommer över mig samt en liten obehaglig känning i höger hälsena.

Slutligen vill jag bara säga:
Happy Valentine's och stora vinterkramar till er alla!

Cykelstigsasfaltspoesi

Jag kan se det! Det svarta tjärbaserade löparguldet. Det ligger där framför mig likt långa slingrande, svarta ormar. Helt fritt från vitt pulver och brunaktigt slask och genomskinliga, förrädiska fläckar.

I ren extas far jag fram på dessa välskrapade cykelleder i ett för mig rasande tempo. Trots att vinden ligger på snett framifrån så hamnar jag på ett tempo som ligger högre än mitt måltempo för tävlingsmilen, 4:30. Målet är att hålla snabbtempo hela vägen runt. Cirka åtta kilometer. Efter att ha avverkat halva börjar jag känna mig osäker om jag ska orka och börja leka med tankar om att fega ur vid sju. Det är ju ändå något av en "vilovecka", med bara tre pass och färre antal kilometer.

Jag forcerar den enda stigningen på varvet, cykelbron över järnvägen vid Allös fjärrvärmeverk, i ett tempo som får mjölksyran att börja bubbla ordentligt. Vägen nerför rullar jag och använder tiden att försöka återhämta mig. En knapp kilometer kvar till åtta och jag har alltså bestämt mig att följa den ursprungliga planen. Går i mål precis innan gamla vakten på P6-regementet, numera huvudöppningen in till högskolans Campus.

Stretch av de något trötta vaderna och sedan en två kilometers nedvarvningsjogg innan jag var hemma. Kunde då konstatera att det idag verkligen handlade om snabbdistans. Ett snittempo på 4:23 inklusive den inledande kilometern som gick i 5-tempo som lite forcerad uppvärmning.

Det skall kanske dock tilläggas att klockan efter veckans batteri- och elektronikbyte är helt okalibrerad varför det möjligtvis kan slå på någon procent hit eller dit. Spelar mindre roll. Jag sprang, jag såg asfalten och jag segrade över mina trötta negativa tankar. Ett lunchpass i hemstaden att minnas.

Monokromt pass

Som i en svart/vit verklighet pulsar jag fram. Underlaget är knöligt, stegen oftast korta. Balansen sätts på prov och armarna får agera balansstång på min färd på oplogade, ibland nästa orörda vintervägar. Men det är ljust.

Vitt, vitt och vitt. Trots att himlen är grå och träden svarta. Ljust är också mitt sinne vilket får mig att trippa lätt trots att det kanske borde kännas tungt och besvärligt. Broddarna gör sitt jobb och jag känner mig trygg under alla de nitton kilometer jag färdas ute på fältet.

En dag som denna gör det faktiskt inget att våren känns avlägsen.

Principruck

Vad ska detta betyda? Lunchlöpning en torsdag? Men herregud! Det är väl ändå att rucka lite väl mycket på principerna. Va?

Och fartlek på löpband!? Är hela världen upp och ner? Vad hände med den man som påstod att löpband enbart är ämnat att användas av folk som bor norr om polcirkeln? Att vi andra gott kan ta och springa ute i den reella världen.

För... är löpband på riktigt egentligen? Man kommer ju liksom ingenstans. Visst, trött blir man ju, men ändå? Är det verkligen på riktigt?

Tretton grader

Klockan är nitton. Jag har precis stigit in över tröskeln till mitt ljuva hem där jag välkomnas av familjen. Snoret rinner och rimfrosten i skägget börjar tina i stugvärmen. Det är kallt ute. Riktigt kallt. Tretton grader för att var exakt. Cykelturen som tog mig från tågstationen kylde ner mig ordentligt.

Det står fartlek på schemat om jag tittar i mäster Szalkais 3.30-program. Och jag känner mig helt slut. Färdig. Redo för sänggång efter ännu en lång dag med jobb och långpendling. Och så är det kallt. Förbannat kallt.

Jag känner att motivationen har precis fått sig en knäck... En tretton grader kall sådan.

Snö, snö, snö

...och jag som bara vill ha tö, tö, tö.

I natt kom ytterligare en omgång vita kristaller genom luften och lade sig som ännu en stor och fluffig vit filt tvärs över det skånska landskapet. Det räcker nu. Tycker jag.

Visst, det är kul för barnen och för dem som gillar att ta sig en tur på längdlaggen. Speciellt kul för de skåningar som bokat startplats i Sälen om några veckor. Nu slipper de rulla omkring på grusiga cykelstigar, utan kan istället glida fram på det vita täcket vilket måste vara inspirerande.

Men jag är inte skidåkare. Inte skridskoåkare heller för den delen. Jag är löpare. Bosatt i Skåne. Och här nere ska det inte vara snö på marken i mer än högst två dagar per år. Möjligtvis åtta; julafton och dagarna under sportlovsveckan.

En titt i dagens tidning berättar för mig att det heller inte kommer att bli töväder inom det närmaste. Tvärtom ska temperaturerna återigen dyka under nästa vecka. Huga.

Det här vädret får mig dessutom att känna mig som världens lögnhals. Mina brittiska kollegor som flyttade till Sverige (och Skåne) i våras frågade mig i höstas om det kom att bli kallt och snöigt här under vintern. Nej, nej, nej, det behöver ni inte oroa er över. Här nere ligger snön aldrig kvar längre än en dag eller två. Max.

Jo, tjena!

Bokslut 2009

Så har ännu ett år passerat. Det 40:e i ordningen för min del.

Trots att jag i mitt liv oftast brukar fokusera på vad som ligger framför mig, och vad jag sysslar med just nu, så är det kanske på sin plats att här och nu göra en löprelaterad tillbakablick på året som gått.

Vinterträning, Kinaresor, morgonlöpningar i Beijing, S:t Hans backar, Pose Running, ischiasbesvär, naprapatbesök, djupvattenlöpning, buktrycksövningar, bålträning, stretching, ångest.

Som ett test för ryggen och som en liten uppvärmning inför det som komma skulle sprang jag i mitten av maj Göteborgsvarvet.

Två veckor senare var det dags för årets stora mål; Marathon! I Stockholm. Ett event jag verkligen sett fram emot och haft fokus på. Ja, faktiskt ända sedan den första marathonfesten på Stora Essingen, hade jag visualiserat min marathonmålgång på Stockholm Stadion. Och strax efter klockan 18 den 30:e Maj fick jag uppleva den fantastiska känsla som bara kan infinna sig då man har genomfört ett fullt marathon. Ett ögonblick jag förhoppningsvis aldrig kommer att glömma.

Ont i en sena under foten ett antal veckor efter maran, följt av en helt fantastisk sommar med mycket skön löpning, bland annat på Gotland och ute på Rinkaby skjutfält vid Åhusstranden.

Därefter lunchlöpningar, kvalitetskvällspass och några sköna höstlångpass. Ett löprecept som jag höll mig till fram till ett spontant och riktigt roligt halvmarathon i lilla Bromölla i början av November. Ett lopp som sprangs i ett slags lugnt och harmoniskt glädjerus i den ganska bistra höstluften.

Sedan ännu fler lunchlöpningar med mer och mer folk i följet, ytterligare mysiga höstjoggrundor på Fältet och så Finjasjön runt. I slutet av året påbörjade jag dessutom något som jag länge vetat kommer att vara bra för mig och min löpning, men som "skrämt" mig under många år; Gymträning. Min bror lyckades dock dra med mig till ett gym och gav mig en introduktion i styrkemaskinernas, skivstängernas och hantlarnas värld. Lite skrämmande, lite surrealistiskt, men faktiskt ganska kul.

Löpåret 2009 avslutades med ett helt magiskt pass en solig nyårsaftonsdag i tiogradig kyla på en snötäckt strand i Skummeslöv. Så otroligt vackert och så otroligt skönt.

Då jag denna årets sista dag avverkat tio kilometers löpande med ett stort leende på de kalla läpparna visade trippmätaren för året 1442,5 km. På land. Inte så pjåkigt. Detta år hoppas jag dock att det kommer att springas mer än så. Mycket mer.

God fortsättning!

1049

Ett-noll-fyra-nio. Mitt nummer i det kommande Midnattsloppet i Stockholm den 14:e Augusti. Skojskoj! Och det roligaste av allt; frun skall också springa! Med sin Knivstabaserade bror som närmsta konkurrent! Skall bli hur kul som helst! Synes i Stockholmsnatten!

Knäppt knä

Jullov! Äntligen!

Tid att vara. Tillgänglig, avslappnad, fokuserad. Tid att träna. I dagsljus. Närsomhelst, varsomhelt. Jo, tjena. Är det inte det ena så är det det andra, som pessimisten säger.

Löpningen har rullat på fint under hösten som gått. Många härliga långlöpningar, en del kvalitetspass, en rolig tävling mitt i alltihopa och trevliga lunchpass på tisdagarna. Det har för det mesta känts bra. Känt mig lätt i kroppen, löpsprallig i benen. Halvmaran i Bromölla gav en indikation om att jag med höstens löpkontinuitet var på rätt spår och inspirationen var efter detta verkligen på topp. Det har helt enkelt nästan gått lite för bra för att man har skolat kunna vara helt tillfreds. För skadan som garanterat legat och lurat runt hörnet och bara inväntat rätt tillfälle skulle väl snart visa sitt fula tryne.

Jag kände det första gången vid Finjasjön runt. Efter 15 löpta kilometer högg det liksom till i vänster knäveck och blev till nån slags låsning som ledde till en smärtkännning som vandrade från senan i knävecket runt till framsidan av knäet. Jag var tvungen att försöka sträcka ut benet ordentligt i farten för att det skulle släppa. Och släppte gjorde det. Ganska omgående också. Vilket ledde till att jag inte tog det på riktigt allvar. Högst tillfälligt och säkerligen helt ofarligt.

Men, så hände det igen, och igen. Och ytterligare ett par gånger. På långpasset för en dryg vecka sedan var jag tvungen att stanna till vid inte mindre än tre tillfällen för att stretcha bort smärtorna i den bakre, yttre senan i vänster knäveck. Efter det passet dröjde sig någon slags ostadighet kvar i knäet och vid långsam böjning av detsamma ståendes på vänsterfoten uppkommer numera en smärta ackompanjerad av en rejäl försvagning vid en speciell vinkel; någonstans mellan 150 och 160 grader.

Vet faktiskt inte alls vad det kan röra sig om. Har hållt mig (någotsånär) borta från löpningen sedan lunchpasset för en vecka sedan (förutom lite transportlöpning till och från gymet i lördags) och känner mig just nu som en icke-löpare, vilket är en högst otrevlig känsla. Får se om jag tar mig ut och provar lyckan på de vita vintervägarna i morgon. Jag hoppas att de skumma känningarna enbart är ett dåligt skämt från löpgudarna. Om inte kan jag ju alltid önska mig ett nytt knä av tomten. Eller i varje fall ett besök hos en sjukgymnast/naprapat.

God Jul på er!

En snabbis mitt på ljusa dan

Det är inte ofta det händer så här års. Att man får chansen att köra ett snabbdistanspass med solen som enda belysning, alltså. Men idag har jag tagit semester, och kunde således även unna mig att efter lunch dra runt på Näsby Fält i de röda favoritskorna.

Tanken var att köra ett medelhårt pass, en mil i 5:00 - 5:15-tempo, men efter första kilometern kände jag att jag ville springa fortare än så. Höll mig runt 4:30 och trampade på ute på grusvägarna och på de något leriga stigarna i skogspartierna. Det var härligt. Frihetskänslan överväldigande. Åtta kilometer senare stannade jag och pustade ut för att sedan jogga hemåt i maklig fart de sista två.

Smidde planer som handlade om att efter nyår gå ner i arbetstid till 80% och spendera fredagarna hemma. Fick nämligen ett brev från Försäkringskassan häromveckan med information och uppmaning om att utnyttja resterande föräldradagar då yngsta dottern fyller åtta år till sommaren vilket innebär att outnyttjade dagar då går förlorade.

Att vara ledig varje fredag skulle innebära att mina träningsveckor skulle kunna se ut som följer:

Lunchpass på tisdagar (8-9k lätt distanspass), styrketräning tisdag kväll. Kvalitetspass på onsdag kväll och dagsljuspass på fredagar (halv- eller heltuffa pass beroende på vecka). Styrketräning på lördagförmiddagarna (löpning till och från gymet) samt långpass på söndagar. Det låter ju faktiskt som en riktigt schysst plan! Eller hur?

Sisten runt är en skit

Söndag. Långpassdag. En runda runt Finjasjön har diskuterats ett tag med löpande kollegor på jobbet. Igår var det dags. Såg fram emot en skön runda på knappa två mil i härligt väder.

Sju personer sammanstrålade utanför metropolen Hässleholm och gav sig iväg runt sjön. I ett "rasande" tempo! Åtminstone för mig. Blev inget vanligt långpass för den långe. Snarare ett ganska tufft tempolopp. I 18,5k. Varav hälften på halvt vattenfyllda småstigar. Kul att få leka med de snabbfotade emellanåt! Mör i benen idag.... :-)

Fobi

Många människor här i världen går omkring och bär på olika slags fobier. En del blir skräckslagna vid åsynen av läskiga småkryp, typ spindlar. Eller ringlande reptiler. Eller av höga höjder, djupt vatten eller små, små bakterier. Vissa här i bloggsfären är också paniskt rädda för klordoftande, ekande simhallar...

Själv har jag en ganska stark fobi mot att vistas runt ljudet av slamrande vikter och frustande, svettiga muskelberg. En klassisk gymfobi alltså. Vilket kanske kan förklara mina spensliga armar och mitt blygsamma bröstomfång.

Idag gick jag dock en tuff mental match och klev rakt ut i den skrämmande världen en bra bit utanför min komfortzon. Min bror, som efter många års uppehåll, är tillbaka i styrketräningskretsar tog nämligen med mig till en av dessa ångestskapande lokaler. Huga, Många skumma maskiner som ska förstås och bemästras, Sannerligen en lite märklig upplevelse.

Jag vet att jag måste bli starkare i bålen för att hålla ischiasen stången för att kunna fortsätta springa så mycket som jag önskar. Och hemmaträning på bollen funkar inte riktigt av olika anledningar. Min ambition är att träna två gånger i veckan framöver och fokusera på att stärka bålen. Första steget är nu att bestämma mig för vilket gym jag ska gynna. Kan nog tyvärr ta sin lilla tid om jag känner mig själv rätt.

Ja jösses. Giv mig styrka!

Stark och svag

Just idag e jag stark, just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag e jag stark, just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
O de e skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer

Kentas skönt skrovliga alkisstämma fyller mitt huvud med dessa ord och de passar så oerhört bra. Senaste tiden på jobbet har för mig varit en psykisk påfrestning utöver det vanliga och den mentala formkurvan har haft en berg-och-dal-bane-profil med mestadels nerförsbackar. Men just idag mår jag bra. Just idag känner jag mig stark. Och det är så skönt att den känslan äntligen är tillbaka.

Dock känns kroppen tung då jag trippar fram på stadens gator i ett hastigt påkommet Maffelikt pass i den, om det inte varit för de skattefinansierade gatlyktornas sken, becksvarta novemberkvällen. I ett makligt långpasstempo färdas jag framåt och andas in den femgradiga friska höstluften. Benen är lite stela och stumma och jag kan inte riktigt förstå varför. Är det månne en höstförkylning på gång? Eller vill kroppen kanske ha en vilovecka av andra anledningar? Vet inte riktigt, men jag ska fråga så fort den har vaknat.

7,67k
46min54sek
145bpm

1.40.25 i Bromölla

Ja, det var som f-n som prosten sa. Det trodde jag knappt själv.

Vaknade med en ganska avig inställning till tävlingslöpning. Varför tävla i löpning? Och varför idag? Hade ju varit så mycket skönare att ta en 21k-runda i lugnt och skönt långpasstempo istället för att fara iväg och springa sig skittrött på en trekantig en-mils-varvs-bana i och utanför lilla Bromölla på gränsen till Blekinge.

Nåja, frukost intogs, en flaska Carboloader blandades, en väska packades. Fotografen kom och hämtade upp ett par timmar innan start och vi gav oss av mot metropolen i nordöst. Mycket funderingar kring klädsel ventilerades under den halva timme vi färdades. Skulle det räcka med en långärmad T-shirt, eller borde man kanske ha en vindjacka också? Alltid svårt det där. Hur mycket man ska bylta på sig alltså. Vill ju inte bli för varm, men vill samtidigt inte springa och frysa.

Då vi hämtat ut våra nummerlappar och godispåsar, kommer kollega M och hon har som vanligt goda klädråd. Långärmad underställströja och funktions-tshirt ovanpå. Långa tights. Och en keps. Perfekt! Sprang även på kollega C som slutligen bestämt sig för att ställa upp. Kul!

11.00 small det i startpistolen. Maran var igång. En kvart senare small det igen. Och nu var det vi halvmarelöpare som släpptes iväg. Lite småtrångt den första biten trots att vi nog inte var fler än 70-80 personer som skulle ta oss runt de två 10.5 kilometersvarven. Min plan för denna tävling har hela tiden varit att försöka hålla 5-tempo rakt igenom. Tempot som jag nu föll in i var något snabbare och jag lät mig fortsätta i denna lite snabbare fart än vad jag från början tänkt.

Kilomterarna rullade på och jag kände mi ganska stark. Musiken som strömmade ut från iPoden rakt in i huvudet hjälpte till att hålla humöret uppe och energin flödande. Energidepåerna fylldes också på genom att familjen tagit sig till Bromölla och stod och hejade längs den annars extremt ödsliga banan. Ett "Heja Pappa" i kör gör säkert en minut eller två på en halvmara. Det är jag övertygad om.

Vid varvningen kände jag mig fortfarande stark. Riktigt stark, faktiskt. Ett par löpare som låg precis framför mig stannade vid vätskekontrollen och avnjöt vätskan i lugn och ro, men att stanna var inget som jag överhuvud taget funderade på. Jag ville fortsätta löpa. Löpa och njuta av flytet, farten och det sköna höstvädret.

Jag drog upp tempot en aning och gav mig ut mot den elfte kilometermarkeringen. Jag plockade den ena platsen efter den andra och fick in ett riktigt skönt flow längs de smala asfaltsvägarna. Fick ytterligare en energiinjektion i form av hejarop från de mina och nu började jag snart fatta att jag skulle göra en tid som vida skulle överträffa mina förväntningar. En fantastisk känsla som jag kommer att ta med mig långt in i den stundande mörka, kalla vintern.

Då jag korsade mållinjen och sträckte armarna i vädret efter en timme, fyrtio minuter och tjugofem sekunders springande blev jag gratulerad av både familjen och även av kollega M som korsat den där vita linjen nästan precis fem minuter tidigare, Hon är oerhört stark. Tre minuter senare kommer kollega C. Härligt jobbat! Något senare kommer fotografen, som gjort en heroisk insats i sin allra första löpning längre än femton kilometer. Hela gänget samlat och glädjen var stor.

Tack Ryssbergets IK för ett riktigt trevligt arrangemang. Tack familjen för ett finfint stöd längs banan. Och tack löpningen för att du lät mig hitta dig den där vårdagen för drygt tre år sedan. Låt oss alltid finnas där för varandra!

Resultatlista