The Running man and his turning torso

Så är ytterligare en vecka lagd till handlingarna. Den femte under 2009. Den nionde i Sz's Stockholm marathonprogram. En vecka fylld av avtrycksgivande händelser såsom infriade löften, inspirerande möten, tårfyllda avsked och underhållande sociala evenemang. Och däremellan en hel del löpning.

Löpmässigt inleddes veckan i tisdags med en fartlek på hemmaplan där kroppen för första gången på länge kändes riktigt tung. De lätta skuttande stegen som förra helgen bjöd på var som bortblåsta. Jag avverkade dock passet och det visade sig att det inte blev så tokigt. På kvällen då jag stod och funderade på vad jag skulle packa ner i väskan för resten av veckans aktiviteter i södra Skåne kände jag mig faktiskt riktigt nöjd.

Första stopp Mossbylund utanför Skivarp, utanför Skurup en bit från Ystad. Sista modulen på den jobbrelaterade utbildningen stod på programmet. Dagarna tre bland högst inspirerande, varma och underbara människor som visade sig bli precis så fulländade som jag bara kunnat hoppas. Alla underbara människor på kursen var förstås en av de stora höjdpunkterna. En ny bekanskap i form av en 31-årig synnerligen kompetent och inspirerande kursledare vid namn Carl Lindeborg var en annan. Avslappnad morgonjogg i pannlampssken med Linnéacoach Nisse en tredje.

Morgonjogg, ja. Trots god mat, gott att dricka och relativt sen sänggång på onsdagskvällen lyckades vi ”masa” oss upp i ottan och stod redo på Mossbylunds gårdsplan exakt klockan 06.00 i den klara och kalla skånska januarimorgonen. Min Stockholmsvän iklädd kortbyxor… ”Ja vadå? Vi e väl i Skåne?” blev hans svar när jag ställde mig lite undrande över hans klädval. Sicken sköning!

Planen att springa en halvmil västerut längs vattnet på riksväg 9 (för att sedan vända om och springa samma väg tillbaka) höll i sig och vi hade en riktigt trevlig runda i lugnt och behagligt prattempo. Snacket handlade (konstigt nog… not) i stort sett uteslutande om löpning. Den påföljande frukosten, för min del bestående av müsli med russin och mjölk, danska rågbrödsmackor med lufttorkad skinka, salami, tomat och paprika, kaffe och apelsinjuice, smakade förstås precis så bra som bara en post-running frukost kan göra.

Veckans tredje runda gjordes nere i Västra Hamnen i Malmö, bland bryggor, "öppna" hundrastplatser (Huga!) och skruvade byggnader. Anledningen till att lägga lördagsrundan i Malmö var inte mindre än två andra, icke utbildningsrelaterade, sammankomster. Bägge turligt nog förlagda till samma stad.

När jag och Mr R sprang omkring bland alla arkitekturiskt spännande och för mig väldigt tilltalande fastigheter sneglade jag då och då upp mot det högsta och mest spektakulära av husen. En otrolig skapelse. Fascinerande! Jag sprang och försökte hitta någon underfundig litterär formulering innehållande det engelska namnet på Santiago Calatravas vridna skapelse utan att egentligen nå fram till något speciellt kittlande.

Vad jag inte visste då var att sju timmar senare, på en Tapasrestaurang vid David Halls torg, skulle en bekant nämna att hon vunnit en privat ’The next James Bond movie title’-tävling med den för mig dagen till ära väldigt passande titeln: The running man and his Turning Torso. Eller om det kanske var "...going man..."? Äh, strunt samma. Som min gode engelska vän Dave Smith brukar säga: "Don’t let the truth stand in the way of a good story...". Och running passar ju så mycket bättre.

För sprang gjorde jag. Inte så speciellt jättefort. Men otroligt lätt. Jag fick faktiskt medvetet hålla igen för att kunna hålla det överenskomna 5.30-tempot. Så fort tankarna började sväva gled tempot upp i fem blankt och därunder. Utan att kännas det minsta ansträngande. En perfekt lättdistans i min nyinköpta nästan helt viktlösa IF Linnéa skal-jacka. Äkta lycka för en äkta löparnörd.

Då jag ikväll klockan 18.30 anlände hemmet såg jag på min älskade fru att långpass inte var att tänka på. Jag kunde absolut hålla med henne. Det hade blivit lite för bra och skadat mer än gjort nytta. Kompromissen hette tempopass, version lättare. Det tempopass som jag egentligen skulle kört i torsdags fick jag ta ikväll istället. Kändes inte lika lätt som löpningen igår, men heller inte tungt som i tisdags. I de små, små drivor som bildats efter dagens snöyra gav jag mig ut neråt Björket där jag på grusstigarna sprang i ett tempo som jag väl får kalla för tempo-tempo. Svettig blev jag i varje fall. Och lycklig. Igen.

Sammanlagt blev det dryga 40 kilometer. Inte riktigt den mängd som Sz förespråkar för aktuell vecka i sitt schema. Men vad gör man när så mycket annat av livets goda skall få plats?

…sedan har det visst dumpit ner en Utmaning mitt i alltihopa… Från ingen mindre än Tildo itself. Filar lite på den. Återkommer.

Spring

Spring, Frühling, 春天, Vår, ...

Vilken dag! Vilket väder! Fyra grader varmt. I stort sett vindstilla. Tjugo kilometer osprunget långpass framför sig. Total lycka. Grusvägarna på fältet rejält leriga på vissa ställen. Ett säkert vårtecken. Fullt med kvittrande fåglar i träden. Ännu en indikation på att vi går mot varmare tider. Gräset på några förbisprungna fotbollsplaner grönare än vanligt. Det måste vara våren som är i antågande.

Inledde passet tillsammans med frun. Lugnt och skönt. En halvmil i 7-tempo. Sedan vidare på egen hand. Lite asfalt, lite cykelgrusvägar, lite skogsstigar. Perfekt kombination. Tiden flög fram. Ett bra betyg. Ingvar Storm & co höll mig sällskap på en del av resan. Spanartrions framtidskåserier alltid ett trevligt inslag under söndagarnas löprundor.

Knappt två timmar senare hemma igen. Ispåsar på underbenen. Dricka i strupen. Ännu ett härligt pass till ända. Eufori.

Sträcka: 19.3
Tid: 1.56
Tempo: 6:00
Puls: 143/165

Årets första åttahundringar

Sprang 800-ingar idag. Programenligt. Mäster befaller, jag lyder. Passet kan summeras med ett ord: Kul. En något mer fyllig beskrivning skulle kunna innehålla ord som nykommet, inspirerande, jobbigt, roligt, svettigt.

Kristianstads IP utgjorde skådeplats. Ett helt gäng fotbollssnubbar på de kringliggande grusplanerna. Jag ensam på de röda löparbanorna. Som en lång svart stafettpinne färdades jag varv efter varv och läste det som stod skrivet här och där på banorna. "300", "Mile", "4x400", "80", etc. Undrar om det är fler än jag som springer och glor på och läser de på gummimattan påmålande siffrorna då de kör idrottsplatsintervaller?

Givetvis gick jag ut lite för hårt de första 200, precis som förra gången. Förra gången, ja... Jisses, det är ju över ett helt år sedan nu. Tänk vad tiden går. Och tänk vad skönt att vara tillbaka bland intervaller, fartlekar och långpass. Tjoho!

Som högsta uppmätta hastighet under de fem åttahundrametersloppen läser jag i klockans display 3:20 min/km (dvs ett något långsamt marathontempo för Mäster & co. Ger en sluttid på 2h20...!!). Det måste ha varit precis i början av första intervallen för då gick det som sagt på tok för fort. Efter ett tag hittade jag dock en bra rytm. Trippade fram i ca 4:15-tempo under resten av intervallerna. Kändes ganska lagom. Mjölksyreförnimmelse, men aldrig någon direkt stumhet i benen.

Resultat:
1. 3.18 (178/187)
2. 3.23 (179/188)
3. 3.27 (176/187)
4. 3.25 (177/189)
5. 3.19 (178/191)
Snitt: 3.22 (178/188)

Amour

Kärlek. Ren och pur kärlek. Det är precis vad känner för löpningen just nu. En gråmulen och vädermässigt egentligen urtrist januarisöndag utvecklades idag till en riktigt fantastisk löpupplevelse. Ett pass där jag från allra första till absolut sista steget kände mig lätt, lätt och där pulsen höll sig i de lägre regionerna trots att långpassfarten var något högre än brukligt.

Lite synd att jag inte fick dela denna lyckokänsla med någon där ute i Kristianstads vattenrike. Delad glädje är ju dubbel glädje som det heter. Men när jag tänker efter hade nog inte glädjen varit möjlig att dubbla. För idag var glädjen total när jag gled fram över spångar och grusvägar och lät mina tankar flöda fritt.

Idag spelade det ingen roll att världen är inne i den tyngsta recessionen på mången dar, att branchen jag jobbar i är under press, att företaget jag jobbar för i fredags presenterade ett surt bokslut, att vi har ett nytt sparprogram att se fram emot. Allt det där kändes helt enkelt sekundärt under min framfart i den fuktiga Skåneluften. Som om inga dåliga nyheter kunde tränga igenom min lyckobubbla. En skön känsla.

Sträcka: 18.4
Tid: 1.47
Tempo: 5:48
Puls: 147/162

Snöyrande lunchlöp

Förmiddagens telefonkonferens med kollegorna i Beijing avklarad. Det snöar ute. Rejält. Horisontellt dessutom. Snart lunch. Dags för dagens löpning. Härligt! Jag och J byter om och gör oss redo för 10 km lätt distans.

Jag verkligen gillar övriga kollegors höjda ögonbryn och idiotförklarande blick. SKA NI SPRINGA? NU? I DET HÄR VÄDRET? Javisst. Som om det är det självklaraste saken i världen. Och det är det ju. I min värld.

Springer ner till Hässleholmsgårdens 5,5 km långa kuperade spår. Halt och eländigt på vägen dit. Hårt packad snö i spåren på slingan. Slipper vinden inne i skogen. Skönt! Har flås nog att snacka skit hela vägen. Således perfekt lätt distansfart. Ingen koll på pulsen då klockan är inskickad för batteri- och rembyte. Känns märkligt att inte ha den på armen. Den har ju suttit där de senaste 18 månaderna.

Kommer tillbaka till kontoret 53 minuter och 9,3 kilometer efter det att vi gett oss ut. Lagom varma. Lagom snöblöta. Och mycket lyckliga. Det här är livet.

Kall smog

Vid Mao! Kolla! En etthundranittiofyra centimeter lång och gänglig svensk på Beijings gator så här groteskt tidigt på den kalla mörka morgonkvisten. Vad skall detta betyda? Säkerligen något jävelskap på gång. Släpp hundarna på honom!

Ett helt koppel pekingeser (eller om det var någon annan golvmoppsvariant) var ute efter mina hälsenor alternativt mina vader. Tur jag hade löpsällskap. Stackars J fick agera sköld ett antal gånger. Finns det terapi för hundskräck?

Det började med ett extrainkallat och hastigt bestämt möte på jobbet. Knappt två veckor senare satt jag och fem kollegor, nyvaccinerade och glada, och sippade Bombay & Tonic på en SAS-märkt Airbus med riktning Beijing. I resväskan låg ett par orangea DS Trainers och trängdes med min vinterlöpoutfit och alldeles för mycket andra kläder. Hade jag bara vetat vad jag vet idag skulle resväskan enbart innehållit träningskläderna. I övrigt skulle den vara i stort sett tom. Kläder köper man nämligen lämpligast i det land där de produceras. Det är sjukt billigt. Till och med för oss som inte är kända för att varken vara speciellt roade av eller speciellt bra på att pruta.

Jag och Mao

Det var en intensiv och mycket intressant resa.

I en stad med åsna, sjögurka och friterade ankhuvuden på menyn, med tretton fnissande servitriser på dussinet på restaurangerna, med bastuvarma konferensrum och taxibilar, med ett överflöd av prakt och bladguld i palatsen i den förbjudna delen, med paradgator breda som… Beijings paradgator blir intrycken både många och starka.

Rent och snyggt i Förbjudna Staden

Men trots alla dessa fantastiska människor vi mötte, all utsökt mat vi med pinnar stoppade i oss och alla andra intryck som slog emot oss i 15-miljonerstaden kommer jag ändå att minnas morgonlöprundorna med J allra bäst.

Inför OS-restaurerade målningar på palatsen i Förbjudna Staden

Ty den känsla som infann sig då vi under två på varandra följande arla morgnar lämnade den varma hotellobbyn och ändamålsenligt klädda gav oss ut i den smogkalla Beijingmorgonluften var lika skön som svår att med ord förklara. Trots hotet från de omkringstrykande pekingeserna kände jag mig fullständigt euforisk och sprang mycket sannolikt med ett fånigt leende på läpparna hela vägen längs den gata vi bestämde oss för att hålla oss till för att inte förirra oss i storstan.

Gatan vi gled fram på mötte efter halvannan kilometer en av stadens alla ringleder i en T-korsning. Vi vände tillbaka mot hotellet, men innan dess skuttade vi upp och ner för en gångbrotrappa likt två lekfulla lågstadieelever som under en morgonrast jagade varandra på skolgården. Första morgonen blev det två vändor från hotellet till gångbron vid T-korsningen, andra morgonen tre, vilket motsvarar drygt åtta kilometer.

Ett minne i minnet är när J andra morgonen ramlar ner i lobbyn fullständigt yrvaken tio minuter after avtalad tid. Det visade sig att timmen blivit riktigt sen kvällen innan. Trots det hade han varit förutseende nog att ha satt i SIMet i en telefon med GPS för att ta med denna ut på påföljande morgons löprunda, något vi diskuterat tidigare på dagen. Han hade också plikttroget ställt alarmet på 05.30. Problemet var dock att han glömt att ändra "time zone".

Mitt ”Jag går ner i lobbyn nu”-SMS klockan 05.55 väckte således honom och en kvart senare kommer den mest yrvakne människa jag någonsin skådat i full löparmundering nerramlandes i nämnda lobby. ”Bakfylla har aldrig varit en godtagbar ursäkt” var hans första och enda ord den första kvarten. Jag joggade bredvid. Full av beundran. Den GPS-försedda telefonen glömdes på nattygsbordet.

Att springa på bortaplan har definitivt något magiskt över sig. Jag hoppas innerligt att det ges fler tillfällen inom kort.

Otrohet

Nu är det definitivt slut. Över. Finito. Jag och Dr Maffetone har bestämt oss för att gå skilda vägar ett tag. Mestadels på grund av min upprepade otrohet. Det började för några veckor sedan med ett litet, eller egentligen ganska så långt, och mycket trevligt snedsteg. I och för sig ingen direkt skada skedd. En gång är ju ingen gång, som man säger. Men sen hände det igen. Och igen. Sammanlagt har jag nu "skuttat bredvid" inte mindre än fem gånger inom loppet av ett par veckor och nu orkar jag inte leva i denna syndiga lögn längre. Jag tror det finns en ömsesidig förståelse och jag är övertygad att vi någon gång i framtiden kommer att hitta tillbaks till varandra igen. Kanske mer passionerat än någonsin tidigare.

Tack Dr M för denna tiden. Det har varit riktigt trevligt att få ha lärt känna dig och att få ha spenderat så pass mycket tid på tu man hand med dig. Frustrerande och lite osäkert i början. Tryggt, lugnt och skönt mot slutet. Dessutom har jag dig att tacka för att jag faktiskt lyckats skönja en viss förbättring vad gäller lågpulstempo. Inte så fantastiskt stora förbättringar, men varför vara kräsen? En förbättring är en förbättring. Och när vägen till denna, om än så lilla, förbättring kunnat nås utan att åka på någon trist skada kan jag inget annat än vara oerhört tacksam. Och det är din förtänst. Jag är som sagt mer än övertygad om att vi kommer att hitta tillbaka till varandra så småningom. Absolut lika sant som det är skrivet.

Men just nu blir det alltså inga fler dates med doktorn. Mina ögon börjar istället längtansfullt snegla bort mot Mäster Sz's vackra marathonprogram. Jag tittar lite spänt på fröken 3.30. Sannerligen en riktig puma. Vass, vacker och lite lagom kaxig. Kräver nog sin man kan jag tro. Vågar man verkligen ge sig in i ett stormigt förhållande med en sådan amazon? Eller skall man kanske välja en lite lugnare variant? Som inte sliter ut en i förtid? 4.00 är ju inte så dum hon heller. Har definitivt sina fördelar. Hmmm. Tål kanske att funderas över. Eller inte.

Nej, här skall inte fegas. Det var 3.30 jag fastnade för vid första anblicken. Och då är det också henne jag ska satsa på. Det här får bära eller brista. För nu kastar jag mig ut i ett nytt vilt förhållande. Mot backintervaller. Mot fartlekar. Mot tempopass och långa sköna långpass. Mot Stockholm Marathon.

Om främmande länder och värkande leder

Precis när man tror att man vet vad som gäller så förändras förutsättningarna. Höll jag kanske kartan upp och ner? Eller sov jag när världen plötsligt ändrade skepnad? Det är de snabba förändringarnas tid. Sannerligen.

Till helgen bär det av. Till det stora landet i öster. Till friterade tuppfötter och milslånga stenmurar. Till Qi Gong-utövare och pappersdrakar. Jobbportföljen följer med. Så även löparskorna. Det skall alltså jobbas. Och förhoppningsvis även springas, åtminstone på löpband på hotellets gym. Att ge sig ut joggandes i myllret på mastodontstadens gator är kanske inte att rekommendera. Men vad vet jag?

Springa, ja. Det var ett tag sedan. Ända sedan i torsdags faktiskt. Ett så pass långt löpcelibat har jag inte upplevt på hela hösten. Nog inte så dumt just nu. Har nämligen börjat få nya känningar i vänster underben/fotledsinsida. Jag vet inte riktigt vad det är, men har ett tag intalat mig själv att det har med den förbannade stukningen att göra. Den gör sig fortfarande påmind och ställer till det emellanåt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Vad skulle jag på det där kalhygget att göra? Stolleprov!

I torsdags hade jag dock ett kuligt pass. En sjukilometare på grusvägar i 6:17-fart med en snittpuls på 139. Kändes kanon. Och ett gott bevis på att Sverigestafettpasset inte sabbade den aeroba uppbyggnaden något nämnvärt. Projektet fortsätter. Kanske förhoppningsvis redan i kväll.

Synd utan skam

Skall du synda, gör det med besked! En regel som jag praktiserar de gånger jag väljer den "orena" vägen. Igår gjorde jag nog fader M rejält besviken. Jag var aldrig i närheten av att hålla mig på MAF-puls. I dryga två timmar. Mmmmmm. Lovely!

Jag satt för någon vecka sedan och sneglade på en logga i nedre vänsterhörnet av jogg.se-sidan då jag efter ett av alla mina maffepass matade in mina löpdata. "Sverigestafetten". Vad är det för nåt? Började läsa om projektet och det killade faktiskt till lite i maggropen. En stafett från söder till norr via två olika leder. Genom hela vårt avlånga land. Från Smygehuk till Treriksröset. Spännande!

Det som fick mig att haja till lite extra var att nästkommande etapp på östra leden var planerad att gå från Höör till Hässleholm, vilket är den lilla stad där jag för tillfället jobbar. Hmmm, kunde ju vara kul att hänga på. Men, nä, att springa i grupp då man är "tvingad" att hålla sig i de lägre pulsregionerna är nog ingen särskilt bra idé.

Firmans stjärnorienterare, som jag äntligen fått att börja logga sin träningsdata på nätet, hade också sett att Sverigestafetten började närma sig kända trakter. Och då han är van vid att ordna tävlingar, och i allmänt har lättare att få tummarna loss än jag, så lyckades han ganska enkelt att dels knipa en etapp med utgångspunkt Hässleholm, dels få både mig och ytterligare en kollega att hänga på. Mitt enda lilla aber då jag tackat ja var hur jag skulle kunna kombinera ett sådant här event med min puritanska Maffesatsning.

Innan jag anlände startplatsen igår morse hade jag faktiskt bestämt mig för att försöka övertala mina båda kollegor att följa med mig i Maffetones vansinnigt frustrerande men samtidigt ganska avspända värld. Dessa planer grusades då Håkan tagit med sig en för mig okänd orienterarbekant som alltså ännu inte hunnit indoktrineras av mig och mina lågpulstankar. Jag fruktade att övertalningsprojektet kanske skulle bli alltför tidskrävande.

Följdaktligen kapitulerade jag och bestämde mig för att hänga med i gruppens utan ord gemensamt bestämda tempo. Jag insåg plötsligt att det hela skulle kunna ses som ett experiment i experimentet. Ytterligare en aspekt på mitt projekt, helt enkelt. Är det verkligen sant att man förstör det lilla man under många veckors lunkande byggt upp i form av aerob bas genom att under ett enda pass ligga på en mer normal distanspuls under ett par timmar? Vi pratar alltså inte "racing speed", utan vanligt, allmänt och trevligt gruppsnacktempo.

Svaret på min fråga kommer jag förmodligen att få under veckan eller veckorna som kommer. Just nu har jag ingen aning. Kanske jag förpassas tillbaka till 7:15-landet, kanske inte. Vi får se. Hur spännande som helst!

Själva löpningen var en ren fröjd. Perfekt väder, trevligt sällskap och fantastiskt vacker natur som omringade oss där vi färdades på ömsom grus, ömsom asfalt på smala vägar längs stambanan i nordöstlig riktning. Lite lagom kuperat på vissa partier, platt och hemtamt på andra. Jag njöt av att äntligen få "springa" igen och de 22 kilometrarna fullkomligt flög fram. Två timmar och åtta minuter senare var vi framme i metropolen Hästveda. Då hade hjärtat mitt slagit 20 736 gånger. Det är 2 688 slag mer än om jag hållit mig till min MAF-puls. Men det var det värt. ABSOLUT!

Sträcka: 22
Tid: 128
Tempo: 5:50
Puls: 162

Löpdata

Progress?

En lång tystnad bryts. Någon vill säga något. En harkling. Fortplantar sig likt en audiell flodvåg genom en sparsamt befolkad sal. Vem var det?

Se där. Någon reser sig. Marscherar med bestämda steg mot den provisoriska scenen i hörnet. Kliver upp. Vänder sig om.

Benet!? Vad vill du?

Jo, alltså. Jag ser det som min plikt att informera min kära dagbok och dess underbara läsare om den senaste tidens progress vad gäller det så kallade tantlöpningsprojektet som jag inledde för ett antal veckor sedan. Sist jag gjorde en notering i denna elektroniska träningsjournal hade jag varit ute på en tidsödande och blåsig kalkonstrapats. Sedan dess har löpningen oförtrutet fortsatt men saker och ting har kommit emellan mig och mitt dagboksförfattande.

Dock har jag (åter) börjat logga mina träningsrundor på jogg.se, vilket kan vara ytterligare en anledning att det inte känts alltför angeläget att fylla bloggen med i stort sett samma information. Är det kanske dags att ändra inriktning på den här platsen i cyberrymden? Är min idé om att föra träningsdagbok i form av en blogg kanske helt passé? Hm, det tål faktiskt att tänkas på.

Nåja, först skall jag som sagt be att få redovisa resultat från de senaste Mafferundorna. Jag väljer att presentera det i tabellform.

Datum        Sträcka  Tid  Tempo  Puls (Med/Max)
2008-11-18       8.5   60   7:08         135/146
2008-11-20       5.0   36   7:11         135/150
2008-11-22      11.0   74   6:44         143/161 - Fy!
2008-11-23       9.2   60   6:31         141/157
2008-11-24       9.3   58   6:15         140/151 :-)
2008-11-26      10.5   67   6:25         140/146

Som kan skådas så verkar det faktiskt ha skett någonting positivt den senaste tiden. En knapp mil i 6:15-tempo med 140 i snittpuls i måndags var riktigt kul. Det sporrar för vidare Maffepass. Planen att köra enbart lågpuls året ut ligger kvar även om jag blev riktigt sugen att köra nån fartlek eller en tempolöpning då jag satt och dreglade över Mäster Szalkais 3.30-program häromdagen. Men kvalitetspassen kommer. Var så säkra. År 2009. Då!...

Tillfälligt bloggavbrott

Återkommer...

Kalkon

Hur springer man Maffepass i frisk sid/motvind på en gammal banvall tvärs över skånska åkrar utan att göra parodi på en hel folkrörelse? Hur överlever man rent psykiskt ett sådant försök?

Svaret på första frågan måste bli att det är i stort sett omöjligt. I varje fall om man som jag har ett maffetempo (i normala förhållanden) på drygt 6:40. Andra frågan besvaras med att man struntar i att titta på pulsklockan. Man stänger istället av och kör på i något som känns som lågpulstempo. Ett beteende som av renläriga Maffetoneadepter (inklusive mig själv) skulle kunna anses vara groteskt rebellska.

Ett sådant parodiskt äventyr utspelade sig i mitt liv i förmiddags på vägen mellan Näsby och Tollarp. En två mil lång sydvästlig resa med en fjorton sekundmeter stark väst-nordvästlig vind som ständig följeslagare.

På något underligt sätt kunde jag njuta av hela situationen och emellanåt faktiskt känna mig riktigt avslappnad. Trots det frustrerande låga tempot, den envisa vinden och regnet som då och då dök upp och blötte ner hela högersidan. Jag lyckades dessutom till största delen hålla pulsen i Maffezonen utan att, som jag brukar, stirra på klockan i parti och minut. Jag antar att jag har lärt känna min kropp och hur dess lågpulsandning beter sig vid det här laget.

Det tog mig sammanlagt knappa två och en halv timme att nå målet. Och väl framme stod både kalkonen och ölen på bordet. Något som avnjöts efter en välbehövlig, varm dusch.

Ahhhh! Värt varenda motvindspust och regndroppe i världen.

Sträcka: 20.2
Tid: 147
Tempo: 7:15
Puls: 138

Ingen bra idé

Ett tips till er som kanske funderar på att köra igång ett lågpulsprojekt: Det är en DÅLIG idé att dricka öl kvällen innan man skall köra ett lunchmaffepass. Lyckades själv med den kombinationen dygnet som gick (ett gäng E.S.B på Bishops Arms i Lund igår kväll) och kan som sagt konstatera att det inte var ett speciellt intelligent drag.

Sprang vid 11-tiden idag till Hässleholmsgårdens motionsspår för att där lunka runt i fem kuperade kilometer och sedan vända tillbaka mot kontoret. Sammanlagt nio riktigt psykpåfrestande tunglunkskilometer i strilande regn.

Jag fick promenera i mer eller mindre varje uppförsbacke. Och när det gick nerför var jag också tvungen att hålla igen för att pulsen inte skulle skjuta i höjden. De gånger det var flackt och jag kunde slappna av lite, kunde jag dock faktiskt njuta av både tystnaden och den totala ensamheten. Däremellan var det som sagt väldigt frustrerande.

Nåja, ett pass är ett pass är ett pass. Nästa planerade "tantlöp" är ett längre pass längs den gamla banvallen till Tollarp (drygt 20k) på söndag. Hoppas att kroppen är bättre förberedd då. Det hade varit riktigt gött att snart få svart på vitt att det här lunkandet verkligen gör nytta.

Sträcka: 8.9
Tid: 64
Tempo: 7:14
Puls: 137

Lågt varv

Ikväll lyckades jag få med mig frun ut på en löprunda igen. Kul! Vi inledde i skönt snacktempo och fick på så sätt en riktigt mysig pratstund längs stadens regnvåta gator.

Sjuminutersfarten visade sig dessutom vara "lätt som en plätt" för mig idag. Kroppen gick verkligen på lågvarv. Snittade 126 i puls den första halvmilen.

Efter trettiofem minuter var vi tillbaka vid huset och jag tog farväl av mitt löpsällskap och gav mig ut på ytterligare en sväng. Jag bytte vår trevliga konversation mot lite musik och passade även på att höja tempot (och följdaktligen pulsen) en aning. Landade väl på runt 6:40/139.

Sex kilometer senare var jag återigen hemma. Satte mig nöjd och glad vid köksbordet och avnjöt en något sen, men icke desto mindre välsmakande, onsdagsmiddag.

Sträcka: 11
Tid: 76
Tempo: 6:54
Puls: 133

Bromskloss på trottoaren

En helt allmänt vanlig kvällsrunda på de orangebelysta cykelvägarna runt stan. Motvind på "Ängaleden". Börjar bli en trist ovana det där med vind rakt emot på vägen ut. Men, det som så mycket annat bygger säkert bara karaktär.

Inne i stan springer jag genom stadens lunga, Tivoliparken. Får syn på ett helt gäng i löparoutfits och gula reflexvästar. Verkar som att de samlar ihop sig för någon gemensam aktivitet. Jag lunkar förbi och hälsar lite försynt med en lätt nickning vilket får mösstofsen att dingla framåt och killa mig på näsan.

Fem minuter senare kommer nämnda löphord trippande. Passerar mig och utstöter hurtiga och malliga hälsningar. I mina öron låter deras "Hej, hej!" mer som "Ursäkta oss 'rikitga' löpare. Vi som har lite fart under skorna skulle väldigt gärna vilja köra om lite snyggt här på trottoaren.". Hmmm.

Sträcka: 8.7
Tid: 59
Tempo: 6:48
Puls: 137

Urblåst far

Fars dag. Alltid trevligt. Skönsång och frukost på sängen från döttrarna. Och presenter. Mycket fint pyssel. Många vackra konstverk. Samt ett litet paket från Löplabbet. En ny löpundertröja. En Icebreaker Bodyfit150. Schysst!

Drog på mig den nya tröjan. Kompletterade med en vindjacka och ett par långa tights. Laddade schysst musik i den nya telefonen och fyllde på vatten i vätskebältet. Gav mig sedan ut vid 12-tiden i ett helskönt väder. Solen sken, temperaturen var riktigt behaglig och vinden var måttlig.

En timme senare förändrades scenen fullständigt. Himlen mörknade och det blåste upp rejält. Ett strilande regn gjorde entré och det var ett tag ett riktigt pissigt höstväder. Vindstyrkan tilltog och då jag hamnade rakt emot var det bara att slappna av så mycket det gick och fortsätta att trampa på så lugnt och sansat som möjligt. Allt annat skulle få pulsen att gå i taket. Givetvis sjönk tempot då jag i motvinden korsade de obanade ängarna i Vattenriket med riktning Lillö.

Efter totalt 22 kilometer var jag hemma igen. Rejält urblåst men riktigt lycklig. En bra present till mig själv på min dag.

Sträcka: 22
Tid: 154
Tempo: 7:00
Puls: 137

Som ett höstlöv...

...for jag runt under torsdagens runda. Starka vindar som fick mig att stå stilla då jag hamnade i riktning rakt emot. Ångrade att jag inte tog de tyngre skorna. De hade kanske hållit mig mer stabil.

7.9 grader i stark vind är mycket kallare än 3 grader vindstilla som rådde i söndags. Tur jag insåg det redan innan jag gav mig ut. Både extratröja och toppluva fick följa med. Turen gick runt och inom stan. The Beatles höll mig sällskap hela vägen och jag kände mig lycklig.

Sträcka: 10.75
Tid: 73
Tempo: 6:49
Puls: 137

Pildammarna runt, runt, runt

Ännu en stadsrunda i Malmö. Ikväll enbart runt och genom Pildammsparken. Det blev ett antal varv i skönt, fuktigt duggregn med härlig musik i lurarna. Jag blev omsprungen av en hel del löpare. Glad att jag inte för statistik som MarathonMia gör. Det hade varit jobbigt att hålla reda på hur många det blev. Hade behövt en abakus.

Känslan var bra idag. Det var riktigt skönt och pulsen var relativt lätt och hålla under 141. Det var väl bara de sista kilometrarna som den ville krypa upp lite.

Sträcka: 12.5
Tid: 87
Tempo: 6:57
Puls: 137

Nystart

Ny vecka, nya rön. Lyssna på det här: Jag tror att jag springer för fort! Har ni hört på maken? För fort!? 6:40-7:00 är för fort!?

Jag satt igår kväll och lusläste en mycket intressant FAQ angående lågpulsträning. Jag läste också om Fredrikas första MAF-test och insåg att jag nog springer för fort!

Jag har under en tid under mina lågpulsrundor haft en snittpuls ungefär lika med min MAF-puls (maximum aerobic function, 180 - ålder, i mitt fall 141), men borde haft MAF som absolut maxpuls under dessa pass.

Jag har nu tagit ett beslut att under min resterande Maffetone-period, fram till nyår, sänka farten ytterligare och aldrig överstiga MAF-puls. Allt för att försöka maximera nyttan med det infernaliskt psykpåfrestande projektet.

Idag sprang jag en runda i Malmö. Med de nya rönen i bakhuvudet. Först ett varv runt Pildammsparken, sedan ett fasligt irrande fram och tillbaka bland högst intressanta ljusspel i vackra Slottsparken. Sammanlagt drygt elva kilometer. Ofattbart sakta. Men med en "bra" snittpuls. Ett trevligt faktum är att den elfte och sista kilometern också var den "snabbaste". Med en snittpuls på 137.

Sträcka: 11.3
Tid: 82
Tempo: 7:15
Puls: 135

Rekyl

Rent resultatmässigt blev det en rejäl jävla rekyl idag. Det var ju annars helt optimala förutsättningar för ett underbart långpass. Vindstilla, klarblå himmel, tre grader varmt. Trots detta ville inte kroppen, eller i varje fall det aeroba systemet, alls vara med. Inledde riktigt lugnt för att vänja kroppen vid lite lagom fysisk ansträngning, men redan efter ett par hundra meter så var pulsen uppe på MAF, 141. Tempot låg då på 6:45, typ. Herre min je. Det här kommer att bli en lång dag, tänkte jag.

Mitt geografiska mål hette idag Åhus. Jag blev avsläppt från bilen för att påbörja löpresan ungefär 15 kilometer från destinationen. Lite jox med kläder, vätskebälte och musikanläggning och sedan iväg. Ritkigt långsamt från allra första början alltså.

Efter att ha nått stugan i Åhus, så väntade parlöpning tillsammans med frun i det sköna fem kilometer långa tallskogsspåret som drar förbi alldeles runt tomtkröken. Sagt och gjort. Frun stod redo när jag kom lunkandes. Det blev en riktigt mysig (om än sjukt långsam) halvmil ihop.

Summa summarum knappt tjugo ultralångsamma kilometer i underbart väder. Hur kan det vara så stor skillnad på dagsformen? Jag fattar det inte.

Sträcka: 19.6
Tid: 142
Tempo: 7:16
Puls: 140