torsdag 24 januari 2008

Den som söker han finner...

...men inte riktigt alltid.


Sjukgymnasten som jag idag förärade med ett tidigt besök klämde och tryckte, drog och slet i mitt vänstra ben så att jag var rädd att något vitalt skulle gå itu eller till och med gå av. Nja, riktigt så farligt var det kanske inte, men en rejäl omgång fick mitt underben i varje fall.


Efter att i ungefär en kvart ha försökt hitta någon speciell punkt som skulle få mig att hoppa högt av smärta, utan att lyckas, så kliade han sig lite i huvet och tyckte att det var lite märkligt. Han som över telefon i stort sett var övertygad om att detta var en klassisk benhinneinflammation, kände sig nu lite nedslagen över att inte ha en diagnos helt klart för sig.


Nu skall det tilläggas att mitt tillstånd är ungefär 1000% bättre än vad det var i måndags, så det kanske förklarar en del, men jag är fortfarande stel i vaden och styrkan är rejält försvagad. När jag står på vänster ben och sedan böjer knäleden sakta så att vaden får ta mer och mer av vikten, så kommer jag till en punkt där vadmuskeln inte längre orkar hålla uppe min kropp utan "kollapsar" så att jag är tvungen att ta hjälp av högran för att inte falla ihop.


Åter till sjukgymnastens funderingar. En sak som han funderade över var om det möjligtvis kunde röra sig om en propp i benet. VA? PROPP? Han sa att det var ett långskott, men eftersom han inte fick mig att skrika då han klämde på mig, så ville han i alla fall ta sig en ordentlig funderare så att inte lämnade tanken helt därhän utan att hitta motbevis. Han ringde upp en läkare i huset och förklarade situationen, hur benet såg ut, att det varken var eller hade varit rött eller svullet, osv. Läkaren tyckte att långskottet var på alltför långt avstånd och avfärdade dessa misstankar. Puh! Dock fick jag lova sjukgymnasten att:


  • Avhålla mig från löpningen i minst en vecka (simning och cykling perfekta alternativ)
  • Fortsätta knapra Voltaren T
  • Stretcha regelbundet
  • Återkomma per telefon i början av nästa vecka och berätta hur det känns i benet
  • Söka direkt igen om det skulle bli värre

Yes sir! Det skall bli. Han bad mig också sluta halta och börja gå som folk igen :-)

10 kommentarer:

Anonym sa...

Det var ju både bra och dåligt. Bra för att det inte var benhinneinflammation då det brukar vara väldigt lång rehab på det. Men dåligt för att du inte fick några raka svar på hur du ska fixa det. Även rådet att fortsätta knappra piller utan ha svar tycker jag är oroväckande.

Jag tycker fortfarande att det låter lite som de problemen jag har haft. Jag får ont på insidan av underbenet och det känns som "benet" är svagt. Jag har fått detta i omgångar och varje gång så har jag vilat och köra tåhävningar/balansplatta och då har det gått bort. Jag har aldrig riktigt kommit underfund med vad det faktiskt har varit.
Lycka til och hoppas det blir bättre!

Benet sa...

Dunceor: Givetvis är det någon slags överansträngning av muskeln som kommit krypande och förvärrats för varje löppass, men jag håller med om att det hade varit "trevligt" att få ett svar i stil med: "Du har drabbats av en klassisk 'muscalis forsvagus' som många löpare får. Det skall du behandla så här:" och sedan ett program hur man rehabiliterar på bästa sätt.

Men, så blev det alltså inte.

Jag tänker en del på det där med propp. Bara namnet skrämmer mig. Är det så farligt att springa? Huga!

Jag är glad att det inte var en seg benhinneinflammation. Jag är glad att det idag känns bättre. Jag är glad att jag inte trasat sönder nåt i benet.

Och jag hoppas att jag är tillbaka i spåren (och Sz's 3:30-program) i en icke alltför avlägsen framtid.

Anonym sa...

Nej, blodpropp i benet får man av att sitta still för mycket och för länge.

Du springer för långt och för ofta och för fort för tidigt.

Det benen säger till dig är det du ska ta till dig snarare än tränings-schemat eller sjukgymnast.

Benet sa...

Hz: :-)
Du är en klok man. Jag lovar att lyssna mer på min kropp och mindre på min iver / Sz's program.

Det är inte alltid lätt att vara en skånsk hialös löpförälskad newbie.

Anonym sa...

vilket jä*la skit!

Benet sa...

Masse, ja det är skit med skador. Men jag är som sagt glad att det börjar kännas bättre och på ett sätt är jag lugnad efter att ha varit hos sjukgymnasten, även om ordet propp fortfarande ringer i öronen...

Nix sa...

Skräp!
Men jag säger som vanligt: gör inte samma misstag som jag gjorde ifjol.
Jag jobbar bland annat med riskanalyser och har myntat uttrycket: "bara för att du har bråttom över vägen försvinner inte bilarna när du blundar och går"

I det här fallet kanske man kan säga "bara för att du vill träna enligt 3:30-programmet är det inte säkert att du får det för kroppen".

Det är roligare att springa på 3:45 än att bryta efter 13 km...

Benet sa...

Nix, dina råd är så kloka. Speciellt när du ger dem till andra och inte till dig själv ;-) Skämt åsido, jag håller helt med dig. Dumt att "pressa" sig för hårt i början av löp"karriären", men du vet ju hur det är. Så länge kroppen verkar må bra och verkar klara träningsmängden så kör man ju på... Tills nånting händer.

Jag har fått mig en ordentlig tankeställare och skall nu fundera över hur jag ska anpassa "mitt" träningsprogram för att det skall passa mig och min kropp bättre.

Anonym sa...

Ja, visst är det trist med skador! Men du tycks ialla fall ha koll och fart på dina alternativa träningsformer. Låter som du har roligt också. Säger fröken Bureborn som mest följer din (och många andras) löparäventyr i det tysta. Men någon gång ska man ju ta bladet från munnen :-). Eller kanske snarare sätta fingrarna på tangenterna.
Den där smärtan på insidan av underbenet känner jag igen. Har precis börjat känna av något liknande själv, om än inte lika svårt. Inget linkande och inga "kollapsande" vader. Så nu funderar jag på om jag bara sjåpar mig, eller om jag borde lyssna på kroppen och ta det lugnt med upptrappningen i träningen. Kanske hitta nåt alternativ till löpningen. Och då är det inspirerande att läsa om andra som gjort just det, och faktiskt tycker att det är rätt OK. Tack!

Benet sa...

Bureborn,
Ja, det man lärt sig (igen!) den senaste veckan är att lyssna på kroppen. Visst kan man få småkänningar i knän, höfter, vader, etc och det får man väl acceptera och stå ut med. Men om det börjar göra riktigt ont, så gör man bäst i att ta en liten time-out och pyssla med lite alternativ icke-belastande träning ett tag.

Kul att du trätt fram ur "kommentarstystnaden" förresten :-)