Växlande stressfraktur

Gav mig ikväll ut på en social cykeltur. Fotografen, jag själv och mr R avrundade firandet av mina döttrars födelsedagar med att ge oss iväg på våra MTBs för att leka av oss lite uppe på Balsberget. Vi förenade helt enkelt nytta med nöje. Först jordgubbstårta, sedan hard core MTB-körning. Plus minus noll. Perfekt!

För att vi inte skulle irra bort oss i skogen bestämde vi oss väl uppe på påfartsvägens högsta punkt att köra samma runda som jag tagit de senaste gångerna jag varit där. Det sista som sades innan vi gav oss iväg var: Får någon problem, skrik!

Det dröjde ungefär två minuter tills jag hörde mitt namn ropas ut i skogen. Jag vände och rullade tillbaka nerför den nyss bestigna steniga stigen. Väl nere ser jag mr R med en cykelkedja i handen. Vid närmare besiktning upptäcker jag att hela bakväxeln har knäckts rakt av. Ett utmatttningsbrott. En stressfraktur. Det är alltså inte bara långlöpare som drabbas av denna åkomma. Bevisligen även gamla MTB-cyklar.

Ett telefonsamtal till mrs R och sedan mot bilparkeringen. När mr R blivit upplockad fortsatte jag och fotografen att utforska kullen. Nästa anhalt: utsiktsplatsen. En rejäl körning uppför tog oss till en helt sagolik utsikt. Det är något alldeles otroligt vad vackert det är. Man är så lyckligt lottad!

Fotografen plåtad av mig med en Sony Ericsson W890i

Hemfärden inleddes med en hiskelig fartupplevelse nerför berget. Jag kunde inte rå för att släppa på lite extra och känna fartvinden susa i öronen och låta det killa rejält i maggropen. Det är som att bli barn på nytt.

Sträcka: 25 km (enligt fotografens cykeldator)

Tänk vad mycket som hinns med...

...under sju kilometers löpning. De förvuxna rädisorna och den gamla utplockade spenaten dras upp, resten av landet rensas på ogräs och lukas. Ny spenat sås och hela landet vattnas. Allt detta samtidigt som den långe lubbar omkring på fältet.

Joggen var nykommen och behaglig. Lugnt tempo. Skönt väder. Skogen hade bytt kostym och var nu klädd i vita hundkex. Ramslöken var borta. Något hög puls för det lugna tempot. Kanske inte så konstigt när man tänker efter, eller? Jag får ju ingen som helst kontinuitet i löpningen pga av den satans benhinneinflammationen som inte vill ge sig. Den var närvarande idag också. Dock inte så pass att det störde alltför mycket, men jag vet att det kommer att kännas i morgon.

Nåja, trädgårdslandet blev åtminstone lukat och ny spenat sådd.

Sträcka: 7 km
Tempo: 5:30
Puls: 163

Överhopp på Balsberget

Tog min nya cykel på en ny tur igår. Målet var en något längre busrunda på Balsberget, minst en halvtimme på själv berget. Sagt och gjort. Efter avnjuten Spenat-middag gjord på egenodlad spenat(!) for jag iväg på hojen. Möttes av ett sagolikt väder. Lätt bris, strålande sol från en ljusblå himmel. Lite svalt i luften, friskt och härligt.

19 minuter efter jag lämnat hemmet var jag framme vid foten av kullen och klättringen tog sin början. Drygt fem minuter senare var jag uppe på toppen med tungan släpande i marken. Den stigningen är (fortfarande) sjukt jobbig.

Jag tog sedan och utforskade för mig nya delar av området på och kring Balsberget. Vägarna tog mig genom granskogar och kalhyggen och ett tag visste jag inte riktigt var jag befann mig. Jag bestämde mig för att vända och fara tillbaka mot toppen. Jag saktade ner och skulle göra en U-sväng på den relativt smala grusvägen. För ett ögonblick tappade jag lite av balansen och reaktionsmässigt ville jag sträcka ut ett av benen för att återfå den tappade balansen. Ojfan, jag sitter ju fast. Pang. Där låg jag och såg dum ut... Upp igen och tillbaka mot toppen. På vägen dig lyckas jag även med att "tappa" framskärmen. Rätt som det var kom den farande mot huvudet. Det visade sig att fästet inte tålde de grenar och stenar och annat som följer med däcket upp och slår i skärmen. Det blir nog till att köra utan framskärm, alternativt ett stänkskydd under ramen istället.

Som väntat så började växlarna krångla lite efter en del tuffa buskörningar i skogen. Det blev en hel del kugg-överhopp i uppförsbackarna vilket var sanslöst irriterande. Inte nog med att jag var trött som en lase, jag var samtidigt tvungen att vara beredd på att rätt som det var, så släppte kedjan från kuggarna och tramporna gjorde ett halvt frivarv. Arrghh! Men jag var som sagt beredd på det. Då jag hämtade hojen var det nämligen det sista grabbarna på DeGaVi sa till mig. "Kom hit då du varit ute och kört ett par rundor så skall vi justera växlar och annat till dig". Det har jag gjort idag. Hoppas att växlarna skall kännas perfekta tills nästa gång jag skall ge mig ut. Mest troligt redan i morgon.

Det är farligt roligt att köra MTB.

Tid: 76 min
Puls: 150/186

Skitskoj med ny hoj

Äntligen har jag fått tummarna loss att göra det som jag pratat om en längre tid, nämligen köpa mig en ny cykel. Det blev en mountainbike nere hos grabbarna på DeGaVi som bygger ihop cykeln helt efter kundens behov. Ramen, Caprine, importerar de från Ungern, växlar och bromsar och dylikt är på min cykel Shimano Deore.

När jag hämtade ut den kände jag mig som 11, 12 år igen och fick flashbacks från det tillfälle då jag skulle få min allra första splitternya cykel. Den gången en vit 6-växlad DBS med "bockastyre". Idag som sagt en "egenkomponerad" MTB. Jag passade också på att köpa riktiga cykelskor för att få ut så mycket som möjligt av träningen som kommer att utföras på/med cykeln.

Efter middagen kunde jag inte hålla mig längre utan var tvungen att svida om till cykelutstyrsel och ge mig ut med riktning Balsberget. Så gött att få svettas lite igen. Det var faktiskt ett tag sedan. Och så ofattbart kul att fara omkring uppe på berget. Upp och ner, hit och dit. Helt ensam så när som på en grävling som kom lufsandes mot mig då jag gled fram på ett av de flackare och lugnare partierna. Som tur var lufsade han/hon tillbaka samma väg som den kom. Pust. Hade den attackerat hade det kanske inte varit så mycket kvar av vänsterbenet att röntga på onsdag. De kan visst vara hyfsat aggresiva de där rackarna.

En helt suverän kväll med min nya träningspolare. Cykeln och jag skall förhoppningsvis komma bra överens och ha riktigt kul tillsammans i sommar och höst mellan löprundorna.

Tid: 56 minuter
Puls: 160/185

Ödets löprelaterade nycker

Ponera att du är en man som föddes ungefär samtidigt som Armstrong & co landade på månen. Föreställ dig vidare att du började löpträna så smått för ungefär två år sedan. Då skulle följande historia kanske kunna vara din.

Du bor i en mindre stad i södra Sverige där du förlägger majoriteten av dina löpturer. För drygt ett år sedan börjar du även blogga om dina träningstillfällen och löprundor. Du springer, svettas och bloggar utan att ha några direkta läsare. Detta pågår ett tag, tills du en dag vid ett "google moment" hittar några intressanta löprelaterade fakta i en annan blog. En blog som berättar ungefär samma historia som din egen. Det handlar om att ta tag i sitt liv, om att hitta löpningen, om att förälska sig i den.

Denna blog länkar till andra liknande bloggar. Du börjar intresserat att läsa om hur andra löpare kämpar på runt om i landet, mestadels i och kring huvudstaden. Du börjar kommentera andras inlägg. Du ställer lite frågor, peppar de som känner sig nere och ger till lite hurrarop när du tycker att någon sagt eller gjort nåt som var lite extra värt att uppmärksamma. Du får i och med detta beteende fler läsare till din egen blog. Fler som kommenterar, stöttar och ger dig nya insikter i löparvärlden.

En dag läser du ett annorlunda inlägg på en av de bloggar du följer. Inlägget är ingen vanlig löptursredogörelse, utan i själva verket en inbjudan. En inbjudan till en fest. En post-marathon-fest. Du som inte tänkt att springa det omnämnda marathon anser trots detta att en sådan inbjudan kan man inte tacka nej till, så du bestämmer dig för att tacka "ja" och bokar omgående tågbiljetter till storstaden.

Väl på festen, ungefär tre månader senare, träffar du en hel del, genom de olika bloggarna, välbekanta signaturer. Känslan är till en början högst virtuell, men efter hand börjar du få ihop stora delar av det ganska stora löpbloggpusslet. Du upptäcker också att det även glider omkring en del icke-bloggande individer på festen. De flesta av dessa visar sig tillhöra en södermalmsk löparklubb. Du stiftar nya bekantskaper och finner att dessa "linneaner", som du tycker dig höra att de själva kallar sig, också är mycket trevliga människor.

Strax innan du måste bege dig inåt stan för att hinna med sista tåget mot studentstaden i nordväst språkas du vid med två av dessa "linneaner". Helsköna typer. En visar sig vara bror med en av bloggarna och en visar sig vara ett kvinnligt löpfenomen som trots sin väldigt korta löpkarriär sopat marathonbanan med festens övriga deltagare. "Brodern" frågar om du inte skulle vara intresserad av att börja träna med deras klubb. Du tackar för erbjudandet men avböjer samtidigt artigt med den enkla förklaringen att det skulle vara alldeles för tidsödande och kostsamt att ta sig de 110 milen tur och retur för varje träningspass. Du försöker alltså dig på att vara lite rolig. Du vet inte om det riktigt lyckas.

Dagen efter den sannerligen trevliga festen far du medelst tåg mot hemstaden. Tåget får problem med bromsarna och blir rejält försenat. Du känner dig ordentligt stressad eftersom du har ett relativt tight schema framför dig. Du skall ju hem, packa om din väska, försöka sova ett par timmar och sedan sätta dig på ett nytt tåg som skall ta dig till en Gästgifvaregård i nordvästra Skåne där det skall ges en ledarskapsutbildning på vilken du är en av deltagarna.

Sista biten till gården åks i Taxi. Taxin stannar på den singelförsedda gårdsplanen. Chauffören stiger ut, överräcker din nyss ompackade väska, får betalt och säger adjö. Du stiger in i den dörr där det står "Reception" skrivet på en skylt ovanför. Du tar sikte mot receptionsdisken och möts på vägen dit av ett ansikte. Ett mycket bekant ansikte. Men, det kan det väl ändå inte vara?

Du fångar blicken och får fram nånting i stil med: Ursäkta, men är inte du den linneanska "brodern"? Svaret blir "jo". Det följs sedan upp med en motfråga: Var inte du på en post-marathonfest för ungefär 36 timmar sedan? Jo, säger du. Du känner dig fullständigt förbryllad, men förmår dig ändå att ställa ytterligare en fråga: Skall du gå ledarskaputbildning? Javisst, får du till svar.

Du inser hur förbannat liten världen är. Och du skakar på huvudet ditt gång på gång på gång och skrattar åt ödets löprelaterade nycker. Du spenderar sedan dagarna fyra med denne linnean och har det ytterst trivsamt. Du bestämmer dig under dessa dagar för att skriva ett inlägg om det hela. Och i det inlägget så vill du tacka för det trevliga sällskapet på utbildningen och för de eminenta rehabtipsen. Så det gör du nu.

Tack, tack! Och skål.

SM 2008 genom en betraktares kameraöga

Allan vid 9k

Efter en hektisk utbildningsvecka på ett Gästgifveri i nordvästra Skåne med inslag av ödets fullständigt osannolika löprelaterade nycker har jag nu äntligen fått möjlighet att flytta bilderna från kameran till iMacen till ett Picasa web gallery. Enjoy!

Karin vid 30k

Niklas vid 30k

Hjältar och Hjältinnor

I en trädgård på Stora Essingen kan man se dem. Hjältarna. Och hjältinnorna. Och jag befinner mig mitt ibland dem. Klädda i svarta tröjor med blått tryck som informerar betraktaren om bragden de nyss utfört stapplar de omkring och utsöndrar någon slags trött och sliten men fullständigt magisk energi.

Vissa av dem lägger sig på en dagen till ära mitt på gräset ditställd massagebänk där de avnjuter en uppmjukande benmuskelknådning. Andra syns plaskande i en på släp monterad badtunna med vatten uppeldat till 45 grader. De mumsar Snickers och smågodis, dricker kolhydratsrika maltdrycker. En grill tänds och det grillas mängder med kött, korv, och halloumi. Pastasallader och såser sätts fram. Det äts. Njuts. Mellan tuggorna och klunkarna diskuteras det krampkänningar, bensmärtor, kilometertider, värme, leda, positiva och negativa splits, officiella placeringar, framgångar och besvikelser.

Jag lyssnar, frågar, fascineras, uppryms, imponeras och inspireras. Jag bestämmer mig där och då. Nästa år skall jag också stappla omkring som en hjälte. Nästa år skall jag också ta mig an Stockholm Marathon.

Det är något magiskt med Marathon

Lördagen gick i Marathon-magins tecken. Landade i "stan" strax innan 12. Direkt på stationen började de första marathontecknena visa sig. Löpare som anlände från när och fjärran. Ombytta. Fokuserade. Kanske lite nervösa?

Hann med att både shoppa en del och käka lunch innan jag och min kära hustru begav oss från city ner mot Slussen. Stannade utanför Tullhus 2 där vi hade bra koll på löparna som kom uppifrån Kungsträdgården längs Skeppsbron.

Alltid lika fascinerande att se tätklungan susa förbi i ett ofattbart 3-minuterstempo. Hur gör de? Minst lika fascinerande att sedan se motionärerna streta på längs den 42 kilometer långa asfaltsbanan. Där vi stod såg vi löparna passera två gånger, dels vid 9, dels vid 30 kilometer. Det var lite andra ansiktsutrryck som mötte oss då löparna passerade på andra varvet. Många såg rejält trötta ut. Vissa gick, vissa stannade för att stretcha. Andra tuffade på i ett betydligt makligare tempo än då de passerade vid 9. Men det fanns undantag. Karin var ett sådant. Negativ split. 3.30.35.

Det är imponerande. Men, bara att fullfölja är imponerande. 42 k är långt. 42 k i pressande värme kan nog kännas oändligt långt. Marathon är långt. Coolt.

Höga varvtal på jobbet

Idrottsföreningen på jobbet anordnade igår en löptävling där det gällde för varje sektion att samla så många varv som möjligt under en timmes tid. Ett varv var 1600 meter långt i kuperad terräng i ett av stadens motionsspår. Det var faktiskt en hel del av de anställda som ställde upp. Själv tyckte jag att det var ett ypperligt tillfälle att få komma ut och rasta benen igen och kolla statusen. Tejp på, löparkläder på, löparglasögon (som gav upphov till en del spydiga kommentarer) på och så iväg.

Jag slog följe med Göteborgsvarvskollegan M. Jag såg det, av någon anledning, som min plikt att hålla koll på henne så att hon inte tog ut sig för mycket. Hon ska ju springa 42k i Stockholm på lördag! Första varvet gick alldeles för fort för hennes tänkta lätta distanslöpning. Andra varvet likaså. Men sen kom vi in i ett riktigt skönt 5:30-snacktempo som vi höll i de resterande tre varven. Mycket marathonsnack blev det. Hon verkar hur lugn som helst inför det som komma skall. Däremot var hon lite orolig för sin bror som också ska springa och som för någon dag sedan stukade foten rejält. Det är mycket som man får passa sig för inför en mara. Jag tänker onekligen på proffsen som verkligen måste hålla sig hela och friska inför stora evenemang. Det kan inte alltid vara lätt...

Nåja, efter fem varv fick alltså M strikta order om att stanna. Då hade hon gjort sina åtta kilometer som Mäster Sz förespråkar i sitt 3.30-program. Hon var (så klart) helt med på noterna och utförde förbudsordern utan protester... Passet var ju avklarat enligt plan! Jag tog dock ett varv till och av någon anledning (försök till att visa på nån sorts manlighet/allmänt spring i benen?...) så drog jag upp tempot rejält och sprang det sista kuperade varvet i 4:20-tempo. Fasen vad trött jag blev.

Det kändes också rejält mycket mer i vänster underben då jag tryckte på. Jag blev lite orolig att jag tagit i för mycket, men idag känns det relativt bra. Det bästa hade nog ändå varit att antingen som M lagt av efter fem varv, alternativt sprungit ytterligare ett men då i samma behagliga 5:30-tempo. Skit samma, gjort är gjort och det känns som sagt ganska ok.

Undrar förresten om vår sektion vann den här varvskampen...

På cykel till Mor...

...med krampande bror.

Mors dag skulle idag firas i föräldrarnas sommarstuga på Skånes östkust. Jag passade på att cykla dit (drygt 20k) och fick sällskap av bror som tyckte att 'biking' i det sköna vädret var en alldeles förträfflig idé. Körde ett par sköna intervaller med högt tempo under den annars mycket pratfartsbehagliga turen.

Efter ungefär halva sträckan fick bror kramp. I ryggen. På högra sidan i (förmodligen) den breda ryggmuskeln. Krampen gjorde att höger lunga påverkades så pass att han fick svårt att andas. Stackars grabb. Många stopp med alla möjliga stretchövningar blev det. Krampen släppte inte förrän vi kom fram och han fått på lite go "Hot and Cold"-linement och bedrivit ytterligare lite ryggstretch. Skumt värre.

Mor blev dock firad till slut och maten vi bjöds på var utomordentligt utsökt.

Tid (inklusive alla stopp): 1 tim 16 min
Puls: 118/177

Tid för röntgen

Onsdagen den 11:e Juni är det dags att röntga den knorrande vänstra nedre extremiteten. Det skall bli enormt spännande att se om det kommer att synas nåt på plåtarna. En pusselbit i mysteriet om den gnällande skånken skall läggas. Förhoppningsvis för det oss ett steg närmare lösningen...

Skymningslek

Första löppasset sedan 21:an i Göteborg. Både jag och mina ben var riktigt löpsugna. Vi satt och studsade i soffan tillsammans med barnen tittandes på Jerry Seinfelds Bee Movie som vi hyrt fredagen till ära. Dock fick man inte höra Jerrys lite nasala röst, eftersom det ännu inte är gångbart här hemma att se de sköna animerade rullarna på originalspråk. Jag har försökt att få barnen att uppskatta det, men utan framgång. Det ska vara på svenska! Jo, givetvis både förstår och respekterar jag det. Tänk att vara tvungen att se Djungelboken på originalspråk då det begav sig! Då hade man ju missat Beppe Wolgers fantastiska Baloo-tolkning...

När filmen var slut studsade jag och mina ivriga ben ut på en runda. Jag hade tejpat mitt vänsterben under filmens gång och kände mig riktigt redo. Trots att klockan visade 21.30 var det både ljust och skönt ljummet i luften. Tanken med kvällens runda var att få lufta mig, känna mig lite för och improvisera mig fram i drygt en halvmil. Jag lämnade foot-poden hemma för att inte stirra mig blind på tempot, utan köra helt på känsla idag. Lite stolpigt till en början. Hugg i vänster underben är ju nuförtiden någonting som jag upplever vid varje runda, och igår var inget undantag. Jag har nästan glömt hur det känns att springa utan att det gör ont i vänstran... Som tur är släpper det lite då jag blir varm. Det hela utvecklade sig till en improviserad och rolig fartlek.

Mina tankar under rundan gick framförallt till alla er som skall springa Stockholm Marathon om en vecka. Det hade ju varit riktigt häftigt att få vara med, men samtidigt är det skönt att jag inte ska det, eftersom det varit så struligt med löpträningen i vår. Jag ser dock fram emot att få komma upp till Stockholm den siste Maj för att få känna på Marathon-atmosfären i staden.

Tid: 31 min 47 sek
Sträcka: Drygt 6 km
Puls: 160

Återhämtning runt sjön

Tillbaks på hojen. Tillbaks runt Råbelövssjön. En återhämtningsrunda för att få bort lite slagg ur benen. Jag har varit rejält stel i benen sedan spektaklet i Göteborg, speciellt i vaderna. Igår fick jag en lite lättare massage av massör Anders och sedan fick benen värma sig lite i hemmabadkaret på inrådan av honom. Det var faktiskt första gången jag badade i vårt badkar sedan vi flyttade in för snart tre år sen. Huh.. skumt. Fast inte igår. Skum alltså. Och inga levande ljus heller. Bara jag, mina trötta ben och mina tankar.

Och idag var det alltså dags för lite fysisk aktivitet igen. Valet föll på cykling. Jag skall ta det lite lugnt med löpningen nu ett tag för att låta vänstran vila och få chansen att repa sig ytterligare. Den har varit riktigt öm sedan i lördags.

Ett tag tänkte jag fara upp till Balsberget och busa omkring lite på bergets (kullens) skogsvägar, men då jag kom till vägskälet ungefär 400 meter innan kullens fot, så valde jag faktiskt vägen som leder runt sjön istället. En återhämtningsrunda med lite lagom låg puls är nog det vettigare alternativet för dagen. Sagt och gjort. Runt Råbelövssjön medsols i behagligt tempo på de fina grusvägarna. Fantastiskt vackert när allt är så där knallgrönt. Men på något sätt kändes det lite mer rock'n'roll att fara runt här mitt i vintern. Märkligt. Eller?

Tid: 68 min
Puls: 147/165

Bilder från Varvet

Jag och J har precis sprungit över bro nr 1, Älvsborgsbron.

Lite jobbigt var det emellanåt...

Göteborg

Hur lång tid tar det egentligen att springa ett halvmarathon?

Klockan ringde 05.40 igår morse. Det duschades, kokades gröt, breddes mackor som dels åts, dels lindades in i plastfolie. De inlindade varianterna packades ner i ryggsäcken tillsammans med de sista detaljerna. 06.30 cyklades det till stationen där tåget som skulle ta mig till jobbstaden stod och väntade. Väl framme i jobbstaden promenerades det till den plats där bussen till Göteborg skulle hämta upp oss. 07.40 satte vi oss i bussen. Min kollega (M) som tipsat mig om bussen anslöt och vi packade in våra prylar och oss själva och for iväg. Ett antal uppsamlingsstopp senare styrdes kosan mot Göteborg och Slottsskogsvallen.

Väl framme blev det först blandning av Carboloader med Electrolyt och sedan SM i orientering. Var är vi, vart ska vi? Nummerlappsuthämtning, startfålleuppletning, ombytesplatsidentifiering osv.

Det faktum att det var kallt i vinden men varmt i solen fick mig att tveka hur jag skulle vara klädd. Shorts eller långa tights? Kompressionsstrumpor eller ej? Kollegan M bestämde åt mig. Kör i shorts och t-shirt! Och kompressionsstrumpor om det känns bra. Jag följe hennes uppmaning och tänkte sen inte mer på det.

En malande oro för mitt vänsterben ville inte släppa. Kommer det att hålla? Jag vågade knappt provspringa med rädsla för att få det besked jag absolut inte ville ha. Men jag tog till slut ett varv på grusplanen där bussen stod parkerad. Ajaj! Det känns inte alls bra. Fan, fan, fan! Det här funkar inte. En stor klump i magen. Du fokuserar för mycket på det onda, hördes från kollegan. Jo, det är sant. Men det KÄNNS JU INTE BRA! Fram med tejp och sax. Omtejpning. Stramare denna gången. Så där. Nu får det bli som det blir.

Kissnödig efter all vätska. Kanske också "nr 2"-nödig, eller? Gigantiska köer till alla 100-tals bajamajor. Det får vara som det vill med den saken, för i de här köerna ställer jag mig inte! Då missar jag ju starten. Vill det sig riktigt illa får jag väl göra en Paula Radcliffe...

Nåja, snart dags för start. Bort mot startgrupp 6 tillsammans med 3000 andra. Sjukt mycket folk, ju. Frös som fasen i den kalla vinden och sökte så mycket sol jag kunde hitta. Inte ett dugg nervös nu. Chit-chattade med M och annat folk som stod runt omkring och tiden gick riktigt fort. Plötsligt börjar myrkolonin röra sig sakta framåt och det var bara att hänga på. S.A.T.S-tjejerna på podiet drog igång nån slags uppvärmingsshow och sedan släpptes vi iväg. Vi synes, sa M som bestämt sig för att "ta det lugnt" eftersom hon skall springa SM om fjorton dar. Hennes plan var att landa på en tid runt 1.53. Jepp, det gör vi, svarade jag. Hon drog sig mot höger, jag låg kvar i vänsterkanten och bara hängde med horden utan att ha något egentligt val vad gäller varken spår eller tempo.

Det kändes lite som att jag sprang i en bubbla trots alla människor omkring mig. Lite surrealistiskt, faktiskt. En sväng i Slottsskogen och sedan ut på gatorna. Benet knorrade för varje steg jag tog de första kilometrarna. Jag försökte landa på lite olika sätt med foten för att hitta ett sätt som gjorde mindre ont. Kom på att om jag inte landar så mycket på utsidan som jag brukar, utan mer mitt på foten, så känns det bättre. Rätt som det var passerade vi 3k-skylten och då hade vi varit ute i drygt en kvart. En kvart som gått flygande fort. Jag hade inte detaljstuderat kartan och hade ärligt talat väldig dålig koll på sträckningen. Det enda jag visste var att vi efter ca en halvmil skulle komma till första bron. Var det Älvsborgsbron eller Götaälvbron? Kan aldrig komma ihåg vilken som är vilken och det är ju skit samma. De skall ju passeras bägge två.

Väl uppe på bro nummer ett känner jag någon som knackar mig i ryggen. Va nu då? Är det någon som tycker jag är i vägen? Jag är väl inte mer i vägen än någon annan! Jag vänder mig om halvt förvånad, halvt förbannad. Och upptäcker att det är en annan kollega (J) som kommit ikapp och råkade på mig bland de 3000 andra i startgruppen. Tjena, tjena! Vi snackade hela vägen upp över bron. Folk tittade lite konstigt på oss. J verkade full av energi (som vanligt) och passade på att spexa med fotograferna som påpassligt stod och förevigade oss löpare som vek av från bron ut på Hisingen.

Väl nere från bron piper J iväg och det blir en lucka mellan oss. Jag tänker inte så mycket på det utan fortsätter i mitt eget tempo, som nu ligger på runt 5 min/km. Andra vätskekontrollen närmar sig och jag, som bestämt mig för att bara dricka vatten under Varvet får tag i en mugg Enervit energidryck som någon av de servande tjejerna håller fram. Ah, skit samma, tänkte jag. Jag chansar. Enervitdrycken skickades ner i halsen i ett par klunkar och jag älgade vidare. Då fick jag syn på J igen. Han var väldigt lätt att ”spotta”, klädd i illgrönt som han var. Jag hade koll på honom och låg snett bakom honom under hela vägen mot Götaälvbron. Väl framme vid bron gick jag om och drog hela vägen upp. Det började kännas i benen nu. Tempot sjönk ju givetvis på vägen uppför men rättade till sig under nerfärden.

J gick ifatt då vi kom in i stan och vi kom överens om att försöka hålla 5-tempo eller därunder hela vägen in. Upp mot Götaplatsen hade jag återigen tagit täten och drog med mig min kollega uppför den segdragna uppförslutande Kungsportsavenyn. Pulsen låg högt men jag kände mig fortfarande förvånansvärt fräsch i benen och kände att jag hade krafter kvar.

En vattenindränkt svamp var en skön present då vi rundade Poseidon och sedan bar det iväg utför längs Avenyn. Jag lät de långa benen sträcka ut ordentligt och det kändes gött att möta alla som var på väg uppför. En snabb koll på klockan talar om för mig att tempot är ok.

När vi svänger in på Vasagatan börjar jag bli trött. Men det är ju bara tre kilometer kvar så det finns inget annat än att fortsätta mala på. Trängseln är fortfarande väldigt påtaglig och förvärras faktiskt för varje kilometer eftersom det är omkörning som gäller trots att mina ben börjar bli slitna. Jag ligger i vänsterfilen under långa sträckor och får ibland nästan springa ”på skrå” för att inte fastna i kravallstaketet.

Den lilla bron tillbaka in mot Slottsskogen känns jobbig när jag får syn på den, men då jag springer uppför den känns det faktiskt rätt lugnt. Nu börjar slutet verkligen närma sig. 20k-skylten passeras och jag längtar nu verkligen till målet. J ligger precis bredvid mig och ser fortfarande rysligt pigg ut. Då en hundring återstår sticker han och jag svarar inte utan springer på i mitt tempo ända in i mål. Det stora digitala uret visar 16:32. Jag knyter vänsternäven och säger nåt i stil med ”Fan vad gott!”. Jag blir duschad i ansiktet av vattensprayflaskor som en massa funktionärstjejer i målfållan beväpnat sig med. Jag och J omfamnar varandra och både tackar och gratulerar varandra till ett gott dagsverke.

Av med chippet, på med medaljen runt halsen, i med bananen och kexchokladet och lite stretch av de sega benen. Sedan tillbaka mot bussen för ombyte och lite riktigt käk. Då springer vi på M som precis gått i mål. Dessutom helt enligt hennes plan, så hon såg riktigt nöjd ut. Och knappt påverkad överhuvudtaget. Hon kommer att bli giftig på SM!

På min väg mot grusplanen och vår buss funderar jag lite över hur jag egentligen känner mig. Rent mentalt, alltså. Jag kommer fram till att jag känner mig glad, nöjd och tacksam för att både jag och mitt vänsterben höll hela vägen.

- Känner du dig stolt?
- Nej, inte speciellt.
- Überglücklich?
- Nej, inte speciellt.
- Någon ”runners high”?
- Nej, faktiskt inte.
- Tårar vid målgång?
- Nej, faktiskt inte en enda. Det var vatten från sprayflaskorna. Honest. Dock är jag riktigt nöjd och på något sätt lättad att det verkligen funkade. På en hyfsad tid.

- Så hur lång tid tar det att springa en halvmara då?
- 16 timmar och 45 minuter.
- Ursäkta?
- Ja, jag var inte hemma förrän 23.15.
- Que?
- Ja, buss från Götet till jobbstaden, och sen tåg hem. Och cykel.
- Men du nämnde ju att du sprang på en hyfsad tid. På Varvet. I Göteborg.
- Jaha. Jaså det! Jaja. Jo, det tar exakt 1 tim 46 min 59 sek. I varje fall för mig.

Sträcka: 21.1 km
Tid: 1 tim 46 min 59 sek
Tempo: 5:06 min/km
Puls: 180

Lugnet före stormen

Var ute i den sköna majkvällen och genomförde ett lufspass på en knapp halvmil. En god vän dök upp i dörren precis när jag skulle bege mig, så han slog följe med mig uppflugen på fruns cykel. Vi hann avhandla en hel del ämnen på min runda, så ni förstår att det inte gick speciellt fort. Det var aldrig meningen heller. Tanken var som sagt att småputtra på en liten kvällstur för att lufta skorna och de nya löparkläderna. Pulsen låg och pendlade runt 145 spm.

På lördag är det dags. 07.40 lämnar bussen som skall ta mig, en kollega och ett helt lass med andra (och för mig okända) löparnördar till Göteborg och Slottsskogsvallen. Sju timmar senare är det tänkt att min startgrupp skall släppas iväg. Spännande värre.

Triss i R hos ortopeden

"No news is good news" heter det visst. Men jag vet inte om jag alltid håller med om det. Ortopeden som jag besökte idag hade inte många nyheter att komma med, vilket jag inte tycker är speciellt bra. Mest gammal "skåpmat" som jag både hört och läst ett antal gånger de senaste månaderna. Inlägg. Check. Alternativträning. Check. Voltaren. Check. Försiktig upptrappning. Check.

En liten intressant sak är dock att han tyckte (precis som sjukgymnasten tyckt) att smärtan låg lite djupt ner i vaden för att det hela skall klassas som en klassisk benhinneinflammation. Dock trodde han att det var samma sorts problem, en inflammation i muskelhinnan, men ligger det så pass djupt brukar man inte benämna det benhinneinflammation. Så, ingen direkt diagnos, inga direkt nya tips och idéer, ingen kortison, ingen behandling. Dock en triss i 'R'. Recept, Röntgen och Remiss.

Receptdelen bestod i ett antal månaders ranson av Diklofenak som jag nu hämtat ut på Apoteket. Röntgen innebär att Dr Ortoped skall kontakta röntgenavdelningen som sedan förhoppningsvis kommer att kalla mig inom en tvåveckorsperiod. Det är ju kanon! Bara det inte blir de dagarna i slutet av månaden som jag är i Stockholm...! Remissen är en sjukgymnastremiss som jag inte riktigt vet om jag behöver. Jag menar, jag har ju redan etablerat kontakt med sjukgymnasten. Och det var ju sjukgymnasten som fixade tid hos ortopeden. Det stod dock något om 'smärtbeh tex uljud' på remissen och det kan ju absolut vara värt att prova.

Vad sa han om Göteborgsvarvet då? Jo, ungefär som jag själv resonerat. Om det känns ok, spring. Om du får ont, stanna....

Vitt hav

Ett hav av vita ramslöksblombollar...

I "min" skog. På "mitt" fält.

Sista innan Götet?

Var ute på ett.. ja, vad skall jag kalla det... kombinerat gång och tasspass i den svala majkvällen. Grämde mig en hel del att jag inte hade telefonen/kameran med mig, ty hela skogen var full av vita ramslöksblombollar. Jag känner mig tvungen att sticka dit imorgon igen, då utrustad med en kamera. Jag måste helt enkelt föreviga detta innan det blommat färdigt.

Nåja, nog om blomsterprakten. Hur gick det med löpningen? Eller skall vi kalla det "joggingen med långa promenadinslag"? Eller kanske ännu hellre "Maffetempo-tassningen med stora delar gång"? Jo tack, det var ganska behagligt, åtminstone då jag blivit någotsånär varm i kroppen. Det har nämligen värkt och ömmat i benen hela dagen. Så pass mycket att jag inte visste om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att "springa" idag.

Nytejpad och glad gav mig dock iväg efter inmundigad kvällsmåltid. Jag sökte skogspartierna där underlaget är mjukare än de många grusvägarna på fältet. Efter en dryg kvarts promenad började jag tassa så smått och det var väldans skönt att glida fram där i grönskan. Pulsen låg mellan 130-140 och jag försökte verkligen att koppla bort de negativa tankarna angående mina ömmande ben och bara tassa på. Det gick sådär, måste jag tyvärr meddela. Jag fokuserar lite väl mycket på det som gör ont just nu. Det är inte bra, men kanske fullt naturligt.

I morgon skall jag träffa en ortoped som skall få säga sitt angående i första hand den segdragna smärta jag haft i vänster underben sedan slutet av januari. Jag undrar vad som skall hända. Kanske ger han mig en kortisoninjektion? Kanske ger han mig totalt löpförbud? Kanske skickar han mig på röntgen? Kanske skakar han på huvudet och säger något i stil med att "...Det här är väl inget att oja sig för. Ta en Alvedon och ge järnet, vetja...". Vi får se, vi får se.

I vilket fall skall det bli spännande att höra vad han har att säga. Om han ger mig kortison, så är dagens tassande i 6:30-tempo det sista jag springer innan lördag. Det har sjukgymnasten upplyst mig om. Om det sedan går att springa i Göteborg på lördag så hoppas jag sannerligen att kroppen kommer ihåg hur det känns att springa i något snabbare tempo än dagens... Annars lär det ta tid att ta sig runt. Och då kanske jag till och med missar bussen hem.

Havsbadspremiär

Badpremiär i havet skrivs i år till den 11:e Maj. 17 grader i ett klart och vackert Östersjön, närmare bestämt Hanöbukten, ännu närmare bestämt Täppetstranden i Åhus. En cykeltur på 48 minuter tog mig hemifrån till den vita sanden på den långa stranden i ett helt sagolikt väder. Det svalkande badet kändes som en himmelsk belöning för ett väl genomfört cykelpass.

Cykelturen var kanonskön i den sommarvarma brisen. Tankarna under färden vandrade ganska ensidigt upp till västkusten och halvmaran i centrala Göteborg som skall gå av stapeln nästa helg. Är jag verkligen redo? Kommer mina ben att hålla? Kommer det att bli ett totalt fiasko där jag efter en eller ett par kilometer inser att det inte går att springa för att smärtan i benen hoppar på mig som en elak liten djävul och vägrar att släppa taget? Eller kommer det att bli en riktig höjdardag med go' stämning, skönt flyt i löpningen, lagom varmt och gött mos? Kommer jag att hålla mig frisk tills på lördag eller kommer jag att åka på nån trist förkylning eller liknande i veckan?

Det var som sagt många tankar runt löpningen som slogs om uppmärksamheten på min väg mot havet. Kanske helt naturligt eftersom det stundande Varvet är mitt livs första långlopp, och uppladdningen kunde ju definitivt ha varit bättre. Nu känns det hela klart mer osäkert.

Jag hoppas, hoppas att mina farhågor ej kommer att besannas utan att jag kommer att få en härlig lördag i Götet.

Sträcka: 20
Tid: 48 minuter
Puls: 148/176